Pedagogiskt arbete – utanför skolan exemplet kolonirörelsen i Stockholm

INGRID HEYMAN

Kolonirörelsen i Stockholm tog sin början 1904 på initiativ av fröken Anna Lindhagen. I Tyskland hade rörelsen funnits sedan 1830-talet, i Frankrike från 1903. Den spreds raskt vidare till övriga Europa och även till USA.

En internationell kongress rörande kolonifrågan planerades gå av stapeln 1914 men hindrades av kriget. Under krigsår världen runt har familjer som blivit utan arbete haft stor glädje av att själva kunna odla mat – om än i liten utsträckning – för att inte direkt svälta ihjäl. I Tyskland liksom i Frankrike var det vanligtvis filantropiska företag som delade ut jordlotter till fattiga och barnrika familjer. År 1904 påbörjades arbetet att etablera föreningen Stockholms koloniträdgårdar och ett par områden bland annat i Stadshagen anlades. År 1905 skrev Anna Lindhagen broschyren Om koloniträdgårdar med exempel från Danmark och i januari 1906 bildades en föreningen Stockholms koloniträdgårdar. Lindhagen valdes till ordförande och var verksam fram till 1921, då staden övertog ansvaret.

”Föreningens ändamål är att utbreda intresset för trädgårdsskötsel. Denna uppgift kommer föreningen att främja genom anläggande af koloniträdgårdar. Föreningen vill äfven i mån af medel underlätta uppkomsten af bostadstäppor.”

Vem var då Anna Lindhagen? Hennes far var justitierådet och stadsplaneraren Claes Albert Lindhagen och mor var född Schönmeyr. På båda sidor fanns sedan generationer ett stort utbildningskapital framför allt inom juridik, medicin, fysik och teologi. Anna Lindhagens tre bröder var även de jurister, borgmästare, kansliråd och ordförande i Arbetsdomstolen bland annat.

Anna Lindhagen föddes 1870 i Sofia församling, en tid då det inte var särdeles vanligt med högre utbildning för flickor. Hon genomgick Normalskolan för flickor men ansågs för klen för att ta studenten. Senare utbildade hon sig till sjuksköterska men arbetade endast ett år som sådan. Hon lämnade Smedjebackens sjukstuga 1890 och verkade som kontorist på Norstedts i cirka 10 år. Sin största uppgift fann hon som barnavårdsinspektör vid Stockholms stads fattigvårdsnämnds utackorderingsbyrå 1902-1925 där hon framför allt arbetade för att ”få till stånd bostäder för barnrika familjer och en humanare behandling av ogifta mödrar och deras barn, som sedan lagstadgats. Under några år var hon vicevärd vid Stockholms stads hyreskontor. Hon var ledamot i många föreningar/sammanhang – för freden, kvinnans politiska rösträtt, Stockholms folkskoledirektion och skönhetsråd, stadsplanenämnden, stadsfullmäktige, Radikala klubben för att nämna några. Politisk påverkan på meningsmotståndare eller allierade är ett givet inslag i sådana sammanhang – ett beteende som ligger pedagogiken nära. Kanhända är det att dra analogin för långt att jämföra med lärar-elev-förhållande redan här, men tanken återkommer angående relationen mellan koloniföreningarnas syften och kolonister, de som arrenderade jorden.
Genom sin stora föreningsvana och möten med olika slag av människor var Anna Lindhagen alltså bekant med många olika samhälleliga fenomen, liksom vilka problem fattigdom och trångboddhet kunde medföra. Hon ansåg, tror jag, det som ett gott företag att anordna koloniträdgårdar för arbetarfamiljer för att öka deras möjligheter till ett friskare liv. I hennes bok från 1916 framhåller hon flera värden som lotten kan erbjuda. Då den ligger i eller nära staden kan man efter avslutat arbete komma dit och hem utan större besvär, den ger hemtrevnad, en känsla av att vara sin egen herre, den erbjuder frisk luft – en hälsosam möjlighet då tuberkulos och andra smittsamma sjukdomar härjade. Kolonilotten bidrar till nyttig och smakrik näring för familjen. Vidare skriver hon:

Hela rörelsen framstår som ett pedagogiskt företag för att låta naturens möjligheter ge oss människor tillfredsställelse och frid, att låta flera ta del av det goda som omgivningen kan bistå med och att hålla arbetare från den begärliga spriten.

Regler utformades för hur trädgårdar skulle anläggas, hur kolonistugan kunde få se ut och hur kolonisterna skulle uppträda. Anvisningar fanns om stängsel, vägar, renhållning, vattentillgång mm.

Fanns motsättningar mellan föreningen och kolonisterna?
En avhandling från Göteborg visar att varje kolonist var medlem i föreningen och var valbar till styrelsen. Var och en hade en röst. Idén om medborgarskap fick, där och då, ett tidigt uttryck långt innan rösträtten blev allmän. Så var det inte i Stockholm. Endast ett fåtal kolonister ingick i föreningen. Ett exempel från Föreningen i Fredhäll visar att fyra personer utsågs till områdesombud med uppgift att vara föreningens röst i koloniträdgården. Två av dessa var kolonister och de andra två var inte det. Ordergången gick uppifrån och ner, vilket naturligt nog upprörde en del odlare. Det var alltså inte tal om att odlarna, via ombuden, skulle kunna nå styrelsen, alltså nerifrån och upp.

I texten som följer ställs Anna Lindhagens uppfattning om kolonirörelsen mot innehållet i ett brev som finns i hennes arkiv. Hennes uppfattning har främst hämtats från hennes bok Koloniträdgårdar och planterade gårdar. De två kontrahenternas olika uppfattningar kommer i dagen. Oenigheten handlar om vad som var tillåtet att plantera på en kolonilott och hur mycket av samma sorts gröda som fick odlar på varje lott.
En kolonist har i mars 1914 fått ett brev från Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm där det bland annat stadgats att ”endast en tredjedel af lotten får upptagas af samma växtart”. Här är kolonistens svarsbrev in extenso.

Ett svarsbrev

Med anledning av Ert bref och Ultimatum till mig af den 31 mars får jag säga följande:
jag har tydligen från första början missförstått Er mening med koloniverksamheten. Så jag har alltid tänkt som så att då vi Kolonister samt och synnerligen äro fattiga arbetare så behöfva vi först och främst odla något för munnen och magen, något grönt, färskt och godt för sommaren och något att lägga i källaren för vinterbehof, och i sista rummet blommor. Ni derimot tycks vilja att vi nästan uteslutande skall odla blommor och lyxväxter. Men vi som bo så långt ifrån platsen; hvad ha vi för nytta af att folk går och tittar på våra blommor om söndagarna och tycker: ”o så vackert! o så vackert!” Eller hvad har Ni sjelf för glädje af det om något tiotal år, då Årstavikens strand är förvandlad till lastageplats och att hvad vi gjorde derborta är spolieradt? En annan sak vore ju om jag hade en stuga på landet der jag kunde bo, och jord omkring att bruka. Då skulle jag nog visa att jag kunde odla blommor.
Ni tycks förakta potatisen. Men potatis är fattigt folks förnämsta näringsmedel i detta land. Jag är en den torftiga landskojans son jag. Jag fick som barn oftast hungra. Det kunde hända ibland att då jag letade i mors gamla skänk och hittade några kalla potatisar och ett sillhufvud, jag hoppade och svor i glädje öfver att ändå finna något ätbart. Ni är en stor professors dotter Ni. Har aldrig pröfvat på huru de verkligt fattiga har det. Och kan derför naturligtvis heller alldrig, alldrig rätt förstå oss. Men det säger jag som min fasta tro att en sådan glädje som den jag och mina stackars syskon kände då vi om somrarna sågo de första späda potatisbrodden spira upp i våra föräldrars täppa, den brodden som för oss betydde näringsmedlet, lifvet, en sådan glädje kände aldrig Ni då man satte framför Er de fina prunkande blommarna, som för Er betydde endast nöjet.
Så då den ideella sidan af saken, som Ni så Rousseauanskt vackert i tal och skrift framholler vara den förnämsta. Det är för arbetarnas vederkvickelse, nöje och lefvnad som företaget är till. Arbetaren skall, äfven han, få njuta litet af det upplyftande, inspirerande och storartade derute i naturens sköte. Ja, jag förstår se Ni. Och mitt hjerta är också i fullständig samklan harmoni med detta mitt förstånd, men – hvarför inte förena det nyttiga med nöjsamma då det går så bra som här? För mig, ser Ni, är det blommande potatislandet, det böljande sädesfältet lika estetiskt, lika hänförande, lika förundransvärdt som den varierande blomstersängen, utom att räkna med det materiella värde som de förra ha och som den sednare saknar.

Brevet fortsätter:
Men för att vara tillfredsställd måste man väl hafva litet handlingsfrihet också. Men den är ju alldeles kringskuren med dessa Edra strängt minutiösa kontrakt. Vi får ju snart inte företaga oss något på fri hand för dessa Edra, för hvarje år nyredigerade och tillökade kontrakts skull! Men då är det ju heller inte längre vår karaktär, vårt kynne, vårt ingenium som kommer till synes i arbetet, utan det är Edert! Vi äro endast Edra drängar helt rätt och slätt. Och att den som hyr ut ett jordområde ska bestämma hvad arrendatorn ska så o plantera, det är väl en princip som ingen, vid närmare eftersinnande, kan fastholla. Och angående mitt intresse för arbetet så lämnar jag nu från mig jorden i ett helt annat skick än då jag tog emot den. Jag har plockat bort flera lass småsten. Jag har vältat bort flera stora stenar på 100-tals kilo stycket. Jag har låtit köra dit omkring en 30 lass matjord. Jag gick sjelf och bar gödsel i säckar på ryggen de första åren (det är ingen ’trädgårdsjord’ der i backarna minsann, och det fordras århundradens kultivering för att få den till det). Och jag tror inte det finns någon annan som tagit de skördar av sin jordlott som jag, ty konsten att sköta jorden, och att odla de växter som trifs på den, den kan jag. Den behöfver jag inte vidare lära. Sant är ju visserligen att jag under de par sednaste åren försummat något, beroende på sorgliga omständigheter som här inte är skäl att vidröra, men då jag i alla fall för hvad jag gjordt inte skördar annan tack än anmärkningar och hot om uppsägning så lämnar jag härmed genast jordbiten till Ert förfogande.

Detta brev skrev Gotthard Ljunglöf den 15 april 1914. Han var skomakeriarbetare och bodde på Torkel Knutsonsgatan 35 i Stockholm. Mottagare av brevet var fröken Anna Lindhagen, ordförande i Föreningen Koloniträdgårdar sedan 1906.

Texten visar att brevskrivaren är en skolad person. Han behärskar språket väl och har god kännedom om både argumentation, skrivkonst och disposition. Har vi en utmärkt folkskola att tacka för sådan skolning? Hans ordval och uppbyggnad av meningar ger en vink om att brevskrivaren har stark klasskänsla och gott självförtroende. Han vill inte bli styrd av en föreningsstyrelse som bestämt att ”endast en tredjedel af lotten får upptagas af samma växtart”. Han utgår från sin egen situation och det nödvändiga kravet på att få mat. Detta var en konflikt som visade sig i många föreningar. Uppgifter var att sprida intresset för trädgårdsskötsel; de som hade kunskapen skulle förmedla den – ett förhållande som leder tanken till lärar-elev-förhållande. Styrelserna hade en tanke om bildning som syfte medan kolonisterna var mer intresserade av att få mat för dagen.

En hungrig arbetare kan inte fullgöra ett gott arbete. Om en människa får för lite mat kan han inte arbeta; då sjunker lönen, mindre pengar betyder ännu mindre mat. Risk för sjukdom ökar. Av denna process förstår fröken Lindhagen intet, enligt brevskrivarens uppfattning.

Två skilda uppfattningar om kolonirörelsen
Den som brevet riktar sig till var Anna Lindhagen som var initiativtagare till och ordförande i kolonirörelsen i Stockholm. Rörelsens främsta mål var att förmedla intresset för trädgårdsskötsel.
De förhållanden som Ljunglöf tagit upp i sitt brev ställs mot sådant som Anna Lindhagen har skrivit i sin bok Koloniträdgårdar och planerade gårdar från 1916, dvs. två år efter att uppsägningsbrevet och svarsbrevet skrivits.

Det första som nämns i Ljunglöfs brev är att kolonisterna är fattiga arbetare som framför allt behöver få mat. Lindhagens bok behandlar nyttan av koloniträdgårdar. Inledningsvis presenterar hon den ekonomiska vinst man kan göra: ”erhålla från lotten trädgårdsprodukter till ett värde som överstiger utgifter för …” (s. 5). Kolonilotten kan även ge ”bidrag till nyttig och välsmakande näring” (s. 6). Lindhagen framhåller i sin bok att hela familjen kan vistas på lotten och barnen kan få ”känna glädjen av att även deras arbete bidrager till matförrådets ökande” (s. 7). I klartext skrivs alltså att lotten kan bidra till att öka en familjs matförråd och därigenom göra födan både nyttig och smakrik, att det är en lönsam affär att odla grönsaker och att även barnen, genom att bidra med sitt arbete, kan få känna sig delaktiga. Lindhagens text låter läsaren förstå att en kolonilotts trädgårdsprodukter är långt ifrån ointressanta. Alla de fördelar Anna Lindhagen betonar i sin bok hade Ljunglöf tagit ad notam, men han ansåg att han fick bannor i stället för beröm.

I kolonirörelsen upprättades kontrakt med varje innehavare rörande hyra, ordning, bebyggelse och odling. För att inte äventyra ändamålet, som var trädgårdsskötsel och odling, skulle olika grödor sås. Det gick inte an att låta innehavarna ha potatis på hela lotten. Föreningens ambition var att lära arbetarna konsten att sköta en trädgård. Den tukt av arbetare man kan utläsa ur bokens text tycks gå före deras behov av mat.

Ljunglöfs brev är skrivet blott två månader innan skotten i Sarajevo avlossades. Mat var både före krigsutbrottet och under kriget en verklig bristvara för många arbetare. Det är lätt att förstå att de som hade möjlighet gärna ville använda sin lott för att odla mat. De oenigheter som framkommit, kan förstås som ett uttryck för skilda klassperspektiv.

Ljunglöf tog också direkt upp klassfrågan i sitt brev – han ställde den ”torftiga landskojans son” mot en professorsdotter. Visserligen var fadern inte professor, men han var justitieråd, politiker i stadsfullmäktige och hade tidvis säte i riksdagen. Hans arbete med ordningsstadgan i Sveriges städer, brandstadga och hälsovårdsstadga omtalas i levnadsteckningar. Han var en av upphovsmännen till Stockholms stadsplan med breda trafikleder, parker och torg. Anna Lindhagens far drog upp ramar för hela Stockholms befolkning beträffande ordning i några av samhällets centrala funktioner som hälsa, brandskydd och transporter. Ordning tycks ha varit en ledstjärna för honom, som kanske även dottern gjort till sin. Ljunglöf hade rätt i att klasskillnaden var stor och han knöt an till den djupa glädje han själv och syskonen i barndomen kände när den späda potatisbrodden visade sig – den betydde mat och därmed överlevnad och liv. Hans uppfattning var att Lindhagens glädje över vackra blommor inte hade någon materiell grund och därför var av ett torftigare slag. Brevskrivaren tyckte det var fel att skilja det nyttiga från det vackra – varför kan inte dessa båda förenas, särskilt som det nyttiga ger ett ytterligare värde som blomstersängen inte kan ge.

En annan dimension beträffande ordning och styrning visar sig i den minimala handlingsfrihet som Ljunglöf skrev om i sitt brev och han synes lida av. Hans egen vilja att fritt kunna välja att plantera det han ville, kunde inte förverkligas eftersom kontraktsreglerna omfattade bestämda krav. I Anna Lindhagens bok beskrivs kolonin som en tillflyktsort, där man finner hemtrevnad och det tillfredsställande medvetandet, att man är sin egen herre (Lindhagen 1916 s. 5, min kursivering)

Det framgår klart att de två kontrahenterna hade olika uppfattningar om vad det innebär att vara sin egen herre. Ljunglöf kände sig förödmjukad, stukad, mycket arg och upprörd i det han använder ordet dräng för den position han tycker att han har, dvs. precis det motsatta till att vara sin egen herre.

Två livshistorier kolliderade
Anna Lindhagen var en väl utbildad och erfaren kvinna, som hade genomgått Normalskolan för flickor och en ettårig sjuksköterskekurs. Släktens samlade utbildningskapital är stort. Hon arbetade i många skilda föreningar angående rösträtt, fred, bildningsförbund, hembygdsvård, var ledamot i Rädda Barnen, Stockholms skönhetsråd och var barnavårdsinspektör. Hon deltog i stadsfullmäktige liksom fadern och brodern, tog ställning i politiska frågor såväl nationellt som internationellt, samlade namn och pengar till nödlidande belgare under första världskriget, hon reste och skrev obehindrat brev på engelska och franska. Hon var aktiv i Socialdemokratiska kvinnoförbundet och redaktör för deras månatliga tidskrift Morgonbris. Av fadern lärde hon nödvändigheten att ordna tillvaron för andra, men naturligt nog, inom andra domäner än där fadern verkade. Hon var ju kvinna. Hon ordnade kolonilotter åt arbetare, bestämde regler för vad som fick odlas och i vilken omfattning, hur staketen och husen skulle se ut – hon drog upp ramar på liknande sätt som sin fader, men på en annan nivå. Men hon förstod sig tydligen inte på arbetares behov av mat.

Lindhagen föddes en tidig vårdag 1870 som tredje barn i familjen. I fem år hade familjen bott i en av de allra första hyreskasernerna på Söder med adress Pilgatan 6 D, dvs. nuvarande Folkungagatan, när Anna kom till världen. Söder var lantligt vid den tiden och i grannskapet fanns stora trädgårdar, stall och vagnshus. Här lekte barnen och sentida levnadstecknare antar att det var här hon utvecklade sitt sinne för naturen. Hon ”älskade lidelsefullt sin födelsestad /…/ hon hade framför allt ett ömt, förälskat öga för dessa små bortglömda idyller och de rörande hjälplösa små hus av trä eller sten, som glömt sig kvar i den uppväxande storstadens stenöken.”
Gotthard Ljunglöf föddes den 29 mars 1865 i Klosters församling i Sörmland. Vid 18 års ålder, 1883, befann han sig i Vallby i Upplands län och i slutet av året flyttade han till Stockholm och bodde på några olika adresser på Söder. Han var skomakeriarbetare, var ogift och antagligen inneboende hos andra. Av det brev som citerats ovan framgår att föräldrarna under hans barndom bodde på landet och hade tillgång till potatisland. Det verkar som om han som barn hade deltagit i trädgårdsarbete och han kan det där med trädgårdsskötsel. Han har lagt ner ett stort arbete på att förbättra jorden på sin lilla lott i Eriksdals koloniområde. Det faktum att han uttalar sig om jordens kvalitet, tyder på att han har kunskap i frågan och egen erfarenhet.

Som alla människor grundlade dessa båda individer var sina dispositioner under barn- och ungdomsåren, dvs. hållningar i livet som utvecklas, förstärks och förändras under livets gång. Ljunglöf levde sina första 18 år på landet. Han verkar också ha skött sin trädgårdslott i Eriksdal med omsorg samtidigt som han arbetade som skomakeriarbetare. Hans kropp och framför allt hans händer var hans arbetsredskap. Han handskades med skorna han lagade, jorden han förbättrade och potatisen han skördade. Han hade också ordet i sin makt. Lindhagen å andra sidan var född i staden, vistades gärna i trädgårdar och visade stort intresse för dem. Om hennes egen erfarenhet av sådant arbete vet vi inte mycket; det finns bilder där hon med en korg på armen klipper rosor. Hon tycks ha njutit av vackra blommor, gamla hus och trädgårdar och satsade stor del av sin energi på att skydda och bevara det vackra. Inriktningen på skönhet gör att jag tror att hon framför allt använde sina ögon för att ta in det vackra. Ett annat sätt att skildra deras olika kontakter med omvärlden är att påstå att Ljunglöf hade en praktisk inriktning medan Lindhagen, i detta fall, snarast lutar mot en estetisk.

När nu Ljunglöf sårad drar sig tillbaka från den lott han fått lov att bruka under flera år, var anledningen att han inte fick använda sin mark till de grödor han ville eller vara ”herre i sitt eget hus”. Han, som redan var en erfaren odlare, skulle läras upp i trädgårdsskötsel! Och tillrättavisningarna kom från en fem år yngre kvinna från en annan social klass som inte förstår sig på trädgårdsarbete på samma sätt som han – det blir alltför fel, tycks Ljunglöf anse.

Kolonirörelsen kan betraktas som ett filantropiskt och pedagogiskt företag – tanken var att ge människor möjlighet att förändras och att utveckla sina anlag, att bli något de ännu inte var. Individer förädlas genom arbete, precis som den jord de arbetade med. Hela idén syftade till att främja hälsa, både genom promenader mellan bostaden och lotten, genom fysiskt arbete i frisk luft och genom att födan berikades med frukt och grönsaker. Som vanligt i filantropiska och pedagogiska företag i 1900-talets början skedde styrningen uppifrån och ner, från toppen till basen. I det här aktuella fallet kolliderade olika erfarenheter som förvärvats i olika sociala klasser. Anna Lindhagen var en produkt av sin tid; hon som hade det bra ställt och hade kunskaper, ville ställa sina krafter till förfogande för dem som hade det sämre. Men den hjälp hon erbjöd var villkorad. Den gavs inte hur som helst, utan den var väl strukturerad och regelstyrd och gavs inte heller till vem som helst. Blivande kolonister måste ansöka om att få tillgång till en lott – och betala hyra för den.
Om man fick tillgång till en jordlott var det förenat med vissa åtaganden. Arbete måste ägnas kolonilotten – och det måste sägas att Ljunglöf har uppfyllt det åtagandet. Han bar sten från och gödsel till ”sin” mark för att förbättra den, så den skulle kunna ge större skördar. Åtlydnad av uppsatta regler var ett annan åtagande – här obstruerade Ljunglöf; han ville sköta sig själv efter eget huvud. Den önskan om egen utveckling som han visade, stötte på patrull i mötet med uppsatta regler. Konsekvensen blev att han förödmjukades så till den grad att han avsade sig lotten. Sannolikheten för att han ville ha den kvar måste betraktas som stor men han ville bruka den på sitt sätt – han kunde ju faktiskt sin sak. De olika tolkningar av skönhet som framkommit var en direkt följd av deras skilda erfarenheter. Han kunde helt enkelt inte acceptera Lindhagens krav på skönhet. Det skönaste av allt tycks för Ljunglöf vara om det vackra förenas med det nyttiga – det blir då dubbelt skönt. För Lindhagen kom nöjet av att se vackra blommor i första hand, inte nyttan av födoämnen.
Troligt är att uppriktig förståelse för andra människor kräver att man också har likartade erfarenheter eller en förmåga att ”på riktigt” leva sig in i en annan människas sätt att se och vara. Det är praktiken, den praktik var och en genomlever, som ger en människa de uppfattningar hon sedan bär med sig. Om erfarenheterna skiljer sig åt i hög grad, blir det svårt att enas om både regler och värden. Ljunglöf uttryckte det mycket tydligt när han skrev att Anna Lindhagen ”aldrig [har] pröfvat på huru de verkligt fattiga har det. Och kan derför naturligtvis heller alldrig, alldrig förstå oss.”
Mannen av folket uttryckte sig väl och sa i ilska upp sin jordlott. Han klippte verkligen till en representant för överheten. Eller tvärtom! Kvinnan av börd tuktade mannen av folket.

ingrid-heymanIngrid Heyman, filosofie doktor och docent i pedagogik, har kunskapsfrågor i fokus, både i praktik, undervisning och forskning. Hon har under många år undervisat på magisterprogrammet i vård- och hälsopedagogik, har handlett doktorander och arbetat i flera forskningsprojekt.

 

LITTERATUR
Bergquist Magnus, En utopi i verkligheten. Kolonirörelsen och det nya samhället, Akad. avh. Kristianstad 1996. Dödsruna över Anna Lindhagen i SvD 16 maj 1941.
Anna Lindhagens arkiv. Stockholms stadsarkiv, Vol. 18a.Föreskrifter från Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm, utfärdade i maj 1911. Stockholms Stadsarkiv: A:1.
Hellström Jonas, Att odla sin trädgård. Konflikterna och dess jordmån i koloniträdgårdarnas Stockholm, C-uppsats, Historiska institutionen, Stockholms universitet, våren 2001.
Lindhagen, Koloniträdgårdar och planterade gårdar, Rekolid, 1916

 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *