ANDERS JOHNSON
Anna Whitlock föddes i Stockholm 1852. Det är hon som är förebilden till Dagmar Friman i TV-serien om fröken Friman. Anna grundade det kvinnliga konsumentkooperativet Svenska Hem och hon var under många år ledare för den kvinnliga rösträttsrörelsen. Men framförallt var hon lärare och skolledare. Hon grundade en flickskola 1878. Den omvandlades till en samskola 1893. Anna gick i pension 1918, men hon var ordförande i skolans stiftelse till sin död 1930.
Det fanns tre saker som gjorde henne speciell:
• Anna var en av Sveriges främsta reformpedagoger, och hon var den enda framträdande skolföreståndarinnan i Stockholm som var uttalat radikal i allmänpolitiska frågor.
• Anna var den skolföreståndarinna som hade de mest framträdande rollerna inom det svenska föreningslivet utanför den pedagogiska världen.
• Anna var en formidabel nätverksbyggare, med en högt utvecklad förmåga att rekrytera och placera kompetenta personer på rätt position i de olika verksamheter hon ledde. Många kunde nog uppfatta henne som både påflugen och påstridig.
Anna Whitlock var en skicklig organisatör med goda kontakter i Stockholms ledande kretsar. Hon var personlig vän med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting och liberalernas ledare Karl Staaff. Hon kände många av de ledande professorerna, tidningscheferna, journalisterna, författarna och konstnärerna, liksom naturligtvis de främsta inom kvinnorörelsen. Anna fanns med överallt i det radikala Stockholm, decennierna kring sekelskiftet 1900.
Whitlocks skola blev en samlingspunkt för radikala och konstnärliga familjer. Elsa Beskow och Ellen Key fanns i kollegiet. Barn till konstnären Carl Larsson och författaren Hjalmar Söderberg var elever där. Bland de elever som sedan blev välkända personer i Sverige kan nämnas journalisten Barbro Alving, bokförläggaren Albert Bonnier, konstnären Siri Derkert, författaren Per Anders Fogelström, skådespelaren Inga Tidblad, och den första kvinnan i en svensk regering, Karin Kock.
En olycklig barndom
Anna Whitlocks far hette Gustaf Whitlock och var grosshandlare. Han var en förtjusande sällskapsmänniska men var sjuklig och knappast någon framstående affärsman. Han gjorde konkurs flera gånger och avled när Anna var 18 år.
Modern hette Sophie (född Forsgrén), och hon var dessbättre gjord av ett starkare virke. Det var hon som fick försörja familjen. Sophie arbetade som förlagsredaktör och som kassör på gasverket i Stockholm. Genom ett arv från sin syster kunde hon börja uppföra hus med billiga smålägenheter för ensamma, självförsörjande kvinnor. Sophie Whitlock blev en förmögen person. Hon kom också att engagera sig för kvinnors rättigheter, bland annat som en av grundarna till Fredrika Bremer-förbundet.
Anna Whitlock hade ett syskon, den fyra år äldre systern Ellen. Anna har beskrivit sin barndom så här: ”Ellen var i hemmet den favoriserade av oss två – hon var söt och nätt samt sedlig. Jag däremot ansågs elak och morsk och kände mig undanskuffad och ofta olycklig.”
För att det skulle bli lugnare i hemmet skickades Anna till en flickskola i Västerås, där hon inte alls trivdes.
Livet vänder uppåt
Hösten 1869, då Anna var 17 år, inträffade en vändpunkt i hennes liv. Hon började då på Rossanderska lärokursen, en utbildning för kvinnor i olika teoretiska ämnen. Många av eleverna, däribland Anna, gick lärokursen därför att de ville bli lärare. På kursen träffade hon den 19-åriga Ellen Key. Nu fick Anna för första gången en nära vän och förtrogen.
Parallellt med studierna på Rossanderska kursen fick Anna under hösten 1869 ett vikariat som lärare på Adolf Fredriks folkskola. Efter vårterminens slut 1870 reste hon till Jakobstad i Finland där hon arbetade som privatlärare i två år. Annas morfar var född i Finland och vistelsen där var ett sätt för Anna att knyta kontakter till sina finländska rötter.
Hösten 1872 började Anna på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Utbildningen här var på tre år och efter examen blev eleverna ofta lärare på någon privat flickskola. Anna tog examen våren 1875 med högsta betyg i alla ämnen, utom i franska.
Under sommaren 1875 gjorde Anna en studieresa till danska folkhögskolor. Hon kom att ta stort intryck av folkhögskolornas friare undervisningsformer och mer hemlika skolmiljöer. Därefter arbetade hon ett år som familjelärarinna hos brukspatron Bengt von Hofsten och hans hustru Louise Hamilton på Valåsens järnbruk utanför Karlskoga i Värmland.
Anna ordnade även kurser för bruksfolket på lördagskvällarna. Hon höll föredrag i olika ämnen och undervisade i svenska. Anna lyckades övertala bönder i trakten att kostnadsfritt eller mot en låg avgift ta emot fattiga Stockholmsbarn under sommaren. På så sätt blev Anna pionjär inom feriebarnsverksamheten.
Torsdagen den 21 september 1876 – Anna var då 24 år – reste hon iväg på en utlandsresa som skulle vara i nästan två år, och som skulle prägla henne för livet. Under den första tiden reste hon runt i Schweiz och Italien för att bland annat studera filosofi och konst, och för att lära sig mer om skolväsendet i olika länder.
Anna slog sig sedan ner i Paris. Hon ville lära sig mer om franskt skolväsen och om franskt kulturliv i allmänhet. Mötet med fransk kultur var omvälvande och Anna blev en hängiven frankofil för resten av livet.
Frankrike befann sig i en politiskt turbulent tid. Anna följde med intresse den politiska kampen, där hon sympatiserade med den radikala sidan. Nu måste hon skaffa sig en försörjning. Anna fick en del uppdrag, men det var som Aftonbladets medarbetare i den franska huvudstaden som Anna fick sin huvudsakliga inkomst.
Under vistelsen i Paris genomgick Anna en religiös kris. Hennes barndomshem hade varit präglat av Svenska kyrkans traditionella lära. I Stockholm och i Jakobstad hade hon kommit i kontakt med andra kristna samfund, och i Paris mötte hon kulturradikalismen. Det var en ideologi som utmanade de traditionella auktoriteterna och normerna. Kulturradikalismen hyllade förnuftet och de vetenskapliga framstegen och ville skapa ett samhälle med fria och jämlika individer.
Efter återkomsten till Sverige kom Anna att med bestämdhet hävda att religionen var en privatsak och att staten skulle vara neutral i religiösa frågor. Även som skolledare och lärare var hon neutral i trosfrågor. Och Anna försvarade konsekvent naturvetenskapen, om den kom i konflikt med kyrkliga dogmer.
Ett skolsystem på tre ben
Under Anna Whitlocks yrkesverksamma tid bestod den svenska ungdomsskolan av tre huvuddelar: kommunala folkskolor, statliga läroverk samt privata pojk-, flick- och samskolor.
De allra flesta barn gick bara i folkskola. Söner i bättre bemedlade familjer kunde gå i ett statligt läroverk, medan det för döttrarnas del bara fanns avgiftsfinansierade privatskolor som alternativ till folkskolan.
Folkskolan låg under Svenska kyrkans ansvar. Kyrkoherden var självskriven ordförande i skolstyrelsen. Skolan var sexårig och gick ut på att förmedla grundläggande färdigheter i läsning, skrivning, räkning samt att eleverna skulle lära sig katekesen utantill. Anna Whitlock räknade ut att en pojke som gått sex år i en av Stockholms folkskolor hade fått nästan 1 500 lektionstimmar kristendomsundervisning men bara 700 lektioner sammanlagt i naturkunskap, historia och geografi.
Folkskolan blev inte den allmänna medborgarskola som många reformvänner hade hoppats. Den blev i stället en fattigmansskola som bättre bemedlade föräldrar undvek att sätta sina barn i. Många folkskolor hade stora brister, till exempel usla lokaler och dåliga lärare. Folkskolan var dessutom en återvändsgränd som inte gav behörighet till högre studier.
Det fanns under 1800-talet en rad olika typer av privatskolor, men flickskolorna dominerade. De var viktiga av flera skäl:
• De gav de kvinnor möjlighet till högre utbildning än folkskolorna när de statliga läroverken var stängda för kvinnor.
• De gav de akademiskt utbildade kvinnor möjlighet till anställning som lärare när de flesta statliga yrken var stängda för kvinnor.
• De gav de möjlighet för entreprenöriellt lagda kvinnliga pedagoger att grunda och leda egna skolor. I många fall kom framgångsrika skolledare därigenom att få en plattform även för annat samhällsengagemang och de också blev förebilder och inspiratörer för andra kvinnor.
• Eftersom flick- och samskolorna stod utanför det offentliga skolväsendet, fanns här möjlighet att pröva nya pedagogiska vägar, vilket på sikt bidrog till det allmänna skolväsendets utveckling.
De privata samskolorna bedrev samundervisning av pojkar och flickor i alla eller i nästan alla ämnen. Flickskolor och samskolor lydde under samma statliga regelverk, föreståndarinnor och lärare hade ofta erfarenhet från bägge skolformer och deras yrkesföreningar var gemensamma.
Det fanns både traditionella och reforminriktade flickskolor, men alla samskolor var i princip reforminriktade.
Anna Whitlocks flickskola
När Anna Whitlock återvände till Stockholm från Paris sommaren 1878 var hon fast besluten att starta en egen skola. Så här beskrev Anna detta i sitt avskedstal som skolföreståndarinna 40 år senare:
Hon kände sig i opposition mot den tidens torra, dogmatiska och slentrianmässiga skolundervisning och ville därför ej söka sig en plats i en skola. Nej, hon skulle ha en egen liten skara lärjungar, och hon drömde om att ej bara lära dem fakta utan även ge deras fantasi och känsla näring, ställa dem i kontakt med verkligheten och med samtidens allmänna intressen, göra dem till goda människor och kulturmänniskor.
Annas skola skulle vara neutral i religiösa frågor. Detta var då något närmast revolutionärt. Det skulle dröja in på 1900-talet innan det överhuvudtaget fanns någon annan framträdande skola i Sverige som lika tydligt som Anna Whitlocks skola framhöll att den var religiöst neutral. Och först på 1960-talet blev det offentliga skolväsendet officiellt neutralt i religiösa frågor, varvid nuvarande Kristdemokraterna bildades som protest mot sekulariseringen.
Skolans tydliga profil gjorde att Anna i stor utsträckning lockade till sig familjer som av en eller annan anledning var skeptiska till Svenska kyrkans starka makt över skolorna i Sverige. Här fanns liberala, socialdemokratiska och partilösa kulturradikaler. Här fanns judar, katoliker och medlemmar i väckelserörelsen.
Skolan hade också ett påfallande inslag av elever från familjer med kulturell och konstnärlig inriktning eller med koppling till huvudstadens högre lärosäten. Det kanske mest särpräglade i Whitlocks elevkår var det judiska inslaget. Flera av de judiska familjer som hade kommit till Sverige kring sekelskiftet 1800 var nu tämligen sekulariserade.
Annas första klass bestod av sju flickor i sjuårsåldern. De två första åren hyrde Anna två rum – ett att bo i och ett för skolan – i riksdagsledamoten Emil Keys Stockholmsvåning på Drottninggatan. Han var far till Ellen Key och Ellen var lärare på Annas flickskola ända till den sista flickklassen gick ut 1898.
Annas favoritämne var geografi, där hon var en lysande föreläsare. En av eleverna, Mia Leche, skriver i boken Upplevt (1959):
Hennes formgivning var beundransvärd, hennes muntliga framställning hade glans och flykt. Hon kunde tala om t.ex. ”livet på Pampas” så att det blev som en hel roman.
Den 10 maj 1884 startades en diskussionsklubb bland de äldsta eleverna på Anna Whitlocks skola. Eleverna var då 12–14 år gamla och syftet var att träna dem, dels i demokratiska mötesformer, dels i att muntligt argumentera för sin ståndpunkt inför klassen. Under mötena, som ägde rum utanför skoltid, fördes protokoll över diskussioner och beslut. Även Anna Whitlock och Ellen Key deltog på mötena – men då som jämlika klubbmedlemmar, inte som lärare.
Bland de ämnens om diskuterades fanns: Unionen med Norge, Tjänarnas ställning i det moderna samhället, Är det önskligt och möjligt att införa tilltalsordet Ni? och Vad är orsaken till att flickor äro så fallna för att förakta unga män?
Att på detta sätt låta unga flickor argumentera fritt – även i politiskt känsliga frågor – och uppträda som jämlikar med sina lärare var naturligtvis oerhört radikalt, och ett tydligt ställningstagande för kvinnans rätt att bli betraktad som en fullvärdig medborgare. Flickorna i diskussionsklubben skulle få rösträtt i riksdagsval först när de var omkring 50 år gamla.
Hösten 1884 flyttade Anna Whitlocks flickskola till Kammakargatan, alldeles intill Johannes Kyrka. Där låg hennes skola kvar till 1913. Med Norrmalm i väster, Vasastan i norr och Östermalm i öster låg Johannes mitt i privatskolornas viktigaste upptagningsområde. Läget uppe på Brunkebergsåsen gjorde ändå platsen avskild med renare luft, mera solljus och mindre buller än nere i staden.
Anna Whitlock ville bedriva en åskådlig och verklighetsnära undervisning som även omfattade vandringar i skog och mark och lektioner i det fria, självverksamhet och studiebesök på museer, bibliotek, gasverk och tryckerier. Stort utrymme gavs för övningsämnen och praktiskt arbete.
Ibland genomfördes ”ätlektioner” där frukt och grönsaker delades ut. Anna berättade om dem, varefter de åts upp. I skolan fanns glaslådor med grodor och sandödlor som barnen fick mata med flugor. Eleverna planterade frön och följde deras utveckling. Anna såg sin skola som en experimentskola, där nya idéer skulle prövas.
Johanna Cassel, som tillhörde den första elevkullen, skrev i en minnesruna över Anna Whitlock i Svenska Dagbladet den 22 juni 1930:
Som undervisare var hon glänsande. En berättare av Guds nåde! Allt hon rörde vid blev liv och verklighet. Hon ägde den äkta pedagogens lust och talang att meddela vetande. Vilken kaskad av intryck flödade ej över oss – de första årsringarna av elever!
Det har sagts – och med en viss rätt – att hon ej var barnpsykolog. Hon ägde nog ej den slagruta, som finner väg till dolda källsprång i barnasjälen. Hon var för stark, för aktiv. Hon hade stora sympatier och antipatier och blev därför lätt omild i sin dom över naturer, som hon ej förstod. Ingen kunde sörja mer däröver än hon själv. Men där hon förstod, där gav hon rikedom och värme.
Flera elever har vittnat om att de var rädda för Anna Whitlock, vilket hon var mycket medveten om och led av.
Anna privat
Anna Whitlock gifte sig aldrig, men 1886 tog hon en fosterdotter. Hon hette Helga Norling och var då fem år. Helga var dotter till en arbetare på Liljeholmens Stearinfabrik på Södermalm och hennes mor hade just avlidit.
Helga blev elev i Annas flickskola. Hon utbildade sig sedan till lärare och var lärare på Annas skola fram till giftermålet med Helge Silverstolpe 1905. Han blev med tiden disponent för Surahammars Bruk.
Anna Whitlock hade länge drömt om att få bosätta sig i en villa utanför Stockholm. I mitten på 1890-talet blev hon erbjuden en billig tomt i det nya villasamhället i Djursholm. Detta var en mycket passande miljö för Anna. I Djursholm etablerades ett samhälle präglat av kulturellt frisinne och hit flyttade många av hennes vänner.
Hösten 1895 flyttade Anna och Helga in i den villa på Djursholm som Anna hade låtit uppföra. Hon kallade huset Villa Glittne och hit bjöd hon gärna sina vänner, liksom lärare och elever från skolan.
Whitlockska samskolan
I början av 1890-talet ville Anna Whitlock ombilda sin flickskola till en samskola. Men det var betydligt svårare att driva en samskola. Pojkar hade ju tillgång till de statliga läroverken, och deras föräldrarna ville oftast inte sätta sönerna i dyra privatskolor.
Annas flickskola hade bedrivits under enklast tänkbara former. Den hade ingen styrelse, ingen stödförening, inga ekonomiska fonder, inga statsbidrag, inga andra ägare och ingen i skolledningen än Anna själv. För att kunna etablera en samskola behövde Anna skapa en fastare struktur med välkända stödpersoner som kunde gå i god för skolans kvalité och som kunde locka personer att satsa pengar i en garantifond. Hon började därför söka upp viktiga personer för att få stöd för sin idé.
Anna lyckades väcka tillräckligt intresse för att kalla till ett möte den 13 april 1892. Dagen därpå publicerades ett upprop för ”Stockholms nya samskola”, undertecknat av ett 20-tal kända stockholmare med författaren Viktor Rydberg i spetsen.
Det var dock inte så lätt att samla in tillräckligt med pengar. Dessutom var det bestämt att skolan skulle ha två ledare, en manlig rektor och en föreståndarinna, där Anna Whitlock var självskriven. Men det var svårt att finna en lämplig rektor.
Det hela löste sig och hösten 1893 kunde Stockholms nya samskola starta. Ernst Beckman blev rektor. Han var en respekterad skolman och liberal politiker som samarbetade med Anna i flera sammanhang. Det var även han som i egenskap av direktör för villabolaget i Djursholm hade erbjudit Anna en tomt där.
I början av 1900-talet bytte Annas skola namn till Whitlocksa samskolan. Den bedrev, liksom flickskolan, en neutral religionsundervisning. Skolan försökte knyta samman olika ämnen med varandra, till exempel geografi och naturhistoria, historia och litteraturhistoria, svenska och främmande språk, teckning och träslöjd, handarbete och botanik.
Både flickor och pojkar hade textil- och träslöjd, bokbinderi, teckning, musik samt huslig ekonomi med bland annat skolkök, skurning och rengöring. I de offentliga skolorna skilde man på ”pojkslöjder” och ”flickslöjder”, och den hemkunskapsundervisning som förekom gällde endast flickor.
Ämnena historia och geografi hade tyngdpunkt på ”den menskliga kulturutvecklingen”, inte på kungar eller krig. I en annons för skolan 1895 stod: ”Lefvande språken talas.” Att tränas i att tala språket och att läsa god litteratur på främmande språk prioriterades framför grammatikövningar.
Naturvetenskapen fick stort utrymme i samskolan. Som en del i biologiundervisningen infördes en kurs i sexuell hygien. Pojkar och flickor undervisades här var för sig. Whitlockska samskolan kan ha varit först i landet med en sådan undervisning. Eleverna tränades också i att framträda inför publik. Varje termin anordnades en fest där eleverna spelade teater, deklamerade och sjöng.
Hösten 1899 startade Whitlockska samskolan en gymnasieavdelning och 1904 tog de första eleverna studenten på Whitlocks.
Anna tog 1903 initiativ till gemensamma föreläsningar i samhällskunskap för eleverna i sista årskursen på alla Stockholms flick- och samskolor. Hit fick också elever från lärarseminarier och de statliga pojkläroverken komma. Bland de ämnen som togs upp på dessa föreläsningar fanns fattigvårdslagstiftningen, folkbildningsarbetet, kooperationen, egnahemsfrågan, industrialismen, nykterhetsrörelsen och olika klassutjämningsförsök.
Fyra, fem gånger under skolåret anordnades besök på fattigvårds- och välgörenhetsinrättningar, fabriker, folkskolor, läsestugor och enskilda barnavårdsinrättningar.
Anna Whitlock ledde de sociala kurserna till 1921. Samma år hölls för första gången riksdagsval där kvinnor hade rösträtt och var valbara. Hundratals kvinnor i Stockholm hade då, tack vare Anna Whitlocks initiativ, fått värdefulla insikter inför det medborgerliga ansvar som de nu för första gången skulle axla.
Först 1962 blev samhällskunskap ett självständigt ämne i grundskolan.
Föreningsmänniskan
Anna Whitlock hade under 1880- och 1890-talen varit medlem i och medgrundare till flera föreningar, men inte stått i ledningen för någon av dem. Hon hade varit alltför upptagen med sin skola, och med att föreläsa på Stockholms Arbetareinstitut. Det hade grundats av den radikale läkaren Anton Nyström 1880 och Anna föreläst där varje vecka – under vissa år två gånger per vecka – från höstterminen 1880 till vårterminen 1897. Hennes ämne var geografi och Anna täckte nog varje fläck på jorden en eller flera gånger under sina cirka 600 föreläsningar.
Kort efter sekelskiftet kom Anna Whitlock att ta på sig ledande roller i flera organisationer, bland annat i Centralförbundet för socialt arbete, det kvinnliga konsumentkooperativet Svenska Hem och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
År 1903 grundades Centralförbundet för socialt arbete (CSA), som i tre decennier var Sveriges främsta socialpolitiska aktör. Anna satt i styrelsen från 1904 till 1926, åren 1909–1913 som vice ordförande. Hennes viktigaste insats var att, tillsammans med Kerstin Hesselgren, utarbeta den första läroplanen i Sverige för blivande socialarbetare. Kursen blev en föregångare till Socialhögskolan i Stockholm. Hesselgren hade varit lärare i Whitlocks skola och blev en av de första kvinnorna i den svenska riskdagen 1922.
År 1904 tog Anna Whitlock initiativet till det kvinnliga konsumentkooperativet Svenska Hem. Det var en reaktion mot det utbredda fusket och de ohygieniska förhållandena inom livsmedelshandeln. Svenska Hem blev Stockholms största konsumentkooperativ och många samhällsengagerade kvinnor, även utanför Stockholm, blev medlemma. En av dem var Selma Lagerlöf i Mårbacka.
På årsmötet i april 1906 föreslog Anna Whitlock att Svenska Hem skulle sprida kooperationens idéer genom föredrag, kurser och samkväm. Föreningen kom här att göra betydande insatser. Svenska Hem upprättade också ett bibliotek med böcker om bland annat kooperativ, matlagning och andra hushållsfrågor. Svenska Hems prishäften utvecklades till en konsumenttidskrift.
Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) var en mäktig folkrörelse. Den existerade från 1903 till 1921. LKPR blev den första plattformen som gav svenska kvinnor möjligheter att i stor omfattning framträda vid offentliga möten runt om i landet. Föreningen blev också en skola i politiskt kampanjarbete. Skrifter, pamfletter, affischer, vykort, flygblad, vimplar och tärningsspel producerades. Som mest hade LKPR 237 lokalföreningar med över 17 000 medlemmar år 1917. Anna Whitlock var ordförande 1903–1909 och 1912–1913.
Anna Whitlock var strategen: hon skapade den organisatoriska strukturen, såg till att styrelsen fattade välavvägda beslut, rekryterade kompetenta personer, drev på lokalorganisationerna samt – inte minst viktigt – medlade och jämkade mellan stridande viljor. Anna drev linjen att LKPR skulle iaktta politisk neutralitet i alla frågor som inte handlade om kvinnors politiska rättigheter.
Även här tog hon initiativ till en landsomfattande kursverksamhet i medborgarkunskap, för att kvinnor skulle kunna axla ansvaret som väljare och förtroendevalda.
Samskolan i eget hus
Några år in på 1900-talet hade Whitlockska samskolan förlorat i konkurrenskraft, varför antalet sökande minskade. Det fanns tre skäl till problemen: För det första hade flera andra privatskolor i Stockholm börjat tillämpa liknande pedagogiska idéer som Anna, och även det offentliga skolväsendet hade börjat reformeras. För det andra hade Anna Whitlocks omfattande engagemang utanför skolan gjort att hon inte längre var lika drivande som föreståndarinna. För det tredje gjorde Whitlockska samskolans opraktiska och slitna lokaler skolan allt mindre attraktiv.
Som en reaktion på att Whitlockska samskolan hade börjat tappa i konkurrenskraft, och på att Anna själv var så upptagen av andra engagemang, erbjöd sig tre lärarinnor att ta över skolan. Detta blev en väckarklocka för Anna. Hon tänkte inte släppa sin skola, men hon insåg att den behövde nya lokaler.
Huset på Kammakeregatan var visserligen hemtrevligt, men omodernt, opraktiskt och trångt. Det var uppfört för bostadsändamål, varför det inte heller var anpassat för det slitage som uppstår i en skola.
Flera av huvudstadens flick- och samskolor hade redan låtit uppföra egna skolbyggnader. Nu ville Anna skaffa ett eget hus även åt sin skola. Men att uppföra ett eget skolhus var en mycket stor ekonomisk satsning. Dessutom gällde det att hitta en passande tomt som låg lämpligt till.
År 1908 hade Eriksbergsområdet väster om Humlegården öppnats för exploatering. I juni 1910 kunde Anna köpa en tomt där på Eriksbergsgatan 8. Anna sa senare: ”l ett slags humoristisk förtvivlan anmälde jag mig som köpare. Pengar hade jag inga, men skolan måste ha en ny lokal eller gå under som en för kraftig växt i en trång kruka.”
Anna bildade ett byggnadsaktiebolag och efter många turer fick hon ihop tillräckligt med pengar. En av dem som köpte aktier i bolaget var Annas mor Sophie. Den tomt som hon hade fått köpa var för stor för skolans behov, så hon även uppförde ett bostadshus på tomten, vilken förbättrade ekonomin för byggnadsbolaget.
Anna skaffade själv en lägenhet i hyreshuset där hon framförallt kom att bo vintertid, när det var besvärligt att ta sig till och från Djursholm.
Vid höstterminsstarten 1913 öppnade Whitlockska samskolan på Eriksbergsgatan. Anna hade satt en stark personlig prägel på skolan. Den var ljus och luftig. Varje våning hade sin egen färg. Blommor och bladväxter fanns i alla fönster. Rummen, korridorerna, trapporna och alla passager var rymliga. Och torrdassen hade ersatts av kakelklädda WC-rum.
Anna går i pension
Den 14 juni 1918 fyllde Anna Whitlock 66 år. Vid terminsavslutningen åtta dagar tidigare hade hon lämnat befattningen som skolföreståndarinna.
Anna sköt dock upp sitt formella avskedsfirande till söndagen den 15 september. Då firade Anna även 40 år och som skolföreståndarinna, och samskolan firade sitt 25-årsjubileum. Under det högtidliga firandet deltog tidigare elever, lärare och styrelseledamöter. Årets gymnasister tjänstgjorde som marskalkar, prydda med blågula band. Anna avslutade sitt avskedstal med följande ord:
Föga veta vi om tiden efter världskrigets slut. Men att den kommer att fordra mycket av den ungdom, som nu växer upp, är säkert. Den får stora och svåra problem att lösa, den får bära bördor, som den förra generationen lagt på dess skuldror.
Skall den kunna skapa det fredens och folklyckans rike, som vi stundom i hoppet se skymta fram bakom världskrigets blodslöja, skall den kunna förena fosterlandskärlek med världsborgarkänsla, skall den kunna sätta allmänt väl över enskilt makt- och penningbegär, så behöver den bli stark och god, duglig och osjälvisk.
Den måste kunna förena idealism och praktiskhet. Ju fler människor med varma hjärtan, klara tankar och god vilja, människor med personlighetskultur, dess möjligare är det, att människorna gå en bättre och lyckligare framtid till mötes.
Även hem och skolor behöva ta nya tag i uppfostran och undervisning, de måste skarpare än förr ha blicken riktad på att själarnas växt är det väsentliga. De måste minnas, att formalism och slentrian hämma denna växt lika säkert som självsvåld och tygellöshet.
En liten skola i ett litet land kan synas vara en försvinnande obetydlig faktor i skapandet av ett nytt liv på jorden, men även den utövar ett inflytande på en krets av unga män och kvinnor och genom dem i vidare kretsar. Må vår kära skola aldrig släppa ur sikte, att dess högsta mål är danandet av ädla personligheter!
Och nu, då jag tar avsked från det kall jag utövat i fyrtiofyra år, från denna skola som jag lett i tjugufem år, är det två ord som trängas på mina läppar. Det ena ordet är förlåt! Förlåt allt ovist nit, allt för starkt ingripande, alla misstag, alla lynnesojämnheter! Jag har dock alltid menat er väl.
Det andra ordet är tack! Ni anar inte, hur mycket ni, mina forna lärjungar, alla betytt för mig, hur kära ni varit och äro mig. Man går inte ikring i en skola och säger sådant. Men jag gör det i dag, och mitt sista ord till er skall vara tack!
Efter den gemensamma samlingen gick de olika årskullarna av elever till var sitt klassrum för att samtala om gamla minnen. Dagens Nyheter skrev den 16 september:
Och Anna Whitlock vandrade ännu en gång bland sina gamla elever, igenkännande alla, hälsande alla och med ett personligt ord för var och en av de många som kommo i hennes väg.
Tolv år av mormorsglädje
När Anna Whitlock slutade som skolföreståndarinna ombildade hon sin skola till en stiftelse. Och hon var ordförande i stiftelsen till sin död. Anna kom att bo en hel del i sin lägenhet intill skolan. Hon gick ofta ner till skolan, och hon deltog i alla högtider.
I en intervju i Dagens Nyheter den 4 juni 1918 sade Anna att hon nu kunde ”behålla alla de angenäma sidorna av min verksamhet, men slippa ifrån de besvärliga. Få mormorsglädje av ungdomarna, men slippa ifrån modersbekymren”:
Å, jag gläder mig på förhand åt det för mig underbara det kommer att innebära att inga tider ha att passa. Alltifrån jag själv började skolan och ända tills nu då jag fyller sextiosex år, har alltid min dag varit uppdelad i timmar, som måste passas. Nu tar jag ledigt från allt detta, till och med från Djursholmstågen, som jag farit ut och in på nu i över tjugu år.
Den 13 juni 1930 firade Anna sin 78-årsdag på Villa Glittne. Under förmiddagen kom många vänner, bland annat från skolan. Tre dagar senare avled Anna. Den tidigare eleven i Whitlocks, Elin Brandell, skrev i Dagens Nyheter dagen därpå: ”Hon fick dö på sitt kära Glittne, omgiven av blommor och fågelsång en strålande försommardag.”
Den 17 juni skrev en annan Whitlock-elev, Henning Wijkmark, i Svenska Dagbladet:
Hon fattade snabbt och illustrerade med sin livsföring, den goda regeln: krafter, som brukas, växa. — Hon gav hugg och tog hugg – bådadera med samma försonande glimt i ögonen. Och den, som kom henne riktigt nära, fångades av hennes väsens godhet. — Hon kände sina lärjungars ekonomiska läge och var gärna till hands, där så krävdes. ”Jag har mer än jag behöver”, kom en stilla replik, då talet en gång föll på hennes spontana hjälpsamhet.
Den 22 juni skrev Johanna Cassel som hade varit elev i Annas första årskull:
En fulblodsmänniska var hon, med stora fel och brister, en stridbar natur, som gav och fick hugg. Men hon hade ett hjärta av guld. Hon var som Kulneff: ”Hon kysste och hon slog ihjäl, med samma varma själ.” —
Att i tidiga ungdomsår ha fått komma en personlighet av stora mått nära, det är ett arv som förpliktar. Kunde vi hos oss själva och hos våra barn hålla levande något av den djupa ansvarskänslan, den brinnande nitälskan i arbetet för framtiden, som var Anna Whitlocks innersta patos, först då hade vi bringat henne ett tack, värdigt hennes liv och gärning.
Anders Johnson, skriftställare med inriktning på svensk politisk och ekonomisk historia.
KÄLLOR:
Artikeln bygger på Anders Johnsons bok Anna Whitlock – reformpedagog och rösträttsledare (Förlaget Näringslivshistoria 2020). Boken bygger bland annat på följande källor:
Intervjuer med och dokument från efterlevande till Anna Whitlocks fosterdotter Helga, och från efterlevande till elever i Whitlocks skola.
Kungliga Högre lärarinneseminariets arkiv vid Stockholms stadsarkiv och Whitlockska samskolans arkiv på Stockholms stadsarkiv.
Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets digitala tidningsarkiv.
Biografier över och memoarer av elever och lärare i Whitlocks skola.
Skrifter, föredrag och artiklar av Anna Whitlock, bland annat Skolans ställning till religionsundervisningen i Sverige och andra länder, Studentföreningen Verdandis småskrifter 8, Bonniers 1888.
Samt den enda biografin som tidigare har utgivits om Anna Whitlock: Sigrid Björklund: Anna Whitlock – En svensk märkeskvinna, Bonniers 1931.