Inledning

JANNE HOLMÉN

Fängelserna och 1800-talets utbildningsrevolution

VIKTOR ENGLUND

Lanthushållsundervisningen i Sverige under 1900-talets första hälft

GUSTAV BERRY

Skolans marknadisering – några reflektioner över de senaste tre decennierna

MIKAEL BÖRJESSON

Avreglering och lärarrekrytering: En genomlysning av tre decenniers lärarbehörighet i svensk grundskola

EMIL BERTILSSON

Familjers användning av förskolemarknaden

IDA LIDEGRAN

Friskolor för elever med särskilda behov i Stockholm – En utveckling i marknadiseringens och inkluderingens spår.

EMMA LAURIN

JANNE HOLMÉN

Vägval nummer två år 2023, som har redigerats av Henrik Edgren,  innehåller sex artiklar som skildrar olika skolformer i historien och samtiden. Fokus ligger främst på effekterna av de senaste årtiondenas avregleringar och marknadisering av skolsystemet. Numret inleds emellertid med två bidrag om lite äldre skolformer.

Först ut är Viktor Englunds artikel om undervisning i fängelseskolor under 1800-talet. Ämnet är mycket aktuellt idag, med tanke på de snabbt ökande antalet unga fångar vid svenska fängelser. Därefter följer en text av Gustaf Berry, som skildrar lanthushållsskolorna, en skolform som under en stor del av 1900-talet erbjöd utbildning till kvinnor på landsbygden, bland annat i syfte att motverka att de flyttade in till städerna.

Mikael Börjesson beskriver de olika faserna i friskolornas historia från och med 1990-talet fram till och med idag. Han skildrar hur dagens dysfunktionella skolmarknad har växt fram som resultatet av en rad beslut vars konsekvenser egentligen ingen kunnat förutse eller överblicka. Därefter skildrar Emil Bertilsson en av de mest bortglömda avregleringarna i den svenska skolhistorien, 1993 års avskaffande av meritvärderingssystemet för läraranställningar. Med den som utgångspunkt diskuterar han hur andelen behöriga lärare i den svenska skolan successivt minskat samtidigt som skillnaderna mellan skolor ökat.

Ida Lidegrans artikel skildrar hur föräldrar förväntas göra aktiva och medvetna val för sina barn redan på förskolemarknaden. Hon visar bland annat att desto högre utbildningsnivå föräldrar har, desto mer benägna är de att välja fristående förskolor som föräldrakooperativ. I den avslutande artikeln behandlar Emma Laurin framväxten av en särskild nisch av friskolemarknaden som riktar sig till barn med särskilda behov. Denna sektor kunde växte fram i det fördolda i en snårig process som präglades av en rad motstridiga beslut.

Sammantaget visar artiklarna upp en bild av ett komplext och splittrat svenskt skolsystem som i och för sig är spännande att forska om, men som tyvärr är svårt att verka och navigera i, såväl för lärare som för elever och föräldrar.

Janne Holmén är lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet och sedan 2022 ordförande i Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Viktor Englund

 

Den utbildningshistoriska utvecklingen under 1800-talet var minst sagt omvälvande i Sverige och många andra länder.[i] Professorn i utbildningshistoria, Johannes Westberg, har exempelvis framhållit att århundradet innebar ”ett skifte mellan ett samhälle med mycket få skolor för folket, och ett samhälle där skolan blivit en självklar institution i stora delar av västvärlden”.[ii] Att förändringarna var så pass omfattande har gjort att Westberg med flera beskrivit utvecklingen som en utbildningsrevolution.

I berättelsen om denna revolution saknas dock en viktig del; den som rör 1800-talets framväxt av fängelseskolor. Denna artikel ska ses som ett bidrag till att åtgärda denna brist. Artikeln handlar nämligen om hur utbildning blev ett allt viktigare inslag i 1800-talets svenska fångvård. Fängelsernas skolor kom därmed också att utgöra en väsentlig del av dåtidens vuxenutbildning.

Artikelämnet är även relevant för Sverige idag, eftersom det problematiserar hur vi diskuterar kriminalvård. Som vi alla vet återkommer ämnet ofta i samhällsdebatten, vilket inte är förvånande med tanke på den utbredda organiserade brottsligheten och de många skjutningarna. Hårdare straff lyfts ofta fram som en lösning på problemen. År 2021 visade forskning att runt 60 procent av svenskarna upplevde gängbrottsligheten som mycket oroande samt att en överväldigande majoritet ville se just strängare bestraffningar för sådan kriminalitet. Frågor om kriminalitet och brottslighet blev också viktiga i valet 2022 . Det är förvisso berättigat att brottslighet och straffskalor får ett stort utrymme i medier och politik, men tyvärr sker det ofta på bekostnad av en nyanserad diskussion om frihetsstraffens innehåll och mål.

Philadelphiasystemet

En viktig nyckel till att förstå hur utbildning, lärande och skolverksamhet växte fram inom svenska fängelser är det från 1840-talet successivt införda Philadelphiasystemet (även benämnt cellsystemet och ensamhetssystemet). Dess grundläggande syfte var att hålla fångarna isolerade från varandra. Bakgrunden var en fruktan för att de intagna skulle påverka varandra negativt om de fick chansen att umgås. Fångarna spenderade därför nästan all tid i sina celler. Denna ensamtid var som längst från och med 1893, då de tre första fängelseåren tillbringades i isolering. Om straffet var längre än tre år fick fången under dagtid komma ut på ”gemensamheten” och vistas tillsammans med andra fångar.

Arkitekten Carl Fredrik Hjelms fängelseritningar från 1840-talet. Många svenska cellfängelser kom att byggas enligt dessa ritningar. Källa: Wikimedia commons.

I Philadelphiasystemet var kristendomen central för den moraliska skolningen. Det speglade ett samtida Sverige där också kristendomen utgjorde det viktigaste ämnet i folkskolan. Fångarna besöktes i cellerna av fängelsepredikanter. Gudstjänster genomfördes regelbundet och de intagna fick läsa kristen litteratur. Det författades till och med särskilda böcker just för fångarnas individuella kontemplerande och moraliska förbättring. Den ensamma läsningen av kristna texter ansågs vara grundläggande för att man skulle lyckas med den själsliga reformeringen. Vidare så blev bibliotek allt viktigare för cellfängelsernas undervisning. Till en början hade böckerna i första hand ett kristet innehåll, men successivt erbjöds alltmer böcker i profana ämnen som geografi, naturvetenskap och historia.

Fångvårdsberättelserna om läsande och kristendom

Från 1830-talet började Fångvårdsstyrelsen ge ut årsberättelser. I dessa ingick statistiska redovisningar av fångvården i Sverige, men också kvalitativa framställningar om fängelsernas religions- och skolundervisning. Här var inte minst fängelsepredikanternas redogörelser mycket informationsrika.

Fångvårdsstyrelsen lade ned ett omfattande arbete på att samla statistik och andra upplysningar om den verksamhet som bedrevs. Det gällde också fängelseutbildningen. Även om uppgifterna inte är helt tillförlitliga, bland annat på grund av att predikanterna ofta hade olika uppfattningar om vad som var att betrakta som läskunnighet, ger de värdefull information.

I årsberättelserna från slutet av 1830-talet framgår att utbildning redan vid denna tid utgjorde en viktig del av fångvården, alltså till och med innan det beslutades att ett fängelsesystem baserat på Philadelphiamodellen skulle byggas upp i Sverige. Under åren 1838 och 1839 hölls det i svenska fängelser katekesförhör och religionssamtal. Därtill utvärderades fångarnas läskunskaper.

I senare årsberättelser blir informationen mer utförlig. År 1847 redovisas uppgifter över fångarnas kristendomskunskaper där det bland annat framgår hur många fångar som lärt sig läsa samt antalet genomförda kristendomsförhör. Bedömningen av kristendomskunskapen var indelad i kategorierna ”god”, ”försvarlig”, ”ringa” och ”ingen”. Liknande graderingar var vanliga i husförhörslängderna.

Ett exempel på att läsundervisningen kunde vara omfattande i svenska fängelser är när det rapporterades att år 1847 hade 245 intagna lärt sig läsa. Det var endast år 1854 som fler lärde sig att läsa (249). På 1850-talet låg antalet mellan 74 och 178. På 1860-talet hände dock något, eftersom talen sjönk drastiskt. År 1860 var det bara 31 personer som angavs ha blivit läskunniga. Ett år senare var de 33, och år 1862 redovisades endast de som fått undervisning i läsning. Utifrån senare årsberättelser är det uppenbart att det då var mycket få fångar som inte bedömdes vara läskunniga. År 1872 inrapporterades ingen alls.

Behovet att lära ut grunderna i läsning minskade således under 1860- och 1870-talet. Det innebar emellertid inte att läsningens betydelse på fängelserna minskade, snarare tvärtom. Flera fängelsepredikanter vittnade exempelvis om hur fångar ägnade mycket tid till läsning. Det gjorde predikanterna nöjda eftersom de kristna skrifterna, som utgjorde huvuddelen av den tillgängliga litteraturen, var viktiga verktyg för fångarnas själsliga reformering och förbättring. Ur den enskilde fångens perspektiv – speciellt om denne befann sig isolerad i ensamcell – måste läsningen många gånger ha inneburit ett befriande avbrott i den monotona levnadsmiljö som fängelsetillvaron vanligtvis innebar.

Även om läsningen framstår som utbredd inom fängelserna fanns det utmaningar för de ansvariga fängelsepredikanterna. En sådan var kopplad till Philadelphiasystemets fångisolering som gjorde det svårt att hinna med en individuell undervisning. När fångar vistades gemensamt kunde man lösa problemet – med inspiration från den samtida växelundervisningen – genom att mer kunniga fångar undervisade andra intagna. Detta fungerade dock inte när fångarna skulle vara isolerade från varandra.

Trots dessa utmaningar är det ändå tydligt att läsundervisningen gjorde nytta. Predikanten vid Länscellfängelset i Karlstad menade exempelvis ”att många, hvilka vid ankomsten till Länsfängelset hade svårt att läsa i bok, så uppöfvat sig under vistandet här, att de vid afgången härifrån läst obehindradt”.[i]

Cellskåp, fängelseskolor och något som börjar få karaktären av ett skolsystem

En bit in på 1800-talets andra hälft blev utbildningen inom fångvården alltmer strukturerad. Fängelseskolor etablerades, lärare anställdes och antalet undervisningsämnen blev fler. Philadelphiasystemets isoleringsmodell blev dock alltmer problematisk, eftersom fängelsepredikanternas tid inte räckte till för att individuellt undervisa fångarna. Predikanterna arbetade dessutom oftast deltid, undantaget var de största fängelserna där det infördes heltidstjänster.

Lösningen på isoleringsproblemet blev att bygga cellskåp. När fången satt i ett sådant hade denne fritt synfält endast framåt. För att garantera anonymitet utrustades varje skåp med ett nummer som användes istället för fångarnas namn.  År 1859 prövade Fångvårdsstyrelsen cellskåp genom att bygga 10 stycken flyttbara sådana vid Länsfängelset i Stockholm. De blev en succé och en utbyggnad av cellskåp kom därefter igång vid åtskilliga fängelser. Fängelsepredikanterna återkommer flera gånger till hur cellskåpen underlättade undervisningen. Predikanten vid fängelset i Kalmar skrev till exempel i relation till dessa att han ”icke [kunde] underlåta att uttala den varmaste tacksamhet både å egna å fångarnes vägnar.”[ii]

Fängelsekyrkan i det engelska fängelset Pentonville. På bilden ser vi fångar som sitter i cellbås. Källa: Wikimedia commons.

Samtidigt som det byggdes cellskåp etablerades vad som betecknades som fängelseskolor. Första gången det skrivs om en sådan är i årsberättelsen för 1855. Initiativet kom från ett borgerligt filantropiskt håll. Det var ”Fruntimmers-sällskapet för fångars förbättring” som bedrev ”Söndagsskola” vid straff- och arbetsfängelset på Norrmalm. Målgruppen var kvinnliga fångar som dels skulle förkovra sig i kristendomens grunder, och dels öva andliga sånger. Fångarna läste högt ur Bibeln, men fick också lyssna på föredrag som inte bara var ”af rent religiöst innehåll”.

År 1857 öppnades ytterligare en skola inom den så kallade kronoarbetskåren. Det var en organisation med militär struktur som utförde offentliga arbeten. Fångarna kallades för ”manskap” och under den lediga tiden fick de undervisning i läsning, skrivning och räkning. Kronoarbetskårens skola använde sig av växelundervisning där vad som betecknades som mer kunniga personer ur manskapet agerade hjälplärare och följaktligen benämndes monitörer. Skolan indelades i avdelningar baserade på fångarnas kunskapsnivåer. Undervisningen var tämligen omfattande, då skola hölls två till fyra timmar om dagen. Kompanichefen berömde fångarna och menade att de deltog med ”berömvärd håg och uppmärksamhet”.

Även om det inte är helt enkelt, på grund av variationer i vad som tas upp i årsberättelserna, att följa etableringen av nya fängelseskolor, är det tydligt att ett flertal sådana upprättades från och med slutet av 1850-talet. Skolor av samma typ som kronoarbetskårens startades 1858 i Karlskrona och vid Kungsholms fästning. År 1868 etablerades en skola vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Deltagandet var här frivilligt och fängelsepredikanten undervisade i skrivning, räkning och notskrivning. Ett år senare organiserades ytterligare en skola vid Straff-fängelset i Karlskrona. I denna bedrevs undervisning varje eftermiddag.

Från och med början av 1870-talet började man också göra personalsatsningar på fängelseskolorna. 1870 anställdes på försök ett biträde vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Under fängelsepredikantens tillsyn skulle detta biträde bland annat ta hand om skolan.

År 1872 tog Fångvårdsstyrelsen steget att anställa en skollärare vid Straff- och arbetsfängelset i Malmö. Vid kvinnofängelset i Göteborg och Straff-fängelset Nya varvet betalade ”enskilde personer”, det vill säga externa bidragsgivare, för en lärares undervisning. Därtill användes vid flera fängelser vakter för att undervisa fångar i skrivning och räkning. Även om det är svårt att detaljerat följa anställandet av lärare vid de svenska fängelserna under denna tid, är det uppenbart att fler och fler anställdes. Vid nya Varvet, där privata medel tidigare finansierat undervisningen, lejdes exempelvis år 1875 en ny lärare. Samma år rekryterades en skollärarinna till kvinnofängelset i Norrmalm. Det är således uppenbart att utbildning blev en allt viktigare del av fångvården.

Från det sena 1870-talet fick också fångvårdens skolverksamhet en mer systemmässig karaktär. I berättelsen för år 1878 skrivs det exempelvis om att det vid straffängelserna vid Långholmen, i Malmö och vid Nya varvet bedrivits ”ordnad skolundervisning” under ledning av ”skolföreståndare” och ”skollärare”. Undervisningen var strukturerad i den meningen att de intagna under den första tiden i ensamcell främst fick religionsundervisning samtidigt som de bistods i att arbeta med eventuella brister i innanläsning, skrivning och räkning. Efter den förberedande fasen fick fångarna studera mer avancerade ämnen som historia, geografi, naturlära, teckning och sång.

Det sekulära innehållet fick följaktligen en allt viktigare plats i fängelseskolorna. Det ska också påpekas att det i årsberättelsen för år 1878 framgår att vid vissa större fängelser var fångar under 35 år skolpliktiga. Intagna som var äldre fick delta om de så önskade. Det är följaktligen anmärkningsvärt att det vid vissa svenska fängelser infördes en skolplikt tidigare än i folkskolan. Den senare blev obligatorisk först år 1882.

Avslutande reflektioner

Vad har då denna artikel demonstrerat? Det är tydligt att utbildning hade en viktig roll att spela inom svenska fängelser redan från 1830-talet och den blev allt viktigare under 1800-talets andra hälft med etablerande av nya fängelseskolor, anställningar av flera lärare och införande av mer moderna och sekulära undervisningsämnen. Under 1840- och 1850-talet var det många som lärde sig läsa i fängelser. Senare fick läsningen en annan karaktär då det mer handlade om att förbättra läsförmågan och ta del av de kunskaper som de allt större fängelsebiblioteken tillhandahöll. 1800-talets fängelseundervisning utgör således en viktig, men föga uppmärksammad, del av den utbildningsrevolution som kännetecknade Sverige och många andra länder i Europa under denna tid.

I artikelns inledning tog jag upp hur kunskapen om uppbyggandet av 1800-talets fängelseskolor också har relevans för Sverige idag, eftersom denna kan bidra till en mer nyanserad diskussion om vår tids fängelser och kriminalvård. I 1800-talets Fattigsverige var det uppenbarligen viktigt att fångarna inte bara skulle bestraffas och själsligt omvändas till ett kristet liv. De skulle också bli läs-, och skrivkunniga samt få nyttiga kunskaper i ämnen som historia, geografi och naturkunskap. Det påvisar en sorts upplysningsinspirerad syn på möjligheterna att med hjälp av kunskap och bildning få de som var på väg att straffa ut sig från samhällsgemenskapen att hitta tillbaka till denna. Sådana perspektiv på fängelsestraff och kriminalvård borde vi diskutera mer idag. Fängelsestraffens innehåll bör få en större plats i vår samtida debatt och i relation till det bör vi ställa oss frågan: vilka ambitioner har vi egentligen med våra fängelser?

Litteratur

Alex, Oskar. ”Fler vill ha hårdare straff”, i Forskning & framsteg 5 (2021).

Arner, Anders. Kyrka och fångvård i Sverige 1846–1946: Historiska och principiella undersökningar (Lund 1963).

Berg, Anne, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg, ”Att studera omvälvande förändringar: Revolutioner, paradigmskiften och epistemiska brott i studiet av utbildning”, i Anne Berg, Esbjörn Larsson, Madeleine Michaëlsson, Johannes Westberg & Åkerlund, Andreas (red.), Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring (Uppsala 2017).

Crone, Rosalind. Illiterate Inmates: Educating Criminals in Nineteenth Century England.  (Oxford 2022).

Crone, Rosalind. “Great Expectations: The role of education in penal reform”, History & Policy (2016).

Crone, Rosalind. “The great “Reading” experiment: an examination of the role of education in the nineteenth-century gaol”, Crime, Histoire et Sociétés 16:1 (2012).

Edgren, Henrik, ”Folkskolan och grundskolan” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Englund, Viktor, Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920 (Uppsala 2019).

Englund, Viktor. 2022. ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913.” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Justice, Benjamin. ”’A College of Morals”: Educational Reform at San Quentin Prison, 1880–1920”, History of Education Quarterly 40:3 (2000).

Larsson, Esbjörn, ”1800-talets utbildningsrevolution”, Historisk Tidskrift 139:4 (2019).

Larsson, Esbjörn, ”Att uppfostra eller undervisa: Debatten om de allmänna skolornas funktion vid första svenska allmänna lärarmötet 1849” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Larsson, Esbjörn, En lycklig mechanism: Olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution. (Uppsala 2014).

Lindmark, Daniel, ”Folkundervisning och läskunnighet” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Lindström, Niclas & Daniel Lindmark, ”Religionskunskap” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Nilsson, Roddy. En välbyggd maskin en mardröm för själen: Det svenska fängelsesystemet under 1800-talet (Lund 1999).

Smith, M. Antonia. “Protect Society and Salvage Men”: Prison Schools and the New Vision for Rehabilitation in New York State in the Progressive Era, 1905-1920 (New York 2020).

Ulvros, Eva Helen. Fruar och mamseller: Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870.               (Lund 1996).

Vaught, E. Sabine. Compulsory: Education and the Dispossession of Youth in a Prison School. (Minnesota 2017).

Westberg, Johannes. Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840–1900 (Lund 2014).

Westberg, Johannes. ”Folkskolestadgan 175 år – Vad innebar den?”, Vägval, 4 (Uppsala 2017).

Westberg, Johannes. ”Från natura- till penninghushållning? Den svenska folkskolans finansiering, 1840–1900”, Historisk Tidskrift 138:4 (2018).

Young, Morghan Vélez, Rachel Sophia Phillips & Na´ilah Suad Nasir. “Schooling in a youth prison”, The Journal of Correctional Education 61:3 (2010).

Tryckta källor

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1838 & 1839 (Stockholm 1842).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1847 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1848 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1849 (Stockholm 1850).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1850 (Stockholm 1851).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1854 (Stockholm 1856).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1855 (Stockholm 1857).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1856 (Stockholm 1858).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1857 (Stockholm 1859).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1858 (Stockholm 1860).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1859 (Stockholm 1861).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1860 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1862 (Stockholm 1864).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1863 (Stockholm 1864).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1865 (Stockholm 1867).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1868 (Stockholm 1869).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1869 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1870 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1872 (Stockholm 1874).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1875 (Stockholm 1877).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1878 (Stockholm 1880).

Noter

[i] Forskningen bakom denna artikel har möjliggjorts med medel från Längmanska kulturfonden.

[ii] Westberg, 2014 s. 15.

[iii] Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1857, 1859 s. 56.

[iv] Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861, 1862 s 29.

 

Viktor Englund är Fil. dr i historia och arbetar som universitetslektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 2019 med avhandlingen Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920. Englund har forskat om ämnen som nyhetsförmedling i fängelser samt fostran och fängelseskolans historia. Till hans senare artiklar hör ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913” och ”En glimt av utsidan: Nyhetsförmedling i svenska isoleringsfängelser”.

Gustav Berry

 

I samband med att Sverige under 1900-talets inledande decennier förvandlades från ett jordbruks- till ett industriland skedde en omfattande folkomflyttning från land till stad. Denna urbanisering leddes av unga kvinnor, vilket oroade många i samtiden. För att hålla kvar kvinnorna på landsbygden inrättades en särskild form av huslig utbildning benämnd lanthushållsundervisning, och det är denna som utgör huvudämnet i föreliggande artikel.

Den forskning som artikeln utgår ifrån är publicerad i en nyutkommen avhandling (2023) i utbildningssociologi vid Uppsala universitet. Avhandlingen heter Den självstyrda periferin: Lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1860–1970.

Från 1910- till 1960-talet utgjorde lanthushållsundervisningen en självständig del av det svenska utbildningsväsendet. Den omfattade egna skolor, en egen lärarutbildning och en utbredd upplysningsverksamhet. Trots en nära koppling till den husliga ekonomin klassades lanthushållsundervisningen som jordbruksutbildning, och var den enda av det slaget förbehållen för kvinnor. Lanthushållsundervisningens viktigaste skolform var den år 1912 införda lanthushållsskolan. I denna gick framförallt unga och ogifta landsbygdskvinnor som skulle få en yrkesutbildning för ett liv som bondhustrur. Lanthushållslärarinnor – utbildade vid något av Sveriges två lanthushållseminarier i Rimforsa och Brogård – skötte undervisningen. Den fanns även ambulerande lanthushållsundervisning. Denna hanterades från slutet på 1930-talet av hushållningssällskapens hemkonsulenter, vilka rekryterades från lanthushållslärarinnekåren.

Hemkonsulentverksamheten utgjorde en knutpunkt för flera olika bildnings- och fostransprojekt för flickor och kvinnor på landsbygden. Två sådana projekt var studiearbetet för flickor inom ”Jordbrukare-Ungdomens förbund” och den statliga småbrukarundervisningen för kvinnor. Lanthushållsskolorna och hemkonsulentverksamheten nådde olika målgrupper och kompletterade därmed varandra.

Mångsidig och lokalt anpassad undervisning

 Innehållsligt var lanthushållsundervisningen varierad. Den bestod formellt av praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, samt i de jordbruksgöromål som utfördes av kvinnorna på den ort där skolan låg. Utrymmet för en lokal anpassning var stort, både i lanthushållsskolorna och i hemkonsulentverksamheten. Normalplaner och läsordningar saknades. Istället utformades lanthushållsundervisningen för att svara mot lokala kunskapsbehov. Det var helt rimligt, eftersom könsarbetsdelningen inom jordbruket varierade runt om i landet. Undervisning i ladugårdsskötsel förekom därför främst i norra Sverige, medan trädgårdsskötsel dominerade i landets södra delar.

Bild 1. Bakning vid Kumlans lanthushållsskola i Uppland år 1937. Praktisk undervisning och förrådshushållning var karaktäristiskt för lanthushållsskolorna. Fotograf: Axel Sagerholm. Bilden tillhör Upplandsmuseet.

Lanthushållsskolornas hushållsundervisning – som omfattade avsevärt mer än matlagningskurser – var desto mer enhetlig. Eftersom man i jordbruket producerade sina egna livsmedel, lades stor vikt vid kunskaper och färdigheter i odling, slakt, bakning, tillvaratagande och konservering. Därtill var slöjdundervisningen omfattande. På gårdarna framställdes nämligen inte bara mat, utan även textilier.

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning och lärarkår

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning bestod enkom av kvinnor. De som utbildades vid seminarierna Rimforsa och Brogård ansvarade för undervisningen i både de fasta och ambulerande skolorna. Därtill författade de läromedel och propagerade flitigt för lanthushållsskolornas betydelse för jordbrukets kvinnor.

De privatägda lanthushållsseminarierna i Rimforsa och Brogård grundades 1907 respektive 1910. Rimforsa tillhörde Fredrika-Bremer Förbundet medan Brogård var en del av den i Uppsala belägna Fackskolan för huslig ekonomi. För den borgerliga liberala kvinnorörelsen – som Fredrika-Bremer Förbundet utgjorde en del av – var det viktigt att främja kvinnors yrkesutbildning. Lanthushållsundervisningen betraktades därför som ett viktigt stöd för Sveriges jordbrukskvinnor. Vid den konservativt färgade Fackskolan för huslig ekonomi sågs lanthushållsseminariet som en del i skolans klasspedagogiska program där en professionalisering av olika husliga lärarkårer stod i fokus. Trots de olika målsättningarna, förenades seminarierna i Rimforsa och Brogård i ett gemensamt motstånd mot kvinnoflykten från landsbygden.

Lärarutbildningen var tvåårig. Studenterna kom främst från välbeställda landsbygdsfamiljer, vilket var en konsekvens av att utbildningen var exklusiv och kostsam. Flickorna hade real- eller studentexamen och höga skolbetyg. Kampen om studieplatser vid Rimforsa och Brogård var hård och förutsatte flera års förberedande teoretisk och praktisk meritering. Vid urvalet av studenter användes bedömningar och rekommendationer från de platser flickorna hade praktiserat på. En viktig utgångspunkt vid urvalet var just den praktiska dugligheten, vilket berodde på att de praktiska övningarna hade en mycket framskjuten position på såväl lärarseminarierna som i lanthushållsskolorna.

Utbildning för att hantera jordbrukets kvinnoflykt

Den tekniska utvecklingen, landsbygdens sociala förhållanden samt skol- och jordbrukspolitiken påverkade lanthushållsundervisningens inriktning och innehåll. Störst inverkan hade dock oron för att så många kvinnor lämnade jordbrukssamhället. I början på 1900-talet handlade det främst om emigration, vilket många i samtiden såg som en nationell förlust. Några decennier senare var det framförallt urbaniseringen som drev unga kvinnor att lämna landsbygden. Oavsett skäl, blev resultatet arbetskraftsbrist och oro för framtidens svenska jordbruk. Om de unga kvinnorna utbildades för en framtida roll som bondhustrur hoppades man kunna hejda dem från att flytta utomlands eller till städerna.

När jordbruksfamiljernas döttrar och kvinnliga tjänstefolk flyttade till städerna hamnade de ofta i anställningar som hembiträden. Konsekvensen för de kvinnor och bondhustrur som stannade kvar på landsbygden blev en större arbetsbörda. Detta uppmärksammades speciellt under 1930-talet, då det i politik och samhällsdebatt ställdes krav på att arbetsåtagandena måste lättas för de gifta kvinnorna i jordbruket. Detta blev också huvuduppgiften för hemkonsulentverksamhetens upplysningsarbete, som startade på allvar just under denna tid.

En kraftsamling för att skydda hotade värden

Många såg lanthushållsundervisningen som en lösning på problemen med kvinnoflykten från jordbruket. Det gällde till exempel kvinnorörelsen, agrara intresseorganisationer, Husmodersförbundet samt riksdagsmän och representanter för hushållningssällskapen och den statliga jordbruksförvaltningen. Det som främst lyftes fram var betydelsen av jordbrukarkvinnornas hushålls- och omsorgsarbete, inte deras insatser för jordbruksproduktionen.

Med lanthushållsundervisningens hjälp förmedlades en bild av hemmet som jordbrukarkvinnans rättmätiga arbetsfält. Där skulle kvinnorna ägna sig åt familjen samt garantera en rationell hushållning och estetiserande hemvård. Därtill förväntades de upprätthålla ett kvinnligt och agrart kulturarv knutet till den textila hemslöjden. Det som skulle fostras var hemmafruar som följde med sin tid samtidigt som de vördade det gamla bondesamhällets traditioner. Samma ideal präglade lanthushållsskolorna. Dessa utformades som ett sorts lantligt idealhem där hemtrevnaden stod i fokus.

På lokal nivå fanns ett stort engagemang för lanthushållsskolorna. De styrdes av platsbundna skolstyrelser med stort inflytande över undervisningen, skollokalerna, lärartjänsterna och elevantagningen. I dessa styrelser satt ofta inflytelserika personer med stark förankring i det lokala samhället. Styrelserna blev därmed en mötespunkt för präster, godsägare, storbönder, lanthandlare, lärare och jordbrukstjänstemän. Deras politiska utgångspunkt var ofta socialkonservativ med målsättningen att värna hemmen i vad som uppfattades vara ”en hemupplösande tid”. Jordbrukarhemmet blev således en symbol för en organisk social gemenskap och ett tryggt familjeliv kontrasterat mot en samtid där man menade att kopplingen till jorden och hembygden blev allt svagare samtidigt som banden mellan generationerna uppluckrades.

Ideal ställs mot verklighet

Idealet om att kvinnan främst skulle ta hand om hemmet och dess gemenskap stämde sällan överens med hur kvinnornas arbetssituation såg ut i verkligheten. De var nämligen dubbelarbetande. Dels ansvarade de för hushållets skötsel – vilket inkluderade matlagning, städning, tvätt samt omsorg om barn och äldre – och dels skulle de ta hand om delar av gårdsdriften. I det senare ingick bland annat ladugården, trädgården samt grisarna och hönsen. Därutöver assisterade kvinnorna männen i åkerbruket. Jordbrukarkvinnornas arbete blev än mer betungande i ju högre grad gården var självförsörjande. På de mindre gårdarna var kvinnors jordbruksarbete ofta helt avgörande för hushållets överlevnad. I de småbruk som fungerade som stödjordbruk åt lönearbetande sköttes gården främst av hustrun och barnen.

För att lägga ytterligare sten på börda var bostädernas materiella standard ofta undermålig. Långt in på 1900-talet levde och arbetade man i gamla hus utan avlopp, centralvärme och rinnande vatten. Endast fyra procent av Sveriges alla gårdar var år 1945 utrustade med badrum. Den agrara moderniseringen släpade efter och det var få kvinnor i jordbrukssverige som under 1900-talets första hälft fick uppleva några dramatiska förändringar vad gäller teknisk utveckling och bostäders standardhöjning.

Jordbrukets hårda och påvra arbetsvillkor var onekligen en drivkraft bakom kvinnoflykten. Det oreglerade och oavlönade arbetet, i kombination med en tillvaro dikterad av husbonden, bidrog ytterligare till att unga flickor och ogifta kvinnor ofta uppfattade framtiden som tämligen dyster och utsiktslös. Men, här kunde lanthushållsskolorna göra skillnad genom att sprida kunskaper om bostadsförbättringar, arbetsteknik, hygien och ekonomi.

Välfärdsstaten och den agrara moderniseringen

Tanken var följaktligen att lanthushållsskolornas och hemkonsulenternas spridande av ny teknik och nya kunskaper skulle leda till attitydförändringar samt till att jordbrukets vardag blev mer trivsam och lättarbetad för kvinnorna. Förändringsarbetet blev särskilt intensivt under efterkrigstiden, en period som för jordbruket och landsbygden utmärktes av två samtidiga processer. För det första ägde det rum en snabb och genomgripande strukturomvandling. För det andra förbättrades livsvillkoren tack vare välfärdsstatliga satsningar, inte minst inom skol- och jordbrukspolitiken.

I 1947 års jordbrukspolitiska beslut förband sig staten att verka för att ge jordbrukarna samma levnadsvillkor som andra grupper i samhället. Det innebar en rejäl upprustning av landsbygdens bostäder samt en rationalisering och mekanisering av jordbruket och hushållsarbetet.

Under 1950-talet samverkade den tekniska utvecklingen och den ökande konsumtionen med politiska ambitioner att höja levnadsstandarden i svenska bondehem. Det kom att förenkla kvinnornas vardag på många sätt. Lanthushållsundervisningens konsumentupplysning var särskilt viktig i detta sammanhang. Husmödrarna fick i denna lära sig att göra kloka och arbetsbesparande investeringar. Dessutom tränades de i att välja ut det bästa ur den flod av moderna livsmedel och hushållsmaskiner som i efterkrigstidens Sverige också blev tillgängliga för befolkningens bredare lager.

Bild 2. Kurs för landsbygdsungdomar på Wiks slott 1952. Kursen anordnades av hemkonsulenten i Uppsala län och behandlade bland annat landsbygdens bostadsfråga, som här diskuteras med hjälp av en modell. Bostadsfrågan var central under efterkrigstiden och det var viktigt att ungdomen – i synnerhet flickorna – lärde sig om bostadens funktioner och hur hygien och ett gott familjeliv kunde främjas genom hemvård och möblering.

De stora skolreformerna på 1960-talet – till exempel införandet av en enhetlig grundskola och gymnasieutbildning samt etablerandet av nya yrkesskolor – innebar att det inte längre fanns något utrymme för sådana speciallösningar som lanthushållsskolorna utgjorde. Även hushållslärarnas utbildning förstatligades. Därutöver anpassades lanthushållsskolorna till det yrkesgymnasium som infördes vid 1970-talets början. Hemkonsulentverksamheten fick en ny huvudman och ett nytt uppdrag.

Avslutande diskussion

Även om lanthushållsundervisningen under 1900-talets första hälft kan ses som en isolerad ö i det svenska utbildningssystemet, präglades den av samtidens generella utbildningsförändringar. Tydligt är exempelvis att lanthushållsskolorna uttryckte en stark tilltro till att utbildning och fostran kunde åstadkomma social och samhällelig förändring, vilket avspeglade hur man från 1800-talets andra hälft började se på utbildningens samhällsomdanande kraft.

I organisatorisk mening speglar lanthushållsundervisningens historia ett känt mönster för svensk del. Under denna tid var även andra aktörer än staten, landstingen och kommunerna drivande i utbildningssystemets expansion. Det gällde inte minst för yrkesutbildningen. Det tidiga 1900-talets etablerande av lanthushållsseminarier och lanthushållsskolor är ett utmärkt exempel på sådana privata utbildningsinitiativ. 1938 års riksdagsbeslut om att finansiera en rikstäckande hemkonsulentverksamhet är ett annat. Den första hemkonsulenten anställdes förvisso redan år 1908, men på grund av begränsat ekonomiskt statligt stöd var hemkonsulenternas påverkansgrad tämligen ringa under 1920- och 1930-talen. När de sedan ansågs kunna bidra till lösningen på ett välfärdspolitiskt problem – att förbättra arbetssituationen för jordbrukets gifta kvinnor – blev de också intressanta för staten att finansiera.

Tydligast förknippad med välfärds- och utbildningspolitikens förändring var ändå lanthushållsundervisningens avveckling under 1960-talet. Lanthushållsskolorna försvann nämligen som ett resultat av de skolreformer som infördes i samband med den gemensamma grund- och gymnasieskolans införande. Vissa reformer hade planlagts under en längre tid, medan andra genomfördes snabbt och närmast adhocmässigt. Förstatligandet av den husliga lärarutbildningen hade exempelvis förberetts i många år, medan hemkonsulenternas och lanthushållsskolornas abrupta omgestaltning blev en stor överraskning för såväl lärare som för elever. Lika oförutsedd var omvärderingen av den husliga utbildningen under 1960-talet, då kvinnorna klev ut på arbetsmarknaden och husmoderskontraktet började ersättas av ett jämlikhetskontrakt.

Källor
SFS 1912:118

Kungl. Lantbruksstyrelsens underdåniga berättelse för år 1925 (Stockholm 1926)

Husmodersförbundets medlemsblad, årg. 7, 1932:8

Litteratur
Berry, Gustav, Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden 1890–1970 (Uppsala 2023).

Dahlkwist, Matts, En landsbygdens skolreform? Den geografiska dimensionen i bygget av en enhetsskola (Uppsala 2022).

Flygare, Iréne & Isacson, Maths, Jordbruket i välfärdssamhället 1945–2000 (Stockholm 2003).

Flygare, Iréne, ”I flykten från jorden ligga kvinnorna främst”, Uppland (Uppsala 2008).

Hamrin, Eva, Bostadsvanor och möblering: bostadsvaneundersökning (Lund 1954),

Morell, Mats, Jordbruket i industrisamhället 1870–1945 (Stockholm 2001).          

Nyberg, Anita, Tekniken – kvinnornas befriare? Hushållsteknik, köpevaror, gifta kvinnors hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande från 1930-talet till 1980-talet (Linköping 1989.)

Gustav Berry är Fil. dr i utbildningssociologi och verksam vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2023 med avhandlingen Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1890–1970. Berrys huvudsakliga forskningsintresse är utbildningens roll i landsbygdens moderna historia, bland annat kopplat till urbanisering och övergången från agrara till icke-agrara yrken.

 

Mikael Börjesson

 

 

Det har vuxit fram en alltmer omfattande kritik mot det som numera benämns som marknadsskolan. I Almedalen, sommaren 2023, lyfte Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson fram den ”sönderprivatiserade marknadsskolan” som ett stort problem för välfärden och landet. Även på den borgerliga sidan menar många debattörer och ledarskribenter sig se brister med den marknadiserade skolan. Allt fler debattböcker och rapporter publiceras som lyfter fram problem med likvärdighet, kunskapsutveckling, arbetsmiljö, med mera. I pressen publiceras en stadig ström av artiklar som visar på misskötsel av fristående skolor med bland annat betygsinflation, tystnadskulturer, stora andelar obehöriga lärare och undermålig undervisning.

Samtidigt har det som ofta avses med marknadsskolan – val av skola, skolpeng, skolkoncerner som genererar ekonomiska vinster – funnits på plats i mer än tre decennier, alltsedan början av 1990-talet, då regeringen Bildt introducerade det fria skolvalet i grundskolan. Även om det från början har funnits en kritik mot att transformera skolan till en marknad är det relevant att fråga sig varför kritiken blivit så stark nu de senaste åren. Jag ska inte gå in på de politiska dimensionerna av frågan utan se mer på den faktiska utvecklingen av skolans marknadisering. Mitt argument är att introducerandet av det fria skolvalet innebar igångsättande av omfattande och omvälvande processer som det var svårt att från början se konsekvenserna av. För att bena i frågan behöver vi först diskutera hur marknadisering kan förstås som fenomen och hur det utvecklats över tid.

Marknadisering

Vad är en marknad? På ett mycket generellt plan kan en marknad beskrivas som en plats för ett möte mellan utbud och efterfrågan. Inom ekonomisk teori, där marknader är ett fundamentalt studieobjekt, anses fri konkurrens vara en central förutsättning för att en marknad ska fungera. Det innebär fri rätt att etablera sig som producent av ett utbud och rätt att som konsument välja fritt i detta utbud. Den mekanism som reglerar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är priset. Om det råder brist på en vara och efterfrågan är stor går priset upp. Tillverkas fler varor än vad som efterfrågas sjunker priset. Denna logik gör att marknader av dess förespråkare ses som det mest effektiva sättet att organisera produktion av varor och tjänster.

En annan aspekt av (kapitalistiska) marknader är behovet av avkastning eller kort och gott: vinst. Enligt ekonomisk doktrin strävar producenter på en marknad efter att maximera sin avkastning. Det krävs ofta investeringar för att etablera sig som producent. Incitamentet för att vilja investera är att man i framtiden kan få avkastning på sin investering, att man går med vinst. Vinsten är skillnaden mellan kostnaderna och priset. Kan man producera billigt och sälja dyrt ökar vinsten. Samtidigt har konsumenterna ett intresse av att köpa billigt, men man vill sällan ha billiga produkter. Således är ytterligare en dimension viktig: kvalitet. Fungerande marknader förutsätts i teorin därför vara kvalitetsdrivande.

Som många påpekat skiljer sig skolmarknader på flera sätt från ideala marknader. Utbildning är en ”vara” som man inte ”köper” särskilt ofta. Är lunchen trist kan man byta restaurant till nästa dag. Det är dock svårt att reklamera en grundskoleutbildning. Det är också krävande att avläsa utbildningens värde på förhand. Vilka parametrar är viktiga? Betygen? Kunskaperna och färdigheterna? Vänskapsbanden? Ifall utbildningen leder till det yrke man vill ha? Kostnaden? Det geografiska läget? För vem är utbildningen värdefull: samhället – staten, kommunen, företagen, arbetsgivare – eller individen, eleverna eller deras föräldrar? Vidare är inte prissättningen fri. Det är kommunerna som bestämmer hur mycket utbildningen får kosta, vilket friskolorna får rätta sig efter. Priset följer inte heller efterfrågan. Om det är många som söker till en skola kan den inte höja priset för utbildningen. På grund av dessa avvikelser från en ideal marknad omtalas skolan som en kvasi-marknad.

En ännu större fråga än spörsmålet om skolmarknader fungerar som marknader är om skolan bör bedrivas som en marknad. Kritikerna menar att utbildning inte är en lämplig verksamhet att utöva enligt marknadsprinciper. Argument är exempelvis att systemet inte blir effektivt, att fel värden prioriteras och att ojämlikheten ökar. Förespråkarna menar att fördelarna överväger och att systemet blir mer effektivt samt att kvaliteten ökar. Inte sällan ses också valfriheten som ett viktigt värde i sig.

Tre dimensioner av skolmarknader

Enbart utifrån denna korta utläggning om skolmarknader kan det konstateras att fenomenet är komplext och värdeladdat. Låt oss lämna den normativa frågan om huruvida skolmarknader är bra eller inte och i stället fokusera på hur skolmarknader kan förstås och analyseras. Här finns tre centrala dimensioner av skolmarknader som är viktiga att hålla isär:

1. Marknader handlar om att organisera förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Centrala aspekter här är marknadernas omfattning och utformning, hur stora de är, hur utbudet avgränsas, dimensioneras, regleras och finansieras, hur efterfrågan tillmötesgås, hur ”priser” sätts och vilken ”valuta” som ska gälla vid konkurrens om platser. Graden av marknadisering kan mätas från att ingen konkurrerar om någonting, till att alla konkurrerar om allt.
2. Offentligt vs. privata aktörer. Drivs skolor och utbildningar av offentliga aktörer som kommuner, regioner eller stat, eller av privata aktörer? Vilka typer av privata aktörer tillåts driva skolor? Hur regleras tillstånd? Privatiseringsnivån kan mätas utifrån hur stor andel som drivs av privata aktörer, eller hur stor andel elever som går i privata aktörers skolor.
3. Vinstdrivande vs. icke-vinstdrivande verksamhet och aktörer. Är det tillåtet att ta ut vinst för aktörer inom systemet och vilka aktörer har rätt att göra det? Utbredningen av vinstdrivande verksamhet kan bland annat mätas som andelen elever i vinstdrivande skolor och andelen vinst i förhållande till den totala omsättningen för en enskild skola.

Dessa tre dimensioner förutsätter inte varandra. Marknader kan alltså förstås i en mer generell mening och inte enbart som kapitalistiska marknader baserade på vinstintresse. Vi talar till exempel om äktenskapsmarknaden och om arbetsmarknaden. Utbildning kan ses som en marknad i mer generell mening. Den kan existera utan vare sig privata eller vinstdrivande aktörer. Den kommunala gymnasieskolan i en större stad kan betraktas som en sådan marknad där skolor erbjuder olika program till eleverna och där eleverna konkurrerar om platserna utifrån sina gymnasiebetyg. Privata aktörer behöver heller inte vara vinstdrivande. Många fungerar som stiftelser där eventuella överskott återinvesteras i verksamheten. Teoretiskt skulle även offentliga aktörer kunna vara vinstdrivande, exempelvis i form av skolor organiserade som kommunala bolag.

För att förstå dagens skolmarknad är det nödvändigt att alla tre dimensioner beaktas. Skolmarknaderna ser väldigt olika ut beroende på marknadens storlek och täthet, dess uppsättning av kommunala och privata aktörer, och andelen av de senare som drivs i vinstsyfte. Skolmarknader är mer utvecklade och komplexa i storstadsregionerna än i övriga delar av landet, vilket hänger samman med att elevunderlaget är större och mer varierat i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. I många glesbygdsområden är det svårt att tala om regelrätta skolmarknader. Ofta handlar det om att inte behöva åka alltför lång väg för att nå närmsta skola, eller om den utbildning som efterfrågas.

Relationen mellan offentliga och privata aktörer kompliceras avsevärt av förhållandet till vinst och de olika huvudmännens uppdrag. Den ersättning som de privata skolorna får baseras på den genomsnittliga kostnaden för elever i den kommunala skolan. Eftersom skolorna konkurrerar om samma elever får det långtgående effekter om elever flyttar från den kommunala skolan till privata skolor. Givet att mycket av kostnaderna för utbildning är låsta i personal och lokaler innebär ett tapp av elever att kostnaderna per elev ökar om elever lämnar verksamheten. Därmed växer också intäkterna för de privata aktörerna och de ökar vanligen mer än kostnaderna, vilket gör att vinstmarginalen stiger. Uppdraget är emellertid inte helt detsamma. Kommunerna är ålagda att ge alla barn utbildning, vilket inte gäller friskolorna. De kan säga nej till elever, vilket medför att kommunerna måste ha en viss överkapacitet för att kunna garantera alla barn utbildning. Eftersom friskolorna inte behöver ha en sådan beredskap, ges en del av vinstmarginalen så att säga gratis av systemets utformning. Riksrevisionsverket har påpekat denna problematik.

 Fallet grundskolan: en utveckling i tre faser

När de tre dimensionerna appliceras på den utveckling som varit i Sverige ser vi att skolmarknader har brett ut sig mer eller mindre påtagligt i samtliga dimensioner. Jag tar här exemplet grundskolan, eftersom denna är obligatorisk och enhetlig. Det primära valet som görs i grundskolan gäller själva skolenheten. Väldigt grovt sett kan detta val karakteriseras utifrån antalet skolor och friskolornas utbredning. Grunden för skolmarknaden är elever. Från 1992 års friskolereform fram till idag kan det utkristalliseras tre perioder.

Den första sträcker sig från läsåret 1992–1993 fram till läsåret 2001–2002. Perioden karakteriseras av en markant ökning av antalet elever, från 887 000 till 1 059 000, vilket innebär en tillväxt med 19 procent på åtta år och en årlig ökningstakt på i genomsnitt över 2 procent. Det fanns alltså en god jordmån för friskolorna att etablera sig. Till en början behövde de egentligen inte konkurrera med de kommunala skolorna utan kunde växa på basis av det demografiska tillskottet av elever. Antalet kommunala skolor förblev mer eller mindre detsamma under de första tio åren, pendlande runt 4 650 stycken. Under samma period ökade de fristående skolorna från 166 till en bit över 500.

Enskedefältets skola, ett exempel på en skola som vi gärna föreställer oss, det vill säga med klassrum och skolgård.

Ett år efter friskolereformen fanns det minst en friskola i 85 av Sveriges 290 kommuner. Tio år senare hade antalet friskolekommuner stigit till 166, vilket innebar ett snitt på över tre friskolor i de kommuner där de fanns. Friskolor hade alltså snabbt blivit en realitet och valmöjlighet i många kommuner. Expansionen ledde till att andelen friskoleelever växte från 1,5 till 6 procent. Trots tillskottet av nya skolor via den privata sektorn ökade elevstocken snabbare än skolor etablerades. Följden blev att antalet elever per skola gick upp påtagligt, från 185 till 209 på drygt 10 år. Perioden kan sammanfattas som en etableringsfas för friskolesektorn. Skolorna blev snabbt fler, andelen elever i friskolor steg kontinuerligt och antalet skolkommuner med friskolor ökade. En viktig förklarande faktor var de förbättrade ekonomiska villkoren. 1998 höjdes ersättningsnivån från 85 procent till 100 procent.

Efter den stadiga demografiska uppgången under det första decenniet med fritt skolval markerar det andra decenniet en ny era. Antalet elever krympte de efterföljande tio åren ned till de tal som gällde i början av 1990-talet, vilket innebar ett 19 procentigt tapp och en årlig nedgång på cirka två till tre procent. Från 2001 till 2011 minskade de kommunala skolorna från 4 584 till 3 880. Samtidigt ökade de fristående skolorna från 475 till 741. Eleverna i fristående skolor steg från 51 000 till 105 000 och de fristående skolornas andel av samtliga elever växte från 5 till 12 procent. Den kommunala skolan tappade under samma period 225 000 elever.

Marknadsmässigt var tappet inte så stort, från 95 procent till 88 procent, men mätt som andel av den tidigare volymen var nedgången värre: 22 procent av de kommunala eleverna hade försvunnit på mindre än tio år. Ökningen bland de fristående skolorna var över 100 procent. Perioden präglades också av att den geografiska utbredningen av friskolor bromsades in. Antalet skolkommuner med fristående skolor steg först något upp mot 185, men lade sig sedan still på den nivån. Antalet elever per skola fortsatte att öka inom friskolorna, från 107 till 135, medan de minskade med runt 20 elever, från 219 till 201, i de kommunala skolorna. Sammantaget kan den andra perioden ses som en expansionsfas för friskolorna. För de kommunala skolorna gällde det motsatta; det handlade främst om en kontraktionsfas.

Därefter svängde den demografiska pendeln. Elevantalet ökade, från 887 000 läsåret 2010–2011 till 1 112 000 läsåret 2022/2023. Det handlar om en ökning med 25 procent på ett drygt decennium,  med en årlig tillväxttakt på 2 till 3 procent. Detta vände de kommunala skolornas trend och de ökade i antal de första fem åren, upp till en bit över 4 000, men föll sedan tillbaka till runt 3 800. Antalet elever steg dock kontinuerligt med totalt närmare 150 000. Det gjorde att elevantalet per skola expanderade snabbt och nådde läsåret 2022–2023 nästan 240, en ökning med 50 elever, eller över 25 procent, sedan införandet av fritt skolval.

De fristående skolorna fortsatte växa under perioden och adderade ytterligare 75 000 elever. Växten skedde inte via etablering i nya skolkommuner, antalet låg från 2016–2017 stadigt på 185. I stället startades nya skolor i befintliga friskolekommuner (de gick från 741 till 831: 12 procent) och framför allt genom en ökning av antalet elever per skola (från 142 till 217: 53 procent). Det går att se denna period som en konsoliderings- och rationaliseringsfas. Friskolorna ökade sina andelar från 12 till 16 procent, mestadels genom att bygga ut skolstorleken. För de kommunala skolorna handlade det till viss del om ett återtagande av förlorad mark, även om man tappade relativt sett gick elevantalet upp. Även här skedde en viss rationalisering genom att antalet elever per skola nådde sina högsta nivåer någonsin.

De tre första decennierna sedan friskolereformen 1992 och introduktionen av skolvalet kan sammanfattas som en stadig tillväxt av de fristående skolorna. De har successivt ökat och spridits till fler skolkommuner. Därtill har friskolornas relativa andel av det totala antalet skolelever kontinuerligt blivit större. Allt detta har skett oavsett storleken på elevkullarna. Konsekvensen är att den kommunala skolan har fått agera buffert. Den växte när kullarna ökade, gick tillbaka lika kraftigt när demografin vände för att därefter åter expandera. Gemensamt för både kommunala och privata aktörer är att skolstoleken har vuxit över hela perioden. Friskolorna var inledningsvis betydligt mindre än de kommunala, men skillnaden mellan huvudmannaformerna har över åren blivit allt mindre. Elever och deras föräldrar har fått färre skolor att välja mellan per capita och valet har ofta stått mellan kommunala och fristående skolor.

Nej, detta är inte en skola utan Stockholms börshus. Även om handeln inte längre sker på plats i byggnaden utan i “molnet”, kan numera aktier i skolkoncerner och skolbyggnader handlas fritt.

För att återkoppla till de tre dimensionerna utpekade ovan så har skolmarknaderna blivit mer omfattande. Detta beror inte på att skolorna blivit fler, utan främst på att fler skolor har blivit valbara. Det har framför allt två förklaringar. Den första handlar om att friskolorna rekryterar helt fritt och inte behöver vara bundna till kommungränser och kommunala antagningsregler. Därför kan de ha förhållandevis stora upptagningsområden och därmed vara sökbara för en stor publik. Givet den stora expansionen av friskolorna har därför det möjliga utbudet av skolor ökat avsevärt. Den andra förklaringen är att många större kommuner har frångått närvaroprincipen och skapat en marknad bland sina kommunala skolor. Detta har fått en stor effekt på utbudet, eftersom merparten av skolorna fortfarande är kommunala. Till detta kan läggas att skolmarknaden har blivit mer komplex. I takt med fler privata skolor med skilda köer och kommuner med olika kösystem har kraven blivit större på elevernas och föräldrarnas förmåga att navigera i skolutbudet.

Gällande den andra dimensionen, förhållandet mellan offentliga och privata aktörer, har otvetydigt det privata inslaget blivit större. För att förstå innebörden av detta fullt ut behöver vi även introducera den tredje dimensionen, de privata aktörernas inriktning och målsättning. En viktig förändring över tid är nämligen att bland de privata aktörerna har aktiebolagen och skolkoncernerna blivit helt dominerande. Avsikten med friskolereformen var att den skulle ge en pedagogisk bredd, men resultatet har snarare blivit en målmässig tudelning och konflikt mellan en kommunal sektor, som har ansvar för att uppfylla kraven om skolplikt för alla grundskolebarn och -ungdomar, och en nationell sektor av skolkoncerner med vinstkrav som raison d’être. Skolan har därför i viss mening avkommunaliserats. Detta har dock inte skett genom ett förstatligande, utan via privatisering.

 Slutord

Marknadsskolan har under senare år kommit att bli ett vanligt begrepp, ofta använt för att kritisera det rådande skolsystemet. Marknadsskolan definieras sällan och kan, som många ideologiserade begrepp, användas för att beteckna olika saker och fenomen. För att skapa mer tydlighet om definitionen av skolmarknader, vilket är en förutsättning för att kunna tala om en marknadsskola, har tre centrala dimensioner identifierats: marknadens utbredning, förhållandet mellan offentliga och privata aktörer samt de privata aktörernas syfte. Vi har sett att skolmarknaden vuxit i alla riktningar. Fler och fler elever har kunnat göra ett skolval och detta har i allt större utsträckning handlat om ett val mellan offentliga och privata huvudmän. Privata aktörer har haft en kontinuerlig tillväxt. Vinstdrivande aktiebolag och stora nationella och internationella skolkoncerner har blivit den dominerande formen av icke-offentlig skolhuvudman.

När dessa tre dimensioner läggs samman blir det tydligt att de förändringar grundskolan genomgått sedan friskolereformens genomförande 1992 har varit genomgripande. Från att närhetsprincipen varit allenarådande kan de flesta elever i dag göra ett val av skola. I större kommuner som infört detta även för de kommunala skolorna, har skolvalet blivit komplext och svåröverblickat. Det är också i storstadsregionerna tätheten av friskolor är som störst. Expansionen var till en början blygsam och skedde i en tid av allt större barnkullar. Över tid har friskolornas expansion kommit att ske på bekostnad av den kommunala skolan, som sett sitt elevunderlag svikta. Konkurrensen har hårdnat alltmer. När skolor också i allt större omfattning drivs av vinstinriktade skolkoncerner transformeras utbildning till en ordinär affärsverksamhet. Elever blir en inkomstkälla där undervisning och stödverksamhet förs till kostnadssidan. När besparingskraven läggs på kommunerna sticker skolkoncernernas vinster i ögonen. Detta tillspetsas ännu mer, eftersom kommunernas uppdrag enligt lagen är att se till att alla barn får en utbildning. Det är inte svårt att se hur målkonflikten mellan det privata och det offentliga alltmer skärps.

Till detta ska läggas en större social skiktning av eleverna. Friskolor rekryterar framförallt de mest resursstarka eleverna samtidigt som de resurssvaga blir kvar för de kommunala skolorna att ta hand om. En ytterligare effekt är att betygssättningen blivit ett konkurrensmedel mellan skolorna. Förhållandet mellan kunskaper och meriter har försvagats, vilket medfört en minskad likvärdighet. Även detta upprör och betygsinflationen skadar förtroendet för skolväsendet.

I ett avseende har friskolereformen blivit en framgångssaga. Friskolorna har expanderat och blivit en realitet i stora delar av Sverige. Samtidigt har skolan förändrats i grunden. Exempelvis har konkurrens, valmöjligheter, betygsinflation, minskad likvärdighet och ökad social segregation blivit utmärkande för den svenska grundskolan. Om friskolor hjälper eller stjälper kommer fortsättningsvis att debatteras. Kritiken har ökat i styrka och det står klart att skolfrågorna är mer laddade än på länge.

 

Referenser (i urval)

Börjesson, Mikael, « Oraison funèbre du modèle suédois: Trois dimensions de la marchandisation de l’enseignement supérieur » s. 287-307 i Charle, Christopher & Soulié, Charles, La dérégulation académique: la construction étatisée des marchés universitaires dans le monde (Paris 2015).

Forsberg, Håkan, Palme, Mikael & Börjesson, Mikael, ”Education as Field and Market: The Case of Upper Secondary School in Stockholm, 2006–2008”, s. 245–266 Blasius, Jörg, Lebaron, Frédéric, Le Roux, Brigitte & Schmitz, Andreas (eds): Empirical Investigations of Social Space (Cham 2019).

Larsson, Marcus & Plesner, Åsa, De gränslösa. En bok om politikers skolaffärer (Göteborg 2023).

Prop 1991/92:95, Om valfrihet och fristående skolor (Stockholm 1992).

Prop 1992/92:230, Valfrihet i skolan (Stockholm 1992).

Pålsson, Anne-Marie & Samuelsson, Per, Marknadsskolan. En rapport till Lärarnas Riksförbund (Stockholm 2022).

Riksrevisionsverket, Skolpengen – effektivitet och konsekvenser, RiR 2022:17 (Stockholm 2022).

Skolverket, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. En kvantitativ studie av utvecklingen över tid i slutet av grundskolan, Rapport 467 (Stockholm 2018).

SOU 2020:28, En mer likvärdig skola (Stockholm 2020).

Svenskt näringsliv, Friskolornas roll i det svenska utbildningssystemet. En kunskapsöversikt (Stockholm 2022).

Sveriges officiella statistik. Skolenheter och elever i grundskola, 1992–2023.

Vlachos, Jonas, “Trust based evaluation in a market oriented school system”, Research Papers in Economics, No 2018:1 (Stockholm 2018.)

 

Mikael Börjesson är professor i utbildningssociologi vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han tillhör forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC). Börjessons forskning inriktas bland annat på utbildningsfält, den högre utbildningens moderna historia, eliter och elitutbildningar, transnationella utbildningsstrategier och den högre utbildningens internationalisering samt tillämpningar av geometrisk dataanalys.

Emil Bertilsson

 

 

De marknads- och decentraliseringsreformer som under 1990-talet infördes på skolans område har haft stor inverkan på skollärarnas situation. Arbetsmarknaden för lärare har blivit allt mer komplex och svårnavigerad. Med decentralisering och kommunalisering har det öppnats upp för en större lokal variation när det gäller lärares arbetsvillkor. Kommunerna satsar olika mycket resurser på skolan, vilket innebär skillnader i lärarlönenivåer, lärartäthet och stödresurser. Marknadsreformer har medfört ökade möjligheter till nyetablering av skolor. Därtill har prestationsskillnaderna mellan skolorna blivit större. Den tilltagande konkurrensen mellan skolor har också inneburit en tydligare skolprofilering.

Denna artikel handlar om en ofta förbisedd marknads- och decentraliseringsreform inom skolan: 1993 års avskaffande av det meritvärderingssystem som reglerade läraranställningar. I förgrunden står förhållandet mellan anställandet av behöriga och obehöriga lärare. Därtill fokuseras det på skillnader mellan olika typer av skolor samt på hur den växande skolmarknaden – med ett allt större antal fristående skolor – har påverkat anställandet av behöriga och obehöriga lärare. Artikelns underlag är rekryteringen av grundskollärare under åren 1995 till 2019.

Förstasidan från Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden 15 december 1989. Tusentals lärare hade samlats utanför riksdagen för att protestera mot beslutet att kommunalisera skolan.

Meritvärderingssystemets innehåll och avskaffande

Meritvärderingssystemet för läraranställningar, som infördes med ett riksdagsbeslut 1985, reglerade hur behörighet och meriter skulle bedömas bland de sökande till olika lärartjänster. I korthet bestod regelverket av ett poängsystem där meritpoäng fördelades till kandidaterna utifrån tre huvudsakliga bedömningsgrunder:

1) En sökandes utbildning utöver den som fordrades för att få en anställning som lärare utan tidsbegränsning (dvs. behörig som lärare), 2) den sökandes tidigare erfarenhet av att ha tjänstgjort som lärare och skolledare och 3) den sökandes erfarenhet av annan yrkesverksamhet. När väl den allmänna behörigheten fastställts fanns i poängsystemet en tyngdpunkt på tidigare erfarenheter som lärare.

I december 1989, när frågan om kommunaliseringen av skolan var uppe för beslut i riksdagen, hade frågan om behörighets- och meritvärderingssystemet diskuterats flitigt, inte minst från lärarfackförbundens sida. De menade att det handlade om att försvara grundläggande villkor för lärares anställningar. I riksdagsdebatten om skolans kommunalisering framfördes även en oro om hur behörighets- och meritvärderingssystemet skulle behandlas i ett allt mer decentraliserat skolsystem. Vad skulle hända om parterna på den kommunala arbetsmarknaden kom överens om att inte tillämpa dessa bestämmelser? Hur skulle kompetensförsörjningen i landets skolor kontrolleras utan ett övergripande regelverk?

Dåvarande skolminister Göran Person menade att farhågorna var överdrivna. I ett omtalat riksdagsanförande uttalade han:

“Det finns anledning, tycker jag, att understryka att den typ av mycket konstiga argument som har florerat —att om man fick en kommunal reglering av tjänsterna skulle vem som helst kunna bli lärare, att tillsättningar skulle göras där hänsyn tagits till sådant som inte var relevant eller riktigt — är felaktiga påståenden. De är också kränkande påståenden gentemot landets kommuner […]. Behörighetsregler och meritvärdering skall naturligtvis gälla också i fortsättningen.”[1]

Som vi alla vet genomdrevs kommunaliseringen – efter flera års hårda debatter – av en socialdemokratisk regering. Perssons garantier om meritvärderingens bestående var inte mycket värda. Den borgerliga regering som tillträdde efter valet 1991, och som leddes av statsministern Carl Bildt, lade nämligen fram en budgetproposition som innefattade ett borttagande av meriteringssystemet vid lärarrekryteringar. Oppositionen – anförd av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – gick i taket och menade att regeringen utan debatt ”smugit in” ett avskaffande av lärarnas meriteringsförordning.

Bildtregeringens argumentation gick ut på att meriteringsförordningen var otidsenlig utifrån två aspekter. För det första skapade den en stelbenthet i det nyligen decentraliserade skolsystemet. För det andra ansågs inte regleringen vara förenlig med Sveriges förpliktelser i ett eventuellt väntande EES-avtal, alltså det avtal som 1992 innebar att Sverige anslöt sig till dåvarande EU-regler om bland annat socialpolitik, konsumentskydd, miljö, statistik och bolagslagstiftning.

Vänsterpartiet försvarade meritvärderingssystemet med argumentet att det grundades på att ”utbildning, erfarenhet och kompetens” skulle väga tungt vid anställning, vilket utgjorde ett ”kvalitetskrav” för skolan.[2] Socialdemokraterna ställde sig på Vänsterpartiets sida. Riksdagsledamoten Berit Löfstedt (S) presenterade partiets reservation och passade samtidigt på att tacka Västerpartiet för att man hittat propositionstextens passus om upphävandet av meritvärderingsförordningen.

Oppositionens protester var emellertid verkningslösa. 1993 avskaffades de statliga meritvärderingsreglerna för lärartjänster och en direkt konsekvens av beslutet blev att skolrektorerna fick en avsevärt större frihet i anställandet av lärare. Exempelvis behövde inte rektorerna därefter göra en formell rangordning av de sökande.

Andelen obehöriga lärare ökar

Antalet obehöriga lärare ökade snabbt efter avskaffandet av meriteringsreglerna. För att anses vara behörig ska läraren i fråga inneha en pedagogisk högskolexamen. Tack vare Statistiska Centralbyråns register över pedagogisk personal (det s.k. Lärarregistret) är det möjligt att avgöra huruvida en verksam lärare har en pedagogisk högskoleexamen. Beträffande de lärare som enligt denna vedertagna definition räknas som behöriga lärare är det dock viktigt att ta fasta på två saker.

Den ena är att bland de behöriga kan det finnas sådana som har en utbildning som inte är matchad mot undervisningens eller tjänstens innehåll. Den andra är att definitionen inte säger något om lärares kompetens. Med dessa reservationer som förbehåll utgör ändå definitionen ett viktigt mått, eftersom behörighet ofta lyfts fram som en kvalitetsindikator och ett konkurrensmedel när skolor jämförs med varandra.

Som figur 1 nedan visar steg andelen obehöriga lärare (av samtliga lärare) i den svenska grundskolan åren strax efter kommunaliseringens införande och meritvärderingssystemets avskaffande. Utvecklingen fram till idag kan indelas i tre distinkta faser (illustrerade i figuren).

Åren 1995 till 2003 skedde en kraftig ökning av andelen obehöriga, från 8,5 procent till drygt 20 procent. Det innebar en ökning med hela 139 procent. Åren 2004 till 2012 stabiliserades läget, då andelen obehöriga pendlade mellan cirka 17 och 19 procent. Perioden 2012–2019 kännetecknades av en fortsatt ökning av andelen obehöriga lärare, från knappa 17 procent till dryga 30 procent, det vill säga en 79 procentig uppgång. Sammantaget under de tre senaste decennierna har alltså andelen obehöriga lärare i grundskolan ökat från dryga 8 till dryga 30 procent.

Figur 1: Andelen obehöriga lärare av samtliga lärare på kommunala och fristående grundskolor, 1995-2019

Om vi ser till fördelningen av obehöriga lärare i förhållande till olika skolhuvudmän är det tydligt att den inledande ökningen, från 1995 till 2003, hängde samman med att andelen obehöriga lärare blev fler inom de kommunala skolorna. Även om en klart högre andel av lärarna på de fristående skolorna var obehöriga i denna tidiga period (runt 40 procent) hade de en begränsad påverkan på den allmänna uppgången. Förklaringen är att antalet fristående skolor alltjämt var relativt få. Noterbart är att andelen obehöriga lärare inom de fristående skolorna har varit relativt konstant under hela tidsperioden. 1995 utgjorde de 41 procent och 2019 40 procent. Eftersom expansionen av fristående skolor varit hög från 2010, har dessa därefter haft en större inverkan på den totala mängden obehöriga lärare, men alltså inte på deras relativa antal.

Lärarlegitimationsreformen 2011 – som bland annat innebar att enbart lärare med lärarlegitimation kan få en tillsvidareanställning – har förvånande nog inte medfört en minskning av antalet obehöriga lärare. Tendensen är snarare den motsatta (tydliggjort i figur 1), vilket huvudsakligen kan förklaras av en tilltagande brist på behöriga lärare inom vissa ämnen och områden. Sambanden har stärkts mellan den typ av läraranställning man har och huruvida man verkar som obehörig eller behörig. 2019 hade exempelvis 45 procent av de som kategoriserats obehöriga en tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra bland behöriga var fem procent.

Det finns även ett tydligt samband mellan lärarbehörigheten och lärarerfarenheten. Bland de behöriga låg medeltalet tjänsteår på 14 år, vilket kan jämföras med knappt fyra år för de obehöriga. Med en större andel lärare med tidsbegränsade anställningar ökar även lärarrörligheten. Eftersom obehöriga lärare inte får sätta betyg, finns det en risk att arbetsbelastningen ökar för de fast anställda lärarna.

Vi kan alltså paradoxalt nog konstatera att antalet obehöriga lärare har ökat i den svenska skolan trots att utbildningskraven stärkts. Bristen på utbildade lärare och en allt större elevpopulation har cementerat denna trend. I sammanhang där resurser är begränsade, som tillgången till utbildade lärare, behöver man fråga sig hur fördelningen av lärarresurserna egentligen ser ut.

Behöriga lärares fördelning utifrån skolans marknadisering

Tidigare studier har indikerat att det finns en tilltagande ”pedagogisk segregation” i den svenska skolan. Med detta avses att lärarkompetenser – fastställda utifrån utbildning, behörighet och erfarenhet – är ojämnt fördelade mellan olika landsändar, regioner och skoltyper. Dessa mönster har också förstärkts över tid, vilket bekräftas av figur 2 nedan. I denna relateras andelen behöriga lärare till skolor med olika stor andel elever med migrationsbakgrund.

I figuren framgår att fördelningen av behöriga lärare på olika skoltyper har genomgått betydande förändringar om man jämför den tidiga perioden (1995–1998) med den senare perioden (2013–2016). Som tidigare nämnts var andelen obehöriga lärare i den svenska skolan relativt låg under den första tidsperioden, särskilt inom de kommunala skolorna.

Den vänstra delen av figur två visar också – när skolor delas in utifrån skolornas sammansättning av elever med utländsk bakgrund – att det i den första perioden (1995–1998) inte fanns några större skillnader vad gäller andelen behöriga lärare. Bland skolor som hade en förhållandevis låg andel elever med utländsk bakgrund var i medeltal 91 procent av lärarna behöriga, och bland skolor med en hög andel elever med utländsk bakgrund var motsvarande siffra 90,5 procent.

Om uppmärksamheten istället riktas mot den senare tidsperioden (2013–2016), där kommunala skolor åtskiljs från fristående, är skillnaderna mellan skoltyper betydligt större. Bland de kommunala skolorna ser vi dels att andelen behöriga lärare är generellt lägre och dels att skillnaderna mellan skolor baserat på andel elever med utländsk bakgrund har ökat. I jämförelse med den tidiga perioden kan vi också dra slutsatsen att vi finner fler kommunala skolor i gruppen med hög andel elever med migrationsbakgrund där en väldigt låg andel av lärarna har formell behörighet. Det är tydligt att det, jämfört med den tidigare perioden, har skett en förändring i fördelningen av kvalificerade lärare inom de kommunala skolorna. En närmare granskning av materialet visar att dessa skillnader särskilt framkommer i kommuner i socioekonomiskt svaga regioner. Det gäller framförallt de större städernas förorter.

Figur 2: Andelen behöriga lärare i två tidsperioder, 1995-1998 och 2013-2016.

I analysen ingår enbart skolor i storstäder, pendlingskommuner till storstäder och större städer utifrån Sveriges kommuner och regioners kommungruppsindelning. Inom respektive kommun har skolor delats in i tre lika stora grupper utifrån andel elever med utländsk bakgrund, från lägst (ljusgrå) till högst (mörkgrå). Siffrorna anger medianen (andel behöriga lärare) inom respektive skolgrupp.

När vi analyserar situationen inom de fristående skolorna (längst till höger i figur 2) framgår att dessa – jämfört med de kommunala – uppvisade ett starkare samband mellan andelen elever med utländsk bakgrund och förekomsten av (o)behöriga lärare. Det blev särskilt tydligt inom skolor belägna i kommuner med en hög andel invånare med migrationsbakgrund. De kommunala skolorna hade drygt 20 procentenheter fler behöriga lärare jämfört med de fristående.

Dessa resultat bekräftar vad tidigare forskning har påpekat om att skolor med de största behoven av utbildade och kvalificerade lärare i själva verket har svårast att rekrytera och behålla dessa. Från det tidiga 2000-talet har dessutom lärarmobiliteten ökat avsevärt, vilket fått negativa konsekvenser för skolor belägna i socioekonomiskt utsatta områden.

Avslutande diskussion

I inledningen togs utgångspunkt i en av de många reformer som genomfördes på skolans område under det tidiga 1990-talet: slopandet av meritvärderingssystemet vid läraranställningar. Denna reform ingick i en allmän trend av marknadsorientering och avreglering. En viktig följd blev att skolrektorerna fick större autonomi i lärarrekryteringen.

I artikeln har jag visat att flera av de farhågor som lyftes i debatten också förverkligades under 1990-talets tidiga år. Andelen obehöriga lärare ökade kraftigt och skillnaderna i tillgången till kvalificerade lärare mellan kommuner och skolor blev tydligare. Skolor i socialt utsatta områden har generellt fått en lägre andel behöriga lärare. Det gäller i synnerhet de fristående skolorna.

Att tolka denna utveckling som ett direkt resultat av meritvärderingssystemets avskaffande vore dock att gå alltför långt. Den viktigaste förklaringen kan i stället hämtas från demografiska förändringar. Elevantalet har stigit. Många lärare har lämnat yrket (både på grund av pension och för att man valt en annan yrkesbana). Det har varit svårt att utbilda tillräckligt många lärare med rätt kvalifikationer. Dessa faktorer förklarar emellertid inte den närmast strukturellt skeva fördelningen mellan skolor av lärare med olika kvalifikationer. Här blir det viktigt att ta hänsyn till de marknadsmekanismer som under de tre senaste decennierna präglat skolans styrning, till exempel avregleringen av meriteringssystemet. I ett skolsystem där det finns lönsamhetsvinster med att anställa obehöriga lärare (erfarenhet är kostsamt) och där tillfälliga anställningar kan skapa manöverutrymme för en svårplanerad framtid, får denna typ anställningsfriheter effekter.

För lärarprofessionen medför de ekonomiska vinstincitamenten uppenbara risker och utmaningar. Det finns nämligen en motsättning mellan att å ena sidan höja läraryrkets status och attraktivitet med hjälp av anständiga löner, goda undervisningsförutsättningar och trygga arbetsförhållanden, och å andra sidan att kunna ta ut så stora vinster som möjligt. Det senare förutsätter ofta lägre lärarlöner, visstidsanställningar och begränsade satsningar på dyr, men viktig, skolinfrastruktur som läromedel, ändamålsenliga undervisningslokaler och rikt utrustade skolbibliotek.

 

Referenser

Bertilsson, Emil (2020). ”Lärarutbildningarnas och läraryrkenas historia”. I Jarl Maria & Larsson Hans Albin. Utbildningens organisation och villkor : Demokratins grunder. Stockholm: Natur och kultur.

Dannefjord, Per, Persson, Magnus, & Bertilsson, Emil (2022). ”The Immobility of the Mobile Teacher. How Teachers Change Jobs in a Segregated Local School-market.” Scandinavian Journal of Educational Research, 1–14.

Enfeldt, Johan (2021), Därför får vi fler obehöriga lärare. Stockholm: Arena idé.

Ringarp, Johanna (2011). Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens

[1] Riksdagens protokoll 1989/90:42.

[2] Motion till riksdagen 1992/93: Ub502.

 

Emil Bertilsson är Fil. dr i utbildningssociologi och verksam som universitetslektor i samma ämne vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Bertilssons huvudsakliga forskningsintressen rör lärarprofessionen och lärarutbildningar i ett nutida och historiskt perspektiv. Han har bland annat skrivit artiklar om genomströmning och avhopp från ämneslärarprogrammen samt om hur lärare byter jobb på skolmarknaden.

Ida Lidegran

 

 

För att en familj ska erbjudas en förskoleplats för sitt barn krävs ett aktivt val.[i] Detta skiljer sig från grundskolan där barnet automatiskt placeras på en skola, även om inget val görs. Familjers användning av utbildningssystemet börjar således redan vid förskolevalet och att inte välja kan få stora framtida konsekvenser.

Utbudet av förskolor har förändrats över tid. Idag finns olika typer av privata förskolor som konkurrerar med kommunala sådana. Jämfört med grundskolan är förskolans utbud av privata alternativ större. En förklaring till detta är att förskolan inte är en obligatorisk skolform. Staten har därför inte lagt sig i verksamheten på samma sätt som för grundskolan. En annan förklaring är att mindre intresse har ägnats åt yngre barn. Därmed har marknadsalternativ till den offentliga förskolan växt fram förhållandevis ostört. Syftet med denna artikel är att belysa just detta, det vill säga hur familjer använder det som har kommit att kallas för förskolemarknaden.

Goda villkor för expansion och privatisering av marknaden

Utvecklingen i den svenska förskolan under de senaste decennierna kännetecknas av två utvecklingslinjer. Dels har det skett en kraftig expansion, och dels har alternativen ökat markant. Expansionen tog fart under 1960- och 1970-talen. Innan dess var det ovanligt att barn överhuvudtaget gick i förskola. Idag är det annorlunda, då nästan alla svenska barn är inskrivna i någon form av förskoleverksamhet. Förskolans utbyggnad förändrade också synen på svensk förskola internationellt. Andra länder hade dessförinnan haft en förskola som framstod som mer utbyggd och organiserad än Sveriges, men från 1970-talet har Sverige snarare lyfts fram som världsledande med den unikt ”svenska förskolemodellen”.

För att förstå förskolans expansion brukar följande politiska reformer lyftas fram som centrala: 1968 års barnstugeutredning, 1975 års barnomsorgslag, 1995 års barnomsorgsgaranti, det tidiga 2000-talets maxtaxa och avgiftsfria förskola samt 2009 års barnomsorgspeng.

Bild 1: Idag inbegriper familjens ansvar val av förskola på en marknad.

Barnstugeutredningen innehöll en översyn av de ekonomiska, organisatoriska, ideologiska och pedagogiska förutsättningarna för utbyggnaden av förskolorna i Sverige. Utredningens resultat blev en lagstiftning om att alla sexåringar skulle erbjudas förskola under ett år. 1975 års barnomsorgslagstiftning innebar att kommunerna utan dröjsmål måste erbjuda plats för barn från ett års ålder i någon form av förskoleverksamhet. Förskolan skulle därmed vara så pass utbyggd att alla föräldrar hade möjlighet att arbeta eller studera. Även det tidiga 2000-talets maxtaxa (ett högsta belopp för hur stor avgift hushållet betalar för förskoleplatsen) och avgiftsfria förskola – där alla barn mellan tre och sex år har rätt till en förskoleplats även om föräldrarna inte arbetar, studerar eller är arbetssökande – bäddade för expansionen. Detsamma gäller 2009 års etableringsfrihet för olika former av förskoleverksamhet. Här bestämdes att kommunerna måste ge barnomsorgspeng även till privata aktörer.

Förskolans expansion innebar således att familjernas valmöjligheter blev många fler. Andelen fristående förskolor har ökat de senaste decennierna. År 1998 utgjorde de 21 procent av förskolorna och andelen barn som gick där var 13 procent. År 2022 var motsvarande siffror 42 procent och 21 procent. Genom barnomsorgspengen vann de fristående förskolorna mark och kom att utgöra en betydande del av utbudet. Under senare tid har bolagsdrivna fristående förskolor etablerat sig starkt på marknaden. Förskolemarknaden har således privatiserats.

Premisser för val av förskola

Relationen mellan familjen och förskolan har sett olika ut över tid och hänger samman med förändringar i synen på ansvaret för barnen. I början av 1900-talet ansågs barnen vara föräldrarnas ansvar. I mitten på 1900-talet försköts ansvaret mot förskolan för att sedan under slutet av 1960- och början av 1970-talen bli delat mellan förskolan och familjen. Idag inbegriper familjens ansvar även val av förskola på en marknad.

Som konstaterats ovan har antalet barn som går i förskolan ökat markant. 1975 var de 10 procent och 2010 var de 83 (!) procent. Antalet kommunala och privata förskolor har således blivit fler. För familjer som står inför val av förskola är den viktigaste aspekten vanligtvis att förskolan ligger nära hemmet. Barnen är små och kan inte själva ta sig till förskolan, vilket kräver insatser av föräldrarna. Utbyggnaden av förskolan har lett till att familjer ofta har fler än en förskola nära hemmet. Därmed uppstår en valmöjlighet, men den skiljer sig mellan olika familjer.

För många är det svårt eller omöjligt att välja fritt, eftersom förskoleutbudet varierar beroende på var du bor. På vissa förskolor är det svårt att få plats och kötiderna kan vara långa. Kunskaper om utbudet och hur systemet fungerar skiftar också mellan familjer. Valet kan därmed vara mer eller mindre frivilligt och mer eller mindre genomtänkt.

Socialt mönster i valet av förskola

Diagram 1 nedan bygger på specialbeställda uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB) och visar val av typ av förskola och familjens högsta utbildningsnivå. Uppgifterna gäller för år 2017. De olika förskoleformerna som visas i diagrammet är kommunal förskola, föräldrakooperativ, personalkooperativ och annan fristående förskola. Den kommunala förskolan har som namnet anger kommunen som huvudman, föräldrakooperativen drivs av en förening som utgörs av föräldrar och personalkooperativen är fristående förskolor som drivs av en förening av personal som arbetar i verksamheten. Kategorin annan fristående förskola består framför allt av vinstdrivande koncernförskolor.

Diagram 1. Val av typ av förskola och familjens högsta utbildningsnivå.

En första slutsats som kan dras från diagrammet är att för samtliga familjer är kommunala förskolor det vanligaste valet. Ungefär 70–90 procent av familjerna väljer sådana. Men, det finns skillnader mellan familjerna och diagrammet visar även att familjers användning av förskolevalet följer ett tydligt socialt mönster.

I familjer där föräldrarna har grundskola eller kortare gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå valde 88 procent kommunal förskola, 10 procent annan fristående förskola, 1 procent personalkooperativ och 1 procent föräldrakooperativ. Dessa siffror skiljer sig mycket jämfört med de mest utbildningsstarka familjerna, det vill säga där minst en förälder har forskarutbildning. Av dessa valde nämligen 68 procent kommunal förskola, 21 procent annan fristående förskola, 3 procent personalkooperativ och 8 procent föräldrakooperativ. Trenden är tydlig. Ju mer utbildning familjen besitter, desto mer angelägen är den att välja en annan verksamhetsform än den kommunala. För familjer med forskarutbildning ses exempelvis föräldrakooperativ som ett särskilt attraktivt val jämfört med vad som är fallet för andra familjer. Bakom förskolevalet finns nämligen olika värden som innebär att vissa förskolor blir mer intressanta än andra.

Familjer som investerar tid i förskoleverksamheten

En familjetyp som lägger mycket energi på både valet av förskola, och i själva förskoleverksamheten, är den med mest utbildningstillgångar. Valet av förskola blir en del av en vidare utbildningsstrategi som föräldrar med långa utbildningar och yrken som läkare, universitetslärare, jurister och så vidare utvecklar för att behålla och förbättra sin sociala position.

I intervjuer med föräldrar med långa högskoleutbildningar framkommer att mycket tid och energi ägnas åt att hitta vad man anser vara en bra förskola. Man besökte ofta olika förskolor innan man gjorde sitt val. Föräldrarna uttryckte också starka åsikter om vad en bra förskola innebar. Det framkom att man försökte hitta rättfärdigande argument för att motivera varför vissa förskolor undveks.

En Uppsalafamiljs förhållande till förskolan ger en bra illustration av hur utbildningsstarka familjer kan använda sig av förskolan. Den aktuella familjen består av mamma, pappa och två barn. Det äldre barnet gick vid intervjutillfället i ett föräldrakooperativ, medan det yngre skulle börja i detsamma. Familjen bodde i ett välbeställt område och föräldrarna hade övre medelklassyrken. De hade tidigare studerat längre universitetsutbildningar vid Uppsala universitet. Utsagorna nedan är tagna från en intervju med mamman i familjen.

Att valet föll på föräldrakooperativ var inte självklart för familjen:

“Vi önskade egentligen att hitta något kommunalt och inte föräldrakooperativ för att man ville ju ändå ha barnen på förskola för att hinna få tid med annat och så där. Men i och med att vi inte hittade något som hade så små barngrupper så valde vi föräldrakooperativ och det har vi väl inte ångrat.”

Kraven på att hjälpa till i arbetet på föräldrakooperativet uppfattades till en början som väl stora, men fördelarna övervägde ändå. Föräldrarna fick till exempel insyn i barnens vardag på förskolan. De fick ”lära känna de andra barnen lite bättre”.

Föräldraengagemanget var av olika slag och krävde flexibilitet inom familjen. En förälder uttrycker:

“Jag tycker att det är ganska kul också, vi får vicka någon gång, några gånger per termin […] Jag tror att det är två gånger per termin när personalen har sån här planeringsdag så får man komma tre föräldrar mellan tre och fem på eftermiddagen. Och sen så har vi sån här fixardag en gång per termin, man ja, ser över gården och lokalerna och så där. Och sen förväntas man vara med i styrelsen en gång under tiden som man har sitt barn [där].”

I beskrivningarna av varför familjen sökt sig till föräldrakooperativet skildrades ibland förskolor man velat undvika: ”Och om den [annan förskola] har jag hört skräckhistorier för att det är så stora barngrupper och många som har börjat där har slutat och börjat på vår förskola för att barnen inte varit trygga där.”

Bild 2: Val av förskola följer ett socialt mönster.

Valet av förskola och synen på vad som karakteriserade en bra sådan handlade framförallt om barngruppernas storlek och personalens egenskaper: ”Ville vi ha en förskola med liten barngrupp, var väl det första vi tänkte på […] små barngrupper, låg personalomsättning, ja, tryggt så där.” Personalens pedagogiska pålitlighet och förmåga att möta barnens behov var särskilt viktigt. Föräldrarna lade ofta ut texten:

“De är ju fyra ordinarie och man märker att alla har lite olika personligheter, alltså egenskaper och så där så att det känns som att det finns någon som alla barn kan knyta an till. Och jag tror det är bra att de har utbildning allihopa, att de ja, är proffsiga så och erfarna och att det finns två som är lite äldre och har erfarenhet och två som är lite yngre. Det finns en bra blandning […] Och sen när det är vikarier så är det samma vikarier som kommer nästan alltid, det känns också bra.”

I intervjuerna med utbildningsstarka familjer återkom ofta ett värdesättande av den trygghet föräldrakooperativen ansågs stå för, vilken kontrasterades mot ”anonyma och oengagerade” kommunala och vinstdrivande förskolor. För de utbildningsstarka familjerna handlade förskolan om att ge barnen ”social träning framför allt och vara i grupp och funka med andra”. Förskolan skulle följaktligen främst ge barnen en trygg social start i livet. Det var viktigare än en inskolning i skolämnen.

Vidare uttrycktes i de utbildningsstarka familjerna en kluvenhet till att förskolan och skolan blivit marknadsutsatta och till att familjerna därmed tvingades göra aktiva val. En förälder yttrar:

“Och att barnens förutsättningar för att få en bra utbildning ska hänga på att föräldrarna är engagerade och kanske ställer dem i kö när de föds, det tycker jag känns…jag tror att det förstärker orättvisorna i samhället. Så jag tycker inte att det är så bra att man har det här fria valet. Men sen är det komplext, jag menar annars skulle det styras av var man bor och då blir det också klart skillnad. Jag har ställt min stora tjej i kö till de här populära skolorna i Uppsala. Men jag hoppas att hon inte ska välja en friskola utan att hon ska välja något kommunalt. Men jag tänker att det kan vara jätteviktigt att få gå där kompisarna går så att jag har ändå ställt henne i kö till de skolorna. Det är väldigt långt ifrån i tid och man vet inte hur det ser ut då […] Så jag är lite orolig för hur det ska bli bara.”

Det är således tydligt hur denna familj påverkades av marknadiseringens krafter. Den såg de individuella valens samhälleliga konsekvenser, men att välja kommunala skolor för ”den allmänna nyttans skull” var ändå inte aktuellt.

Sammanfattande diskussion

1960- och 1970-talens svenska förskolexpansion bäddade för en differentiering av det svenska förskolelandskapet. Det etablerades fler förskolor i olika verksamhetsformer och det uppstod en marknad som i de flesta fall innebar att familjer kunde välja mellan flera förskolor inom rimliga avstånd från hemmet. Efterhand kom förskolemarknaden även att privatiseras.

Frågan som stått i fokus i denna artikel är hur familjerna har använt detta val. När föräldrarnas utbildningsnivå, som är en indikator på hemmets utbildningstillgångar, har undersökts i relation till förskolevalet framträder ett socialt mönster. Det visar att ju mer utbildning föräldrarna har, desto troligare är det att de väljer en fristående förskola där föräldrakooperativen blir särskilt viktiga. I familjer där föräldrarna har kortare utbildningar eller saknar eftergymnasiala utbildningar är kommunala förskolor ett vanligare val.

I ett marknadiserat förskolesystem investerar föräldrar med mycket utbildningsresurser oftare än andra i förskolor som kräver föräldrainsatser. Det resulterar i att barnen socialiseras in i en för dem bekant social miljö med barn från liknande hemförhållanden, med förhållandevis små barngrupper, med en stabil och pedagogiskt pålitlig personal samt med en engagerad föräldragrupp som stöttar upp verksamheten. Allt sker med den övergripande målsättningen att ge barnen en trygg social start på utbildningsbanan.

Litteratur

Korpi, Barbara Martin (2015) Förskolan i politiken. Om intentioner och beslut bakom den svenska förskolans framväxt. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Larsson, Esbjörn & Johannes Westberg (2022) Den svenska förskolemarknadens födelse. Från Lex Pysslingen till barnomsorgspeng. Ingår i: Vägval i skolans historia. Tidskrift från föreningen för svensk undervisningshistoria.

Lidegran, Ida (2009) Utbildningskapital. Om hur det alstras, fördelas och förmedlas. Uppsala: Uppsala universitet.

Ståhle, Ylva (1995) Insyn eller medverkan? Hur huvudmannaskap påverkar föräldrars val av barnomsorg, trivsel och föräldrasamverkan. Stockholm: Stockholms socialtjänsts Forsknings- och utvecklingsbyrå.

Sveriges Officiella Statistik, Förskola, barn och grupper, riksnivå.

Tallberg Broman, Ingegerd. (1995) Perspektiv på förskolans historia. Lund: Studentlitteratur.

Westerberg, Johannes. (2017) En förskola för alla? Rationaliteten bakom den svenska förskolans expansion. Ingår i: Anne Berg, Esbjörn Larsson, Madeleine Michaëlsson, Johannes Westberg & Andreas Åkerlund (red.). Utbildningens revolutioner. Till studiet av utbildningshistorisk förändring. Uppsala: Uppsala universitet.

 

[i] Denna text är ett resultat av medverkan i de Vetenskapsrådsfinansierade projekten ”Det första valet. Förskolans expansion, marknadisering och ökade betydelse i familjers utbildningsstrategier” (projektnummer 2017-03542) och ”Familjerna i det nya utbildningslandskapet. Vägval, tillgångar och strategier 1985–2015” (projektnummer 2013-01999)

Ida Lidegran är professor i utbildningssociologi vid Uppsala universitet och tillhör forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC). Lidegran disputerade 2009 med avhandlingen Utbildningskapital. Om hur det alstras, fördelas och förmedlas. Sedan dess har hon ingått i flera olika forskningsprojekt som handlar om familjers utbildningsstrategier, inte minst kopplat till förskolan och dess privatisering. Lidegran har även bedrivit forskning om lärarstudenter och varför så många av dessa väljer att hoppa av lärarutbildningar.

Emma Laurin

 

 

 

År 2013 demonstrerade en grupp föräldrar och barn utanför stadshuset i Stockholm mot plötsliga ekonomiska neddragningar på barnens skolor. Barnen gick på små fristående skolor, så kallade resursskolor, som specialiserat sig på barn med ADHD, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser. Stockholms utbildningsnämnd hade upptäckt att budgetposten för resursskolorna rusat i höjden och agerade därefter snabbt för att stävja kostnaderna.

Trots att särskiljning av elever i behov av särskilt stöd i specifika skolor ansågs tillhöra det förgångna, och inkludering av sådana elever i vanliga skolor var den dominerande hållningen, var utbudet av fristående resursskolor i Stockholm stort. I Stockholms län fanns det 32 fristående resursskolor varav 22 låg i Stockholms stad. Det kan jämföras med Malmö och Göteborg där det endast fanns en respektive två fristående resursskolor. Varken nationella eller lokala beslutsfattare hade dock ägnat de fristående resursskolorna i Stockholm särskilt mycket intresse innan år 2013.

Hur kommer det sig att ett utbud av fristående resursskolor – en specifik nisch inom Stockholms skolmarknad – utvecklats i det dolda trots inkluderingsambitionerna? I den här artikeln analyseras utvecklingen av nischen med fristående resursskolor i Stockholm. Texten baseras på en delstudie i min avhandling (2021) Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm, och på forskning inom projektet Integreringens förutsättningar: En historisk institutionell analys av integreringsparadigmets framväxt i Sverige.[1]

Den kommunala resursskolan lägger grunden för de fristående resursskolorna
Den kommunala skolverksamheten S:t Örjans skolor spelar en huvudroll i utvecklingen av de fristående resursskolorna i Stockholm. S:t Örjans skolor etablerades 1968 och verksamheten, som kan beskrivas som en kommunal resursskola, specialiserade sig på att ta emot elever som vanliga grundskolor inte kunde ta hand om. Vilka och hur många elever S:t Örjans skolor tog emot varierade över tid. På 1960-talet var målgruppen elever med ”anpassningssvårigheter”. Senare skapades inriktningar för syn, hörsel och läsning. Från och med 1990-talet startades alltfler klasser för elever med neuropsykiatriska diagnoser.

S:t Örjans skolor präglades inte bara av en föränderlig elevsammansättning, utan också av att man organiserade och styrde verksamheten på skilda sätt. På 1990-talet fick marknadstänkande starkt genomslag och S:t Örjans skolor blev en intäktsfinansierad verksamhet. S:t Örjans skolor drevs alltjämt i kommunal regi, men baserade sin ekonomi på att sälja elevplatser för elever med skolsvårigheter till grundskolor i staden. Ytterligare ett led i marknadiseringen var avknoppning, som gick ut på att personal i kommunal verksamhet fick köpa den verksamhet de arbetade i för att driva den vidare i privat regi. Flera delar av S:t Örjans skolor avknoppades på detta sätt och övergick därmed från att vara kommunal resursskoleverksamhet till att bli fristående resursskolor.

I retrospektiv kan vi se att kommunala S:t Örjans skolor lade grunden för utbudet av de fristående resursskolorna. Tack vare S:t Örjans skolor fanns ju redan en skolverksamhet som var inriktad på elever med neuropsykiatriska diagnoser. Eftersom verksamheten hade blivit intäktsfinansierad, hade vanliga grundskolor upparbetat en vana av att köpa platser till elever de inte kunde ta hand om.

Marknadisering ackompanjerad av inkluderingsambitioner
Samtidigt som ett utbud av fristående resursskolor utvecklades i Stockholm reducerades den kommunala resursskoleverksamheten. Under perioden 2007–2012 minskades verksamheten i S:t Örjans skolor för att till slut avvecklas helt. I underlaget till nedläggningsbeslutet framgår att ett huvudskäl till nedläggningen var hållningen att elever i behov av särskilt stöd borde inkluderas i vanliga grundskolor. I samband med att S:t Örjans skolor lades ned omorganiserades delar av verksamheten till mindre undervisningsgrupper, så kallade CSI-grupper. Söktrycket till de kommunala CSI-grupperna var högt, men antalet elevplatser utökades inte eftersom ambitionen var att så många elever som möjligt skulle inkluderas.

Utbildningsförvaltningen drev två större utvecklingsprojekt om inkludering i Stockholms skolor: ”Bostonprojektet” och ”Inkluderande lärmiljöer”. Projekten belyser att intresset för inkludering var starkt och att utbildningsförvaltningens arbete för inkludering var influerat av aktörer på det vetenskapliga fältet. ”Bostonprojektet” drevs i samarbete med Harvard University under perioden 2009–2013. Projektet syftade till att ”öka alla elevers måluppfyllelse genom lära av skolor i Boston som arbetar aktivt med inkludering och genom föreläsningar på Harvard University. ”Inkluderande lärmiljöer”, vars syfte var att ”främja utvecklingen av sådana, genomfördes i samarbete med forskningsinstitutet Ifous och Malmö högskola perioden 2012–2015.

Utöver influenser från det vetenskapliga fältet kan utbildningsförvaltningens inkluderingsambitioner hänföras till den nationella skolpolitiken och byråkratin. Skolinspektionen tolkade det som att inkludering förordades i skollagen och menade därför att kommunala resursskolor borde läggas ned. Skolinspektionen drev frågan om nedläggning av kommunala resursskolor hårt. Kommuner som inte följde inspektionens påbud hotades med vite.

Paradoxalt nog tillät Skolinspektionen samtidigt de fristående resursskolorna. Tolkningen av skollagen innebar förvisso att elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas, men skollagen stipulerade också att just fristående skolor hade rätt att specialisera sig på elever i behov av särskilt stöd. Privata aktörer kunde därmed driva fristående resursskolor på tvärs med inkluderingstanken, men med Skolinspektionens goda minne.

Ett allt större utbud av fristående resursskolor
Eftersom kommunen ville främja inkludering av elever i behov av särskilt stöd i vanliga skolor, begränsade man antalet platser i de kommunala CSI-grupperna. Den rektor som ville flytta en elev med skolsvårigheter från sin grundskola fick vända sig till någon av de fristående resursskolorna. Inkluderingen, som ju syftade till att elever i behov av särskilt stöd skulle gå i vanliga skolor, skapade alltså ett söktryck till fristående resursskolor.

Antalet elever i fristående resursskolor ökade markant efter en omläggning av antagnings- och finansieringssystemet år 2010. Omläggningen föranleddes av kritik från Skolinspektionen. Innan år 2010 kunde rektorer på grundskolor i Stockholm, i den mån de ansåg sig ha råd, köpa skolplatser till elever i fristående resursskolor. Skolinspektionen menade att elevplatserna i de fristående resursskolorna istället borde bekostas av centrala utbildningsförvaltningen i Stockholm. När denna tog kostnaden för skolplatserna i de fristående resursskolorna, istället för rektorerna på elevernas ordinarie skolor, hade rektorerna inte längre några ekonomiska incitament att ha svåra elever kvar på sina skolor.

Enligt Skolinspektionen borde också de fristående resursskolorna omfattas av skolvalfrihetsreformen och det var alltså föräldrar, och inte rektorer, som skulle ansöka om plats till barnen i de fristående resursskolorna. Många föräldrar ville, eller kände sig tvingade på grund av barnens svåra skolsituation, söka plats till sina barn i fristående resursskolor. Trycket på dessa blev snabbt stort och trots att de tog in fler och fler elever växte köerna.

Omläggningen till skolval för föräldrar och att den centrala utbildningsförvaltningen betalade för platserna i de fristående resursskolorna, innebar att resursskolorna kommit att bli en potentiellt lukrativ verksamhet. Det indikeras åtminstone av förändrade ägarförhållanden av de fristående resursskolorna. De första av dessa var tidigare kommunala avknoppade verksamheter. Därefter startades fristående resursskolor av föräldrar till barn med särskilda behov och av personer med anknytning till skolan, såsom rektorer och specialpedagoger. Från år 2010 klev nya typer av aktörer in på området. Större företagskoncerner och riskkapitalbolag både grundade och köpte upp fristående resursskolor.

Kampen om de fristående resursskolornas existens
År 2012 stod det klart för utbildningsnämnden i Stockholm att kostnaden för de fristående resursskolorna skjutit i höjden. Kostnadsökningen fick långtgående konsekvenser. Varje år ansökte de fristående resursskolorna om särskilda medel, så kallade tilläggsbelopp, hos utbildningsförvaltningen. För att säkerställa att inte budgeten överskreds hade kostnaden för tilläggsbeloppen knutits till en pengapott som avsatts till socioekonomiskt anslag för de vanliga grundskolorna i Stockholm. Tilläggsbeloppens ökning finansierades alltså av pengar som vikts åt elever från socioekonomiskt svaga hem. Utbildningsnämnden hade dock inte räknat med att en så stor del av det socioekonomiska anslaget skulle kanaliseras till de fristående resursskolorna. Därför tog utbildningsnämnden ett hastigt beslut om att betala ut endast 75 procent av de tilläggsbelopp de fristående resursskolorna beviljats. De fristående resursskolorna upplevde att neddragningarna var en katastrof. En del av dem gick ut med att de inte längre kunde ta emot sina elever och vi är nu framme vid den tidpunkt där den här artikeln började, det vill säga vid föräldrarnas och barnens demonstrationer mot de ekonomiska neddragningarna år 2013.

En lång rad aktörer kom att delta i 2013 års strid om de fristående resursskolorna. Utöver elever på resursskolor och deras föräldrar hördes kommunala politiker, utbildningsförvaltningen, journalister och de fristående resursskolorna i debatten. Det dåvarande skolborgarrådet, folkpartisten Lotta Edholm, försvarade först beslutet genom att hävda att stadens pengar hamnat i fickorna på de fristående resursskolornas ägare. Vänsterpartiets företrädare påpekade dock att det egentliga skälet till att neddragningarna sjösatts inte var höga vinster utan kostnadsökningar för kommunen och att utbildningsnämnden saknat inblick i de fristående resursskolornas verksamhet och därför inte förutsett att de fristående resursskolorna skulle drabbas så hårt när deras anslag minskades. Att utbildningsförvaltningen i Stockholm och Skolverket gjorde sina första utredningar av de fristående resursskolorna först efter demonstrationerna år 2013 indikerar att det låg något i vänsterpartistens kritik om att man saknat kunskap om de fristående resursskolorna. Diagnoskritiker menade att både antalet stödberättigade barn med neuropsykiatriska diagnoser och nya resursskolor ökat alldeles för mycket. Intresseorganisationer för personer med neuropsykiatriska diagnoser framhöll istället att elever med diagnoser på fristående resursskolor var en missförstådd grupp och att de ekonomiska neddragningarna fick allvarliga konsekvenser.

Utvecklingen av nischen med fristående resursskolor var snårig, inte minst för att den inbegrep en lång rad aktörer och tillsynes motstridiga beslut. Den tycks dessutom ha skett till stor del i det dolda. Hur kan detta förklaras?

I skärningspunkten mellan fältstrider

Den franske sociologen Pierre Bourdieus studier om uppkomsten av och strider inom fält ger en ingång till att förstå de olika aktörernas agerande och hur det påverkade utvecklingen av nischen med de fristående resursskolorna. Ett fält är en del av den sociala världen där aktörer strider mot varandra om symboliska eller materiella tillgångar. Fältbegreppet öppnar upp för en analys där aktörerna inom ett fält förstås i relation till varandra, eftersom de är sammanbundna av en specifik strid. En aktörs agerande påverkar de övriga aktörerna på fältet.

En delförklaring till nischens utveckling finner vi i relationerna mellan å ena sidan de vanliga grundskolorna i Stockholm och å andra sidan relationen mellan grundskolorna och de fristående resursskolorna. Med ett bourdieuskt perspektiv kan grundskolorna i Stockholm betraktas som ett lokalt grundskolefält där skolorna konkurrerar med varandra (om status, elever och skolpeng) och utvecklar strategier för att bevara eller förbättra sina positioner. De fristående resursskolorna kan betraktas som en egen nisch inom grundskolefältet, eftersom de primärt konkurrerar om en viss typ av elever. För grundskolorna blev möjligheten att hjälpa en elev till en resursskola en möjlig strategi för att skydda sin position, då alltför många krävande barn på en grundskola utgjorde en risk i konkurrensen med andra grundskolor. Nischen med de fristående resursskolorna utvecklades på så sätt i symbios med de vanliga grundskolorna.

Symbiosen grundlades redan under kommunala S:t Örjans skolors tid. Både S:t Örjans skolors och de fristående resursskolornas ekonomi byggde ju på att de rekryterade elever med särskilda behov från grundskolorna. Inkluderingsambitionerna i Stockholm, som ledde till nedläggningen av S:t Örjans skolor och en begränsning av mindre undervisningsgrupper, tycks dessutom ha skapat en efterfrågan på skolplatser som var skilda från den vanliga skolan. Samtidigt som möjligheten att kanalisera elever i behov av särskilt stöd till kommunal resursskoleverksamhet stängdes, i inkluderingens namn, hölls vägen till de fristående resursskolorna öppen, eftersom marknadsprinciper också skulle värnas.

Det står även klart att en mängd aktörer utanför grundskolefältet påverkade utvecklingen av nischen med de fristående resursskolorna. Vid en första anblick skulle man kanske kunna tänka sig att kontroverserna om de fristående resursskolorna kunde förstås som ett fält i sig. Här pågick uppenbarligen strider mellan skilda aktörer som på olika sätt tog ställning i frågan om diagnoserna och skolverksamheter för elever med särskilda behov. För att ett område ska kunna betraktas som ett fält måste det dock vara autonomt i den meningen att aktörerna på fältet är mer beroende av varandra än av aktörer utanför fältet. Trots att forskare, Skolinspektionen, Skolverket, föräldrar till barn med diagnoser, intresseorganisationer för personer med diagnoser, utbildningsförvaltningen i Stockholms stad, och andra som figurerat i beskrivningen ovan, tog ställning i frågan om elever med diagnoser och skolverksamheter för elevgruppen, bör man inte betrakta dem som inbegripna i en och samma strid med varandra. Istället kan deras agerande förstås mot bakgrund av att de förde kamper inom sina respektive områden.

Forskare stred mot andra forskare, inom det vetenskapliga fältet, om vilken typ av vetande om barn med diagnoser och särskilda behov som var mest legitimt. Några forskare menade att samhället genom sin kategorisering och diagnostisering skapade problembarn och alltför snäva ideal om normalitet. I stället borde särskiljning av elever med särskilda behov motverkas med inkluderande arbete. Andra hävdade att diagnoserna utgjorde ett sätt att beskriva reella funktionsnedsättningar som kunde förklaras med genetik och biologi. Gemensamt för forskarna i de olika lägren var tron på att striden om de skilda vetenskapliga perspektiven var värd att utkämpas. Det som stod på spel var ett vetenskapligt erkännande. Effekter av de vetenskapliga striderna nådde dock utanför det vetenskapliga fältet och påverkade, som vi sett, till exempel utbildningsförvaltningens hållning i inkluderingsfrågan.

Nationella politiker, Skolinspektionen och andra politiskt-byråkratiska organisationer tog främst spjärn mot varandra i debatter om skolans styrning på vad som skulle kunna beskrivas som ett politiskt-byråkratiskt fält. Att skolformerna för elever i behov av särskilt stöd i Stockholm allt mer kom att bli en fråga för privata aktörer framstår inte som en särskilt genomtänkt och medveten strategi. Beslut som möjliggjort omformningen av kommunala verksamheter till intäktsfinansierade resursenheter, avknoppning samt skolvals- och friskolereformer genomfördes inte primärt med elever i behov av särskilt stöd i åtanke. Istället var dessa reformer effekter av strider inom det politiskt-byråkratiska fältet där företrädare för marknadsstyrning i svensk välfärd vann terräng.

Barn och ungdomspsykiatrin, som utfärdade de neuropsykiatriska diagnoserna och alltså bidrog till ökningen av elever med sådana diagnoser, kan betraktas som en del i ett vårdfält. På detta fält förhandlade psykodynamiskt respektive psykiatriskt inriktade aktörer om hur barn med den problematik som diagnoserna ringade in skulle behandlas.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang är en möjlig hypotes att nischen med friskolor för elever med särskilda behov och neuropsykiatriska diagnoser formades både av strider i grundskolefältet och av strider i ett vetenskapligt, ett politiskt-byråkratiskt och i ett vårdfält. Ett sådant perspektiv belyser att strider mellan aktörer inom sina respektive fält skapade fälteffekter som nådde utanför det aktuella fältet och på så sätt formade vetande om, regelverk och skolverksamheter för skolbarn med diagnoser. Med denna teoretiska utgångspunkt kan man förstå att nischen med de fristående resursskolorna påverkades av kamper mellan aktörer inom en mängd olika områden i samhället och att utvecklingen i nischen därför var föränderlig samtidigt som den, under lång tid, växte fram utan närmare insyn eller intresse från utbildningsförvaltningen, myndigheter, politiker eller media.

Referenser

Berg, Anne, Ringarp, Johanna & Laurin, Emma (2023), “From the Sidelines? The Role of the Academic Field and Social Movements in the Rise of Integration Policies regarding SEN-pupils in Sweden 1960s-1990s”, Konferensbidrag ESSHC.

Bourdieu, Pierre (1996[1989]), The State Nobility: Elite Schools in the Field of Power. Cambridge: Polity Press.

Bourdieu, Pierre (2000[1992]), Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och struktur. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Bourdieu, Pierre (2005), The Social Structures of Economy. Cambridge: Polity Press.

Forsberg, Håkan (2015), Kampen om eleverna: Gymnasiefältet och skolmarknadens framväxt i Stockholm, 1987–2011. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Laurin, Emma (2021), Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Palme, Mikael (2008), Det kulturella kapitalet: Studier av symboliska tillgångar i det svenska utbildningssystemet 1988–2008. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

 

[1] UVK 2021-03985. Projektledare Anne Berg, projektmedarbetare Johanna Ringarp och Emma Laurin.

 

Emma Laurin är Fil. dr i utbildningssociologi och arbetar som universitetslektor på Uppsala universitet, vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Hon tillhör forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC). Laurin disputerade 2021 med avhandlingen Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm. Hennes huvudsakliga forskningsintressen är utbildning och hälsa, elever i behov av särskilt stöd, föräldraskap samt sociala skillnader inom utbildning.

Inledning

JANNE HOLMÉN

Stig G. Nordström (1930-2023)

SARA PRYTZ OCH ESBJÖRN LARSSON

Elisabet Rudhe – Nära 10 år i Vägvals tjänst

HENRIK EDGREN

Stockholms Lyceum – Skolan där Strindberg trivdes

OLLE MEYER

Det kommunala inflytandet och det statliga styret – Grundskolans etablering i Arvika och Storfors 1950–1968

ÅSA MELIN

Anti-textbook ethos – Myten om de förkastliga läroböckerna

JÖRGEN MATTLAR

JANNE HOLMÉN

Detta nummer av vägval är det första som ges ut under vägledning av den nya redaktören, Henrik Edgren. Numret inleds med ett minnesord över föreningens mångårige ordförande Stig G. Nordström. Därefter följer en artikel där  Henrik Edgren intervjuar sin föregångare på redaktörsposten, Elisabet Rudhe. Hon har haft en lång karriär som innefattat arbete såväl vid statliga myndigheter som i dags- och fackföreningspressen, en stor del av tiden med anknytning till skola och utbildning.

I den följande artikeln skildrar Olle Meyer Stockholms Lyceums historia. Denna skola finns inte längre kvar idag, men den var en livaktig institution under 1800-talet med intressanta pedagogiska idéer.  August Strindberg trivdes med sin skolgång vid Stockholms Lycéum, något som inte kan sägas om de andra skolor han kom i kontakt med.

Därefter skildrar Åsa Melin hur grundskolans etablering realiserades i Arvika och Storfors. Hon lägger speciell tonvikt på hur det lokala handlingsutrymmet och den lokala politiska kulturen påverkade resultatet av reformen.

Numret avslutas med en artikel av Jörgen Mattlar, där han diskuterar rötterna till det han beskriver som ett “Anti-textbook ethos”. Med det menar han en en mytbildning som gör gällande att läroböcker skulle vara föråldrade, tråkiga och oförenliga med modern undervisning.

Janne Holmén är lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet och sedan 2022 ordförande i Föreningen för svensk undervisningshistoria.