Årsbok nr 225 från trycket

JANNE HOLMÉN

 

Föreningens årsbok för år 2024, den 225e i ordningen,  är Moderna lärare: Lärares perspektiv på undervisning i modersmål, biologi och historia ca 1930-1950 i folkskola och läroverk av Johan Samuelsson, Niklas Gericke och Christina Olin-Scheller. Boken är baserad på lärarberättelser över undervisning som samlades in av 1946 års skolkommission.

Alla betalande medlemmar under 2024 kommer att få boken hemsänd till sig. Kolla upp om ni har betalat medlemsavgiften i år. Om ni nyligen har blivit medlemmar, men inte uppgett er adress, maila adressen till info@undervisningshistoria.se, så att vi kan nå er med bokförsändelsen.

Vägval 1 2024

Inledning

JANNE HOLMÉN, JOAKIM LANDAHL & DANIEL LÖVHEIM

1600-talets gymnasiedisputationer – en bortglömd undervisningsform

AXEL HÖRSTEDT

Beredskapspedagogik och folkbildning under kalla kriget 1945–1960: Mellan uppfordrande information och demokratiska samtal

JOHAN SAMUELSSON, ESBJÖRN LARSSON & BJÖRN LUNDBERG

De organiserade eleverna och elevernas organisationer

VICTOR JOHANSSON

Ungdom hjälper ungdom: Operation Dagsverke och det globala sextiotalet

BJÖRN LUNDBERG

Feldtslaget: Eleverna, massmedia och 1989 års protester mot statliga nedskärningar

JOAKIM LANDAHL & DANIEL LÖVHEIM

1600-talets gymnasiedisputationer – en bortglömd undervisningsform

Axel Hörstedt

 

Under 1600-talet förstatligades och likriktades utbildningen i Sverige vad gäller innehåll och utformning. På 1620-talet grundades de första gymnasierna och 1649 utfärdades den första övergripande skolordningen. Skolan styrdes av kyrkan, som var underställd staten. Skola, stat och kyrka utgjorde den heliga treenigheten och kom att hänga samman en lång tid framöver.

Gymnasierna fyllde ett (ut)bildningsbehov och de inrättades för att tillhandahålla Sverige med ämbetsmän inom statsapparaten samt för att förse skolor med lärare. Därtill behövde kyrkan utbildade präster, klockare och andra ecklesiastiska dignitärer. I skolordningen 1649 påpekades att gymnasierna skulle binda samman lägre utbildning med universitetens högre utbildning.

Lite förenklat fokuserades undervisningen på teologi och latin, med tydliga humanistiska förtecken. Denna ordning kom att prägla all utbildning fram till 1820-talet. Vid mitten av 1700-talet gjorde sig de naturvetenskapliga ämnena mer gällande och på det hela taget fick utbildningen ett nyttoinriktat och av samhället mer efterfrågat innehåll. Fram till 1820-talet lästes alla ämnen på latin och eleverna drillades i både tal och skrift. På 1600-talet förväntades gymnasisterna till och med tala latin med varandra under rasterna.

Denna artikel handlar om disputationen, som var en av 1600-talets mest centrala undervisningsmetoder. Disputationen genomsyrade skolsystemet från trivialskola till gymnasium och hela vägen – via studentnationer och prästmöten – till universitetet. Av särskilt intresse är de disputationer som hölls på regelbunden basis vid gymnasierna. Dessa övningar skulle enligt skolordningar och lokala föreskrifter hållas varje lördag. Det är dock svårt att fastställa hur ofta de egentligen hölls. Genom disputationerna skulle skolpojkarna öva sig i att tala latin samt i att ställa upp argument och motargument, det vill säga öva den logiska tankeförmågan.

Vad gäller den sociala bakgrunden på de pojkar som gick på gymnasiet under denna tid kan det konstateras att det bara var ett av de fyra stånden som inte hade någon större representation i det allmänna utbildningssystemet, nämligen adeln. I studiet av den tidigmoderna skolan möter vi istället präst-, borgar- och bondsöner. Adelsynglingarna gick i regel inte på gymnasiet utan undervisades i hemmet av privatlärare, så kallade praeceptorer. Dessa följde sedan ofta med adelsgossarna till universitetet. Viktigt att understryka är att gymnasiestudier inte var obligatoriska för att gå vidare till universitetet. Många studenter, och inte bara adelspojkar, fick privatundervisning eller avancerade direkt från trivialskola till universitet utan att läsa vid ett gymnasium.

Disputationer och dissertationer i svenska gymnasier

Skolordningarna föreskrev att disputationer skulle hållas regelbundet och ledas av någon av skolans lektorer i egenskap av praeses (ordförande). Disputationerna var av två slag. Antingen hölls de som obligatoriska duglighetsprov av någon som sökte tjänst på gymnasium eller trivialskola, eller så utgjorde de övning för skolgossarna. Den senare disputationsformen var den vanligaste. För att särskilja de disputationer som var ämnade för en tjänst använde man ofta fraser som pro loco eller pro munere. Det förra betydde ”för platsen” och det senare ”för ämbetet”.

Övningsaspekten i disputationsakten lyftes ofta fram på titelsidorna på de tryckta dissertationerna i fraser som exercitii gratia in exercitium juventutis gymnasticae, in exercitationem pubis gymnasticae eller in usum studiosae juventutis. Mot slutet av 1700-talet inrättades en prästexamen, examen pastorale, som också innefattade en disputation. Denna hölls i regel vid stiftets gymnasium och involverade också skolpojkar som opponenter. Pastoralexamensdisputationerna ersatte i många fall de regelrätta gymnasiedisputationerna.

Disputationernas representativa funktion  

Även om det är de trycka eller handskrivna dissertationerna som finns bevarade från disputationerna, ska man inte förledas att tro att det alltid var texten som var viktigast. Mer betydelsefullt var det muntliga momentet. Den skrivna texten, avhandlingen, bör därför ses som utgångspunkten, och inte som målet i sig.

Samtidigt som disputationerna var en övning handlade de också om en uppvisning inför publik. De skolpojkar som deltog skulle visa sin retoriska skicklighet medan publiken skulle fostras i hur disputerandet gick till samt – som en förberedelse för framtida uppgifter – lära av de goda exemplen. Men, den tryckta texten hade också en representativ funktion. Under 1600-talet innehöll många dissertationer dedikationer dels till välgörare, dels till potentiella sådana. Det kunde således vara lönsamt att visa upp ett tryckt exemplar för den person man dedicerade till. Därtill förekommer ofta gratulationspoesi till respondenten och preses. Det tyder också på att den tryckta texten hade en social och representativ funktion.

Några år in på 1800-talet tycks disputationsövningarna ha spelat ut sin roll som övning i att tala latin, med ett undantag: pro loco-disputationerna. Under hela 1800-talet var nämligen den som erhöll en gymnasielektorstjänst tvungen att hålla en disputation och lägga fram en avhandling för detta ändamål, men det behövde inte alltid vara på latin.

Disputationens praktik

När det gäller att utröna disputationernas praktik kan man inte enbart använda sig av de trycka dissertationerna, då dessa främst ger information om preses och respondenter. För att få mer kunskaper om hur disputationsakten gick till måste man gå till skolprotokoll, självbiografiska skolminnen och brev. Med lite tur man kan man också använda sig av handskrivna marginalanteckningar eller andra typer av manuskript.

Det råder inga tvivel om att disputationsövningarna var en viktig del av undervisningen i svenska gymnasier under tidigmodern tid. Klassrum och aulor var ibland möblerade med just disputationerna i åtanke. Så var det exempelvis i undervisningslokalerna i Linköping. Där hade man – för disputationsakten – på kortsidan ställt upp en stor och en liten kateder.

Publiken bestod huvudsakligen av skolans elever och lärarkår samt av domkapitlets medlemmar. I lokala skolordningar från det tidiga 1600-talet nämns att försummelse från lärarnas sida att närvara vid disputationer skulle straffas hårt, antingen med böter eller med ännu värre straff. I Åbo under 1630-talet heter det i de lokala gymnasiestatuterna att om en lektor försummade att hålla en ålagd disputation fick han första gången böta 4 silverdaler. Vid andra försummelsen var bötesbeloppet 6 daler och vid den tredje 10 daler. Om han en fjärde gång negligerade att hålla en disputation var straffet avsked.

Inställningen att disputationer var viktiga levde kvar under en lång tid. I ett skolprotokoll från Gävle 1740 berättas att sju pojkar skolkat från en disputation eftersom de – som de sade i förhöret – var tvungna att studera inför den årliga examen. De hoppade över disputationen, då det var yngre skolpojkar som skulle disputera. Enligt protokollet hade disputationsskolkarna – genom att inte närvara vid disputationen – förödmjukat skolans lektorer. Straffet blev sex till nio rapp med ”ferulan”. Dessutom förlorade pojkarna sina stipendier, vilket lär ha svidit ordentligt. Den generella närvaron på disputationerna är förstås svår att uppskatta och varierade antagligen mycket mellan gymnasieskolorna, men det är uppenbart att disputationer var viktiga pedagogiska och ceremoniella begivenheter.

Ibland lockade disputationerna prominenta gäster, till exempel stiftets biskop. Denne kunde till och med aktivt medverka som opponent, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han var ephorus (tillsyningsman) för gymnasiet i sitt stift. Man måste också betänka att gymnasierna var stiftens högsta utbildningsinrättning.

Respondenten eller respondenterna namnges på dissertationernas titelsida, ibland med epiteten alumnus gymnasii, stipendiarius regius eller som primipilus alumnorum gymnasii, i betydelsen ”gymnasiets främsta elev”. Det var nämligen inte vem som helst som tilläts gå upp som respondent på en dissertation, vare sig han skrivit den själv eller inte. Många elever ”steg i graderna” under sin gymnasietid i den meningen att de först agerade andreopponent, därefter förste opponent och slutligen respondent. Att respondera under en disputation var en sorts kröning av gymnasietiden, då eleven fick visa upp de kunskaper och skickligheter som inhämtats på resan mot fortsatta akademiska studier. Före detta elever kom inte sällan tillbaka till sitt gamla gymnasium efter ett par år av universitetsstudier för att förkovra sig ytterligare eller för att åtnjuta pekuniära förmåner av olika slag. Dessa ”återvändare” benämns nästan alltid som studiosus, student, i dissertationerna. Det är ett ord som uteslutande används för att beteckna universitetsstudenter, i kontrast till gymnasieelever.

Återvändare höll ofta orationer och agerade respondenter. Ett sådant fall hittar vi vid Härnösands gymnasium 1745, under denna tid Sveriges nordligaste gymnasium. Roland Martin (1726-1788), som legat i Uppsala under ett par år, återvände till Härnösand för att studera hos lektorn och provinsialmedikus Nils Gissler.  Efter två år i Härnösand agerade Martin respondent på en handskriven dissertation med allehanda teser. Han reste därefter tillbaka till Uppsala för att återuppta sina studier. Martin blev sedermera läkare och professor i kirurgi i Stockholm.

Man kan tänka sig att återvändande studenter tog sig an respondentuppdraget dels för att de var tvungna att visa upp sina kunskaper, dels för att visa ”var skåpet skulle stå” inför de yngre gymnasisterna. Att de duktigaste skolpojkarna fick agera respondenter bekräftas också av Carl Jacob Lundström (1756-1800), som läste vid Västerås gymnasium under 1770-talet. I ett brev till sin fader i Falun skriver han inte utan stolthet att han själv fick gå upp som respondent vid fyra tillfällen under en period på två månader. Vi återkommer strax till Lundströms brev, eftersom de utgör utmärkta källor till hur disputationer gick till vid slutet av 1700-talet.

Opponenterna var inte lika synliga som respondenterna. Det är först mot slutet av 1700-talet som de överhuvudtaget omnämns på dissertationernas titelsidor. Med lite tur kan man hitta dissertationer där opponenterna lämnat anteckningar inför disputationen eller andra typer av material som berättar om opponenternas uppgift. Opponenterna var alltid flera och mycket pekar på att det vid vissa tillfällen kunde vara upp till sju opponenter – som stod emot en ensam opponent – vid en och samma disputation. Det handlade om förste ordinarie opponent, andre ordinarie opponent, förste extra ordinarie opponent, andre extra ordinarie opponent och så vidare. Opponenterna kunde tas från gymnasiets lägre klasser, men som vi har sett var de också återvändande studenter, lärare, eller rent av biskopen själv.

Opponeringsuppgiften delades upp i den meningen att opponenterna ansvarade för olika delar av teserna eller dissertationen. I ett av sina brev hem till pappan i Falun berättar återigen Carl Jacob Lundström att han av biskopen utsetts till andre ordinarie opponent. Detta – skriver han – gav honom mer förberedelsearbete, eftersom han skulle framträda efter förste ordinarie och de extra ordinarie opponenterna. Följaktligen måste han förbereda sina argument mot samtliga teser, då han inte kunde veta vilka teser de andra opponenterna skulle rikta in sig på. Dessutom fick Lundström uppgiften att, tillsammans med en annan skolpojke, för hand kopiera mellan fyrtio och sextio åhörarexemplar av dissertationen som skulle delas ut inför disputationen.

Lyckligtvis finns Carl Jacob Lundströms handskrivna Argumenta contra theses bevarade. Där framgår att han förberett argument mot fem av nio teser samt hur han har arbetat med argumentationen. Alla argument inleds med att Carl Jacob påpekar att teserna är oklara eller ologiska varpå han avfyrar sina argument. Här följer några exempel:

Veritati vero obsistere videtur haec Thesis […].

Den här tesen tycks verkligen motsäga sanningen

 

Scrupulum vero quondam mihi injicit haec Thesis. Primo intuitu videtur, sicut rectam si omnino haberet, quando vero arcte eandem meditamur, inveniemus […]

Den här tesen ingjuter skrupler i mig. Vid en första blick verkar den vara helt rätt, men när vi kort reflekterar över den samma kommer vi att finna…

 

Videtur vero mihi haec Thesis obscura maxime […]

Den här tesen förefaller mig vara högst otydlig […]

 

Ob minorem hujus Theseos perspicuitatem non possum non eandem in medium afferre.

På grund av den här tesens ringa klarhet kan jag inte låta bli att ta upp den till diskussion.

Målet med en disputation var att få den andra parten att se sig besegrad och därmed utbrista concedo, alltså ”jag håller med”. Det gällde för båda sidor att kunna uttrycka sig retoriskt och att i tur och ordning lägga fram sina argument. Det finns flera tidigmoderna akademiska avhandlingar som behandlar just konsten att disputera och en hel del läroböcker i logik som beskriver olika typer av logiska kedjor och argumenttyper. Under 1600-talet framhölls att argumenten skulle ha den syllogistiska argumentationens form, det vill säga att utifrån två premisser kunna dra en slutsats. Man frångick dock alltmer denna syllogistiska logik till förmån för en mer retoriskt smyckad argumentation.

Ordförande under disputationerna, preses, var i regel en av gymasielektorerna. Hans roll var främst att se till att disputationen försiggick schysst och utan bråk. I 1649 års skolordning kallas faktiskt disputationsövningarna för concertatiunculae och velitationes scholasticae, alltså för små skärmytslingar, vilket antyder kamp och bråk, om än av akademisk natur. Samma skolordning påpekar detta explicit: Providebit autem praeceptor, ne istae concertatiunculae in odia et rixas abeant (Läraren skall se till att dessa skärmytslingar inte övergår i gräl och bråk). Preses skulle därtill stötta respondenten om han blev särskilt ansatt i meningsutbytet. Att ordningsfrågan ens tas upp antyder att det ibland förekom problem med ordningen under disputationerna.

I Strängnäs blomstrade disputationsväsendet under senare hälften av 1700-talet. Utifrån det tryckta materialets storlek kan man skönja ett tydligt schema för hur lektorerna i tur och ordning presiderade över disputationerna: förste teologie, andre teologie, matematik, grekiska, historia, vältalighet, samt logik och fysik, och så började man om med teologin igen. Vid Strängnäs gymnasium producerades en stor mängd tryckta tes-avhandlingar som förutom teologi behandlade nyare vetenskapliga rön och Nya världens märkligheter. Via disputationsämnena går det att utläsa hur undervisningen förändrades från mer teologiska till jordnära ämnen.

Det tycks ha varit ett hedersuppdrag att delta vid disputationerna, vilket den tidigare omnämnde Carl Jacob Lundströms stolthet också visar. Men, det finns de som ger en annan bild av disputationsväsendet, framförallt från det tidiga 1800-talet. I samband med disputationerna fick deltagarna tillåtelse att bjuda in vänner på disputationskalas som inte sällan urartade i redlöst drickande och tumult på stadens gator och torg. Wilhelm Erik Svedelius (1816-1889) – som senare blev ledamot av Svenska Akademien – skriver i sina memoarer att disputationerna i Västerås på 1820-talet hölls på stapplande latin medan punschdrickandet efteråt flöt på desto smidigare. Från ungefär samma tid berättar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) – också han från Västerås gymnasium och sedermera ledamot av Svenska Akademien – i sina självbiografiska minnen att han förfärades när han såg gymnasister kasta snöboll på en lektor som begick fel när han talade latin under en disputation. Böttiger nämner också att han fick hjälpa en mycket orolig präst som glömt allt sitt latin. Prästen i fråga skulle gå upp i pastoralexamen och Böttiger var opponent. För att inte den stackars prästen skulle förlora sin tjänst och därmed hamna på bar backe gick Böttiger i förväg igenom med prästen vad som skulle sägas på latin under disputationen. Akten verkar ha förlöpt väl och prästen fick behålla sin tjänst. När man studerar skildringar av disputationer från 1800-talet framgår att de inte längre togs på så stort allvar. De hade spelat ut sin pedagogiska och formella betydelse och fungerade mest som utanverk.

Carl Wilhelm Böttiger (målad av Olof Johan Södermark), ur Samlade skrifter band 6, 1881.

Avslutningsvis ska sägas att disputationerna var en pedagogisk metod för att behandla det stoff som togs upp i undervisningen. Eleverna tränades i vad vi i dag skulle kalla muntlig framställning på det för dem viktigaste främmande språket. Vad tiden led blev    disputationerna förlegade. Det gäller särskilt latinet, som ju upphörde att vara ett ”levande” och användbart språk för gymnasieungdomarna och i samhället i stort. Disputationsmetoden försvann från gymnasiet.

Referenser

Askmark, Ragnar Svensk prästutbildning fram till år 1700 (Lund 1943).

Böttiger, Carl Wilhelm, Självbiografiska anteckningar. Från skolan och studentlivet red. E. Gamby (Uppsala 1961).

Hall, B. Rudolf, Läroverksminnen. Skildringar av f. d. elever och lärare, ÅSU 37 (Lund 1933).

Hörstedt, Axel, Latin Dissertations and Disputations in the Early Modern Gymnasium. A Study of a Latin School Tradition c. 1620 – c. 1820 (Göteborg 2018).

Lindberg, Bo, Disputation, dissertation, avhandling. Historien om en genre (Stockholm 2022).

Sandberg, Erik, Västerås gymnasium. Från stiftsgymnasium till borgerligt läroverk (Västerås 1994).

Stora Enso AB:s arkiv, Arkivcentrum Dalarna, Anders Lundströms samlingar.

 

Axel Hörstedt, född i Västerås 1979, är gymnasielektor i språk på Katedralskolan i Uppsala. Han disputerade 2018 i latin vid Göteborgs universitet. Forskningen han bedriver rör främst tidigmodern skola, i synnerhet gymnasieskolans disputationskultur. På gymnasiet undervisar han i latin, lingvistik och italienska. Han är också ordförande i Svenska Klassikerförbundet.

 

 

 

Beredskapspedagogik och folkbildning under kalla kriget 1945–1960: Mellan uppfordrande information och demokratiska samtal

Johan Samuelsson, Esbjörn Larsson och Björn Lundberg

Under andra världskriget gavs skolan en viktig pedagogisk uppgift för att stärka den ”andliga” beredskapen. Kunskaper ansågs förvisso som viktiga, men av större betydelse var en fostran till självständighet, handlingskraft, fosterlandskärlek och samfundsanda. För att stärka försvarsviljan skulle ungdomar också ges förståelse för vad det innebar att vara medborgare i ett fritt och demokratiskt samhälle. Den här sortens utbildningsinsatser, avsedda att stärka beredskapen för krig och andra kriser, kan benämnas beredskapspedagogik. I denna fick inte bara skolan, utan också folkbildningen, en bärande roll. Enligt Gunnar Richardson och Kurt Lindahl lämnade folkbildningssverige ett betydelsefullt bidrag till beredskapspedagogiken genom föreläsningar, seminarier och studiematerial.

Folkbildningens roll för beredskapsarbetet 1939–1945 har studerats tidigare, men hur såg det egentligen ut under efterkrigstiden och kalla kriget? Det är mindre belyst och i den här artikeln riktar vi blicken mot just denna period. Vi ska undersöka folkbildningens roll i förmedlandet av information och kunskaper om nästa generations krigföring, där hotet om kärnvapenkrig utgjorde en lika dyster som påtaglig fara. Syftet med artikeln är att översiktligt beskriva och analysera folkbildningens tänkta roll för främjandet av en samhällelig beredskap under kalla krigets första fas 1945–1960.

Efter 1945 oroades staten av att andra världskrigets goda beredskapsanda var på väg att försvinna. Det kvardröjande krigshotet och kalla krigets start gjorde att många ansåg att det krävdes en fortsatt hög försvarsvilja och samhällelig acceptans för försvaret. Betydande satsningar gjordes därför på beredskapshöjande utbildnings- och upplysningsinsatser av olika slag. Här blev offentliga verksamheter som skola och myndigheter viktiga, vilket i samtiden inte var unikt för Sverige. 

En folkbildning som balanserade mellan tvång och demokratiska samtal

Den svenska staten och folkbildningssverige hade ett svårhanterat dilemma att hantera: hur skulle en försvarsupplysning som stärkte beredskapsviljan i ett demokratiskt samhälle undvika att bli alltför tvingande? Ytterligare komplicerande var folkrörelsernas självförståelse. De betraktade nämligen folkbildningen som en lokal och från staten fristående verksamhet som främst drevs genom och inte för folket. Studiecirkelns essens var ju en på lokal nivå egeninitierad verksamhet där deltagarna i demokratisk anda diskuterade för dem relevanta frågor.

Magnus Hjort har analyserat hur staten under efterkrigstiden på olika sätt hanterade denna utmaning, vilket bland annat skedde genom Centralförbundet Folk och Försvar (CFF). CFF var en organisation med medlemmar från både folkrörelserna och försvaret. I det följande kommer vi att fånga upp Hjorts diskussion om förhållandet mellan styrning och frihet samt se på hur statliga utredningar behandlade frågan om hur försvarsupplysning och beredskapsinformation skulle bedrivas utan att uppfattas som auktoritär.

Med denna artikel vill vi inleda en diskussion om folkbildningens roll i svensk beredskapspedagogik under efterkrigstiden. Vi vill också dryfta hur beredskapspedagogiken balanserade mellan demokratisk fostran och föreskrivande tilltal. Artikeln utgår ifrån forskning där vi i olika sammanhang behandlat frågor som tangerar områdena beredskap och utbildning. Vi har bland annat studerat vapenövningar i skolan, ungdomsorganisationers förhållande till beredskapsfrågor samt beredskapspedagogik i skolan.

Beredskapspedagogikens innehåll

Inom fältet public pedagogy har Kaori Kitagawa benämnt staters strategier för att förbereda medborgarna för katastrofer – till exempel krig och miljökatastrofer – som preparedness education (beredskapspedagogik).[i] Målet med denna är att mildra konsekvenserna av katastrofer. Det handlar för det första om att sprida kunskaper om exempelvis försvaret och aktuella omvärldshot. För det andra innefattas förmedling av färdigheter, som förmågan att kritiskt analysera främmande makters propaganda. För det tredje är målet att förändra medborgarnas vanor och samhälleliga krisansvar.

Inom fältet public pedagogy är intresset inte bara riktat mot den utbildning som bedrivs inom skolan, utan även mot samhällets utbildningsinsatser på andra publika arenor. Det kan handla om myndigheters och organisationers informationskampanjer om hälsa eller miljö samt om åtgärder som försvarsmakten vidtagit för att främja beredskapen. I detta sammanhang betraktar vi statliga insatser med beredskapspedagogisk inriktning som en del av en samhällelig pedagogik. Vi är intresserade av hur staten såg på folkbildningens roll under kalla krigets inledningsskede.

Gunnar Richardson och Kurt Lindahl har undersökt beredskapsfrågor under andra världskriget. Richardsons forskning har kretsat kring hur folkbildningssverige involverades i arbetet med att stärka beredskapen. Han har bland annat studerat hur studiecirklar om folkförsörjning organiserades samt hur skolan brukade beredskapspedagogik. Lindahl har visat hur Statens informationsstyrelse via Sektionen för kulturell folkberedskap (folkberedskapen), under ledning av Ragnar Lund, involverade representanter från folkbildningen i arbetet för att främja ”folkberedskapen”. I organisationen ingick representanter från ABF, Brevskolan och Samverkande bildningsförbunden. Uppdraget för folkberedskapen innefattade bland annat upplysningsverksamhet om försvaret, svensk historia, omvärldsläget, ”svenska värden” samt att motverka ”osvensk propaganda”. Vidare skulle man ”inge mod, lugn och tillförsikt”. Ett annat uttalat syfte var att stärka tron på att Sverige kunde försvara sig. Folkberedskapens tänktes härigenom ”samla vårt folk till enigt försvar för nationens oberoende”.[ii] Verksamheten avslutades 1945.

Magnus Hjort har undersökt CFF:s roll för att främja informationen om försvarsfrågor under perioden 1944–1963. Han visar att staten hade ett informellt inflytande över den icke-statliga organisationen CFF. Enligt Hjort blev CFF ett stöd till försvarsstaben. Det CFF bidrog med var ett upparbetat kontaktnät med folkrörelsesverige, vilket underlättade informationsspridning om försvaret. Det finns också studier av ungdomsorganisationers bidrag till beredskapsandan. Björn Lundberg har visat hur Unga Örnar och scoutrörelsen under andra världskriget sökte främja försvarsandan genom beredskapsarbete i form av samhällsnyttig verksamhet. Ett sådant exempel är jordbruksläger av olika slag.

Då vi är intresserade av hur samhället såg på förmedling av kunskaper om försvaret och folkbildningens roll under den första fasen av kalla kriget, har vi undersökt fyra centrala utredningar om folkbildning, beredskap, psykologiskt försvar och information om försvaret under perioden 1945–1960. Det rör sig om Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21), Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68), Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:72) och Totalförsvarets upplysningsverksamhet (SOU 1961:18). 

Upptakten till folkbildning och försvarsupplysning: sammanhållning och kunskap

Som tidigare framgått visar forskning att det under andra världskriget upprättades ett nära samarbete mellan å ena sidan staten och försvarsmakten, och å andra sidan mellan staten och folkbildningssverige. Efter kriget upplöstes organisationen Folkberedskapen och folkbildningens roll behövde därför åter definieras.

1945 publicerades Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21). I denna utredning medverkade bland andra Ragnar Lund, som haft en central roll i arbetet med folkberedskapen under kriget. Utredningen behandlade frågan om hur upplysningsarbetet om försvaret skulle bedrivas, men det diskuterades även hur försvaret kunde få kunskap om frågor av mer civil karaktär. Särskilt skola, press, befintlig upplysningsverksamhet och försvarsföreningar behandlades, men också folkbildningens roll. En viktig utgångspunkt var att bibehålla det stora försvarsintresset som etablerats under kriget, och i direktiven spåddes att främmande makter alltjämt kunde hota Sverige. Samtidigt oroades utredningsförfattarna av ett sjunkande allmänintresse för försvaret.

Andra världskrigets erfarenheter var en central utgångspunkt i utredningsdirektiven och man betonade folkbildningens roll för den upplysningsverksamhet som då bedrivits rörande militären. Folkbilningssverige hade varit en pusselbit för att skapa ”sammanhållning och samarbete olika medborgargrupper och samhällsinstitutioner”.[iii] Även om andra institutioner hade varit betydelsefulla lyftes folkbildningen särskilt fram. Man tog till exempel upp brevskolans kurser samt studiecirkel- och föreläsningsverksamheten.

I utredningens framåtblickar betonades vikten av att ungdoms- och folkbildningsorganisationerna fick en kunskapsförmedlande roll. Vidare var det önskvärt att populärvetenskapliga ”militära föreläsare och föreläsningsämnen i största möjliga utsträckning” togs med i förteckningen över lämpliga föreläsare.[iv] Utredningen återkom flera gånger till betydelsen av att försvarsupplysningen kopplades till folkbildningsverksamheten.

När det gällde verksamhetsinnehållet underströks att det inte fick framstå som försvarspropaganda eller att det var alltför konfliktskapande. Det var viktigt med en balanserad diskussion för att upprätthålla goda relationer mellan det militära och det civila. 

Sammanfattningsvis framkommer i Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21) att erfarenheter gjorda under kriget spelade en betydelsefull roll i planeringen för den samhälleliga pedagogiken avseende försvaret. Dessutom krävdes fortsatta insatser för att underhålla förtroendet för försvaret. Folkbildning kunde bidra till detta, men också till att överbrygga motsättningar mellan det militära och civila. Redan vid denna tid identifierades också en spänning mellan att å ena sidan att bedriva en folkbildning som tillät diskussion och meningsskiljaktigheter i sann folkbildningstradition, och å andra sidan inte var alltför politiserad och splittrande.

1946 års folkbildningsutredning och sambandet mellan folk och försvar

Liksom utredningen om försvarsupplysning hade Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68) tillsatts 1944, men den presenterades först i oktober 1946. I direktiven lyftes en rad frågor som skulle utredas, exempelvis finansieringen, bildningsförbundens metoder samt karaktären på innehållet i studiecirklarna. En fråga av särskilt intresse var folkbildningens roll för att stärka ”sambandet mellan försvaret och folket”.[v]

Utredningen refererade till försvarsupplysningsutredningen och i synnerhet betonades att folkbildningsverksamhet gällande försvaret inte fick uppfattas som en statlig propagandakampanj. Av största vikt var att det bildningsarbete som riktades till försvaret, eller berörde militära spörsmål, bedrevs efter folkbildningens klassiska principer där det var medborgarna som bar upp bildningsarbetet.

Hur tänktes då sambandet mellan försvaret och folket vidmakthållas? Även här gjordes tillbakablickar till andra världskriget och det konstaterades att det då bedrivits en omfattande och framgångsrik folkbildande verksamhet. Denna föreslogs få fortsätta, om än i andra former. Det föreslogs bland annat att de militära föreläsningarna inordnades i den allmänna föreläsningsverksamhetens kataloger. Avsikten var att skapa en samverkan mellan det militära upplysningsarbetet och de civila bildningsorganisationerna.

Det hemställdes vidare att representanter för folkbildningssverige skulle ingå i Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd. Därtill ville man inrätta ett nytt organ, en folkbildningsrotel, på Skolöverstyrelsen. I styrelsen för denna förordades att en rad olika organisationer representerades, som de statsunderstödda studieförbunden, Folkbildningsförbundet (en av de statsunderstödda centralbyråerna för förmedling av föreläsningar), Svenska folkhögskolans lärarförening, AB Radiotjänst samt en representant från försvarsstaben.

Sammanfattningsvis betonade även Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68) folkbildningens viktiga roll för att överbrygga klyftan mellan militärt och civilt. Erfarenheterna från kriget visade att folkbildningens organisationer främjade god samhällelig beredskap. Utredningen artikulerade också den problematik som bland andra Hjort tagit upp om statlig styrning av icke-statlig verksamhet.

Psykologiskt försvar, upplysning och folkbildning

Försvarets relation till folkbildningen togs även upp i Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:72) och Totalförsvarets upplysningsverksamhet (SOU 1961:18). En viktig bakgrund till dessa utredningar var att kalla kriget ökade farhågan för att främmande makters påverkanskampanjer kunde användas i militära angrepp på Sverige. Behovet var följaktligen fortsatt stort av att med folkbildningens hjälp främja motståndsanda och hindra indoktrinering. I utredningen gavs en rad exempel på hur främmande makter direkt eller indirekt försökte påverka den svenska försvarsviljan. De exempel som gavs hade en tydlig antikommunistisk slagsida. I utredningen påtalades bland annat fredsrörelsens kontakter med kommunistiska organisationer. De två bilderna nedan exemplifierade, enligt utredarna, att fredsrörelsen var en del av en fientlig propaganda.

Källa: SOU 1953:72. Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret. Psykologiskt försvar: betänkande. Stockholm.

I SOU 1953:72 lyftes återigen betydelsen av svenska folkets samhällsanda, definierad som en sorts lojalitet till ”det egna samhället och till den omgivande yttre världen och dess folk”.[vi]   Folket ansågs huvudsakligen positivt inställt till nationen och dess samhällsordning. Det var en tilltro med djupa historiska rötter och gav ett gott utgångsläge för såväl andlig som materiell motståndskraft.

Tidigare forskning har påtalat att Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:72) kom till i ”skarven mellan två tidsepoker”.[vii] Den hade ett tillbakablickande drag med utgångspunkt i 1940-talets krigserfarenheter samtidigt som den genomsyrades av en framåtrörelse mot modernism. Det tillbakablickade framgår i retoriken kring folk och andlig motståndskraft, som mer andades tidigt 1900-tal än modernt 1950-tal.

Vidare poängterades att en rad institutioner kunde bidra med kunskaper om främmande makters påverkanskampanjer, exempelvis en särskilt inrättad myndighet för psykologiskt försvar samt en medborgarfostrande skola som gjorde eleverna motståndskraftiga mot utländska destabiliseringsförsök. Därutöver underströks folkbildningens betydelse, inte minst som en motvikt mot en alltför tvingande stat.

En av folkrörelsernas styrkor var den lokala förankringen, som just erbjöd en passande motvikt mot en alltför propagandainriktad militär information. Därför underströks betydelsen av studiecirklar och debattliknande verksamheter. Därtill påtalades att folkrörelserna inte skulle styras av den planerade myndigheten för psykologiskt försvar. Denna skulle snarare utgöra ”ett serviceorgan som hjälper organisationerna, icke ett propagandaverk som utnyttjar dem”.[viii] SOU 1953:72 föreslog även att CFF blev en förmedlande plattform mellan staten och folkrörelserna.

I SOU 1961:18, Totalförsvarets upplysningsverksamhet, fångades tankar och idéer upp som avhandlats i de tidigare diskuterade utredningarna. Exempelvis var behovet alltjämt stort av en försvarsupplysning som främjade försvarsviljan, en av hörnstenarna i det psykologiska försvaret. SOU 1961:18 lämnade också avsevärt mer plats till Centralkommittén Folk och Försvar, än till de mer traditionella folkbildningsförbunden. Viktig att påpeka är att CFF inte helt kan likställas med de folkbildningsförbunden, även om likheterna var många. CFF hade till exempel en folkbildande ambition. Dess aktiviteter var delvis friställda från staten och bedrevs bland annat via tidskrifter samt nationella och regionala konferenser där representanter från olika samhällssektorer debatterade försvarsfrågor. Att folkbildningsförbunden inte fick någon uttalad roll i SOU 1961:18 kan antagligen förstås utifrån den allmänt utbyggda offentliga försvarsupplysningen. Försvaret arbetade brett – genom filmer, tidskrifter och offentliga försvarsdagar – med att sprida information om sin verksamhet.

I SOU 1961:18 påtalades även att försvarsupplysningens övergripande mål var att ”i första hand vidmakthålla försvarsviljan samt att stärka tilltron till och främja samhörighetskänslan med landets försvar och demokratiska samhällsskick”,  vilket inte avvek särskilt mycket från tidigare utredningars slutsatser. [ix] Ett sätt att åstadkomma detta på var att bjuda in föredragshållare som tilläts framföra personliga åsikter. En objektiv och allsidig försvarsupplysning sågs som ett sätt att stärka medborgarnas försvarsvilja och tillit till densamma.

Mellan upplysning och demokratiskt samtal

Under kalla krigets första fas gavs folkbildningen en betydande plats i spridandet av kunskaper om svenska försvaret och därmed i stärkandet av försvarsviljan. Således utgjorde folkbildning en bärande del av beredskapspedagogiken. Efterhand blev andra institutioner, organisationer och myndigheter viktigare, som skolan, CFF och det psykologiska försvaret. Det fanns en inneboende konflikt i beredskapspedagogiken, eftersom den å ena sidan skulle ge saklig information och främja folkets försvarsvilja och å andra sidan inte fick uppfattas som styrande propaganda. Till viss del kunde detta hanteras genom att man betonade folkbildningens frihet och oberoende samt att framförandet av olika perspektiv var kännetecknande för ett demokratiskt styrelsesätt. Styrkan i beredskapspedagogikens folkbildning var nämligen oberoendet från staten, vilket stärkte den folkliga acceptansen. Samtidigt hörde beredskapslogiken hemma i en sorts korporativ tradition i den meningen att dess verksamhet kopplades ihop med myndigheter. Därmed inlemmades den i staten.

Referenser

Tryckta källor

SOU 1945:21. Försvarets upplysningsutredning. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Stockholm.

SOU 1946:68. 1944 års folkbildningsutredning. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet D. 1 Allmänt folkbildningsarbete. Stockholm.

SOU 1953:72. Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret. Psykologiskt försvar: betänkande. Stockholm.

SOU 1961:18. 1960 års försvarsupplysningsutredning. Totalförsvarets upplysningsverksamhet: betänkande. Stockholm.

 

Litteratur

Bennesved, Peter & Cronqvist, Marie, ”En humanistiskt skolad kunskapsstrateg på ett samhällsvetenskapligt fält”, I Östling, Johan, Jansson, Anton & Svensson Stringberg, Ragnhild, (red.), Humaniora i välfärdssamhället (Göteborg, 2023, s. 241-265).

Evans, Ronald, The Hope for American School Reform (New York 2014).

Hjort, Magnus, Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen; studie i framväxten av Övervaknings-Sverige under 1950-talet (Stockholm 1998).

Hjort, Magnus, ”Nationens livsfråga”: propaganda och upplysning i försvarets tjänst 1944–1963 (Stockholm 2004).

Kitagawa, Kaori, “Situating preparedness education within public pedagogy”. Pedagogy, Culture & Society, Vol, 25. no,1 (2017), s. 1–13.

Larsson, Esbjörn, “Boys and girls in the service of total war: Defense service training in Swedish schools during World War II”. I Honeck, Mischa & Marten, James (red.), War and childhood in the era of the two world wars 2019 (Cambridge 2019, s. 113–127).

Lindal, Kurt, Om kriget hade kommit (Stockholm 2004).

Lundberg, Björn, Naturliga medborgare (Lund 2018).

Lundberg, Björn, “Youth Activism and Global Awareness: The Emergence of the Operation Dagsverke Campaign in 1960s Sweden”. Contemporary European History, First view Online (2022), s. 1–15.

Richardson, Gunnar, Svensk skolpolitik 1940–1945 (Stockholm 1978).

Richardson, Gunnar, Hitler-jugend i svensk skol- och ungdomspolitik: beredskapspedagogik och demokratifostran i Sverige under andra världskriget (Uppsala 2003).

 

[i] Kitagawa, 2017.

[ii] Lindahl, 2004, s. 346-351.

[iii] SOU 1945:21, s. 6.

[iv] SOU 1945:21, s. 8.

[v] SOU 1946:68, s. 10.

[vi] SOU 1953:72, s. 5.

[vii] Bennesved & Cronqvist, 2023, s. 242.

[viii] SOU 1953:72, s. 117.

[ix] SOU 1961:18, s. 73.

 

Johan Samuelsson, född i Stockholm 1968. Han är professor i historia vid Karlstads universitet. Samuelsson disputerade i ekonomisk historia i Uppsala 2005. Efter disputationen har han på senare tid framförallt inriktat sin forskning mot utbildnings- och undervisningshistoria. Exempelvis har han studerat undervisningen i historia på svenska läroverk och aktiebolagsskolor under tidigt 1900-tal.

Esbjörn Larsson, född i Tuna (Uppland) 1968, är professor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 2005 i historia vid samma lärosäte. Forskningen han bedriver rör framförallt skolans historia, men han har även gjort bidrag inom militärhistoria och barn och ungdomshistoria. Han är också dekan vid fakulteten för utbildningsvetenskaper.

Björn Lundberg är docent i historia vid Lunds universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om medborgarfostran och friluftsliv i den svenska scoutrörelsen och Unga Örnar (1925–1960). Hans forskning söker förena perspektiv från barn- och ungdomshistoria, utbildningshistoria och kunskapshistoria. Bland annat har han studerat hur barn och ungdomar engagerade sig i globala frågor under 1900-talet.

De organiserade eleverna och elevernas organisationer

Viktor Johansson

Inom utbildningsvetenskapen talar man ofta om hur skolan formas i en pågående kamp mellan olika samhälleliga intressen. Denna kamp kan abstrakt föras på ett ideologiskt diskursivt plan, men också konkret genom offentlig skolpolitik och debatt. På dessa plan manifesterar sig samhälleliga intressen i form av mer eller mindre organiserade aktörer. Några historiska exempel är politiska partier, fack- och arbetsgivarföreningar, kyrkan och kommersiella företag. Till dessa kan också föras en mängd andra intresseorganisationer och sociala rörelser.

Skolelever betraktas idag mycket sällan som en aktör i denna mening. I jämförelse med högskolestudenter anses exempelvis inte elever besitta samma grad av politiska handlingsförmåga. En av förklaringarna till förbiseendet av elever som viktiga aktörer är brist på historisk kunskap om deras kollektiva handlande. Föreliggande artikel, som bygger på min kommande avhandling, är ett bidrag till att synliggöra hur just elever har agerat som organiserade aktörer i svensk skolpolitik. Detta görs genom en fallstudie av elevernas nationella intresseförbunds politiska verksamhet från sekelskiftet 1900 fram till början av 2000-talet.

Artikeln bidrar med att ge  elever status som politiska subjekt. Eftersom skolungdomars organisering och aktiva handlande har förbisetts av tidigare historisk forskning, riskerar de att reduceras till passiva mottagare av politiska reformer. Denna artikel kommer att visa på motsatsen, det vill säga att skolelever i högsta grad har varit kapabla till organiserad politisk handling. Artikeln lyfter också fram hur elevers kollektiva handlande villkorats av den omgivande politiska och utbildningsmässiga kontexten, vilket bidrar till ökad förståelse för hur skolpolitiska intressekamper bedrivits såväl historiskt som idag.

Lokal elevorganisering före bildandet av nationella förbund

1800-talets övergång från ett tidigmodernt agrarsamhälle till ett modernt och kapitalistiskt industrisamhälle innebar en upplösning av många äldre sammanslutningsformer och uppkomsten av nya. Byalag, skrån, gillen och andra korporationer avvecklades och in trädde de frivilliga associationerna. Torkel Jansson har beskrivit tidens associationsväsende som ett ”sprängfyllt tomrum”. Mängden associationer ökade och under seklets andra hälft uppstod de även i de läroverk som blev en allt viktigare utbildningsinrättning för den uppkomna borgerligheten. Som Björn Norlin har visat pågick vid läroverken ett intensivt associationsbildande, framförallt i form av föreningar med kulturell och litterär prägel. Här lades en grund till dagens gymnasieföreningsliv.

Under 1900-talets första decennier utvecklades på den lokala läroverksnivån två särskilda föreningstyper som låg till grund för elevernas förbundsbildning och som känns igen även i dagens skola: elevkårer och elevråd. Elevkårerna uppstod vid de tekniska elementarläroverk som förmedlade teknisk utbildning på en lägre nivå än högskolan. De var lokala kamratföreningar för de ingenjörsstuderande som bevakade utbildningsfrågor och bedrev social och ekonomisk verksamhet. De var fristående från skolan, anslöt medlemmar individuellt och hämtade inspiration från studentkåren vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Elevråden har sitt ursprung i sekelskiftets progressiva rörelse i USA där idén om ”elevsjälvstyre” uppstod. Det gick ut på medborgarfostran genom att eleverna för varandra simulerade demokratisk styrning och förvaltning. När idéerna spreds till Europa ansågs det även som ett effektivt sätt att upprätthålla ordningen i läroverken genom att eleverna själva skulle ta ansvar för disciplinen.

Elevsjälvstyret blev mer populärt efter ett omnämnande i 1928-års läroverksstadga. Det organiserades genom olika slags rådsorgan, ofta med klassrepresentanter, för att öka legitimiteten. Dessa elevråd utvecklades, som Joakim Landahl har visat, till allt mer demokratiska organ som särskilt under andra världskriget upphörde att agera som skolledningens förlängda arm och mer agerade som en röst åt eleverna. Via systemet med klassrepresentanter räknade elevråden ofta alla skolans elever som kollektivanslutna medlemmar.

Bildandet av nationella förbundsorganisationer

I oktober 1938 samlades representanter från elevkårerna på landets nio tekniska läroverk i Göteborg för att bilda Tekniska Läroverkens Elevförbund (TLE). Frågorna som TLE skulle jobba med handlade om att förbättra framtidsutsikterna för läroverksingenjörerna. TLE kan således anses vara en del av ingenjörskårens professionssträvan. Exempelvis skulle förbundet arbeta med att förbättra utbildningens praktikförmedling samt för att titeln ”läroverksingenjör” infördes i examensdiplomet.

Elevkårsrepresentanter samlade i Göteborg 1938. Källa: Göteborgs Handel- och  Sjöfartstidning 8/10 1938

Femton år senare, i Stockholm i oktober 1952, samlades ett hundratal representanter från elevråden runtom i landet för att bilda Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO). Initiativet kom från en samarbetsorganisation för elevråden i Stockholmsregionen som grundats redan 1948. De allmänna läroverken dominerade, men elevråden kom också från flickskolor, kommunala mellanskolor, realskolor och handelsgymnasier. Till skillnad från TLE förenades inte SECO av tillhörigheten till ett särskilt yrke. Målsättningarna inriktades mer på den aktuella utbildningssituationen och i synnerhet på disciplinfrågor. Reformer av läroverkens föråldrade ordningsregler, rökningsförbudet och den obligatoriska morgonbönen var några punkter SECO-ungdomarna samlades kring.


Elevrådsrepresentanter i Stockholm 1952. Källa: Svenska Dagbladet, 25/10 1952

Två särskilda omständigheter möjliggjorde förbundens bildande. För det första växte den svenska intressegruppskorporativismen fram i mitten på 1900-talet. Modellen, som är starkt förknippad med det socialdemokratiska regeringsinnehavet, innebar att folkrörelser och andra intressegrupper fick formellt och institutionaliserat tillträde till den politiska policyprocessen. Genom deltagande i statliga utredningar, remissväsende och myndighetsstyrelser fick intressegrupperna, vid sidan om de parlamentariska valen, ökat inflytande. Representation i de korporativa organen förutsatte dock en nationell sammanslutningsform med demokratisk legitimitet. Särskilt tjänstemannagrupper från medelklassen organiserade sig under 1930- och 1940 talen med TCO som stilbildande exempel. SECOs första ordförande Hans Jalling uttryckte det naturliga i att även eleverna skulle ha en riksorganisation: ”SECO är naturligtvis inget fackförbund men det är en högre organisation för eleverna liksom tidigare lärarna och målsmännen har förbund”.[1]

För det andra ledde tidens ökande tryck på en reformering av det svenska utbildningssystemet till att ett möjlighetsfönster öppnades. Utbildningen expanderade under 1930-talet. 1940-talet präglades av de stora skolutredningarna och 1950-talet av försöksverksamhet. Rune Hallgren, ordförande i stockholmsorganisationen SEO, skrev redan 1948:

Nu samtidigt med att den nya skolreformen är under diskussion, har skolungdomen den verkliga chansen att ta vara på sina möjligheter, och här har en organisation som S. E. O. ett viktigt arbetsfält i och med sin möjlighet till ventilering av frågorna i den beslutande församlingen.[2]

Skolreformernas utdragna politiska förhandlingsprocess i kombination med den tilltagande intressegruppskorporativismen gav möjligheter för samhällsgrupper som ville vara med och forma framtidens skola. Tidsandan präglades av idéer om elevers inflytande, inte minst genom 1946-års skolkommission. Detta tillvaratogs av det nätverk av lokala elevsammanslutningar som alltmer intresserade sig för demokratiskt inflytande över sin utbildning och framtid.

Från goda relationer till facklig kamp (1950- & 1960-tal)

De två elevorganisationerna skilde sig under 1950- och 1960-talen åt vad gällde medlemsbas och målsättningar. TLE bestod uteslutande av teknistelever i gymnasieåldern och arbetade för deras intressen som framtida läroverksingenjörer. SECO bestod av elever från skolformer som var över folkskolan, men lägre än universitetet. Inspirerade av idéerna hos 1946-års skolkommission ville SECO modernisera läroverksinstitutionen enligt en liberal agenda med reformering av ordningsregler, morgonbön, kristendoms- och sexualundervisning högt på dagordningen.

Trots dessa skillnader tillämpade elevorganisationerna likande påverkansmetoder. Förbundens uppbyggnad inspirerades av samtidens folkrörelser och arbetsmetoderna färgades av tidsperiodens politiska kultur av samförståndsanda och arbetsmarknadsfred. Skrivelser till, och uppvaktningar på, departementen var de vanligaste arbetsmetoderna. Med tiden fick förbunden rätt att svara på remisser och 1963 tog SECO plats i en statlig utredning om sexualundervisningen. Förbunden värnade om de goda relationerna med myndigheterna. Den mest konfrontativa metoden var att SECO började JO-anmäla vissa skolor som bröt mot Skolöverstyrelsens föreskrifter kring allt för långtgående ordningsregler.

De stora enhetsskolereformerna under 1960-talet, med upprättandet av en gemensam nioårig grundskola och en integrerad ungdomsskola, innebar en stor förändring av elevorganisationernas förutsättningar. För TLE innebar det ett existentiellt hot, eftersom de tekniska läroverken skulle avvecklas och endast bli en teknisk linje i den nya gymnasieskolan. För SECO innebar skolreformerna att förbundet fick igenom merparten av sina aktuella krav på modernisering. De ställdes därmed inför utmaningen med målförnyelse.

Från mitten av 1960-talet färgades förbunden av den växande kulturella och politiska ungdomsradikalismen. Skolreformerna röjde undan ett antal hinder för mindre bemedlade samhällsklasser att utbilda sig längre och på högre nivåer, vilket ledde till en massiv utbildningsexpansion. Mötet mellan nya heterogena samhällsgrupper med rötter i arbetarklassens radikala kultur och de borgerliga utbildningsinstitutionerna var en av flera bidragande orsaker till ungdomsrevolten. Ungdomsgenerationens missnöjen riktades paradoxalt nog mot de folkrörelser och den socialdemokratiska välfärdsstat de själva var en produkt av. Folkrörelserna och socialdemokratin ansågs förkroppsliga den institutionaliserade byråkrati, konformism och traditionalism man vände sig emot.

Framförallt SECO drabbades åren kring 1968 av intern politisering grundad i en kritik av förbundets traditionella organisations- och påverkansformer. Dessa ledde enligt kritikerna till ett hierarkiskt och passiviserande elitstyre som förknippades med de gamla folkrörelserna. De nya sociala rörelsernas, och särskilt Vietnamrörelsens, sätt att organisera och protestera var det nya idealet. Samtidigt ifrågasatte en vänsterradikal fraktion om elever ens hade gemensamma intressen. Därtill kritiserades den ”borgerliga” idén att skolfrågor gick att driva isolerade från annan samhällskritik. På SECOs årskongress år 1970, den så kallade Elevriksdagen, framfördes krav på att förbundet borde läggas ned. Förslaget fick inte tillräckligt stöd på kongressen, men förbundet slog ändå in på en mer radikal linje då man beslutade att hädanefter verka som ett fackförbund för elever.

TLE genomgick inte samma interna turbulens, men likväl en omfattande förändringsprocess. Efter att under en tid försökt rekrytera endast på det nya gymnasiets tekniska linje beslutades att öppna upp medlemskapet för alla slags gymnasieelever. År 1969 ändrades namnet till ”Elevförbundet – TLE” och år 1972 försvann även ”TLE” ur förbundsnamnet. Samtidigt tilläts medlemmar från grundskolans högstadium. Elevförbundet skulle hädanefter inte, som det nu hette, ägna sig åt tidigare generationers ”skendemokratiska praktiker”. Istället stod facklig kamp i förgrunden.

Runt år 1972 hade således elevorganisationerna ömsat skinn. Nu betonades protestaktioner och kampanjer för att medvetandegöra och aktivera medlemmarna och lokalavdelningarna. Båda organisationerna slog fast sina genomarbetade politiska åsikter i varsitt skolpolitiskt program. Dessutom konkurrerade förbunden nu med varandra om medlemmar bland landets högstadie- och gymnasieelever.

Betygsprotester och sammanslagning (1970-tal)

Den fråga som seglade upp som den mest angelägna för de nya ”elevfackliga” organisationerna var betygen. Med enhetsskolereformerna infördes ett system med relativa betyg där bedömningar skulle ske enligt en normalfördelningskurva. Omedelbart efter systemets införande började kritik framföras om att systemet skapade konkurrens och utslagning. Båda elevorganisationerna krävde ett omedelbart avskaffande av de relativa betygen. Elevförbundet gick längre och krävde att alla former av betyg helt skulle avskaffas. SECO intog inledningsvis en försiktigare hållning och förordade ett målrelaterat betygssystem på kort sikt, men ett avskaffande på lång sikt. Från 1976 började även SECO kräva en helt betygsfri skola.

Betygen blev den kärnfråga kring vilken elevernas nya påverkansmetoder utvecklades och tillämpades. Nu användes dels opinionsbildning i form av informations- och diskussionskampanjer samt tryckande av debattböcker och anordnande av seminarier, och dels protestaktioner som demonstrationer, namninsamlingar, elevstrejker och bojkotter. Särskilt vanliga blev bojkotter av de så kallade centralproven. En del metoder, som att trycka debattböcker, hade kontinuitet från tidigare decennier, men de flesta av de nya protestaktionerna hade inte systematiskt brukats av skolelever före slutet på 1960-talet. Betygsmotståndet kulminerade i flera stora protestaktioner 1977 och 1978. Den 13 maj 1978 marscherade exempelvis 4000 elever genom Stockholm för en betygsfri skola.



Betygsmarschen i Stockholm 13/5 1978 från samlingen på Sergels Torg. Källa: Elevforum 4/1978 (ovan),  Elevforum 3/1985 (nedan).

Protestverksamheten innebar inte att de parlamentariska metoderna helt övergavs. Elevorganisationerna integrerade protestverksamheten med att sitta med i betygsutredningarna och svara på remisser. Man medverkade även från 1969 i Skolöverstyrelsens verksstyrelse. Ibland görs en uppdelning i forskningslitteraturen mellan intresseorganisationer som endast nyttjar institutionaliserade parlamentariska metoder och sociala rörelser som endast brukar utomparlamentariska indirekta sätt att påverka. Elevorganisationernas breda verksamhet pekar på problemen med ett så binärt perspektiv.

Tanken om en sammanslagning mellan SECO och Elevförbundet hade funnits ända sedan slutet på 1960-talet, men SECOs politisering samt åsiktsskillnaderna i betygsfrågan kom i vägen. Under 1970-talet drogs SECO med en högerstämpel. Efter SECOs beslut år 1976 att stödja ett totalt avskaffande av betygen var det emellertid ytterst lite som skilde förbunden åt. Vid 1980-talets början hade man överkommit tidigare motsättningar och på kongresserna 1981- och 1982 beslutades ett samgående till Elevorganisationen i Sverige (EO).

Nedskärningar, decentralisering och avpolitisering (1990- & 2000-tal)

Den fråga som blev mest angelägen för det nybildade förbundet var den om skolans nedskärningar. EO fortsatte förvisso nominellt att motsätta sig betyg men aktualiteten i frågan klingade av omkring 1980, då Fälldinregeringen började minska statsanslagen till skolan. EO mobiliserade omedelbart till motstånd mot besparingsåtgärderna. Hösten 1982 deltog över 80 000 elever genom strejk och demonstrationer för att protestera mot regeringens besparingsförslag kring lärarlösa egenstudier på gymnasiet. Aktionerna mot ytterligare nedskärningar fortsatte under 1980-talet.

Skolans decentraliseringsreformer förändrade återigen förutsättningarna för de organiserade elevernas skolpolitiska verksamhet. Enhetsskolereformerna hade gjort skolan mer centralstyrd och koncentrerat mycket makt och ansvar till politiker och förvaltning på statlig nivå – något som gjort Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet till elevorganisationernas huvudmotståndare i betygsfrågan. Mellan 1989–1994 decentraliserades det svenska skolsystemet avsevärt. Makt och ansvar flyttades ned till kommunerna och enskilda huvudmän. Centralt uppställda mål skulle tolkas och utföras lokalt. Det till skolan riktade statsanslaget avreglerades till ett generellt bidrag som kommunerna hade att själva fördela och prioritera bland sina verksamheter. På så vis gömdes stora statliga nedskärningar i form av att kommunerna och skolenheterna blev ansvariga för besparingarna.


Under 1990-talet arbetade Elevorganisationen mycket med lokalt elevinflytande. Källa: Elevforum 3/1998

Den nya styrningen innebar utmaningar för EO att mobilisera landsomfattande protester och svårigheter att samlas kring en nationell politisk agenda. Skolans problem blev lokala utmaningar. Möjligheten att påverka skolans verksamhet blev större på det lokala planet. Den statliga nivån beslutade främst om mål och ramlagar. EO försökte möta detta genom att framföra krav om strängare lagstiftning och bättre tillsyn, men framförallt förflyttades fokus till lokalt arbete med elevinflytande, arbetsmiljö och elevrätt ute på skolenheterna. Förbundet intog en mer stöttande och utbildande roll gentemot det lokala inflytandearbetet. Nya lagar om elevrepresentation ledde till att elevråden fick ett uppsving efter att ha fört en tynande tillvaro under tidigare decennier. EO:s avoga inställning mot elevråd, till förmån för de fristående elevkårerna, gjorde att flera av dessa år 1994 gick samman i en konkurrerande rikssammanslutning: Sveriges Elevråd – SVEA (idag Elevernas Riksförbund).

Deltagandet i protestaktioner minskade stadigt under 1990-talet. På central nivå började man åter anamma parlamentariska metoder. Dessa kanaler var emellertid inte desamma som förr. Den socialdemokratiska makthegemonin var bruten och politiken professionaliserad. Utredningar bedrevs främst som expert- eller enmansutredningar och remissväsendet hade urvattnats. Det nya Skolverket styrdes med generaldirektör istället för styrelse. Sverige upplevde det som forskare har benämnt som en avkorporativisering. Förvisso fortsatte EO att svara på remisser och delta i olika referensgrupper, men under 2000-talet satsades det istället på medial opinionsbildning och politikerpåverkan (eller lobbying).

Den decentraliserade skolan, där just mångfalden av idéer om utbildning premierades, passade dåligt ihop med ett detaljrikt politiskt åsiktsprogram. Med hänvisning till att ge plats för en pluralitet av åsikter lade EO år 2005 ned sitt skolpolitiska program. I teorin skulle man hädanefter driva enskilda skolpolitiska frågor som det fanns stor uppslutning kring bland medlemmarna, men i praktiken innebar det en slags avpolitisering. Istället följde satsningar på social verksamhet, nätverksträffar och expansion – satsningar som varit lyckade sett till antalet medlemmar. Det är först under de senaste åren, i frågor om exempelvis elevers psykiska ohälsa och covid-pandemins distansundervisning, som förbundet, idag under namnet Sveriges Elevkårer, åter fått visst medialt genomslag i den skolpolitiska debatten.

Avslutning

Om det är något denna exposé över elevernas sammanslutningar har visat så är det hur aktörskapet har villkorats av den samhällsinstitution eleverna verkat inom. Skolans styrning, organisation och innehåll har utgjort avgörande förutsättningar för hur eleverna organiserat samt vad och vem man försökt påverka. Likaledes har Sveriges politiska kultur, organisationslandskap och relationen mellan staten och det civila samhället format de organiserade elevernas deltagande. Eftersom tiden som elev är begränsad, och omsättningen på medlemmar därmed är hög, har organisationerna varit särskilt känsliga för tidsandan. Man kan också se det som att eleverna varit extra adaptiva gentemot politiska och institutionella förändringar. Samtidigt har den formella organiseringen möjliggjort en exceptionell kontinuitet och stabilitet i det politiska arbetet över en lång tidsperiod. Genom sina organisationer har eleverna förhandlat mål och medel, utformat handlingsstrategier och agerat som politiska subjekt med en hög grad av egen agens. De har gjort sin egen historia, fast inte under omständigheter de själva valt – för att parafrasera ett känt citat. Skolungdomen har på så vis varit en del av Sveriges demokratiska och politiska historia; en historia av att fler och fler samhällsgrupper underifrån har gått samman i kollektiva krav på medbestämmande över sin livssituation.

Referenser

Björn Norlin, Bildning i skuggan av läroverket [Avhandling] (Umeå 2010).

Joakim Landahl, Stad på låtsas: samhällssimulering och disciplinering vid Norra Latins sommarhem 1938–1965 (Göteborg: 2013).

Joakim Landahl, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organizations in Sweden (1928-1989)”, History of Education Review 52:1 (2023).

Kjell Östberg, Folk i rörelse (Stockholm 2021).

Mats Bäck & Tommy Möller, Partier och organisationer (Stockholm 2003).

Michele Micheletti, Det civila samhället och staten (Stockholm 1994).

Torkel Jansson, Adertonhundratalets associationer: forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800-1870 (Uppsala 1985).

 

Viktor Johansson ,född 1991, är doktorand i Pedagogik vid Institutionen för Pedagogik och Didaktik vid Stockholms Universitet och del av forskarskolan PEDASK i utbildningshistoria. Hans avhandlingsprojekt kretsar kring skolelevers deltagande i svensk utbildningspolitik genom deras organisering i nationella intresseförbund.

Ungdom hjälper ungdom: Operation Dagsverke och det globala sextiotalet

Björn Lundberg

Inledning

När Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag 2018 blev aktionen snabbt mycket uppmärksammad. Under de kommande månaderna och åren spred sig skolstrejker och liknande protester för klimaträttvisa över Sverige och världen. Att unga på detta sätt använde skolan – eller rättare sagt utebliven skolgång – som ett led i kampen för planetens framtid har även uppmärksammats av forskare som sökt tolka den nya ungdomsrörelsen. Utgjorde de här protesterna ett nytt fenomen, eller ska de snarare ses som en fortsättning på år eller årtionden av ungdomlig, politisk aktivism?

Svaret beror delvis på hur vi väljer att definiera begrepp som aktivism och ungdomar. Den som begränsar perspektivet till klimatprotester kommer ha svårt att finna historiska föregångare under 1900-talet, men det beror snarare på klimatfrågans samhälleliga genomslag efter år 2000 än på ungdomars engagemang i omvärldsfrågor. Om vi istället betraktar klimatkrisen som ett av flera globala problem, vilka sysselsatt människor under de senaste hundra åren, framstår saken i annat ljus. Då blir det enklare att se exempel på kontinuitet i ungdomars engagemang för planetens eller mänsklighetens framtid. Att skolelever visat intresse för att påverka världen till det bättre kan knappast betraktas som en nymodighet. Istället kan man fråga sig vilka aktionsformer som etablerats, hur nätverk har bildats och vilka metoder unga använt för att förmedla budskap eller för att försöka påverka omvärlden.

En av de elevledda kampanjer som under 1900-talet fick störst uppmärksamhet i Sverige var utan tvekan Operation Dagsverke. I flera decennier samlade svenska skolelever in pengar till utbildningsprojekt i länder som Algeriet och Peru. Att kampanjen hade startats av elever och organiserades av elevrörelsen var inte nödvändigtvis klart för alla som deltog. Däremot blev Operation Dagsverke  i stora delar av landet en tradition som involverade tusentals ungdomar. Med tiden spred sig även kampanjen till de övriga nordiska länderna. Vad var det egentligen som låg bakom Operation Dagsverkes tillkomst?

Med tanke på kampanjens genomslag har det skrivits förvånansvärt lite om Operation Dagsverkes historia. Det är i och för sig inget unikt när det handlar om ungdomars insatser, som ofta glöms bort av historiker. Det som gör Operation Dagsverke särskilt intressant i sammanhanget är att kampanjen fick ett stort medialt genomslag när den lanserades. Enbart under åren 1960–1965 ger termen ”Operation Dagsverke” fler än 700 träffar i Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas. Det mediala intresset upphörde inte heller efter de första årens rubriker. 1966–1975 ger motsvarande sökning ytterligare 1 500 träffar.

Starten av Operation Dagsverke och protesterna mot apartheidpolitiken

Operation Dagsverke blev med andra ord ett fenomen och närmast en institution i svensk skola. Hur kom det sig? För att söka svaret på frågan behöver vi rikta blicken bortom grund- och gymnasieskolan. Första gången termen Operation Dagsverke användes i svensk press var nämligen inte i samband med en skolinsamling, utan i anslutning till en aktion som leddes av studenter vid Lunds universitet. Året var 1960 och en grupp studenter hade fått gehör för sin idé att samla in pengar för att bekosta ett antal flyktingstudenters underhåll. Förutom en sydafrikansk stipendiat räknade man med att kunna hjälpa sju östeuropeiska studenter.

Aktionen genomfördes den 2 april och ägde rum under FN:s världsflyktingår. Störst medial uppmärksamhet fick aktionen i de skånska dagstidningarna, men kampanjen resulterade även i förstasidesrubriker i tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Flera tidningar lyfte fram att studenten Lena Månsson fått vikariera som ”stabschef” på regementet F10 i Ängelholm. Andra studenter arbetade med skoputs eller som butiksbiträden. Några studenter hade fått i uppdrag att arbeta som ”ölprovare” åt ett lokalt bryggeri. Ytterligare andra arbetade som lokaltidningsjournalister med uppdrag att bevaka kampanjen. Högt och lågt, skämt och allvar, blandades. Svenska Dagbladet talade om ”spexaranda” och den karnevaleska inramningen var högst påtaglig. Detta gällde inte minst under den slipsauktion som ägde rum på Grand Hotel under kvällen. 24 slipsar från kända herrar bjöds då ut till försäljning, där Dag Hammarskjölds slips klubbades för 2 000 kronor. Den dåvarande amerikanske vicepresidenten Richard Nixons slips gick för 1 000 kronor medan boxarna Floyd Pattersons och Ingemar Johanssons slipsar vardera ”bara” inbringade 600 respektive 500 kronor. Det sammanlagda tillskottet för slipsaktionen blev 5 763 kronor, vilket motsvarar ungefär 85 000 kronor i dagens penningvärde. Det var knappast sensationellt i ekonomiska termer, men det mediala intresset för just slipsauktionen gick inte att ta miste på. Den omnämndes till och med i New York Times.

Sammanlagt inbringade Lundastudenternas Operation Dagsverke 78 000 kronor. Det är uppenbart att den stora uppmärksamhet som kampanjen gav upphov till också inspirerade andra studenter. Därefter plockades kampanjformatet bland annat upp vid Uppsala universitet, där man redan samma höst samlade in pengar till förmån för flyktingstudenter enligt samma metod som i Lund. Även här blandades spex och musik med mer alldagliga arbetsuppgifter.

Grundidén, att studenter under en dag lämnade elfenbenstornet och ägnade sig åt ”vanligt” arbete, där uppdragsgivaren istället för lön betalade en summa till insamlingen, var ett upplägg som alldeles uppenbart väckte genklang. Frågan om att hjälpa utländska studenter vid svenska universitet var dessutom en aktuell politisk fråga. Ett av de första konkreta förslagen på tekniskt bistånd till det som vid denna tid kallades ”underutvecklade områden” var den så kallade Mohnplanen, uppkallad efter diplomaten Paul Mohn. Han föreslog ett ambitiöst program för att finansiera universitetsstudier åt unga män och kvinnor som ett led i svenskt utvecklingsarbete. Även om planen aldrig genomfördes i den omfattning  Mohn hade tänkt sig så hade frågan om finansiering av universitetsstudier som en form av internationellt solidaritetsarbete likväl vunnit gehör i samhällsdebatten.

Året därpå, 1961, gjordes de första försöken att ordna kampanjer på temat ”Operation Dagsverke” bland gymnasieelever. Två insamlingar, som anordnades oberoende av varandra, skulle få särskild betydelse för kampanjens framtid. I september ordnade elever vid läroverket i Sundsvall ett dagsverke där både högstadieelever och gymnasister deltog. Aktionen genomfördes för att bekosta studierna åt en universitetsstudent från Sydvästafrika (Namibia), Zedekia Ngavirue.

Insamlingen i Sundsvall inbringade 14 000 kronor och innefattade ungdomars dagsverken enligt samma modell som etablerats vid universitetens insamlingar. Såväl enklare arbetsuppgifter för ungdomar som mer spexartade upptåg ingick i repertoaren. I januari 1962 reste Ngavirue till Sundsvall för att ta emot en stipendiecheck på det insamlade beloppet. ”Jag är lycklig, överväldigad och tacksam,” sade han till Dagens Nyheter.[1] Långt senare yttrade Ngavirue  i en intervju med Tor Sellström: “To find even young kids in the north of Sweden, working for a cause so far away was moving. The response was just incredible.”[2]

Samtidigt bidrog Ngavirue till att uppmärksamma den politiska situationen i sitt hemland. På ett fotografi ur Sundsvalls museums samlingar syns han diskutera bojkott av sydafrikansk frukt tillsammans med en av ledarna för Sundsvallskampanjen i Sundsvall samt med en företrädare för det lokala varuhuset Forum. Dessutom beslöt skolans elevkår, enligt Dagens Nyheter, att författa en resolution där man föreslog skärpt importbojkott mot varor från Sydafrika: ”Elevkåren vänder sig med skärpa mot att vissa sydafrikanska varor inköps av allmänna medel för skolbespisningar,” hette det i tidningen.[3] Den till synes opolitiska frågan om insamling av pengar till flyktinghjälp vävdes på så sätt samman med frågor som rörde Sveriges ekonomiska och politiska förbindelser med apartheidregimen i Sydafrika.

Den sydafrikanska apartheidpolitiken förblev ett viktigt forum för svenska ungdomars internationella politiska engagemang, men skulle komma att inta en underordnad ställning i förhållande till just Operation Dagsverke. En av förklaringarna kan sökas i den händelse som ägde rum bara tre dagar efter att eleverna i Sundsvall anordnat sin stora insamling.

Dag Hammarskjölds minnesfond

Under ett FN-uppdrag omkom Dag Hammarskjöld under oklara omständigheter i en flygkrasch i Nordrhodesia den 18 september 1961. Hans kvarlevor sändes till Sverige och den 29 september fick han en tv-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Inom ett par dagar lanserades förslaget att inrätta en minnesfond i hans namn och den 13 oktober anordnade Gubbängens läroverk i södra Stockholm en Operation Dagsverke-kampanj i syfte att stödja Hammarskjöld-fonden. Vad som var nytt i förhållande till tidigare kampanjer var att organisatörerna inte i första hand vände sig till lokala näringsidkare utan till föräldrar och andra privatpersoner, som erbjöds barnpassning, fönsterputs eller hjälp med trädgårdsarbete. Dagen avslutades med en stor skoldans i skolans lokaler, där bland annat Jerry Williams och en ung Hans Alfredsson stod för underhållningen. En av initiativtagarna var Staffan Thorsell, som i början av 1962 valdes till vice ordförande i Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO).

Hösten 1961 blev SECO fullvärdig medlem i Sveriges ungdomsorganisationers landsråd, SUL, och fick representation i dess styrelse. Efter den lyckade kampanjen i Gubbängen i oktober inleddes arbetet med att lansera Operation Dagsverke som en nationell kampanjform bland ungdomsorganisationerna under senhösten 1961 och vintern 1962. Under senhösten beslutade SUL:s styrelse att under nästkommande år sjösätta en insamlingskampanj till förmån för Dag Hammarskjölds minnesfond under mottot ”En dag för Dag” och med Operation Dagsverke som tema och arbetsform.

Alla medlemsorganisationer, från politiska ungdomsförbund till religiösa grupper och scoutorganisationer, inbjöds att vara med. För ändamålet anställdes en kampanjsekreterare och en särskild broschyr trycktes upp. I ett brev daterat den 13 december 1961 skickades information till medlemsorganisationerna från kampanjsekreterare Folke Bäck.

SECOs stora betydelse

Initiativet till En dag för dag kom således från SECO och det blev denna organisation som lämnade det överlägset största avtrycket till kampanjen. Även om initiativet till En dag för Dag-insamlingen togs av Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd blev SECOs del i kampanjen helt dominerande. Av de 450 000 kronor som samlades in kom mer än tre fjärdedelar, cirka 350 000 kr, från SECO.[4] Landsrådets övriga 51 medlemmar lämnade alltså ett förhållandevis litet bidrag – och inget som ens kom i närheten av de tio miljoner som nämndes hösten 1961.

Insamlingsaktionerna genomfördes lokalt eller regionalt under första halvåret 1962. Av arkivmaterialet framgår att arbetsgruppen och kampanjsekreteraren tryckte och fördelade broschyrer, höll kontakter med media och sökte stöd från nyckelpersoner inom utbildningsväsende, föreningsliv, näringsliv och politik. Beslut om att delta i kampanjen, liksom det praktiska genomförandet av dagsverkesaktioner, fattades däremot bland medlemsorganisationer, i enskilda skolor eller distrikt. Den största och mest uppmärksammade kampanjdagen ägde rum i Stockholm den 9 mars 1962 , då inte mindre än 15 000 elever vid 38 skolor  gav sig ut på gatorna för att genomföra en gemensam dagsverkesaktion anordnad av Stockholms Elevorganisation, SEO. Resultatet blev drygt 212 000 kronor. I Göteborg genomfördes en liknande aktion med drygt 5 000 elever den 11 maj, med inbringandet av  75 000 kronor. Även mindre kampanjdagar genomfördes på ett stort antal platser i Sverige. Riktigt alla samlade dock inte in pengar till Hammarskjöldfonden. Några, som Uppsala Högre Tekniska Läroverk, följde istället exemplet från Sundsvalls läroverkselever och finansierade stipendier för flyktingstudenter. Man kan vid denna tid därför tala om Operation Dagsverke dels som en generisk kampanjform, vilken snabbt fick spridning runt om i landet, och dels som en specifik insamling organiserad av SUL och SECO i samarbete. SUL noterade redan under våren 1962 att intresset föreföll störst inom elevrörelsen, och det var också tack vare skolorna som kampanjen fick en fastare förankring.

Stöd till Algeriet, Peru och Mocambique

Vid Elevriksdagen i augusti 1962 fattades sedan beslut om att genomföra en separat  aktion – i samarbete med Rädda Barnen – till förmån för skolbarn i Algeriet. I den promemoria som framställdes inför mötet stod att läsa: “På grundval av de tidigare erfarenheterna torde SECO med gott resultat självständigt kunna genomföra en stor insamlingsaktion till något behjärtansvärt ändamål.” Vidare konstaterades: ”Värdet av en självständig aktion är uppenbart. Genom att eleverna vid landets skolor själva genomföra en insamling manifesteras svensk ungdoms vilja att hjälpa.”[5]

På elevriksdagen satte man som mål för insamlingen en halv miljon kronor. Redan vid årsskiftet 1962–1963 konstaterades att målet skulle nås, eftersom kampanjen då inbringat mer än 400 000 kronor.[6]

Dagsverket beskrevs som en ”överlägsen insamlingsform” i skolorna, eftersom eleverna inte själva behövde bidra ekonomiskt, utan istället utförde arbete som ”omvandlas i mångdubbelt större belopp än vad som skulle influtit vid en vanlig bössinsamling”.[7]

Barnens kanske viktigaste resurs – tid – kunde genom dagsverkena alltså omvandlas i betydande ekonomiskt stöd. Att skolornas elevorganisationer var mer framgångsrika i att organisera dagsverkeskampanjer än andra ideella organisationer kan i sin tur förklaras med att tid  relativt enkelt kunde mobiliseras, eftersom dagsverkesidén byggde på att eleverna tog en arbetsdag i anspråk, det vill säga tid de vanligen tillbringade i skolan. I de tidiga dagsverkeskampanjerna förlitade sig eleverna på stöd från rektorer för att använda lämplig tid – företrädesvis friluftsdagar – för detta ändamål.

Insamlingen till skolor i Algeriet avslutades 1964, med ett resultat på 1,2 miljoner kronor. Sex skolor byggdes inom ramen för Rädda Barnens verksamhet. Samma år beslutade SECO att genomföra en ny nationell kampanj inom ramen för Operation Dagsverke. Den inleddes under uppmärksammade former i oktober 1965 i syfte att samla in pengar för att bygga skolor i Peru. Den 15 oktober 1965 deltog mer än 100 000 elever runt om i Sverige i en gemensam dagsverkesaktion som på en enda dag inbringade 1,5 miljoner kronor – mer än Algerietkampanjen hade gjort under ett par års tid. Framgångarna fick elevrörelserna i de andra nordiska länderna att anamma samma idé. Genom samarbetsorganet Nordiskt elevforum planerades en gemensam aktion till förmån för skolor i Peru 1967.

Samtidigt visade Peru-insamlingen på svårigheterna att bedriva ”opolitisk” verksamhet av detta slag. Från vänsterhåll kritiserades i skarpa ordalag att SECO härigenom gynnade den USA-stödda regimen. Nästa svenska aktion genomfördes till förmån för Moçambique, med kopplingar till befrielserörelsen Frelimo. De norska och danska organisationerna valde då istället att främja ett läskunnighetsprojekt i Zambia.

När 1960-tal övergick i 1970-tal hade Operation Dagsverke etablerats inte bara i Sverige utan också i grannländerna. SECO hade spelat en avgörande roll för att sprida kännedom om kampanjen och ge den en fast organisatorisk struktur. Genom kampanjen hade elevrörelsen skapat ett forum i svensk skola där engagemang i globala frågor som fattigdomsbekämpning kunde omvandlas i konkret handling. 

Referenser:

[1] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[2] Zedika Ngavirue, intervju med Tor Sellström 1995 publicerad på Nordiska Afrikainstitutets hemsida: https://nai.uu.se/library/resources/liberation-africa/interviews/zedika-ngavirue.html.

[3] ”Afrikansk flyktingstipendiat gästar Sundsvalls läroverk”, Dagens Nyheter, 29 januari 1962, s. 29.

[4] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[5] ”PM beträffande insamlingsaktion”. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[6] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”, s. 10. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

[7] ”Verksamhetsberättelse för SECO 1962”s, 9. SECO:s arkiv (Riksarkivet), volym A1:1.

Litteratur

Ahonen, Risto, ”Teinien Taksvärkki: Ykskaks Maailma Paremmaks!” Helsingfors universitet, 2000

Berg, Annika, Urban Lundberg och Mattias Tydén, En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975 (Stockholm 2021).

Helgren, Jennifer,American Girls and Global Responsibility: A New Relation to the World during the Early Cold War (New Brunswick 2017).

Holmén, Janne och Johanna Ringarp, ”1968 och reformer av högre utbildning i Finland och Sverige”’ i Anders Burman och Joakim Landahl (red.) 1968 och pedagogiken (Huddinge 2020), s. 49–69, https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-428279.

Jouhki, Essi, ”’Then we were ready to be radicals!’: school student activism in Finnish upper secondary schools in 1960–1967”. Scandinavian Journal of History 46, nr 3 (2021), s. 383–407.

Landahl, Joakim, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organisations in Sweden (1928–1989)”, History of Education Review 52, nr 1 (2023), s. 14-28.

Lundberg, Björn, “Youth Activism and Global Awareness: The Emergence of the Operation Dagsverke Campaign in 1960s Sweden”, Contemporary European History, Firstview Online, 2022.

Myers, Tamara, ‘Local Action and Global Imagining: Youth, International Development, and the Walkathon Phenomenon in Sixties’ and Seventies’ Canada’, Diplomatic History 38, nr 2 (2014), s. 282–293.

”Sedekia Ngavirue diskuterar bojkott av sydafrikansk frukt med varuhuset Forum och läroverkselever.” Digitaltmuseum: Sundsvalls museum. https://digitaltmuseum.se/021015885313/sedekia-ngavirue-diskuterar-bojkott-av-sydafrikansk-frukt-med-varuhuset

Sellström, Tor, Sweden and national liberation in Southern Africa Vol. 1 (Uppsala 1999).

Söderberg, Erik och Bertil Östberg, Skolan och elevrörelsen : skoldanser och elevinflytande (Stockholm 1981).


Björn Lundberg är docent i historia vid Lunds universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om medborgarfostran och friluftsliv i den svenska scoutrörelsen och Unga Örnar (1925–1960). Hans forskning söker förena perspektiv från barn- och ungdomshistoria, utbildningshistoria och kunskapshistoria. Bland annat har han studerat hur barn och ungdomar engagerade sig i globala frågor under 1900-talet.

Feldtslaget: Eleverna, massmedia och 1989 års protester mot statliga nedskärningar

Joakim Landahl & Daniel Lövheim

Den 11 januari 1989 samlades cirka 10 000 elever utanför Sveriges riksdag i en manifestation mot nedskärningar i skolan. Protestaktionen väckte stor uppmärksamhet och blev förstasidesstoff i Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Den sistnämnda tidningen döpte händelsen till ”Feldt-slaget”, efter dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt som två dagar tidigare hade beslutat om vissa minskningar i den statliga budgeten för grundskolan. Skildringarna vittnade om en oväntat stor folksamling – kalkylerna låg på 1500 deltagare – och arrangörer som blivit tagna på sängen. Även om polisen aldrig behövde ingripa rapporterades det om elever som skanderade slagord, kastade blomkrukor och klängde i gallren till riksdagshusets fönster.




Demonstrationen i Stockholm kan betraktas som en av den svenska elevrörelsens mest omfattande protestaktioner under efterkrigstiden. Som Victor Johansson visar i sin artikel i detta nummer av Vägval för skolans historia hade denna rörelse under föregående decennier upplevt perioder av kraftig tillväxt genom de nationella organisationerna SECO och Elevförbundet. Det fanns flera viktiga förutsättningar för denna tillväxt, varav två utgjordes av elevkollektivets relationer till massmedia (dagspress, radio och tv) respektive staten (myndigheter, departement, enskilda företrädare). Massmedia hade under föregående decennier stundtals intagit rollen som en allierad part genom att sprida kännedom om rörelsens budskap och existens. Även staten kunde fungera som en allierad genom att ge finansiellt stöd, men kom också att spela en viktig roll som motpart eller ”fiende” i förhandlingar om elevers villkor och rättigheter.

Händelserna som omgav 1989 års manifestation utanför riksdagen exemplifierar dessa etablerade relationer på ett tydligt sätt. I föreliggande artikel vill vi – med utgångspunkt i ”Feldt-slaget” – belysa den svenska elevrörelsens beroende av media å den ena sidan och staten å den andra. Vi kommenterar också hur denna situation förändrades i samband med kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet.

Massmedias medverkan före och efter demonstrationen
En sannolik förklaring till den stora uppslutningen utanför riksdagshuset den 11 januari är att Elevorganisationen (som bildades 1982, då de båda äldre elevförbunden gick samman) inte varit en ensam aktör i sina försök att mobilisera mot nedskärningar i skolan. Dagarna innan manifestationen hade dags- och kvällspressen uppmärksammat finansminister Kjell-Olof Feldts budget där anslagen till grundskolan hade minskats med 167 miljoner, vilket utgjorde en procent av det totala anslaget. Denna minskning sammanföll med att den statliga budgeten på det stora hela visade ett överskott på 400 miljoner.

Nedskärningarna på skolans område skapade snabbt negativa skriverier i alla de stora dagstidningarna. SvD, Aftonbladet, Expressen och DN placerade frågan som förstasidesnyhet under de kommande dagarna. ”Skolan svarar Feldt med ilska”, ”Ett svek mot skolan”, ”Sveket mot skolan”, ”Gör inte skolan ännu sämre” var rubriker som tydligt signalerade ett markerat missnöje med den statliga budgeten.

Medias roll kan förstås på två sätt. För det första gav tidningarna utrymme åt olika aktörer – elever, lärare och allmänhet – att förmedla sin besvikelse över den planerade politiken. I kvällspressen uppmanades läsarna att säga sin mening om nedskärningarna genom att exempelvis ringa till tidningen – ”Ring ikväll om skolan”. För det andra tog tidningarna också egna initiativ till opinionsbildning i exempelvis ledartexter. Längst gick Aftonbladet, som arrangerade en storskalig namninsamling kallad ”Satsa på skolan”, en kampanj som bedrevs i flera veckor understödd av en stor mängd artiklar. Namninsamlingen lanserades på förstasidan samma dag som demonstrationen utanför riksdagshuset med en lista som elever uppmanades att skriva på och sprida. Två kända tonåringar hade redan tecknat ned sina namn – Anton Glanzelius från filmen Mitt liv som hund och Katja Blomquist som spelade rollen ”Sara” i Tv-serien Varuhuset. Under de kommande dagarna uppdaterades listan och följdes upp av reportage där ytterligare personer skrev på. Vid ett tillfälle besöktes ett flertal skolor vilket frammanade en bild av en nationell elevrörelse som stod enad i en särskild protesthandling.

Även några vuxna kändisar figurerade i reportagen om uppropet, däribland Anna Book, Robert Wells, Annika Jankell samt backhopparen Jan Boklöv, som alla bidrog med en namnunderskrift. Detta bruk av offentliga personer kan tolkas som att engagemanget i frågan även sträckte sig utanför elevleden, men också som att elevrösten i sig inte ansågs tillräckligt intressant för att skapa nyheter kring namninsamlingen.

Det var inte första gången media fungerat som en allierad part för elevrörelsen under efterkrigstiden. Under dess formativa skede – mellan det tidiga 1950-talet och mitten av 1960-talet – gavs elevorganisationerna utrymme i ledande dagstidningar, inte sällan gällande protester och kampanjer mot myndigheter. I uppbyggandet av egna tidningar (SECO-aktuellt) och en pressorganisation (Svensk Elevpress) var flera dagstidningar behjälpliga med föreläsare, kurser och studiebesök. De nätverk som då byggdes upp mellan elev- och dagspress blev betydelsefulla även på lång sikt. Flera av chefredaktörerna inom den förstnämnda blev senare aktiva på de ledande dagstidningarna, någonting som med all sannolikhet spelade in när det gällde engagemanget under 1980-talet.

Staten som fiende och motpart
En viktig förutsättning för sociala rörelsers framgång är att de inriktar sig på ett tydligt problem och gärna har en utpräglad motpart. I förhandlingar och dialoger är möjligheten att nå fram med ett budskap större om inte kommunikationen tvingas bli splittrad i flera olika kanaler.

Den person som mer än andra kom att personifiera fienden i kampanjen 1989 blev logiskt nog Kjell-Olof Feldt. I egenskap av finansminister var det han som kom att förknippas med förslaget att ge mindre pengar till skolan. På de förstasidor som publicerades om demonstrationen var det ständigt hans namn som nämndes. I tidningarna fanns även reportage där Feldt figurerade, exempelvis när han sammanträffade med en elev, eller när kvällstidningarna uppmuntrade läsarna att ringa tidningen för att säga sin mening om ministerns nedskärningar.

Genom att låta Feldt personifiera den kritiserade utbildningspolitiken skapades en tydlig motpart. Det var en tacksam massmedial logik, inte minst med tanke på att eleverna samtidigt framställdes som offer och eventuellt även hjältar i en rapportering som på det stora hela förhöll sig positiv till deras protester.

Ur ett historiskt perspektiv var just finansministerns roll som skurk i berättelsen ovanlig. Genom åren hade elevrörelsen riktat sina krav mot Skolöverstyrelsen, utbildningsministrar eller konservativa lärare och rektorer. Den typen av frågor man formulerat hade handlat om skolans och själva undervisningens karaktär. Inte sällan ville man skapa en ny typ av institution som var mer modern och elevtillvänd än tidigare. När man nu 1989 riktade sina kritiska ögon mot Kjell-Olof Feldt var det uttryck för en strid om andra frågor. Snarare än att sträva efter en ny typ av skola handlade protesterna om att man upplevde en successiv försämring, kännetecknad av ett stadigt pågående förfall inte minst i materiellt avseende. I den situationen blev de rena pengafrågorna centrala för att kunna åtgärda slitna lokaler och trasiga skolböcker eller för stora klasser och avsaknad av vikarier.

Men oavsett om det handlade om gamla läroplaner eller om snåla budgetar, var det tydligt att elevrörelsens motpart utgjordes av staten i form av nationell skolpolitik. När eleverna utanför riksdagshuset skanderade ”Feldt betyder svält” eller ”Feldt gör att skolan dör”, var det ett tillspetsat uttryck för en vedertagen uppfattning om att staten styrde utbildningen och att eleverna därmed hade en självklar part att vända sig till för att formulera kritik eller önskemål.

Resultat
Den stora manifestationen utanför riksdagshuset var en dramatisk händelse, och det kunde inte uteslutas att den skulle leda till flera, än mer radikala, protester med desto mer oro och massmedial uppmärksamhet som följd. Strax efter demonstrationen rapporterades det om flera skolstrejker vid ett antal skolor. ”Krossa Feldt! Stoppa Feldt” skanderades det bland annat vid Ålsstensskolan där kronprinsessan Viktoria var elev. Potentiellt kaos tycktes lura bakom hörnet och Skolöverstyrelsens generaldirektör Erland Ringborg vädjade i massmedia om att strejkerna måste upphöra. Som ytterligare tecken på stigande oro nämndes planerna på en ny demonstration, denna gång med så många som 60 000 deltagare. Tillsammans med protester från facken, föräldrar och allmänhet formade sig elevernas aktioner till en stark motrörelse där även den politiska oppositionen ingick.

Utvecklingen mot ökade protester kvävdes emellertid genom att regeringen snart gick till reträtt. Endast åtta dagar efter demonstrationen utanför riksdagshuset meddelade Kjell-Olof Feldt att beslutet om ett utgiftstak skulle rivas upp. Därmed hade den omedelbara anledningen till elevernas protester försvunnit. Medielogiken underströk att det rörde det sig om en ovanligt tydlig effekt av en missnöjesyttring där den samlande opinionen – med elevernas protester som det mest iögonfallande inslaget – verkligen hade givit resultat.

Vad som räknas som ett positivt resultat för en social rörelse är emellertid sällan okomplicerat. Dagen efter Feldts reträtt hörde statsminister Ingvar Carlsson av sig till Göran Persson, kommunalråd i Katrineholm, med en förfrågan om han ville ta över som skolminister. Persson var, till skillnad från sin föregångare Bengt Göransson, entusiastisk till idén om kommunalisering, ett förslag som han också i rask takt lade fram redan under våren 1989. Beslutet genomfördes 1991 som ett led i den allmänna decentraliseringen av skolväsendet och innebar att ansvaret för huvudmannaskapet, lärarnas löner och anställningsvillkor flyttades från staten till kommunerna.

Utvecklingen gör att vi kan betrakta protesterna under vårterminen 1989 som den sista riktigt stora konfrontationen mellan en nationell elevrörelse och en statligt styrd skola. Tillsammans med friskolereformen 1992 kom detta beslut att ge kraftigt förändrade förutsättningar för hur elevers kollektiva aktörskap organiserades och tog sig uttryck. För att förstå effekterna av denna utveckling behöver vi ta hänsyn till både den politiska och massmediala nivån. Med avseende på den förstnämnda innebar det att elevrörelsen nu förlorade en tydlig motpart, åtminstone på det ekonomiska området.

Även om den statliga budgeten fortsättningsvis inkluderade utbildning försköts ansvaret mot kommunerna och deras prioriteringar på den lokala nivån. Motståndet behövde nu formeras mer i relation till hundratals kommunala budgetar än till en stor statlig motsvarighet.  Det blev därmed svårare att urskilja nationellt entydiga mönster och identifiera tydliga symboler för en stram ekonomisk politik. Effekterna kom sannolikt att förstärkas av vad som hände på den massmediala nivån. Genom att eleverna förlorade en tydlig motpart kom också den massmediala logiken att påverkas. Det dramaturgiskt tacksamma narrativet om Staten vs Eleverna förlorade i relevans. Sammanfattningsvis innebar kommunaliseringen att elevrörelsen förlorade inte bara en motpart, utan även en allierad.

Referenser
Amenta, Edwin & Caren, Neal, Rough draft of history: A century of US social movements in the news. Princeton University Press, 2022.
Gitlin, Todd. The whole world is watching: Mass media in the making and unmaking of the new left. University of California Press, 2003.

 

Joakim Landahl är professor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria vid Stockholms universitet. Hans forskning rör bland annat elevers och föräldrars inflytande över skolan samt den pedagogiska vetenskapens och de internationella kunskapsmätningarnas historia. I dagarna utkommer han med boken Lärarliv i historien (tillsammans med Sara Backman Prytz och Johannes Westberg, 2024) och antologin Pedagogikens politik (med Anders Burman och Anna Larsson, 2024).

Daniel Löwheim är docent i idéhistoria och verksam som universitetslektor i utbildningshistoria vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Han disputerade 2006 med avhandlingen Att inteckna framtiden: Läroplansdebatter gällande naturvetenskap, matematik och teknik i svenska allmänna läroverk 1900–1965. Han forskning har framförallt berört naturvetenskapernas utbildningshistoria under 1900-talet, men även den svenska elevrörelsen och utopier inom pedagogik och utbildning.

 

Inledning

Janne Holmén (ordförande FSUH), Joakim Landahl och Daniel Lövheim.

 

Till Vägval nr 1 2024 har vår redaktör Henrik Edgren fått hjälp av gästredaktörerna Joakim Landahl och Daniel Löwheim. De har satt ihop ett temanummer med artiklar som på olika sätt belyser den svenska elevrörelsen under 1900-talets andra hälft. Tillsammans ger bidragen perspektiv på hur skolungdomars kollektiva handlande och politiska aktörskap tagit sig uttryck och förändrats under perioden. I en inledande artikel skriver Victor Johansson om de nationella elevförbunden TLE (Tekniska Läroverkens Elevförbund) och SECO (Sveriges Elevers Centralorganisation) som bildades 1938 respektive 1952. Johansson skildrar en rörelse där tillväxten och enigheten under efterkrigstidens första decennier utmanas av radikalisering och fraktionsstrider i slutet av 1960-talet. Han lyfter också fram enskilda frågor som protester mot betygen under nästkommande decennium och den oundvikliga sammanslagningen av förbunden i början av 1980-talet.

En av de mest framgångsrika kampanjer som SECO var delaktiga i under 1960-talet var Operation Dagsverke. Björn Lundberg skriver om dess tillkomst och expansion i nästa artikel. Han visar hur idén om att skolungdomar utförde ”vanligt arbete” under en dag och lät ersättningen gå till välgörenhet slog an och snabbt etablerade en mångårig tradition. I artikeln framgår också kampanjens betydelse för internationaliseringen av svensk elevrörelse och framväxten av ett mer globalt medvetande under decenniet.

Ytterligare aktioner som ingick i repertoaren för elevers kollektiva aktörskap var demonstrationer. Under det sena 1980-talet upplevde skolan – till skillnad från tidigare decennier under efterkrigstiden – nedskärningar i sin andel av den statliga budgeten. Om manifestationerna mot detta skriver Joakim Landahl och Daniel Lövheim. Artikeln belyser också den organiserade skolungdomens relation till massmedia respektive staten. Båda dessa aktörer kan sägas ha spelat en central roll under protesterna, men på helt olika sätt. Medan den förstnämnda engagerade sig i aktionerna och bidrog till att vidareförmedla elevernas budskap, fungerade den andra som en tydlig motpart i konflikten mot vilken skolungdomen kunde rikta sina krav.

Utöver artiklarna på temat elevrörelsen så inleds numret med en artikel av Axel Hörstedt om latinska disputationer på gymnasiet under 1600-talet, ett fenomen som han med rätta beskriver som en bortglömd undervisningsform. Därpå följer en artikel skriven av Johan Samuelsson, Esbjörn Larsson och Björn Lundberg, med fokus på den stora betydelse som folkrörelsesverige också hade för framkallandet av en beredskaps- och försvarsanda under såväl andra världskriget som det efterföljande kalla kriget.

Vägval 2/2023

Inledning

JANNE HOLMÉN

Fängelserna och 1800-talets utbildningsrevolution

VIKTOR ENGLUND

Lanthushållsundervisningen i Sverige under 1900-talets första hälft

GUSTAV BERRY

Skolans marknadisering – några reflektioner över de senaste tre decennierna

MIKAEL BÖRJESSON

Avreglering och lärarrekrytering: En genomlysning av tre decenniers lärarbehörighet i svensk grundskola

EMIL BERTILSSON

Familjers användning av förskolemarknaden

IDA LIDEGRAN

Friskolor för elever med särskilda behov i Stockholm – En utveckling i marknadiseringens och inkluderingens spår.

EMMA LAURIN

Inledning

JANNE HOLMÉN

Vägval nummer två år 2023, som har redigerats av Henrik Edgren,  innehåller sex artiklar som skildrar olika skolformer i historien och samtiden. Fokus ligger främst på effekterna av de senaste årtiondenas avregleringar och marknadisering av skolsystemet. Numret inleds emellertid med två bidrag om lite äldre skolformer.

Först ut är Viktor Englunds artikel om undervisning i fängelseskolor under 1800-talet. Ämnet är mycket aktuellt idag, med tanke på de snabbt ökande antalet unga fångar vid svenska fängelser. Därefter följer en text av Gustaf Berry, som skildrar lanthushållsskolorna, en skolform som under en stor del av 1900-talet erbjöd utbildning till kvinnor på landsbygden, bland annat i syfte att motverka att de flyttade in till städerna.

Mikael Börjesson beskriver de olika faserna i friskolornas historia från och med 1990-talet fram till och med idag. Han skildrar hur dagens dysfunktionella skolmarknad har växt fram som resultatet av en rad beslut vars konsekvenser egentligen ingen kunnat förutse eller överblicka. Därefter skildrar Emil Bertilsson en av de mest bortglömda avregleringarna i den svenska skolhistorien, 1993 års avskaffande av meritvärderingssystemet för läraranställningar. Med den som utgångspunkt diskuterar han hur andelen behöriga lärare i den svenska skolan successivt minskat samtidigt som skillnaderna mellan skolor ökat.

Ida Lidegrans artikel skildrar hur föräldrar förväntas göra aktiva och medvetna val för sina barn redan på förskolemarknaden. Hon visar bland annat att desto högre utbildningsnivå föräldrar har, desto mer benägna är de att välja fristående förskolor som föräldrakooperativ. I den avslutande artikeln behandlar Emma Laurin framväxten av en särskild nisch av friskolemarknaden som riktar sig till barn med särskilda behov. Denna sektor kunde växte fram i det fördolda i en snårig process som präglades av en rad motstridiga beslut.

Sammantaget visar artiklarna upp en bild av ett komplext och splittrat svenskt skolsystem som i och för sig är spännande att forska om, men som tyvärr är svårt att verka och navigera i, såväl för lärare som för elever och föräldrar.

Janne Holmén är lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet och sedan 2022 ordförande i Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Translate »