HENRIK ROMÁN, JOHANNA RINGARP

I den här artikeln tar vi upp grundskolereformens genomförande ur ett kommunalt perspektiv, med särskilt fokus på skillnader mellan stad och landsbygd. Störst uppmärksamhet ägnar vi landsbygdens villkor i samband med genomförandet av reformen. Artikeln bygger på data inhämtade i vårt forskningsprojekt ”Vem har styr skolan?” där vi följer den kommunala skolans och skolpolitikens utveckling 1950 – 2010, främst genom att studera kommunerna Stockholm, Tierp och Växjö. [1]. I denna artikel kommer vi dock att ta ett lite bredare grepp och ge exempel även från andra kommuner. Artikeln består av fem delar: Enhetsskoleförsöken; Kommunernas möjligheter att få delta i försöken; Högstadiefrågans lösning – några kommunala varianter; Grundskolans genomförande i Stockholm, Växjö och Tierp; Stad och land – hur skapa en skola för alla kommuner?

 Enhetsskoleförsöken

Grundskolan beslutades formellt av riksdagen 1962, men ser vi till genomförandet av reformen kan vi tala om en 25-årig process som startar i slutet av 1940-talet och avslutas i början av 1970-talet. Statligt initierade försök med enhetsskola av grundskolemodell inleds på allvar 1949, men har ett par kommunala förelöpare redan 1947 i form av Stockholmsförsöket med så kallad inbyggd realskola och Södertäljes försök med ett frivilligt nionde skolår. 1972 läggs den allra sista folkskolan ned. Det långa tidsspannet återspeglar en förskjutning inte bara i tid utan också i rum vad gäller grundskolans införande. De kommuner som fick enhetsskola på försök redan från 1949 och framåt gjorde en annan reformresa jämfört med de kommuner som gradvis införde grundskolan under 1960-talet och inpå 1970-talet.

Delvis återspeglar de skilda resorna och förloppen geografiska och demografiska skillnader inom landet. Grundskolereformen lyftes bland annat fram som en landsbygdens skolreform som skulle ge alla barn oavsett geografisk hemvist jämlika möjligheter till utbildning. 1950-talets enhetsskoleförsök var av det skälet geografiskt utspritt över landet och mellan kommuner av skiftande karaktär och storlek. Såväl stora städer som små glesbygdskommuner ingick i försöken. Sammanlagt berördes ungefär hälften av de 1 037 kommuner (133 städer, 88 köpingar och 816 landskommuner) som bildades genom 1952 års kommunreform. En betydande del av försökskommunerna deltog först mot slutet av försöksperioden 1949–1961. Hur många skolor från respektive kommun som ingick i försöken varierade också.

Geografiskt sett involverades nästan alla län i Sverige – undantagna var Hallands och Gotlands län – i försöksverksamheten. Antalet kommuner i länen varierade dock starkt. I Västmanlands län omfattade försöken i princip alla 28 kommuner, medan det i i de angränsande länen Södermanland och Örebro deltog enbart tre kommuner per län (av 39 respektive 33 kommuner).[3]

Enhetsskoleförsökens geografiska utbredning var grundad i direktiv utarbetade av Skolöverstyrelsen (SÖ), i samråd med den pedagogiska expertgruppen som var ansvarig för försökens utformning och utvärdering. Men det återspeglar även kommuners intresse att delta. Kommunerna kunde ansöka om deltagande och SÖ hade rätten att bevilja eller avslå en kommunal ansökan, beroende på om myndigheten och expertisen ansåg att kommunen uppfyllde ställda kriterier. 1946 års skolkommission hade tillfrågat 264 kommuner om deras intresse att delta i försöksverksamheten från start. 144 av de tillfrågade kommunerna ansökte om att få delta i försöken med nioårig enhetsskola.[4] 14 av dessa valdes av SÖ ut som deltagare från 1949/50 och ytterligare fem kommuner fick ansluta från 1950/51.  Ute i landet fanns alltså tidigt ett stort kommunalt intresse för försöksverksamheten, vilket Kommunal skoltidning konstaterade 1951:

Den försöksverksamhet, som ska bereda vägen för enhetsskolan och lämna erfarenhet om möjligheten att i praktisk verklighet omsätta de teoretiska spekulationerna, följes av landets skoldistrikt med största uppmärksamhet. Det positiva intresset för skolan är för närvarande oerhört starkt hos de lokala skolmyndigheterna och bland målsmän och lärare. Det är därför av vikt, att allmänheten hålles à jour med resultatet av experimenten. Annars kan det nu levande och starka intresset lätt slockna eller tyna av.[5]

Det kommunala intresset bottnade i många fall i en förhoppning om att enhetsskolan skulle stärka den egna kommunens skolsituation. Det gällde nog särskilt mindre kommuner på landsbygden, som dittills hade en begränsad mängd skolformer. I städerna fanns ett större utbud av skolformer, och därmed fanns det större spänningar mellan parallellskolesystemets försvarare och kritiker. Det gick en skiljelinje mellan de som ansåg att ett enhetligare skolsystem krävde helt nya skolformer och de som i första hand ville reformera de befintliga skolformerna (folkskola, läroverk, flickskola och yrkesskolor).

I de mindre kommunerna uppmärksammades i stället en annan problematik som var direkt kopplad till den kommunreform som genomfördes 1952. Kritik riktades mot att kommunreformen varit för försiktig. En stor del av de nybildade 816 landskommunerna hade ett relativt låg invånarantal och saknade dessutom i många fall en större centralort. Detta skulle enligt kritikerna medföra svårigheter att genomföra enhetsskolan fullt ut, eftersom den förutsatte större, centralt placerade högstadieskolor. Även detta togs upp i Kommunal skoltidning redan 1951 i flera artiklar:

Den nya kommunindelningen, som slutgiltigt fastställts under det gångna året, är en av förutsättningarna för skolreformens genomförande. Hur kommuner med ett invånarantal av 3000 och därunder ska kunna genomföra sin del av programmet är en fråga, som många kommunalmän gör sig. I inte så få fall har dessa kommuner fått en sådan geografisk och social struktur, att möjlighet för en naturlig centrumbildning helt saknas.[6]

För att kunna delta i försöksverksamheten behövdes alltså ett godkännande från SÖ. Kommunerna skickade i sina ansökningar in uppgifter gällande dels kommunernas befolkningsmängd, dels elevantal i olika årskullar och dels vilka typer av skolor som fanns inom kommunen till SÖ:s försöksavdelning. Därtill skildrades hur personalgrupperna i skolan och ortens företagare ställde sig till enhetsskolan. Även den geografiska lokaliseringen av centralskolan samt hur lokalbehovet i kommunen såg ut togs upp i ansökan.[7] Förutom kommunernas egna redogörelser hade även länsskolnämndernas skolinspektörer möjlighet att inkomma med synpunkter gällande skoldistrikten. I kartbilden, nedan, går det att se försöksverksamhetens expansion/etablering i landet över tid.

 

Klicka för att ladda ned / läsa kartan som PDF ->

Kommunernas möjligheter att få delta i försöken

I de flesta fall godkändes kommunernas ansökan direkt, men det finns också fall där SÖ av olika skäl avslog ansökningarna. I följande avsnitt ger vi några exempel på kommunala skoldistriktfrån skilda delar av landet som lyckades olika väl med att få delta i försöksverksamheten.

Alnö skoldistrikt är ett exempel på en kommun där processen gick snabbt. Alnö (5 061 invånare 1956) skickade in en ansökan 1956/57 och redan läsåret därpå inleddes försöksverksamheten.  Ett skäl till detta var förmodligen att enhetsskola redan var etablerad i trakten: ”Grannkommunerna Timrå och Sköns köpingar, Sundsvalls stad och Njurunda kommun har samtliga infört försöksskola”, skriver Alnö i sin ansökan. Dessutom kunde man peka på ett starkt stöd inom kommunen: ”Skolstyrelsen har enhälligt förordat försöksskolans införande. Besluten i kommunalnämnd och kommunalfullmäktige var likaså enhälliga. Även lärarkåren har enhälligt uttalat sig för införande av försöksskola.”[8]

Andra kommuner hade en större uppförsbacke, som exempelvis Rämmens skoldistrikt i Värmland. Det var en liten kommun både befolknings- och storleksmässigt (3 186 invånare på 290 km² år 1951) där skogsbruket dominerade. Utbildningsnivån var låg, bara 30 % gick över till realskolan efter åk 6 och det fanns ingen högre skolor i distriktet. De som ville läsa vidare fick ta sig till Filipstad.  Trots detta, eller kanske just därför hade Rämmen redan 1949 och 1951 ansökt om att vara en del av försöksverksamheten, men fått avslag. Inför läsåret 1953/54 skickade distriktet in ytterligare en ansökan och denna gång förordade folkskoleinspektören ett positivt svar från staten. Inspektören anförde tre skäl till bifall; att orten hade en ovanligt intresserad och duglig lärarkår, att det fanns ett behov av ett högstadium, med en teoretisk linje 9g, samt slutligen att Rämmen var villig ”att satsa pengar och arbete” på verksamheten. Den enda som enligt inspektören talade mot Rämmen var att ”angränsande distrikt inte (var) villiga att besluta om försöksverksamheten”. [9]  Få kommuner i Värmlands läns östra inspektionsområde deltog de första åren av enhetsskolförsöket. [10] Förutom Rämmen var Finnskoga-Dalby (1956), Ullvättern (1957) och Kroppa (1957) relativt tidigt ute.[11]

I Kroppa skoldistrikts ansökan framkom en liknande problematik som den i Rämmen. En ovilja från grannkommunerna (Värmlandsberg och Storfors) att pröva enhetsskolor, medförde att Kroppa framhöll möjligheten att etablera ett samarbete med Rämmen. Samarbetet skulle enligt ansökan bestå av att man startade en skogslinje (9y) i Nykroppa (Kroppa) medan de Kroppaelever som ville gå på handelslinjen (9a) skulle kunna åka till Lesjöfors i Rämmen kommun. Övriga elever från Kroppa som ville gå vidare till högra studier (9g) skulle enligt ansökan kunna åka till Kristinehamn.[12]

Högstadiefrågans lösning – några kommunala varianter

Exemplen i föregående avsnitt antyder att trots att enhetsskolereformen sågs som en landsbygdens reform, så var det i praktiken svårt för små kommuner i glesbygden att komma med i försöksverksamheten. De ansågs varken ha tillräckligt elevunderlag eller betryggande ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för att delta. Denna problematik upphörde inte i och med 1962 års grundskolebeslut. Många mindre kommuner fick vänta i flera år efter 1962 på att få ett slutligt statligt godkännande att inrätta en nioårig grundskola.

Den stora stötestenen var de mindre kommunernas förutsättningar att upprätthålla en högstadieskola. Statens målsättning var högstadieskolor med minst tre parallella klasser per årskurs, men kunde i mer glesbebyggda regioner acceptera skolor med färre parallellklasser. Under 1960-talet förbereds 1971 års kommunreform och som led i detta bildas över landet kommunblock där ett antal mindre kommuner samverkar, bland annat i skolfrågor.[13] Kommunblocken blev därmed ett sätt att lösa problematiken med högstadieskolornas placering, men det bidrog samtidigt till den fördröjning av grundskolans införande som flera landsbygdskommuner fick stå ut med. Här följer några relativt detaljerade beskrivningar av hur olika småkommuner hanterade högstadiefrågan. Exemplen som huvudsakligen är bygger på redogörelser i Kommunal skoltidning illustrerar olika slags lösningar som kommun och stat utvecklade för att kunna erbjuda högstadieundervisning för de små kommunernas elever.

Hälsinglandskommunen Bergsjö (med 3 792 invånare 1950[14][1]) blev försökskommun 1953/54 och bedrev från läsåret 1958/59 högstadieundervisning. Bergsjö var ett exempel på en tvåparallellig högstadieskola, som i den linjedelade nionde årskursen fick tillskott av elever från tre grannkommuner. 1964 gav länsskolinspektör Anders Wikberg en övervägande positiv redogörelse för denna modell, som han menade kunde vara ett bra sätt att tillgodose landsbygdens utbildningsbehov:

Som argument mot små högstadier har ofta anförts, att elevunderlaget är otillräckligt för att tillgodose elevernas önskemål i fråga om tillval och linjeval. Givetvis är detta riktigt så tillvida, att elevernas förstahandsönskemål ofta ej kan tillgodoses. Denna olägenhet har dock knappast varit särskilt påtaglig vid det i regel tvåparallelliga högstadiet i Bergsjö. Att 5 à 6 tillvalsgrupper kunnat anordnas i årskurserna 7 och 8 bör kunna anses relativt tillfredsställande.

I fråga om linjeval i årskurs 9 har emellertid resurserna varit mera begränsade. Med hänsyn till den hos eleverna rådande tendensen att i allt större utsträckning göra tillval med inriktning mot allmänbildande studiegång kommer sannolikt olägenheten i detta avseende att framledes bli mindre framträdande.[15]

På ett liknande sätt, gällande högstadiet och dess elevunderlag, resonerade man i Västmanland, det län som i störst omfattning deltog i enhetsskoleförsöken och därigenom också blev ett av de län som tidigast fullbordade införandet av grundskolan. I Västmanland fick nästan alla kommuner relativt tidigt egna högstadieskolor: 1965 gällde det 20 av 26 västmanländska kommuner, trots att två av dem, Vittinge och Kungsåra, hade färre invånare än SÖ:s rekommenderade gräns på 3 000 invånare, och flera andra kommuners invånarantal låg precis på gränsen.  Enligt ordföranden i Västmanlands länsskolnämnd var deras erfarenhet att små högstadieskolor både var billiga att bygga och minst lika välfungerande som större skolor: ”[D]essa små högstadier är effektiva och eleverna uppnår också goda resultat”.[16]  Västmanland kan i sin tur kontrasteras mot Östergötlands län som bestod av 44 kommuner, men där högstadierna koncentrerades till 22 centralorter. Minsta upptagningsområdet för en högstadieskola var Ydre med ett befolkningsunderlag på cirka 5 000 invånare.[17]

I Norrlands mest glesbebyggda trakter prövade man även så kallade enparallelliga högstadieskolor. De norrbottniska byarna Jockfall och Lansjärv, som båda låg cirka fyra mil från centralorten Överkalix, var två exempel. Ramsjö i Hälsingland, cirka sex mil från Ljusdal, ett annat. I dessa mycket små skolor leddes delar av undervisningen lokalt av lärare på plats, andra delar bedrevs via korrespondens (Hermods), men eleverna fick också åka till en större skola i den närmaste centralorten för ämnen som krävde särskilda lokaler och lärarkompetens (hemkunskap, yrkesämnen och NO-undervisning).[18]

Ett annat slags exempel är det initiativ som tidigt togs av sju kommuner runt Södertälje i Södermanland. Även i denna bygd var kommunerna små och lantliga, men närheten till Södertälje öppnade för samverkan med staden. Som vi redan har påpekat, noterade flera kommuner tidigt att 1952 års kommunreform inte var anpassad till enhetsskolereformen. De sju kommunerna i Södertäljetrakten – Hölö och Enhörna i Södermanlands län och Salem, Enhörna, Grödinge, Turinge och Östertälje i Stockholms län – tog redan 1953 initiativet om gemensam högstadieplanering, i samverkan med staden Södertälje.  Täljebygdens Skolförening satte som mål upp en gemensam högstadieskola med fyra parallellklasser, placerad i Södertälje stad. Någon sådan särskild skola upprättades aldrig, men Södertälje – som i likhet med Stockholm varit tidigt ute med egna försök med sammanhållen nioårig skola – kom redan från 1956 och framåt att ta emot de omgivande kommunernas högstadieungdomar. De flesta av dessa elever gick i Mariekällskolan, en skola som byggdes under tidigt 1950-tal och då ansågs mycket modern.[19]

Om vi så vänder blicken mot de tre kommuner – Stockholm, Växjö och Tierp – som står i fokus i projektet ”Vem har styrt skolan” så kan de sägas visa på de vitt skilda förutsättningar som präglade Skolsverige under 1950- och 1960-talen. De representerar tre skilda samhällstyper: storstaden (Stockholm) den mellanstora staden (Växjö) och landsbygdsregionen (Tierp). Av dessa tre var det i första hand landsbygdsregionen Tierp som brottades med de typer av problem och utmaningar som vi främst fokuserat i denna artikel: svårigheter för små kommuner att bli antagna som försökskommuner under 1950-talet, önskemålen om att få upprätta mindre högstadieskolor, de små kommunernas behov av samordning och samgående med grannkommuner.

Städerna hade kort sagt en annan ekonomisk och även utbildnings- och befolkningsmässig grund att stå på. Därmed hade de större möjligheter än mindre kommuner att delta i försöksverksamheten under 1950-talet, förutsatt att det fanns politiskt stöd för ett sådant deltagande. I många städer var det i stället motsättningar mellan olika utbildningsideal som var den kanske största stötestenen under 1950- och 1960-talen tillsammans med utmaningen att faktiskt hinna bygga skolor i takt med befolkningstillväxten.

Storstaden Stockholm gick in tidigt i försöken i en period av stark folkökning främst i de nybyggda förortsområden i Söderort (och i Västerort) där staten i samråd med staden valde att förlägga samtliga försöksskolor. Det förstärkte en geografisk uppdelning mellan gammalt och nytt, mellan det beprövat etablerade och det experimentella vilket delvis återspeglade och även förstärkte den laddade differentieringsfrågan: hur långt upp i skolan elever borde gå i sammanhållna klasser.

1950-talets skoldebatt kring denna fråga hämtade i ganska hög grad argument från situationen i Stockholm. Det fanns flera skäl till detta. De flesta stora tidningar var stockholmsbaserade, riksdag och regering verkade i Stockholm, och många nationellt framträdande skoldebattörer var kommunalpolitiker i huvudstaden. Dessutom var försöksverksamheten i Stockholm betydligt mer omfattande än någon annanstans i landet. Försöken i Stockholm blev inte minst av den anledningen riktningsgivande för den slutliga reformen. Efter ett politiskt stormigt 1950-tal beslutade Stockholms stadsfullmäktige 1960 att införa enhetsskola i hela staden för att på så vis föregripa 1962 års grundskolereform. 1960-talet präglades sedan av ett relativt politiskt lugn. Det blev en tid då staden omorganiserade i stor skala. Skolor byggdes eller byggdes om för att passa de riktlinjer som anges för grundskola och senare gymnasieskola, och en integrerad skolförvaltning tog form och växte stadigt i omfång: politikerna trädde tillbaka till förmån för tjänstemän och pedagogisk expertis. Stockholm byggde upp en ambitiös förvaltningsorganisation med särskilda undervisningsavdelningar för grundskolans tre stadier och för den gymnasiala utbildningen. Dessutom inrättades 1967 ett kommunalt forskningsinstitut, Pedagogiskt centrum, med särskilt ansvar för pedagogiskt utvecklingsarbete och utvärdering. [21]

Växjö var också en stad som expanderade, men till skillnad från Stockholm skedde den stora befolkningsökningen främst på 1960-talet. Växjö var relativt tidigt ute som försökskommun. 1957 inleddes försöken med enhetsskola.  I enhetsskoleförsöken deltog dessutom flera av de tio omgivande landskommuner som vid kommunreformen 1971 helt eller delvis införlivades i Växjö kommun. Staden var sedan länge ett administrativt, kyrkligt och utbildningsmässigt centrum i en bygd som i övrigt var relativt glesbefolkad och som låg vid sidan om de stora genomfartslederna.

Att Växjös expansion tog fart under 1960-talet innebar att småstaden var på väg att omvandlas till en mellanstor stad och att Växjös politiker såg möjligheter att genom utbildning stärka stadens regionala ställning. Här fanns Katedralskolan, ett av Sveriges äldsta läroverk, med rötter i medeltiden och gymnasieprivilegier sedan 1643, och här fanns folkskollärar- och småskollärarseminarietraditioner som under 1960-talet ledde fram till en permanent lärarhögskola för grundskollärare. Det fanns tidigt en uttalad strävan från Växjö stads sida att ligga i framkant vad gällde skolans modernisering, både i fråga om den obligatoriska skolan och sett till utbildningssystemet i sin helhet. Den modernt utrustade folkskolan Ulriksbergsskolan som invigdes redan 1950 var ett tidigt exempel på detta.

Och ett nytt och stort läroverk byggdes 1958 i Bauhaus-stil, eftersom den gamla Katedralsskolan var sliten och alldeles för liten för att rymma ett stadigt växande antal elever. Mot slutet av 1960-talet byggdes Teknikum, ett tekniskt gymnasium.[23] Under 1960-talet uppfördes även flera helt nya nioåriga grundskolor i Växjö i de nybyggda bostadsområden som tillkom. En annan betydelsefull utbildningsförändring under 1960-talet var att Växjö 1967 – tack vare framgångsrikt kommunalt lobbyarbete – blev universitetsfilial till Lund, i konkurrens med Jönköping och Kalmar.[24]

Tierpsregionen bestod från 1952 av sju kommuner (Tierps köping, Tierps landskommun, Vendel, Söderfors, Västland, Österlövsta och Hållnäs), där framför allt de mest lantliga kommunerna började uppleva en befolkningsminskning från 1930-talet och framåt. Enbart en av dessa sju kommuner som 1974 slogs samman till Tierps kommun deltog i enhetsskoleförsöket.  Det var Vendel som fick enhetsskola på försök 1959. För övriga sex kommuner dröjde det innan grundskolan var fullt genomförd. Inte minst dröjde det innan man fick något högstadium. 1968 invigdes Aspenskolan, en stor högstadieskola centralt placerad i Tierps köping.

Man får nog säga att en av orsakerna till denna fördröjning var 1952 års kommunreform. Den var precis som Kommunal skoltidning redan 1951 hade påpekat inte riktig kompatibel med enhetsskolemodellen. I Tierpstrakten blev detta särskilt påtagligt, då kommunerna var ungefär lika små. Tierps köping hade drygt 4 000 invånare 1960, medan övriga kommunerna hade färre än 3 000 invånare . Kommunerna behövde därför gå samman för att kunna möta de grundläggande krav som staten ställde på högstadieskolor. Skolorna måste ju ha en viss storlek för att kunna rymma de alternativa kurser och linjer som grundskolans högstadium förväntades erbjuda. I ett första steg planerades två nya högstadieskolor i Tierpsregionen, utöver det högstadium som redan fanns i Centralskolan i Örbyhus inom Vendels kommun. Ett högstadium planerades i Tierp för elever från Tierps köping, Tierps landskommun och från Söderfors. Det andra högstadiet skulle samla elever från de nordliga landskommunerna Västland, Österlövsta och Hållnäs.

Men motsättningar mellan de senare kommunerna i kombination med deras vikande befolkningsunderlag fick staten att efter flera turer överge tanken på ett högstadium i de nordliga delarna. Sex kommuner (Vendel fortsatte stå vid sidan om) gick 1964 samman i ett kommunblock som också bildade ett gemensamt skolförbund. Skolförbundet blev huvudman både för den ovanligt stora högstadieskolan Aspenskolan och för Högbergsskolan, den gymnasieskola som också byggdes i centralorten Tierp i slutet av 1960-talet.[25]

Stad och land – hur skapa en skola för alla kommuner?

I denna artikel har vi utifrån ett kommunalt perspektiv behandlat några konsekvenser/effekter som införandet av grundskolan fick i Sverige. Grundskolereformen har sagts vara landsbygdens reform, men som vi har visat var etableringen av enhetsskolan problematisk och tidsödande för de mindre kommunerna. För att kunna genomföra reformen behövde kommunerna gå samman i kommunblock och/eller samordna skolverksamheten inom inspektionsområdena. Detta gällde inte minst för glesbygdsområden och i kommuner med relativt svaga utbildningstraditioner.

I våra tre fallkommuner Stockholm, Tierp och Växjö framgår skillnaderna mellan stad och landsbygd tydligt. Stockholm i egenskap av huvudstad, med breda utbildningstraditioner och en väletablerad skoladministration låg steget före den nationella omorganiseringen. Även Växjö är ett exempel på att staden kunde dra nytta av sina befintliga utbildningsresurser i anpassningen till ett förändrat skolsystem. De motsättningar som fanns Stockholm och i Växjö mellan enhetsskolans förespråkare och de som i stället värnade läroverket skapade debatt, men fungerade också som bränsle för en aktiv kommunal skolpolitik.

I Tierpsregionen ser vi reformen ur landsbygdens perspektiv. Där hade de små kommunerna framför allt behov av mer utbildning för de unga, och följaktligen var motståndet mot enhetsskolan relativt svagt.  Men i Tierp och i många andra landsbygdsregioner fick man vänta relativt länge på definitiva besked från statsmakterna.  I Tierp etablerades grundskolan mot slutet av 1960-talet som en del av den kommunsammanslagning som inleddes vid 1960-talets mitt och för Tierps del fullbordades 1974.    Grundskolereformens långdragna genomförande, en process som alltså tog cirka 25 år, innebar onekligen förbättrade utbildningsmöjligheter för landsbygden. Nio års skolgång blev tillgängligt för alla inom ett relativt nära avstånd. Men högstadiet – med dess uppdelning i linjer (fram till 1969) och tillvalsämnen, och dessutom krav på särskilda undervisningssalar i NO-ämnen och hemkunskap – satte vissa gränser.  Högstadieskolorna fick helst inte vara för små.

Grundskolans utformning innebar i hög grad en standardisering av skolan.  De reformansvariga var förvisso inte omedvetna om landsbygdens och framför allt glesbygdens speciella förutsättningar, vilket exemplen med en- och tvåparallelliga högstadieskolor visar. Fast de var undantagen som bekräftade regeln.  Generellt byggde hela skolreformeringen på ett visst mått av standardiserat storskalighetstänkande, delvis i linje med 1971 års kommunreform. Aspenskolan i Tierp som invigdes 23 mars 1968 fick belysande nog åtta parallellklasser i respektive årskurs 7–9 och blev med knappt 700 elever en mycket stor högstadieskola, placerad i en köping med drygt 4 000 invånare.  Å ena sidan blev det en resursmässigt välrustad skola. Å andra sidan blev det en skola med stora elevgrupperingar där merparten av eleverna inte bodde i köpingen Tierp utan flera mil bort i någon av grannkommunerna. Landsbygdens skola blev kan man säga mer lik stadens, utformad efter en stadsanpassad, storskalig modell. Det var en modell som redan under 1960-talet väckte visst motstånd och som från 1970-talet och framåt blev ännu mer ifrågasatt, när nygamla utbildningspolitiska visioner om ökad decentralisering och lokalt inflytande gjorde sig gällande. Men det är en annan historia.

---

Henrik  Román är fil dr och universitetslektor i pedagogik, vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Han leder för närvarande forskningsprojektet Vem har styrt skolan? som jämför kommunal skolpolitik i  fyra svenska kommuner – Stockholm, Tierp, Växjö och Malmö –1950-2010. Román har i fyra tidigare studier beskrivit och analyserat Stockholms skolpolitik från och 1950-talet och framåt.

Johanna Ringarp, Uppsala fil. dr i historia. Disputerade 2011 vid Lunds universitet på avhandlingen: Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling (Makadam förlag). Hennes forskningsintressen rör internationella kunskapsmätningar samt styrning, ledning och utvärdering av skolsektorn. Ringarp är också föreståndare för Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

---

REFERENSER

Försöksverksamhet vid nioårig enhetsskola 1952–1962, FV:1 (A-D), Skolöverstyrelsen (SÖ), Riksarkivet.

Kommunal skoltidning 1951–1965.

Larsson, Lars-Olof. (1991). Växjö genom 1000 år. Stockholm: Norstedt.

Marklund, Sixten (1982). Skolsverige 1950–1975. D. 2, Försöksverksamheten. Stockholm: Liber/Utbildningsförl..

PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:1 (A-L), SÖ, Riksarkivet.

PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:2 (L-Ö), SÖ, Riksarkivet.

Román, Henrik (2014). Från folkskoleinspektion till utbildningsförvaltning: Stockholms skolförvaltning efter 1958: svensk skola i ett kommunalpolitiskt perspektiv. Stockholm: Utbildningsförvaltningen, Stockholms stad.

Román, Henrik (2011). I enhetsskolans tidevarv: Skoldebatter i fullmäktige 1950–1985. Torbjörn Nilsson (red.). In Stockholm blir välfärdsstad: kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stockholm: Stockholmia.

Román, Henrik, Hallsén, Stina och Nordin, Andreas, (2016), ”Geografisk rättvisa i svenska skolreformer. Ett kommunalt perspektiv”, i: Maja Elmgren, Maria Folke-Fichtelius, Stina Hallsén, Henrik Román, Wieland Wermke (Eds.). Att ta utbildningens komplexitet på allvar. En vänskrift till Eva Forsberg. Uppsala: Uppsala Studies in Education.

SCB, Sveriges kommuner 1952–1986. Förändringar i kommunindelning och kommunkoder, 1986:5, Stockholm 1986, http://www.scb.se/statistik/OV/AA9999/2003M00/X22OP8605.pdf.

SCB, Folkräkningen den 31 december 1950, Stockholm: PA Nordstedt och söner, 1952.

Öberg, Henning (1992). Pionjärår och pionjäranda: försöksskoleepoken i Stockholm 1945–1965. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning.

SCB, Folkräkningen den 31 december 1950, Stockholm: PA Nordstedt och söner, 1952

NOTER

[1] I vårt forskningsprojekt Vem har styrt skolan? jämför vi hur tre svenska kommuner – Stockholm, Växjö och Tierp – har hanterat svenska skolreformer under perioden 1950–2010. Syftet är att historiskt skildra och analysera svensk skola och skolpolitik från ett kommunalt perspektiv. Kommunerna har haft mycket skilda förutsättningar att hantera skolreformer, oavsett om reformerna utlovat starkare standardisering och statlig styrning (införandet av grundskola och gymnasieskola under 1960-talet) eller om de utlovat större lokal variation och starkare kommunal styrning (den mål- och resultatstyrda skolan under 1990-talet). Det innebär å ena sidan att staten i dessa reformer utvecklat olika slags modeller för att tillgodose kommunernas varierande behov utifrån den uttalade statliga ambitionen att skapa en skola för alla. Staten har varit djupt engagerad i att styra skolan så att så väl individuella som geografiska skillnader ska utjämnas och/eller värderas som tillgångar. Det innebär å andra sidan att kommunen genomgående haft en central roll som skolans huvudman, också före 1990-talets reformer även om dessa i flera avseenden ökade det kommunala handlingsutrymmet och det kommunala ansvaret för skolan. Den svenska skolan har med andra ord genom hela den studerade tidsperioden varit både kommunalt och statligt styrd.

[2] Dokumentationen Kommunerna 1955 var ursprungligen en 50-årsgåva till Sixten Larsson, förbundsdirektör i Landskommunernas förbund. Han donerade samlingen till förbundets arkiv och nu finns den att tillgå digitalt via Ortshistoria.se som är ett historiskt uppslagsverk över svenska städer och orter och som drivs av Stads- och kommunhistoriska institutet: http://ortshistoria.se/kommunerna_1955/om_kommunerna_1955. Österåkerbilden återfinns på webbsidan http://ortshistoria.se/kommunerna_1955/osterakers_landskommun

[3] Marklund, 1982, s. 471-475.

[4] Marklund 1982, s. 24.

[5] Kommunal skoltidning 1951:1, s. 1.

[6] Ibid. Se även ”Storkommunernas skolproblem” Kommunal skoltidning, 1951:3, s. 113 f och ”De nya skoldistrikten, 1951:3, s. 184-188.

[7] ”Alnö skoldistrikt”, PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:1 (A-L), Skolöverstyrelsen (SÖ), Riksarkivet (RA).

[8] ”Alnö skoldistrikt”, PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:1 (A-L), SÖ, RA.

[9] ”PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola i Rämmens skoldistrikt”, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:2 (L-Ö), SÖ, RA, citat s. 2. Anledningen till detta är dock inte beskrivet. Grannkommuner i inspektionsområdet: Värmlandsbergs landskommun (som var en sammanslagning av Brattfors, Gåsborn, Färnebo och Nordmark genom kommunreformen 1952) samt Gustaf Adolf.

[10] Följande kommuner ingick i inspektionsområdet: Ekshärad, Filipstad, Finnskoga-Dalby, Hagfors, Kristinehamn, Kroppa, Norra Ny, Norra Råda, Rämmen, Storfors, Ullvätterns, Visnum, Värmlandsberg och Väse, se SCB, Sveriges kommuner 1952–1986. Förändringar i kommunindelning och kommunkoder, 1986:5, Stockholm 1986, s. 56-58, http://www.scb.se/statistik/OV/AA9999/2003M00/X22OP8605.pdf.

[11] Under slutet av 1950-talet var det flera kommuner i området som kom att införa enhetsskolan, se kartan.

[12] ”PM angående införande av försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola i Kroppa”, Alfabetisk ordning efter skoldistrikt 1956–1957, F III:1 (A-L), SÖ, RA.

[13] Se t ex ”Synpunkter på den formella organisationen av samarbetet mellan Braås, Lenhovda och Nottebäcks kommuner med avseende ’enhetsskolans högstadium´”, 31 oktober 1955, Försöksverksamhet vid nioårig enhetsskola 1952–1962, FV:1 (A-D), SÖ, RA. I PM:et beskrivs den organisatoriska och ekonomiska relationen mellan kommunerna. Det diskuteras också ifall det inte framöver skulle vara positivt med en kommunsammanslagning, År 1971 ändrades dock relationen då Braås gick upp i Växjö kommun, medan Lenhovda och Nottebäck gick upp i Uppvidinge kommun, se SCB, Sveriges kommuner 1952–1986. Förändringar i kommunindelning och kommunkoder, 1986:5, Stockholm 1986, s. 23-24, http://www.scb.se/statistik/OV/AA9999/2003M00/X22OP8605.pdf.

[14] SCB, 1952, s. 105.

[15] Kommunal skoltidning 1964:8, s. 512. ”Några erfarenheter från högstadiet i Bergsjö”

[16] Kommunal skoltidning 1965:8, s. 490. ”Alla kommuner i Västmanland har grundskolan

helt genomförd”

[17] Kommunal skoltidning 1964:2, s.112-117. ”Grundskolan i Östergötlands län”

[18] Kommunal skoltidning 1964:2, s. 90-95. ”Svårlösta högstadieproblem i Norrlands glesbygder” Se även Kommunal skoltidning 1965:1, s. 42-45. ”Glesbygdens högstadium”

[19] Kommunal skoltidning 1965:1. s. 37f. ”Tioårigt samarbete i Södertäljeregionen”

[20] http://stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=14318

[21] Debatterna kring enhetsskolan beskrivs i Román 2011 medan Stockholms skolförvaltnings historia från 1958 och framåt beskrivs i Román 2014. För en mer ingående beskrivning av försöksverksamheten i Stockholm, se Öberg 1992.

[22] Foto: Bengt Oberger (Eget arbete) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons.

[23] Det kan inflikas att det i Växjö liksom i Stockholm fanns en stark motsättning mellan de som förespråkade enhetsskolan och de som värnade läroverket. I den mindre staden personifierades denna motsättning i än högre grad än i Stockholm genom att de mest framträdande skolrepresentanterna också var ledande politiker. Arnold Guntsch som var läroverkets rektor (1950–1975) representerade Högerpartiet i kommunfullmäktige, medan socialdemokraten Georg Lücklig med folkskollärarbakgrund ledde skolförvaltningen (som överlärare 1946–1958 och sedan som skoldirektör 1958–1966), samtidigt som han hade ledande positioner i kommunstyrelsen (han var ordförande i drätselkammaren 1939–1955 och ordförande i stadsfullmäktige 1960–1967). Lücklig bidrog till att Växjö på egen hand initierade flera försöksverksamheter på 1950-talet, bland annat med inbyggd realskola, och att staden relativt tidigt deltog i de statliga försöken med enhetsskola (Larsson 1991, s. 485 och 526f). I sammanhanget kan konstateras att även om motsättningarna mellan gammalt och nytt var märkbara, så blidkades nog läroverksfalangen något av att också läroverket rustades i en tid där dess plats i utbildningssystemet var starkt ifrågasatt.

[24] Det var Guntsch (se föregående not) och högerpartiet som 1963 föreslog att Växjö skulle ansöka om att bli universitetsstad, men i slutändan ska det i stor utsträckning ha varit Georg Lücklig som genom personligt lobbyarbete bidrog till att staten valde Växjö-alternativet. Han hade under lång tid byggt upp ett brett nationellt kontaktnät. Det inkluderade bland andra ecklesiastikminister Ragnar Edenman och landshövdingen i Kronobergs län, folkpartisten Gunnar Helén, som båda suttit med i 1957 års skolberedning, kommittén bakom grundskolan (Larsson 1991, s. 526-529).

[25] Se Román, Hallsén och Nordin 2016.

[26] Angående dokumentationen Kommunerna 1955, se not 3. Bilden av Karlholms folkskola är hämtad från http://ortshistoria.se/kommunerna_1955/vastlands_landskommun