Statens stöd till skolors utveckling

MATS EKHOLM

Att få till stånd en folkskola som var inriktad mot att ge många barn undervisning var ett omfattande projekt. Sverige hade redan 1686 års kyrkolag bestämt sig för att de yngre i samhället skulle lära sig att läsa i bok så att de förstod kristendomen. Prästen skulle ”driva med flit därpå, att barn, drängar och pigor lärde läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller”[1].

 

Parallellt med att man följde denna huvudstrategi hann också många olika slags skolor växa fram som hjälpte barn från olika landsändar och sociala skikt att få mer bildning än den som mor och far kunde bistå med. Det handlade om borgarskolor, pedagogier, söndagsskolor i städerna, sockenskolor, bruksskolor, fabriksskolor och också kringvandrande läsemästares undervisning på landet. I förspelet till det riksdagsbeslut som ledde till att Kunglig Majestät den 18 juni 1842 fastställde den första folkskolestadgan hade många diskussioner förts om behovet av en mer allmän folkskola. Bland annat tog Comitén till öfverseende av Rikets Allmänna Undervisningsverk, dåtiden Skolkommission, upp frågan i sitt betänkande 1828 och kunde konstatera att den ordning som rådde sedan 1600-talet fungerade bra. Ordningen innebar att föräldrar hade ett huvudansvar för att barnen lärde sig att läsa och att de lärde sig kristendomens grunder.

Prästerna stod för kontroll genom husförhör och genom konfirmationen. Man pekade på att man inom varje lokalsamhälle också hade att ta vara på de barn vars föräldrar inte klarade uppgiften att utveckla läsfärdigheten. Där kunde en folkskola arrangeras som skulle vara en ersättning för föräldrainsatsen och ”så egna sig dylika anstalter närmast att vara communal-angelägenheter”[2]. Att låta ansvaret för bildningen av de unga få fortsätta ligga hos föräldrarna och prästerskapet fann kommittén vara till fördel. Den konstaterade

”Att Folk-undervisningens hittills varande skick och stadgarne derom befunnits sådane, att Comitén icke ansett några hufvudsakliga förändringar i sednare behöfvas, är en lycka, för hvilken man utan tvifvel har att tacka den lyftning i allmänna Folk-bildningen, som Sveriges ärofulla deltagande i Reformationen utvecklat, och Rikets Statsförfattning bibehållit. Så länge hon åt Allmogen på landet och Handtverkarna i städerna förvarar samma jemlika och sjelfständiga förhållande till öfriga medborgare som hittills, skall derigenom förmodeligen mera, än genom några tillfälliga anstalter, förordningar eller äfven Statsbidrag, ehuru nödiga de tillika må vara, den allmänna Folkbildningen i Sverige hålla steg med samhällets odling för öfrigt.”[3]

Att anordna en skola var en uppgift som var knuten till den väl uppbyggda kyrkliga ordning som fanns i landet. För en folkskola skulle det finnas en skolstyrelse. Ordförande i denna var kyrkoherden i församlingen vilken hade stor makt. I början av folkskolans existens förfogade han över hälften av rösterna när man skulle välja en lärare. I och med 1862 års kommunalförordningar togs denna bestämmelse bort samtidigt som skolärendena lades under kyrkostämman och skolstyrelsen ersattes av ett skolråd, i vilket naturligtvis prästen var ordförande. Först 1930 slutade präster att vara självskrivna som ordförande i skolråden/skolstyrelserna.[4] I den första folkskolestadgan fanns en bestämmelse om att biskopen och domkapitlet hade uppsikt över och ledning av folkskolan. Det var en bestämmelse som levde kvar ända fram till 1958 då äntligen banden mellan kyrkan och skolan klipptes av.

Diskussion om tillsynen av skolan – skolinspektörer infördes

Samtidigt som kyrkan hade att granska folkskolan fördes det diskussioner i riksdagen om att folkskolan hade behov av en mer sakkunnig ledning som kunde sköta tillsynen av skolan bättre än vad prästerskapet klarade av. Förslag fördes fram under 1853 års riksdag om att tre eller fyra inspektörer skulle tillsättas. Förslaget gick inte igenom. Liknade förslag, vilka innehöll fler än fyra inspektörer, fördes fram under senare riksdagar under 1850-talet. 1860 var tiden mogen för att besluta om att landet skulle ha en folkskoleinspektion. Tre av stånden var för beslutet, prästerna var emot. De såg införandet av en inspektion som ett uttryck för att staten betraktade deras insatser som otillfredsställande. 1861 började 20 inspektörer verka inom folkskolan. En av dem var heltidsanställd, de andra hade uppgiften som bisyssla. Flertalet av inspektörerna var präster och lärare.

De tidiga inspektörerna var inriktade mot att få dåtidens kommuner att leva upp till riksdagens beslut om att alla barn skulle få gå i skolan. Deras verksamhet gick ut på att ta initiativ till förbättringar och att utveckla verksamheten. Då landet på 1900-talet fick bättre ordning på sin ekonomi så skapades regler bland annat för hur scheman skulle se ut, klassindelning i skolorna och för lärarlöner. När statliga skattemedel kunde delas ut till skolorna blev folkskoleinspektören en heltidssyssla där kontroll av statsbidragens användning bland de nära tvåtusenfemhundra kommunerna var en tung uppgift.

Förslag väcktes om att vidga folkskoleinspektionen vilket antogs av riksdagen, som 1914 beslutade om att dela in landet i trettiofyra folkskoleinspektionsområden. Trettiofyra inspektörer anställdes som skulle verka på heltid. De började arbeta 1915 med kontrolluppgifterna och deltog samtidigt i fortbildningen av skolornas personal var och en i sitt inspektionsområde. Organisatoriskt knöts folkskoleinspektionen till Folkskoleöverstyrelsen, som hade inrättats 1913. 1920 slogs denna överstyrelse samman med Läroverksöverstyrelsen till Skolöverstyrelsen som blev det statliga verk skolinspektörerna var relaterade till.

Länskolnämnderna inrättas

Redan efter ett par år fann riksdagen att det var nödvändigt att vidga antalet inspektionsområden till femtiotvå stycken, varför ytterligare arton inspektörer anställdes. Denna ordning varade fram till 1958 när länsskolnämnderna inrättades och skolinspektörerna slutade att arbeta som solitärer. Vid den första rejäla förändringen av grundskolan i mitten av 1970-talet växte de till att vara sjuttiofem stycken. Vid länsskolnämnderna anställdes också fortbildningsledare och fortbildningskonsulenter som var betydligt mer inriktade mot att stödja och hjälpa grundskolorna i deras utvecklingsarbeten än vad skolinspektörerna var. Under sjuttio- och åttiotalen verkade samtidigt trettiofem årsarbeten som gymnasieinspektörer. Dessa granskade de olika studieinriktningarna och bedömde i vilken utsträckning som gymnasieskolorna klarade av att svara mot olika yrkesbranschers krav.

Indelningen av de lokala samhällena genomgick stora förändringar under 1900-talet. I början av 1950-talet delades landet in i 1 035 kommuner istället för mot tidigare 2 460 lokalsamhällen. Samtidigt kostade kommunerna på sig ledare som fick till uppgift att planera verksamheterna i skolorna och att se till att lärarnas arbete blev bra organiserat. De tog över en del av vad de tidiga inspektörerna gjort. I läroverken fanns sedan länge rektorer och under slutet av artonhundratalet och nittonhundratalets första del så växte överlärare fram i folkskolorna. 1940 fanns det 450 överlärare i landets 2 464 skoldistrikt. Från 1936 betalade staten ut anslag för detta slags befattning varför antalet snabbt ökade. 1950 fanns det mer än 800 överlärarbefattningar i landet. 1976 hade kommunsammanläggningar lett till att bara 277 kommuner fanns i landet. De har vuxit till 290 idag. Antalet skolledare har mångfaldigats och idag finns nära sextusen rektorer och femtusen övriga skolledare i grund- och gymnasieskolorna.

Skolinspektionen på länsbasis lades ner

De ekonomiska förutsättningarna för att bedriva skolor har genomgått enorma förändringar under denna tid. När ekonomin stärkts och indelningen av samhällena genomförts fick kommunerna större förtroende från statens sida att sköta skolorna. Behovet av statlig skolinspektion upphörde och skolinspektionen på länsbasis lades ned 1991. Under 1990-talet ägnade Skolverket, som hade kommit att ersätta Skolöverstyrelsen, en mindre del av sina årsarbeten åt tillsynsfrågor som kunde uppkomma när klagomål mot skolor fanns. De närsynta kontrollerna av schemastruktur, indelningar i klasser och hanteringen av statsbidragen till lärares löner behövdes inte längre.

Kommunerna har sedan ett kvarts sekel ett stort ansvar för att förskolor och skolor fungerar så bra att alla barn och ungdomar får bra uppväxt och bra utbildning. De skattepengar som förskolor och skolor har som bas för sin verksamhet hanteras i stort sett direkt av kommunernas förvaltningar. I kommunerna anstränger sig de professionella för att uppväxt- och utbildningsmål ska nås. Närpolitiker engagerar sig i ansträngningarna. De följer vad som händer genom olika slags granskningar och beslutar om hur pengar ska användas. Kommunerna bestämmer hur personalsammansättningen ska se ut för att man ska lyckas nå de mål som finns uppsatta på nationsnivå.

Från mitten av 1980-talet har en viktig huvuduppgift för de statliga skolmyndigheterna varit att följa vad som sker när kommunerna utövar sitt ansvar för förskolor och skolor. Återkommande nationella utvärderingar har genomförts som försett såväl rikspolitiker som kommunpolitiker med bra förutsättningar för att ta initiativ till förbättringar. De statliga myndigheterna har bidragit med förbättringsinsatser framförallt när det gäller vilket innehåll som utbildningar ska ha. Kursplaner har skrivits om utifrån lärdomar om vad som fungerat och inte fungerat i tidigare versioner. De har anpassats till nya krav som förändringar i samhället ställt.

Nationella utvärderingar

De nationella utvärderingar som gjorts sedan 1980-talet har visat på styrkor och svagheter i hanteringen av utbildningar. Den kanske mest intressanta bilden skapades när Skolverket i den nationella utvärderingsundersökning som genomfördes 2003 kunde göra direkta jämförelser med de undersökningar som gjorts 1992 respektive 1995. Bland annat använde man till vissa delar samma undersökningsinstrument vilket innebar att man kunde känna av i vilka avseenden som ansvarssystemet ledde till en bättre, sämre eller lika bra måluppfyllelse. Man fann att resultaten var lika bra i åtta av grundskolans ämnen, att de blivit bättre i två ämnen och att de försämrats i sex ämnen, bland annat i matematik, fysik och kemi. I denna undersökning med ett decennieperspektiv tog man också reda på hur skolorna lyckats påverka elevernas värdegrund. I stora drag fann man att samma värderingsmönster rådde bland grundskoleeleverna över det decennium som hade förflutit mellan mätningarna. I några avseenden hade eleverna dock blivit mer öppna för att agera oetiskt, bland annat vad det gällde att fuska för att komma in på ett attraktivt gymnasieprogram.

Vill man ha bra vetskap om vilka konsekvenser som förändringar av skolsystem får på ungdomars lärande så är det en mycket bra idé att göra återkommande utvärderingar där samma instrument används. När sådana resultat visar sig, som var fallet i 2003 års tillbakablickande utvärdering, blir det angeläget att kommunerna och skolorna kan få stöd och hjälp med att förbättra verksamheterna så att man bryter nedåtgående trender och får fart på utvecklingen av områden som kommit att stanna upp. I slutet av 1990-talet, när utfallen av de tre första nationella utvärderingsundersökningarna förelåg fick Riksrevisionsverket till uppgift att granska det nya statliga Skolverkets sätt att sköta det utvecklingsuppdrag som det fått när verket bildades 1991. Granskningen landade i en rejäl kritik. Revisorerna var nöjda med verkets sätt att klara av utvärdering och andra kontrollinsatser, men inte med uppgiften att åstadkomma förbättringar av skolorna i landet. Revisorerna konstaterade

”att Skolverkets främjandeuppgift är problematisk. Uppgiften är mångtydig och bidrar till att splittra verkets insatser. Verkets roll gentemot skolhuvudmän och skolor blir också oklar. Regeringen bör därför klargöra Skolverkets roll och uppgift i arbetet med att främja skolutveckling. Begreppet att främja skolutveckling är alltför diffust och mångtydigt för att fungera som en klar uppdragsbeskrivning i en myndighetsinstruktion. Begreppet bör därför ersättas. Uppgifter som regeringen vill att Skolverket utför på nationell nivå bör preciseras. På lokal nivå, i verkets kontakter med skolhuvudmän och skolor, bör verkets centrala uppgift vara att tydligt hävda nationella krav på utbildningen. Verket bör däremot inte ha något ansvar för lokalt utvecklingsarbete på de enskilda skolorna. Detta är rektors uppgift enligt skollagen.”[5]

Skolverket tog åt sig av kritiken, tänkte efter vad man visste om hur skolor kan förbättras och satsade på att bygga upp ett nytt förhållande mellan statsverket, huvudmännen och skolorna. Huvudsatsningen bestod i att Skolverkets medarbetare, från och med hösten 2000, sökte upp kommuner för att inleda en utvecklingsdialog om hur skolorna kunde förbättras.

Utgångspunkten för dialogerna var kommunernas och skolornas kvalitetsredovisning, som via en förordning infördes 1997[6] i vilka man gjorde konstateranden om var starka och svaga sidor fanns i kommunens skolor i förhållande till de nationella målen. I början av den period när utvecklingsdialogerna infördes fanns det kommuner som ännu inte åstadkom någon kvalitetsredovisning. Här blev den naturliga startpunkten för utvecklingsinsatser att satsa på att klara av att göra de nödvändiga bedömningarna. Under 2001 och 2002 intensifierades arbetet med att i möten mellan stat och kommun stimulera förbättringen av skolorna. 116 kommuner gick då in i dialogerna. Personal från kommunerna mötte personal från Skolverket för att föra en gemensam analyserande diskussion om vilka orsaker som fanns till utbildningsutfallen och för att diskutera på vilka punkter som det skulle kunna vara klokt att sätta in särskilda ansträngningar. Diskussionerna mynnade ut i åtaganden från kommunernas sida om förbättringar och staten sköt till extra pengar som gjorde insatserna möjliga. Delvis på grund av att staten satsade pengar på skolors förbättring, delvis för att väl insatta företrädare för staten visade ett nära engagemang i kommunernas skolverksamhet, möttes utvecklingsdialogerna mycket positivt från kommunernas sida. Utvecklingsdialogen mellan stat och kommun fördes därefter under ett par år så att båda parter kunde se att insatserna ledde till önskade resultat.

Skolinspektion återinförs

Skolverkets förändrade sätt att arbeta väckte uppmärksamhet inom regeringen. Vid ett möte mellan Skolverkets generaldirektör och landets vice statsminister under hösten 2001 diskuterades när det skulle kunna vara lämpligt att utvecklingsdialogerna kunde visas fram och bli diskuterade under statsrådsberedningen. Något sådant inslag i statsrådsberedningen kom aldrig till stånd. Utvecklingsdialoger som inslag i en bredare strategi för att förbättra kvaliteten på landets skolor blev bara prövad i ett inledande skede under 2000-talets första årtionde. Annat kom emellan och tog större plats.

Ekonomisten och tillika utbildningsministern Östros valde i valrörelsen 2002 att raskt återinföra skolinspektionen. I sin politiska strategi bortsåg Östros helt från den tidigare kritiken från riksdagens revisorer om statens tillkortakommande med utvecklingsstöd till kommunerna. En kritik som skolministern Ingegerd Wärnersson lagt till grund för att under 2001 och 2002 anslå många hundra tusen kronor till statens insatser för att öka farten på utvecklingen av skolorna. Wärnersson fick i januari 2002 hastigt lämna regeringen och Östros, som var utbildningsminister, fick fram till valet ansvaret i regeringen för hela utbildningsväsendet. Hans analys handlade i mindre grad om att leva upp till de ambitioner som fanns för statens samspel med kommunerna utan i högre grad om att besegra politiska motståndare inom såväl som utom det egna partiet.

Östros hade framförallt lyssnat på den högljudde folkpartisten Björklund som ställde starka krav på en mer disciplinerad skola, tidigare betyg, fler kunskapsmätningar och en mer framfusig skolinspektion. Östros lyckades inte föra igenom tidigare betyg i det interna partiarbetet som han hade planerat, men efter att ha satt sig in i grundskolans och gymnasieskolans situation under tre vårmånader 2002 var han beredd att skilja Skolverkets granskande och utvecklingsstödjande funktioner åt. I mitten av maj 2002 fick han med sig regeringen på att inrätta en ny myndighet, Myndigheten för skolutveckling, som fick till uppgift att fortsätta att arbeta med utvecklingsdialoger tillsammans med kommuner. Den nya myndigheten fick en stramare budget och blev mer inriktat mot tydliga problempunkter i kommunerna och mindre mot att stödja kommunerna i att bygga upp långsiktiga utvecklingslösningar. Östros markerade också en ny tid med att Skolverket fick till uppdrag att genomföra uppsökande inspektioner, varvid han såg till att de medel som tagits bort från utvecklingsdialogerna istället satsades på att antalet medarbetare inom Skolverket mer än tredubblades för inspektionsuppgiften. Ungefär etthundrafemtio medarbetare genomförde inspektioner istället för ett femtiotal.

Genom att uppdra åt Skolverket att i hög grad syssla med inspektioner tystade Östros sina motståndare i valet och kunde bli kvar vid makten ytterligare en mandatperiod. 2004, när skolinspektionerna åter hade inträtt som ett inslag i det svenska utbildningslandskapet på bred front, lämnade han utbildningspolitiken för att bli näringsminister.

Skolinspektionen blir egen myndighet

När Björklund 2006 fick det fulla förtroendet att sköta regeringens utbildningspolitik under de två följande mandatperioderna och blev utbildningsminister, tog han tacksamt emot skolinspektionens hundrafemtio årsarbeten. Han tog raskt itu med att förändra myndighetsstrukturen inom skolområdet och på hösten 2008 stängde han Myndigheten för skolutveckling, dit Östros hade hänvisat statens insatser för förbättringsarbetet. Uppgiften att stödja utvecklingen fördes tillbaka till Skolverket. Utbildningsminister Björklund introducerade istället Statens skolinspektion, stärkte dess budget och såg till att den kom att omfatta ungefär trehundra årsarbeten. I och med att inspektionen fick status av en särskild myndighet så blev den i mindre grad inriktad på att vara ett av flera inslag som kan bidra till förbättringar i skolorna. Istället valde regeringen att ha ett synsätt som bygger på den nog så intressanta ståndpunkten att den kontroll som sker genom inspektion i sig leder till att utbildningen blir bättre[7]. Ett synsätt som saknar stöd i systematisk kunskapsbildning om utbildningssystem.

Dagens många skolinspektörer, tre gånger så många som någonsin tidigare och tio gånger så många som för hundra år sedan, utför troget sina uppgifter. De utgår från regelverken, gör besök på skolor, skriver rapporter och för diskussioner om dessa. Från det att inspektionen flyttade ut ur Skolverket har dess sätt att kommunicera med skolor fått en allt kärvare och mer juridisk framtoning[8]. Inspektionernas kvalitetshöjande verkan på utbildningen har varit svår att påvisa. Under det dryga decennium som skolinspektioner nu åter funnits med i utbildningssystemet har ett antal frågeundersökningar till skolpersonal genomförts[9]. Enligt dessa så uppskattar de som verkar i skolorna att staten visat intresse för skolorna. Några undersökningar har utförts där skolinspektörerna fått vittna om de uppfattat att de bidragit till kvalitetshöjningar i skolorna[10]. Inspektörerna bedömer att deras insatser har sådana verkningar. I ett forskningsprojekt har skolledare vittnat om de bedömt att inspektionen har varit till nytta. De bedömde att inspektionen varit nyttig för hur man försökte utveckla verksamheten och fördela arbetet när så skedde. De bedömde att inspektionen inte hade några verkningar på hur den egna utvärderingen ordnades eller på hur undervisningen bedrevs[11].

I en undersökning har man granskat hårdvalutan i form av elevernas studieresultat[12]. Studieresultaten vid nästan tvåhundra skolor som inspekterats studerades ett par år före och ett par år efter det att inspektioner utfördes.  Utfallet av denna studie visar att skolinspektionen varit verkningslös i förhållande till resultatutvecklingen. Endast för 29 % av skolorna märktes en förbättring i resultaten, medan det på 46 % av skolorna fanns en försämrad resultatutveckling. Studiens resultat stämmer väl in med det som en forskningsöversikt[13]  visat, där fjorton studier av vilka återverkningar som inspektioner haft på skolor i Nederländerna, Tyskland och Storbritannien granskats.

Skolutvecklingens möjligheter

De vägval som gjorts av ledande politiker sedan 2002, när det gäller hur utvecklingen av skolors verksamhet ska kunna stödjas över hela landet och av hur kontrollen av verksamheten i skolorna ska gå till, har varit sällsynt misslyckade. För att skolor ska förbättra den egna verksamheten fordras att skolledare och lärare skapar en bra anda på sin skola, där man är öppen om vilka insatser som ger bra resultat och vilka som inte gör det. Där man med stor närhetskunskap tar itu med de problem som uppstår och angriper dem. Att förbättra en skola är i hög grad en fråga som behöver tas om hand av de professionella som verkar inuti skolan. Statens insatser har här mindre möjligheter att få effekt. De verkningslösa inspektioner som idag utförs kan bara tillfälligt beröra en skola med många års mellanrum. Systematisk kunskapsbildning visar att det inte räcker med sådan tillfällig och ofta negativ uppmärksamhet för att skolor ska få fart på sin utveckling. Utmaningar i kombination med kontinuerlig kontakt med kvalificerade skolutvecklare är en bättre modell. Sverige står åter inför ett vägval i sin skolhistoria. Regeringen har tillsatt ännu en skolkommission som har till uppgift att lämna förslag på hur kvaliteten i undervisningen ska bli bättre och därmed ge bättre inlärningsresultat och också föreslå hur likvärdigheten ska kunna höjas. Det vore inte dumt om den kommissionen visade alla landets politiker, skolledare, lärare och skolbarn att den har lärt sig av de misstag som har gjorts vid tidigare vägval. Då kanske någon om tjugo år kan skriva en betraktelse om hur bra det gick att leva utan skolinspektion á la Östros-Björklundpakten och hur bra utvecklingsstödjande insatser har hunnit verka.


Mats Ekholm maj 2016

Mats Ekholm är professor emeritus vid Karlstads universitet. Han har forskat om hur skolors inre liv påverkar barn och ungas utveckling sedan slutet av 1960-talet. Han har studerat hur skolor gör för att förbättra sig och hur de skapar stabilitet i sin verksamhet samtidigt som de står inför omfattande krav på att utvecklas. Han har varit ledare för skolledarutbildningen i Sverige och generaldirektör för Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling. Han har arbetat med utveckling av skolor och utvärdering av skolreformer i ett flertal länder i Europa och Asien.

REFERENSER

[1] Brandell, G. (1931) Svenska undervisningsväsendets och uppfostrans historia. Andra delen. Ortodoxiens tidevarv. Gleerups, Lund; Gierow, A. (1943) Folkskola i Psykologisk Pedagogisk Uppslagsbok, Natur och Kultur, Stockholm

[2] Betänkande af Comitén till öfverseende af Rikets Allmänna Undervisningsverk i underdånighet afgifvet den 20 December 1828.  sidan 12. Tryckt hos Johan Hörberg, 1829, Stockholm.

[3] ibid, sidan 23.

[4] Persson, Ö. (1980) Länsskolnämndens funktionsroller i historisk belysning i Skolöverstyrelsen (1980) Länsskolnämndens tjänstemän – skolans inspiratörer. En symposierapport. Skolöverstyrelsen, Stockholm.

[5] Riksdagens revisorer. Skolverket och skolans utveckling. Rapport 1998/99:3, Riksdagens revisorer, Stockholm

[6] SFS 1997:702 om kvalitetsredovisning inom skolväsendet m m

 

[7] Lindgren, J., Hult, A., Segerholm, C och Rönnberg, L. (2012) Mediting school inspection –  Key dimensions and keywords in agency text production 2003 – 2010 i Education Inquiry, Vol 3, No 4. Dec 2012.

[8] Ibid.

[9] Sandahl, R. & Bringle, S. (2006). Skolverkets utbildningsinspektion – ger den några effekter? Stockholm: Ekonomistyrningsverket.  Skolverket (2005). Utbildningsinspektionen 2004 – sammanställningar och analyser av inspektionsresultaten. Stockholm: Skolverket.

[10] Hult, A. och Segerholm, C. (2012) Inspection effects through the eyes of the inspectors: Swedish notions. Paper presenterat vid European Conference for Educational Research, Cadiz, Sept 17-20, 2012.

[11] Gustafsson, J-E. och Myrberg, E. (2014) Impact of school inspections in Sweden: Estimation of causal effects. Paper presenterat vid Invited European Inspection Symposium, 3-4 juni, 2014 i Göteborg

[12] Ekholm, M och Lindvall, K (2008) Skolinspektioner i tid och otid i Pedagogisk Forskning i Sverige, 13,(1)

[13] Klerks, M.C.J.L. (2012) The effect of school inspections: a systematic review. Paper presenterat vid ORD-konferensen i Wageningen, Nederländerna, juni 20-22, 2012.

 

Dela texten via Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *