Förskolorna som försvann. Småbarnsskolornas marginalisering 1860–1937

JOHANNES WESTBERG

Förskolans historia är längre än vad man i allmänhet tror. Långt före de senaste decenniernas expansion beledsagad av barnstugeutredningen (1972/1974), Pedagogiskt program för förskolan (1987) och Läroplan för förskolan (1998) fanns allmänna eller offentliga inrättningar, öppna för barn under skolåldern.

Den första förskoleformen som etablerades i Sverige var småbarnsskolorna under 1830-talet. Efter ett första misslyckat försök – om det berodde på klimatet eller ”egenheter i lynnet hos den arbetande klassen i Stockholm” föreföll i samtiden vara osäkert – inrättades en småbarnsskola vid Allmänna barnhuset i Stockholm, i januari 1836. Denna småbarnsskola följdes sedan av ett trettiotal förskolor i Stockholm och andra större städer i Sverige.

Utbildnings- och pedagogikhistoria har traditionellt tenderat att behandla segrarnas historia. Det är de framgångsrika pedagogerna, skolmännen och bildningsivrarna som stått i centrum tillsammans med reformer som pekat fram emot den utbildning och pedagogisk verksamhet vi har idag. Småbarnsskolorna är i detta sammanhang intressanta, eftersom de utgör ett exempel på förlorare i den svenska utbildningshistorien. Trots att småbarnsskolorna var den första förskoleformen på plats i Sverige blev de utkonkurrerade av andra förskoleformer – framförallt barnkrubbor och barnträdgårdar – under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En samtida förklaring till detta var helt enkelt att deras verksamhet hade blivit ålderdomlig. Historien visar dock att bakgrunden till detta vägval i förskolans historia var mer komplicerad än så.

DE SVENSKA SMÅBARNSSKOLORNA

Småbarnsskolorna var ursprungligen en engelsk förskoleform som fick internationell spridning under 1800-talet till bland annat USA, Frankrike, Belgien, Tyskland, Danmark och Norge. Enligt Carl af Forsell – en av aktörerna bakom grundandet av de första småbarnsskolorna i Sverige – var ett tecken på småbarnsskolornas framgång att sådana till och med spridits till ”Goda Hoppsudden, der de bland både Caffrare och Hottentotter blifvit införde”. I Sverige inrättades småbarnsskolor, som under sin första tid gick under namn som ”infant-skolor, ”små barns skolor” och ”barnasyler”, i bland annat Stockholm, Malmö, Göteborg, Gävle, Örebro och Karlskrona. Sammanlagt inrättades ett trettiotal småbarnsskolor.

Småbarnsskolornas spridning i Sverige berodde till stor del på Stockholms småbarnsskole-sällskap, även kallat ”Sällskapet till inrättande av småbarn-skolor i Sverige”. Det fungerade under 1830- och 1840-talen som ett slags centralorganisation för de svenska småbarnsskolorna. I likhet med engelska motsvarigheter som London Infant School Society och The Home and Colonial Infant School Society, vilka framgångsrikt spridit förskoleformens evangelium både i Storbritannien och i övriga världen, använde man sig bland annat av småskrifter och tryckta blad för att sprida kunskapen om småbarnsskolorna. Resor var också viktiga. I England har Samuel Wilderspins flitiga resor angivits som en orsak till småbarnsskolorna framgång. Även om en dylik galjonsfigur saknades i Sverige, skickade Stockholms småbarnsskolesällskap ut sina medlemmar både på ett slags missionsresor, i syfte att inrätta nya småbarnsskolor, och inspektionsresor, med avsikt att kontrollera och förbättra verksamheten vid redan existerande förskolor.

De småbarnsskolor som Stockholms småbarnsskolesällskap förespråkade var riktade till barn mellan två och sex år. De karaktäriserades av en skolliknande verksamhet bestående av bland annat läs-, skriv- och räkneundervisning. Denna undervisning följde i mångt och mycket de instruktioner som Carl af Forsell publicerade i två handböcker: Om småbarn-skolor (1837) och Utkast till handbok för småbarn-skolor (1841). Enligt dessa skulle småbarnsskolorna bedriva sin verksamhet klockan 09–12 och 14–16 varje vardag, med undantag för onsdagar och lördagar som var halvdagar. Under denna tid rekommenderade Forsell att barnen skulle undervisas och fostras i ett så kallat skol- eller läsrum, i ett litet rum avsett för mindre grupper och i ett lekrum där barnen kunde leka under de jämförelsevis långa rasterna.

Forsells anvisningar var tydligt inspirerad av engelska förlagor, och den verksamhet som beskrevs liknade också i mångt och mycket undervisningen i folk- och fattigskolor vid mitten av 1800-talet. Centralt i undervisningen var en traditionell fråga–svar-modell, där lärarens frågor besvarades antingen av enskilda barn eller av alla barn i kör. I småbarnsskolorna möttes också barnen av samma stränga disciplin som kännetecknade växelundervisningsmetoden, vilken under första hälften av 1800-talet hade fått en stor spridning i Sverige. En inblick i den ordning som skulle råda i småbarnsskolorna ger följande instruktioner för hur en dag i småbarnsskolorna borde inledas:

Klockan 9 böra alla barnen, hela och rena, kammade och tvättade, vara samlade i Skolan. De uppställas då i så många afdelningar, som de intaga bänkar, och vid af Lärarinnan gifvet tecken med klockan, marchera de i takt hvar och en afdelning i sender till sin bänk. […] När de marchera uppför bänkställningen hålla de hvarandra i hand, för att understödja hvarandra, men när de äro uppkomna gå hvardera in i sin bänk. […] Sedan alla barnen intagit sina platser och satt sig, ringer Lärarinnan i sin klocka, hvarvid de alla stiga upp, knäppa ihop sina händer, och läsa alla på en gång med så tydlig röst som de förmå: ”Fader vår” m.m.

Innehållet i småbarnsskolornas undervisning liknade också de samtida skolornas. Vid sidan av läs-, skriv- och räkneundervisning betonades det kristna budskapet. Enligt Forsell borde barnen bland annat lära sig tio Guds bud och berättelser om bland annat Daniel i lejongropen, Bielam och ängeln samt Jesu död och lidande. Naturligtvis kännetecknades också undervisningen av ett omfattande nationellt innehåll; småbarnsskolorna var ett av de många projekt som avsåg att fostra blivande medborgare i den svenska nationen. Bland annat ingick den svenska kungalängden samt Sveriges geografi och historia i undervisningen. Att sådant stoff var för svårt eller tråkigt för barn mellan två och sex år ifrågasattes av Forsell. Enligt honom kunde till och med barnen i de engelska småbarnsskolor, som han hade besökt under en resa 1835, mycket om den svenska historien. De hade till exempel kunskaper om Gustaf II Adolf, drottning Kristina och Karl XII. Och bara det berättades på ett intresseväckande sätt, menade Forsell, kunde barnen även tillgodogöra sig viktiga historiska händelser som Stockholms blodbad och Erik XIV:s död.

DEN KRITISKA DEBATTEN

Ett av skälen till att småbarnsskolorna, som karaktäriserades av en tämligen traditionell skolverksamhet, fick ge vika för andra mer framgångsrika förskoleformer var den kritiska debatt som fördes kring småbarnsskolorna från allra första början.

I likhet med sina amerikanska motsvarigheter angreps de svenska småbarnsskolorna för att de ansågs skada barnens relation till hemmet. Barn, hävdade man, hörde hemmet till, och varje försök att ta hand om det utanför hemmets väggar hade fördärvliga konsekvenser både för barnet och för samhället i stort. Det fanns kritiker som hävdade att det visserligen kunde vara motiverat att inrätta småbarnsskolor bland Neapels eller Londons pöbel, där människorna levde som djur. I Sverige fanns dock inte samma behov, och det enda som småbarnsskolorna därmed skulle lyckas med var att lösa upp de gudomliga banden mellan mor och barn som var samhällets grundbult.

Småbarnsskolornas undervisning ifrågasattes också. Kritiker hävdade att barnen på grund av småbarnsskolorna riskerade att överansträngas och bli brådmogna. De som uppmärksammade risken för överansträngning tog sin utgångspunkt i den diskussion som fördes om skolarbetets inverkan på elevers hälsa under 1800-talet. Man menade att småbarnsskolornas undervisning innebar en allt för stor ansträngning av de små barnens hjärnor som på olika sätt skadade barnen både psykiskt och fysiskt, vilket bland annat kunde ta sig uttryck i tröghet, svaghet och stegrat njutningsbegär.

De som ansåg att småbarnsskolornas verksamhet gjorde barnen brådmogna framhöll hur undervisningen i alltför hög takt påskyndade barnens naturliga utveckling. Vad detta kunde innebära framkom i ett tal vid Pedagogiska föreningens årshögtid i Stockholm 1849. Där framhölls att småbarnsskolorna inte bara skadade förhållandet mellan barn och förälder, utan dessutom förstörde de alltför unga eleverna. Småbarnsskolorna innebar nämligen att barnens huvud fick ett onaturligt och skadligt försprång till deras kropp, vilket påverkade barnen negativt på olika sätt. Den slutsats som talaren drog var tydlig: hellre ett okunnigt barn än ett barn som på grund av alltför tidig undervisning lärt sig såväl franska, tyska och latin som självbefläckelse och inbilskhet.

DE EKONOMISKA SKÄLEN

Vid sidan om denna kritik fanns ekonomiska skäl till att småbarnsskolorna marginaliserades. I likhet med andra förskoleformer under 1800-talet karaktäriserades småbarnsskolornas ekonomi av intäkter från framförallt donationer, testamenterade summor och mindre gåvor. Därutöver utgjorde årsbidrag, barnavgifter och inte minst räntor – dessa kom från den utlåningsverksamhet som många förskolor finansierade sin verksamhet med ända fram till början av 1900-talet – viktiga intäkter för småbarnsskolorna.

Till skillnad från de engelska småbarnsskolornas undervisning, som gynnades av offentliga bidrag, verkar frånvaron av kommunala och statliga bidrag ha ifrågasatt småbarnsskolornas verksamhet. Skälet till detta var implementeringen av 1842 års folkskolestadga. I och med denna lades ansvaret för folkundervisningen på de kommunalt och sedermera statligt finansierade folkskolorna. Som en följd av detta kunde småbarnsskolorna inte längre få ekonomiskt stöd för sin undervisning riktade mot små barn.

De konsekvenser som detta fick illustreras väl av händelser i Örebro och Karlskrona. Småbarnsskolan i Örebro lämnade in sin första ansökan om ekonomiskt stöd till staden 1852. Dess styrelse argumenterade för att den var en del av stadens allmänna fattigvård, men staden beviljade inte ansökan och några kontanta bidrag erhölls därför inte. På grund av småbarnsskolans svaga ekonomi diskuterades småbarnsskolans framtid drygt trettio år senare. I denna diskussion spelade frånvaron av och möjligheten till kommunala medel en viktig roll. Småbarnsskolan skulle nämligen få tillgång till en fond som staden förvaltade, om den förändrades till ett barnhem. Som en följd av denna situation lades småbarnsskolan ner och ersattes av ett barnhem.

Frånvaron av offentliga bidrag spelade en liknande roll i diskussionen kring Enskilda småbarnsskolan i Karlskrona. År 1876 konstaterade man att småbarnsskolans ekonomi hade försämrats, och man beslutade därmed om att ansöka om statliga bidrag för att finansiera avlönandet av småbarnsskolans lärarinna. Även denna ansökan fick avslag, vilket gav upphov till en diskussion kring småbarnsskolans framtid. Vid det möte när detta avslag meddelades ifrågasattes verksamheten av ekonomiska skäl, vilket knappast hade skett om anslaget hade beviljats. Småbarnsskolornas verksamhet, menade man, svarade inte mot de höga kostnader som den innebar och man föreslog därför att småbarnsskolan borde ombildas till en barnkrubba.

KONKURRENSEN FRÅN FOLKSKOLORNA

Den kanske viktigaste faktorn som bidrog till småbarnsskolornas marginalisering var folkskolornas etablering i de svenska städerna. Folkskolorna spelade en varierande men viktig roll för småbarnsskolornas öden i Europa. Som en del av skolväsendet gynnades småbarnsskolorna i England, medan de i Danmark och i Tyskland missgynnades på olika sätt av det offentliga skolväsendets utbredning. Så skedde också i Sverige, där småbarnsskolorna ifrågasattes på olika sätt av det framväxande folkskoleväsendet.

Av stor betydelse var det ökade antalet folkskolor. I Stockholm ifrågasatte småbarnsskole-sällskapets styrelse om dess småbarnsskolor verkligen fyllde någon funktion nu när folkskolor hade inrättats i samtliga av Stockholms församlingar. I Gävle framfördes liknande åsikter. Här var det inte bara antalet folkskolor, vilket användes som ett argument efter det att staden bekostat uppförandet av allt fler skolhus, utan även stadens övergripande ansvar för folkundervisningen som anfördes som ett skäl till att lägga ner verksamheten.

Den undervisning som genomfördes i folkskolorna var ytterligare ett argument mot småbarnsskolorna. Företrädare för småbarnsskolan i Uppsala menade att småbarnsskolans undervisning i jämförelse med folkskolans undervisning var av jämförelsevis liten betydelse. Enligt dem hade barn som lämnat småbarnsskolan för folkskolan endast en termins försprång gentemot de barn som inte hade gått i småbarnsskolan. I Stockholm var det skillnaden i undervisningsmetoder som besvärade småbarnsskolornas företrädare. I småbarnsskolorna använde man sig av bokstaveringsmetoden, i folkskolorna använde man sig av ljudmetoden. I enlighet med den äldre bokstaveringsmetoden fick småbarnsskolornas barn först lära sig att uttala bokstävernas namn (”Be”, ”Oo”, ”Äll”) för att sedan sätta ihop bokstäverna till ord (”Be”, ”Oo”, ”Äll”, ”Äll”). I folkskolan utgick man i stället från hur bokstävernas ljud som en del av ett ord, d.v.s. barnen lärde sig ordet ”boll” utifrån ljuden ”B”, ”O”, ”L”, ”L”.

Kritikerna menade att småbarnsskolornas bokstaveringsmetod framstod som ålderdomlig i jämförelse med folkskolans ljudmetod. Den beskrevs som föråldrad och sedan länge övergiven i städernas skolor. Vittnen konstaterade också att barn som utsatts för småbarnsskolornas undervisning senare hade svårare för att tillgodogöra sig undervisningen i folkskolorna.

Samtidigt som folkskolorna och deras verksamhet utgjorde ett argument mot småbarnsskolorna, anfördes folkskoleväsendet också som ett skäl för att i stället inrätta barnkrubbor. I Stockholms småbarnsskolesällskap framfördes åsikten att barnkrubbor skulle vara av större nytta än småbarnsskolor. Dessa förskolor, vilka inriktade sig på att vårda de små barnen, stärkte skolbarnens skolgång. Genom att ta hand om skolbarnens småsyskon kunde de bättre koncentrera sig på sitt skolarbete, och skolfrånvaron torde därmed minska.

SMÅBARNSSKOLORNAS MARGINALISERING

Hur ska då småbarnsskolornas öde förstås? Som framgått ovan var småbarnsskolornas marginalisering inte bara en följd av att de av samtiden betraktades som ålderdomliga. Hela den kritiska debatt som försiggick kring småbarnsskolorna, vissa ekonomiska skäl och inrättandet av folkskolor var också skäl till detta vägval i den svenska förskolans historia. Av de 24 småbarnsskolor, som jag studerat närmare, lades elva småbarnsskolor ner helt och hållet under 1800-talet. De resterande tretton småbarnsskolorna ersatte med tiden undervisningen med någon ny form av verksamhet. Framförallt var det de småbarnsskolor som drevs av föreningar med en bredare inriktning som förändrades. Dessa föreningar hade inte samma formella och informella krav på sig att fortsätta med sin småbarnsskoleverksamhet som de föreningar som endast bedrivit sådan och kunde därför enklare förändras när omständigheterna krävde det.

Sättet på vilket småbarnsskolorna förändrades varierade. Antingen förändrades småbarns-skolorna i riktning mot barnkrubbornas mera vårdande verksamhet, eller så närmade de sig barnträdgårdarna, vilka karaktäriserades av en pedagogiskt inriktad verksamhet. Gamla barnasylen och Östra barnasylen i Malmö är exempel på förskolor som inspirerades av barnkrubbornas verksamhet. Båda småbarnsskolorna minskade det undervisande inslaget under slutet av 1800-talet samtidigt som man i likhet med barnkrubborna införde längre öppettider. I Gamla barnasylen tog man till exempel bort undervisningen i läsning, skrivning och räkning och begränsade det undervisande inslaget i verksamheten till förmedlingen av det kristna budskapet genom bibliska berättelser, böner och verser. Man höll också småbarnsskolan öppen mellan klockan sex på morgonen och åtta på kvällen.

De småbarnsskolor som närmade sig barnträdgårdarna gjorde detta genom att föra in olika former av kindergartenpedagogiska sysselsättningar. I Göteborg skedde detta under 1800-talets andra hälft genom att läs- och skrivundervisningen ersattes med bland annat rörelselekar och papperspyssel. Bland annat sysselsattes barnen med att kasta boll, leka häst och bygga fästningar med hjälp av klossar. I Stockholms småbarnsskolor konstaterades att verksamheten bedrivits på ”ett något annorlunda sätt” under 1890-talet. De traditionellt korta öppettiderna förlängdes och verksamhetens innehåll genomgick också en större förändring. I stället för läs- och skrivundervisning sysselsattes barnen med bland annat fingerlekar, marscher och lekar med namn som ”Skottkärran” och ”Hvar äro edra fötter”. Barnen fick också möjlighet att arbeta med pappersflätning, papperssömnad och lappläggning.

Denna utveckling fortsatte under 1900-talets första hälft. De småbarnsskolor som fanns kvar var inte längre småbarnsskolor annat än till namnet. Ett gott exempel på detta är Sofia småbarnsskola, bildad under namnet Katarina småbarnsskola år 1843, som betraktades som ett föredöme bland barnträdgårdar under 1930-talet. Den inrymdes under sina första år på Kocksgatan 15, men flyttade år 1900 till Fjällgatan 19 vackert beläget högt över Mälarens vatten. Där huserar den fortfarande med ett namn som påminner om en tid när småbarnsskolornas läs- och skrivundervisning var den dominerande förskoleformen i Sverige och världen.

/ JOHANNES WESTBERG


Johannes-WestbergJohannes Westberg fil. dr i historia och verksam vid institutionen för utbildning, media och kultur vid Uppsala universitet.  Hans doktorsavhandling hade titeln: ”Förskolepedagogikens framväxt: pedagogisk förändring och dess förutsättningar ca 1835–1945”.

Referenslista

Ekstrand, Britten, Småbarnsskolan. Vad hände och varför? En sekellång historia studerad med fokus på förändring av pedagogisk verksamhet från 1833 och framåt, Lund, Lunds universitet, 2000.

Forsell, Carl af, Om småbarn-skolor, Stockholm, 1837.

Forsell, Carl af, Utkast till handbok för småbarn-skolor, Stockholm, 1841.

McCann, Phillip & Young, Francis, Samuel Wilderspin and the Infant School Movement, London, Croom Helm 1982.

Vallberg Roth, Ann-Christine, De yngre barnens läroplanshistoria. Från 1800-talets mitt till idag, Lund, Studentlitteratur 2002.

Westberg, Johannes, Förskolepedagogikens framväxt. Pedagogisk förändring och dess förutsättningar, ca 1835–1945, Uppsala, Uppsala universitet, 2008.

Whitbread, Nanette, The Evolution of the Nursery-Infant School. A History of Infant and Nursery Education in Britain, 1800-1970, London, Routledge & Kegan Paul, 1972.

Wollons, Roberta, Kindergartens and Cultures. The Global Diffusion of an Idea, New Haven, Yale University Press, 2000.

[printfriendly]

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page