Johan Samuelsson, Esbjörn Larsson och Björn Lundberg
Under andra världskriget gavs skolan en viktig pedagogisk uppgift för att stärka den ”andliga” beredskapen. Kunskaper ansågs förvisso som viktiga, men av större betydelse var en fostran till självständighet, handlingskraft, fosterlandskärlek och samfundsanda. För att stärka försvarsviljan skulle ungdomar också ges förståelse för vad det innebar att vara medborgare i ett fritt och demokratiskt samhälle. Den här sortens utbildningsinsatser, avsedda att stärka beredskapen för krig och andra kriser, kan benämnas beredskapspedagogik. I denna fick inte bara skolan, utan också folkbildningen, en bärande roll. Enligt Gunnar Richardson och Kurt Lindahl lämnade folkbildningssverige ett betydelsefullt bidrag till beredskapspedagogiken genom föreläsningar, seminarier och studiematerial.
Folkbildningens roll för beredskapsarbetet 1939–1945 har studerats tidigare, men hur såg det egentligen ut under efterkrigstiden och kalla kriget? Det är mindre belyst och i den här artikeln riktar vi blicken mot just denna period. Vi ska undersöka folkbildningens roll i förmedlandet av information och kunskaper om nästa generations krigföring, där hotet om kärnvapenkrig utgjorde en lika dyster som påtaglig fara. Syftet med artikeln är att översiktligt beskriva och analysera folkbildningens tänkta roll för främjandet av en samhällelig beredskap under kalla krigets första fas 1945–1960.
Efter 1945 oroades staten av att andra världskrigets goda beredskapsanda var på väg att försvinna. Det kvardröjande krigshotet och kalla krigets start gjorde att många ansåg att det krävdes en fortsatt hög försvarsvilja och samhällelig acceptans för försvaret. Betydande satsningar gjordes därför på beredskapshöjande utbildnings- och upplysningsinsatser av olika slag. Här blev offentliga verksamheter som skola och myndigheter viktiga, vilket i samtiden inte var unikt för Sverige.
En folkbildning som balanserade mellan tvång och demokratiska samtal
Den svenska staten och folkbildningssverige hade ett svårhanterat dilemma att hantera: hur skulle en försvarsupplysning som stärkte beredskapsviljan i ett demokratiskt samhälle undvika att bli alltför tvingande? Ytterligare komplicerande var folkrörelsernas självförståelse. De betraktade nämligen folkbildningen som en lokal och från staten fristående verksamhet som främst drevs genom och inte för folket. Studiecirkelns essens var ju en på lokal nivå egeninitierad verksamhet där deltagarna i demokratisk anda diskuterade för dem relevanta frågor.
Magnus Hjort har analyserat hur staten under efterkrigstiden på olika sätt hanterade denna utmaning, vilket bland annat skedde genom Centralförbundet Folk och Försvar (CFF). CFF var en organisation med medlemmar från både folkrörelserna och försvaret. I det följande kommer vi att fånga upp Hjorts diskussion om förhållandet mellan styrning och frihet samt se på hur statliga utredningar behandlade frågan om hur försvarsupplysning och beredskapsinformation skulle bedrivas utan att uppfattas som auktoritär.
Med denna artikel vill vi inleda en diskussion om folkbildningens roll i svensk beredskapspedagogik under efterkrigstiden. Vi vill också dryfta hur beredskapspedagogiken balanserade mellan demokratisk fostran och föreskrivande tilltal. Artikeln utgår ifrån forskning där vi i olika sammanhang behandlat frågor som tangerar områdena beredskap och utbildning. Vi har bland annat studerat vapenövningar i skolan, ungdomsorganisationers förhållande till beredskapsfrågor samt beredskapspedagogik i skolan.
Beredskapspedagogikens innehåll
Inom fältet public pedagogy har Kaori Kitagawa benämnt staters strategier för att förbereda medborgarna för katastrofer – till exempel krig och miljökatastrofer – som preparedness education (beredskapspedagogik).[i] Målet med denna är att mildra konsekvenserna av katastrofer. Det handlar för det första om att sprida kunskaper om exempelvis försvaret och aktuella omvärldshot. För det andra innefattas förmedling av färdigheter, som förmågan att kritiskt analysera främmande makters propaganda. För det tredje är målet att förändra medborgarnas vanor och samhälleliga krisansvar.
Inom fältet public pedagogy är intresset inte bara riktat mot den utbildning som bedrivs inom skolan, utan även mot samhällets utbildningsinsatser på andra publika arenor. Det kan handla om myndigheters och organisationers informationskampanjer om hälsa eller miljö samt om åtgärder som försvarsmakten vidtagit för att främja beredskapen. I detta sammanhang betraktar vi statliga insatser med beredskapspedagogisk inriktning som en del av en samhällelig pedagogik. Vi är intresserade av hur staten såg på folkbildningens roll under kalla krigets inledningsskede.
Gunnar Richardson och Kurt Lindahl har undersökt beredskapsfrågor under andra världskriget. Richardsons forskning har kretsat kring hur folkbildningssverige involverades i arbetet med att stärka beredskapen. Han har bland annat studerat hur studiecirklar om folkförsörjning organiserades samt hur skolan brukade beredskapspedagogik. Lindahl har visat hur Statens informationsstyrelse via Sektionen för kulturell folkberedskap (folkberedskapen), under ledning av Ragnar Lund, involverade representanter från folkbildningen i arbetet för att främja ”folkberedskapen”. I organisationen ingick representanter från ABF, Brevskolan och Samverkande bildningsförbunden. Uppdraget för folkberedskapen innefattade bland annat upplysningsverksamhet om försvaret, svensk historia, omvärldsläget, ”svenska värden” samt att motverka ”osvensk propaganda”. Vidare skulle man ”inge mod, lugn och tillförsikt”. Ett annat uttalat syfte var att stärka tron på att Sverige kunde försvara sig. Folkberedskapens tänktes härigenom ”samla vårt folk till enigt försvar för nationens oberoende”.[ii] Verksamheten avslutades 1945.
Magnus Hjort har undersökt CFF:s roll för att främja informationen om försvarsfrågor under perioden 1944–1963. Han visar att staten hade ett informellt inflytande över den icke-statliga organisationen CFF. Enligt Hjort blev CFF ett stöd till försvarsstaben. Det CFF bidrog med var ett upparbetat kontaktnät med folkrörelsesverige, vilket underlättade informationsspridning om försvaret. Det finns också studier av ungdomsorganisationers bidrag till beredskapsandan. Björn Lundberg har visat hur Unga Örnar och scoutrörelsen under andra världskriget sökte främja försvarsandan genom beredskapsarbete i form av samhällsnyttig verksamhet. Ett sådant exempel är jordbruksläger av olika slag.
Då vi är intresserade av hur samhället såg på förmedling av kunskaper om försvaret och folkbildningens roll under den första fasen av kalla kriget, har vi undersökt fyra centrala utredningar om folkbildning, beredskap, psykologiskt försvar och information om försvaret under perioden 1945–1960. Det rör sig om Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21), Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68), Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:72) och Totalförsvarets upplysningsverksamhet (SOU 1961:18).
Upptakten till folkbildning och försvarsupplysning: sammanhållning och kunskap
Som tidigare framgått visar forskning att det under andra världskriget upprättades ett nära samarbete mellan å ena sidan staten och försvarsmakten, och å andra sidan mellan staten och folkbildningssverige. Efter kriget upplöstes organisationen Folkberedskapen och folkbildningens roll behövde därför åter definieras.
1945 publicerades Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21). I denna utredning medverkade bland andra Ragnar Lund, som haft en central roll i arbetet med folkberedskapen under kriget. Utredningen behandlade frågan om hur upplysningsarbetet om försvaret skulle bedrivas, men det diskuterades även hur försvaret kunde få kunskap om frågor av mer civil karaktär. Särskilt skola, press, befintlig upplysningsverksamhet och försvarsföreningar behandlades, men också folkbildningens roll. En viktig utgångspunkt var att bibehålla det stora försvarsintresset som etablerats under kriget, och i direktiven spåddes att främmande makter alltjämt kunde hota Sverige. Samtidigt oroades utredningsförfattarna av ett sjunkande allmänintresse för försvaret.
Andra världskrigets erfarenheter var en central utgångspunkt i utredningsdirektiven och man betonade folkbildningens roll för den upplysningsverksamhet som då bedrivits rörande militären. Folkbilningssverige hade varit en pusselbit för att skapa ”sammanhållning och samarbete olika medborgargrupper och samhällsinstitutioner”.[iii] Även om andra institutioner hade varit betydelsefulla lyftes folkbildningen särskilt fram. Man tog till exempel upp brevskolans kurser samt studiecirkel- och föreläsningsverksamheten.
I utredningens framåtblickar betonades vikten av att ungdoms- och folkbildningsorganisationerna fick en kunskapsförmedlande roll. Vidare var det önskvärt att populärvetenskapliga ”militära föreläsare och föreläsningsämnen i största möjliga utsträckning” togs med i förteckningen över lämpliga föreläsare.[iv] Utredningen återkom flera gånger till betydelsen av att försvarsupplysningen kopplades till folkbildningsverksamheten.
När det gällde verksamhetsinnehållet underströks att det inte fick framstå som försvarspropaganda eller att det var alltför konfliktskapande. Det var viktigt med en balanserad diskussion för att upprätthålla goda relationer mellan det militära och det civila.
Sammanfattningsvis framkommer i Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret (SOU 1945:21) att erfarenheter gjorda under kriget spelade en betydelsefull roll i planeringen för den samhälleliga pedagogiken avseende försvaret. Dessutom krävdes fortsatta insatser för att underhålla förtroendet för försvaret. Folkbildning kunde bidra till detta, men också till att överbrygga motsättningar mellan det militära och civila. Redan vid denna tid identifierades också en spänning mellan att å ena sidan att bedriva en folkbildning som tillät diskussion och meningsskiljaktigheter i sann folkbildningstradition, och å andra sidan inte var alltför politiserad och splittrande.
1946 års folkbildningsutredning och sambandet mellan folk och försvar
Liksom utredningen om försvarsupplysning hade Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68) tillsatts 1944, men den presenterades först i oktober 1946. I direktiven lyftes en rad frågor som skulle utredas, exempelvis finansieringen, bildningsförbundens metoder samt karaktären på innehållet i studiecirklarna. En fråga av särskilt intresse var folkbildningens roll för att stärka ”sambandet mellan försvaret och folket”.[v]
Utredningen refererade till försvarsupplysningsutredningen och i synnerhet betonades att folkbildningsverksamhet gällande försvaret inte fick uppfattas som en statlig propagandakampanj. Av största vikt var att det bildningsarbete som riktades till försvaret, eller berörde militära spörsmål, bedrevs efter folkbildningens klassiska principer där det var medborgarna som bar upp bildningsarbetet.
Hur tänktes då sambandet mellan försvaret och folket vidmakthållas? Även här gjordes tillbakablickar till andra världskriget och det konstaterades att det då bedrivits en omfattande och framgångsrik folkbildande verksamhet. Denna föreslogs få fortsätta, om än i andra former. Det föreslogs bland annat att de militära föreläsningarna inordnades i den allmänna föreläsningsverksamhetens kataloger. Avsikten var att skapa en samverkan mellan det militära upplysningsarbetet och de civila bildningsorganisationerna.
Det hemställdes vidare att representanter för folkbildningssverige skulle ingå i Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd. Därtill ville man inrätta ett nytt organ, en folkbildningsrotel, på Skolöverstyrelsen. I styrelsen för denna förordades att en rad olika organisationer representerades, som de statsunderstödda studieförbunden, Folkbildningsförbundet (en av de statsunderstödda centralbyråerna för förmedling av föreläsningar), Svenska folkhögskolans lärarförening, AB Radiotjänst samt en representant från försvarsstaben.
Sammanfattningsvis betonade även Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (SOU 1946:68) folkbildningens viktiga roll för att överbrygga klyftan mellan militärt och civilt. Erfarenheterna från kriget visade att folkbildningens organisationer främjade god samhällelig beredskap. Utredningen artikulerade också den problematik som bland andra Hjort tagit upp om statlig styrning av icke-statlig verksamhet.
Psykologiskt försvar, upplysning och folkbildning
Försvarets relation till folkbildningen togs även upp i Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:27) och Totalförsvarets upplysningsverksamhet (SOU 1961:18). En viktig bakgrund till dessa utredningar var att kalla kriget ökade farhågan för att främmande makters påverkanskampanjer kunde användas i militära angrepp på Sverige. Behovet var följaktligen fortsatt stort av att med folkbildningens hjälp främja motståndsanda och hindra indoktrinering. I utredningen gavs en rad exempel på hur främmande makter direkt eller indirekt försökte påverka den svenska försvarsviljan. De exempel som gavs hade en tydlig antikommunistisk slagsida. I utredningen påtalades bland annat fredsrörelsens kontakter med kommunistiska organisationer. De två bilderna nedan exemplifierade, enligt utredarna, att fredsrörelsen var en del av en fientlig propaganda.
Källa: SOU 1953:27. Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret. Psykologiskt försvar: betänkande. Stockholm.
I SOU 1953:27 lyftes återigen betydelsen av svenska folkets samhällsanda, definierad som en sorts lojalitet till ”det egna samhället och till den omgivande yttre världen och dess folk”.[vi] Folket ansågs huvudsakligen positivt inställt till nationen och dess samhällsordning. Det var en tilltro med djupa historiska rötter och gav ett gott utgångsläge för såväl andlig som materiell motståndskraft.
Tidigare forskning har påtalat att Psykologiskt försvar: Betänkande avgivet av Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret (SOU 1953:27) kom till i ”skarven mellan två tidsepoker”.[vii] Den hade ett tillbakablickande drag med utgångspunkt i 1940-talets krigserfarenheter samtidigt som den genomsyrades av en framåtrörelse mot modernism. Det tillbakablickade framgår i retoriken kring folk och andlig motståndskraft, som mer andades tidigt 1900-tal än modernt 1950-tal.
Vidare poängterades att en rad institutioner kunde bidra med kunskaper om främmande makters påverkanskampanjer, exempelvis en särskilt inrättad myndighet för psykologiskt försvar samt en medborgarfostrande skola som gjorde eleverna motståndskraftiga mot utländska destabiliseringsförsök. Därutöver underströks folkbildningens betydelse, inte minst som en motvikt mot en alltför tvingande stat.
En av folkrörelsernas styrkor var den lokala förankringen, som just erbjöd en passande motvikt mot en alltför propagandainriktad militär information. Därför underströks betydelsen av studiecirklar och debattliknande verksamheter. Därtill påtalades att folkrörelserna inte skulle styras av den planerade myndigheten för psykologiskt försvar. Denna skulle snarare utgöra ”ett serviceorgan som hjälper organisationerna, icke ett propagandaverk som utnyttjar dem”.[viii] SOU 1953:27 föreslog även att CFF blev en förmedlande plattform mellan staten och folkrörelserna.
I SOU 1961:18, Totalförsvarets upplysningsverksamhet, fångades tankar och idéer upp som avhandlats i de tidigare diskuterade utredningarna. Exempelvis var behovet alltjämt stort av en försvarsupplysning som främjade försvarsviljan, en av hörnstenarna i det psykologiska försvaret. SOU 1961:18 lämnade också avsevärt mer plats till Centralkommittén Folk och Försvar, än till de mer traditionella folkbildningsförbunden. Viktig att påpeka är att CFF inte helt kan likställas med de folkbildningsförbunden, även om likheterna var många. CFF hade till exempel en folkbildande ambition. Dess aktiviteter var delvis friställda från staten och bedrevs bland annat via tidskrifter samt nationella och regionala konferenser där representanter från olika samhällssektorer debatterade försvarsfrågor. Att folkbildningsförbunden inte fick någon uttalad roll i SOU 1961:18 kan antagligen förstås utifrån den allmänt utbyggda offentliga försvarsupplysningen. Försvaret arbetade brett – genom filmer, tidskrifter och offentliga försvarsdagar – med att sprida information om sin verksamhet.
I SOU 1961:18 påtalades även att försvarsupplysningens övergripande mål var att ”i första hand vidmakthålla försvarsviljan samt att stärka tilltron till och främja samhörighetskänslan med landets försvar och demokratiska samhällsskick”, vilket inte avvek särskilt mycket från tidigare utredningars slutsatser. [ix] Ett sätt att åstadkomma detta på var att bjuda in föredragshållare som tilläts framföra personliga åsikter. En objektiv och allsidig försvarsupplysning sågs som ett sätt att stärka medborgarnas försvarsvilja och tillit till densamma.
Mellan upplysning och demokratiskt samtal
Under kalla krigets första fas gavs folkbildningen en betydande plats i spridandet av kunskaper om svenska försvaret och därmed i stärkandet av försvarsviljan. Således utgjorde folkbildning en bärande del av beredskapspedagogiken. Efterhand blev andra institutioner, organisationer och myndigheter viktigare, som skolan, CFF och det psykologiska försvaret. Det fanns en inneboende konflikt i beredskapspedagogiken, eftersom den å ena sidan skulle ge saklig information och främja folkets försvarsvilja och å andra sidan inte fick uppfattas som styrande propaganda. Till viss del kunde detta hanteras genom att man betonade folkbildningens frihet och oberoende samt att framförandet av olika perspektiv var kännetecknande för ett demokratiskt styrelsesätt. Styrkan i beredskapspedagogikens folkbildning var nämligen oberoendet från staten, vilket stärkte den folkliga acceptansen. Samtidigt hörde beredskapslogiken hemma i en sorts korporativ tradition i den meningen att dess verksamhet kopplades ihop med myndigheter. Därmed inlemmades den i staten.
Referenser
Tryckta källor
SOU 1945:21. Försvarets upplysningsutredning. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Stockholm.
SOU 1946:68. 1944 års folkbildningsutredning. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet D. 1 Allmänt folkbildningsarbete. Stockholm.
SOU 1953:27. Kommittén för utredning om det psykologiska försvaret. Psykologiskt försvar: betänkande. Stockholm.
SOU 1961:18. 1960 års försvarsupplysningsutredning. Totalförsvarets upplysningsverksamhet: betänkande. Stockholm.
Litteratur
Bennesved, Peter & Cronqvist, Marie, ”En humanistiskt skolad kunskapsstrateg på ett samhällsvetenskapligt fält”, I Östling, Johan, Jansson, Anton & Svensson Stringberg, Ragnhild, (red.), Humaniora i välfärdssamhället (Göteborg, 2023, s. 241-265).
Evans, Ronald, The Hope for American School Reform (New York 2014).
Hjort, Magnus, Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen; studie i framväxten av Övervaknings-Sverige under 1950-talet (Stockholm 1998).
Hjort, Magnus, ”Nationens livsfråga”: propaganda och upplysning i försvarets tjänst 1944–1963 (Stockholm 2004).
Kitagawa, Kaori, “Situating preparedness education within public pedagogy”. Pedagogy, Culture & Society, Vol, 25. no,1 (2017), s. 1–13.
Larsson, Esbjörn, “Boys and girls in the service of total war: Defense service training in Swedish schools during World War II”. I Honeck, Mischa & Marten, James (red.), War and childhood in the era of the two world wars 2019 (Cambridge 2019, s. 113–127).
Lindal, Kurt, Om kriget hade kommit (Stockholm 2004).
Lundberg, Björn, Naturliga medborgare (Lund 2018).
Lundberg, Björn, “Youth Activism and Global Awareness: The Emergence of the Operation Dagsverke Campaign in 1960s Sweden”. Contemporary European History, First view Online (2022), s. 1–15.
Richardson, Gunnar, Svensk skolpolitik 1940–1945 (Stockholm 1978).
Richardson, Gunnar, Hitler-jugend i svensk skol- och ungdomspolitik: beredskapspedagogik och demokratifostran i Sverige under andra världskriget (Uppsala 2003).
[i] Kitagawa, 2017.
[ii] Lindahl, 2004, s. 346-351.
[iii] SOU 1945:21, s. 6.
[iv] SOU 1945:21, s. 8.
[v] SOU 1946:68, s. 10.
[vi] SOU 1953:72, s. 5.
[vii] Bennesved & Cronqvist, 2023, s. 242.
[viii] SOU 1953:72, s. 117.
[ix] SOU 1961:18, s. 73.
Johan Samuelsson, född i Stockholm 1968. Han är professor i historia vid Karlstads universitet. Samuelsson disputerade i ekonomisk historia i Uppsala 2005. Efter disputationen har han på senare tid framförallt inriktat sin forskning mot utbildnings- och undervisningshistoria. Exempelvis har han studerat undervisningen i historia på svenska läroverk och aktiebolagsskolor under tidigt 1900-tal.
Esbjörn Larsson, född i Tuna (Uppland) 1968, är professor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 2005 i historia vid samma lärosäte. Forskningen han bedriver rör framförallt skolans historia, men han har även gjort bidrag inom militärhistoria och barn och ungdomshistoria. Han är också dekan vid fakulteten för utbildningsvetenskaper.
Björn Lundberg är docent i historia vid Lunds universitet. Han disputerade 2018 på en avhandling om medborgarfostran och friluftsliv i den svenska scoutrörelsen och Unga Örnar (1925–1960). Hans forskning söker förena perspektiv från barn- och ungdomshistoria, utbildningshistoria och kunskapshistoria. Bland annat har han studerat hur barn och ungdomar engagerade sig i globala frågor under 1900-talet.