ÅSA KARLSSON SJÖGREN
I maj 1791 tillkännagav landshövdingen i Uppsala att det Kungliga Patriotiska sällskapet hade beviljat skolmästarinnan hustru Greta Almgren ett ”hederstecken, bestående av en dubbel silverhalskedja med vidhängande medalj”. Hederstecknet lämnades med motiveringen ”för dess slit vid barnens undervisning i flera år”. Skolmästarinnan Almgren arbetade i en av de skolor för fattiga barn som grundlades runtom i svenska städer kring sekelskiftet 1800. När hon anställdes 1784 benämndes hon i skolans styrelseprotokoll som en av två ”beskedliga gummor”, men snart blev det uppenbart att Almgren hade en långt vidare kompetens än att vara beskedlig.
Det är hennes och andra lärares egenskaper och kompetenser som vi ska följa i denna text, med exempel från några olika stadsskolor för fattiga barn kring sekelskiftet 1800. Läraryrket i vid mening vid den här tiden liksom idag är ett tydligt exempel på ett yrke som är möjligt att försörja sig på för både kvinnor och män. 1700-talets skolor riktade sig vanligtvis enbart till pojkar och ansvaret för skolan låg huvudsakligen på kyrkans män och manliga lärare. Även om läraryrket i huvudsak var manligt kunde även kvinnor försörja sig som lärare, exempelvis som ambulerande skolmostrar i socknarna, genom att ta emot elever i sitt eget hem, på hel eller halvpension, eller som guvernanter för barn inom bättre bemedlade skikt. Kvinnor kunde även arbeta som lärare i skolor som riktade sig mot fattiga barn.
I de svenska städerna började man bedriva undervisning för fattiga barn under 1700-talets andra hälft, framförallt i läsning för att inhämta kristendomskunskaper och i enklare slöjdhantverk – kunskaper som barnen i normalfallet fick i hemmen. Skolorna hade även en klart kontrollerande funktion. Tidigare forskning har behandlat dessa skolor ur perspektiv som fattigvård och social kontroll. Däremot saknas närmare undersökningar om lärarna och deras kompetenser, det gäller såväl kvinnliga som manliga lärare. En bidragande orsak till detta är arkivsituationen och avsaknad av bra källor. Det finns sällan sammanhängande protokollserier och annat källmaterial bevarat från dessa skolor för fattiga barn.
Det finns dock skolor som har efterlämnat så pass ingående kvalitativt material att det är möjligt att dra slutsatser om lärarna och vilka egenskaper som gjorde dem till goda eller mindre goda lärare. Tre skolor står i centrum: Läse- och arbetsskolan i Uppsala för både flickor och pojkar, med först kvinnliga och sedan manliga lärare (grundad 1784), slöjdskolan i Gävle för flickor med enbart kvinnliga lärare (grundad 1811) samt fattigfriskolan för både flickor och pojkar i Gävle med enbart manliga lärare (grundad 1813). Skolan i Uppsala har efterlämnat utförliga direktionsprotokoll och för Gävleskolornas del återfinns uppgifter om skolorna i fattigvårdsstyrelsens protokoll. Exemplen och citaten i denna text bygger på studier som har publicerats tidigare, och där anförda källhänvisningar (se Karlsson Sjögren under Litteratur). Stavningen i citaten har moderniserats, men ordval och ordföljder är intakta.
Önskvärda kvalifikationer och skickliga lärare
När Läse- och arbetsskolan i Uppsala startade 1784 hade pengar samlats in och skänkts från staden, universitetet och domkyrkan, det hade uttagits procent på de statsanställdas löner, samt inkommit frivilliga bidrag från privatpersoner. Även barnens arbete förväntades ge inkomster. Arbetet skulle bestå i sådant som strumpstickning, notbindning, spånad, nystning och dylikt, och barnen skulle även kunna arbeta hos andra. Skolan skulle ha 20 barn, tio ”av vardera könet”, och de skulle delas in i två rum ”under en gummas inseende i vardera klassen”. Det var ”fattiga men beskedliga gummor” som utsågs, de benämndes även ”läromödrar”. För flickorna utsågs båtsman Johan Oldsborgs hustru Brita och för gossarna stadstrumslagaren Eric Almgrens hustru Greta. Läromödrarna skulle bo i skolan som inrättades i två rum i fattighuset. Styrelsen beslöt vidare att skaffa bänkar, katekeser och ABC-böcker. Lön och ersättning för barn och lärare fastställdes, och med detta förklarade sig ”gummorna” vara nöjda. Förutom att lära barnen enklare slöjdarbeten och läsa utan- och innantill skulle lärarna och uppfostra dem till “dygd och skicklighet”.
Styrelsen gjorde täta inspektioner av skolan och konstaterade att ”både gummorna och barnen å ömse sidor sina skyldigheter fullgöra”. Dessutom var man noga med att inpränta i föräldrarna att de måste förbättra sin egen vandel och levnad som föredöme för sina barn samt uppfostra dem att inte vara ”ohörsamma och vrångsinnade.” Denna belåtenhet med båda lärarna upphörde dock när det gällde Brita, båtsman Oldsborgs hustru.
Hon blev uppsagd 1786, vilket enligt protokollet berodde på att hon själv yttrat att hon ville bli entledigad samt att det förekommit klagomål emot henne. Hennes ersättare pigan Caisa Nyström, visade sig ett halvår senare inte vara tillräckligt skicklig och fick därmed sluta hon med. Då beslutade styrelsen att höja lönen för skolmästarinnan Almgren, som hädanefter skulle undervisa både flickor och pojkar. Styrelsemedlemmar gjorde regelbundna inspektioner av förhållandena i skolan och man hade inga anmärkningar. Både barnen och skolmästarinnan Almgren gjorde bra ifrån sig vid examinationerna. Utöver att sköta undervisningen kallade även in föräldrar som misskötte sina barn och uppmanade dem att ”hålla barnen snygga”, hindra dem från tiggeri och att slita på sina kläder.
Kraven på de första lärarna som anställdes var kort och gott att de skulle vara ”beskedliga”. Beteckningen på de kvinnliga lärarna ändrades snabbt, från ”gummor” och ”läromödrar” till ”skolmästarinnor”. Skolmästarinnan Almgren visade sig vara så framgångsrik i detta arbete att hon alltså förärades med medalj 1791. Strax därpå skulle hon dock ta avsked på grund av olämpligt uppförande, något jag återkommer till längre fram.
När Almgren slutat och man skulle utse en ersättare för henne träffade några ur styrelsen av en slump på Magnus Carlstens hustru Brita Maria Wägerberg. Man tillfrågade henne och kontrollerade hennes kunskaper, som befanns vara goda. Dessutom framhölls att hon var dotter till en tullnär och hade en ”beskedlig och god uppfostran” och därmed anställdes hon. Skolmästarinnan Carlsten fick behålla anställningen i tio år, men även hon blev uppsagd. I protokollet konstaterades att ”såväl som själva undervisningen som nuvarande skolmästarinnans uppträdande” inte var acceptabel.
Dessa något oklara skäl kan få sin förklaring i kraven på att barnen också skulle lära sig skriva. Ganska snart efter att skolan startats började det ställas krav på att åtminstone pojkarna inte bara skulle lära sig innan- och utantilläsning, utan också att skriva. De skulle bli ”nyttiga medlemmar i det allmänna.” Detta krav ledde så småningom till att styrelsen bestämde sig för att anställa en manlig lärare. Det var nu underförstått att även flickorna skulle ta del av undervisningen i skrivning.
När styrelsen beslöt sig för att anställa skolmästare Widman i maj 1802, var man osäker på hans kompetens, men valde ändå att anställa honom. Skolmästarinnan madame Carlsten fick flytta ut medan Widman med hustru och fyra barn flyttade in i fattighuset. När så halvårsexamen förrättades med barnen i oktober samma år, ”befanns, att barnen voro svaga uti utanläsningen än man kunnat förmoda” och Widman fick därför veta att styrelsen var missnöjd med hans arbete och förvarnade honom att ”bättra sig, och använda mera flit med dem”. Styrelsen satte in präststuderande att ge extraundervisning. I maj 1803 konstaterades att barnen gjort framsteg, inte bara i läsning, utan även i spånad och stickning och skrivning. Barnens skrivböcker uppvisades ”som till direktionens nöje funnes på denna korta tid hava långt avancerat, varföre skolmästaren berömdes”.
Det skulle dock snart stå klart för styrelsen att Widman misskötte sitt arbete på flera sätt, något jag återkommer till längre fram. Han blev så småningom avskedad och ersattes då av tullaren Thörnes Mellberg som ny skolmästare. Ett par år senare blev Mellberg sjuklig och hans hustru Johanna fick träda in som huvudlärare på prov. Skräddargesällen Lars Ekbom togs snart in och fick sköta undervisningen i skrivning och sång. Därpå gifte sig änkan Mellberg med Ekbom. När hon gifte om sig förlorade hon titeln skolmästarinna och den nya maken övertog titeln och blev skolmästare. Nu var det maken som skulle ”uppbära den lön och njuta de förmåner, som hans blivande hustru hitintills njutit”. Därefter är det tydligt att det var paret Mellberg och Ekbom som bedrev skolan tillsammans. De blev de framgångsrika lärare som styrelsen eftersträvat att rekrytera. De klarade av att år efter år anta nya elever och ge dem kunskaper för att ta sig igenom examen på tillfredställande sätt, med något undantag.
Övergången från kvinnliga till manliga lärare, eller lärarpar där mannen var huvudlärare i Uppsala är inget generellt mönster för skolor för fattiga barn. I Stockholm kom utvecklingen att gå från att fattiga flickor fick börja i pojkskolor till att särskilda flickskolor inrättades, med både kvinnliga och manliga lärare. I Gävle startade en slöjdskola för flickor med enbart kvinnliga lärare 1811 och två år senare grundades en Fattig-friskola för både pojkar och flickor med enbart manliga lärare.
När fattigstyrelsen i Gävle skulle anställa en kvinnlig lärare till den nya slöjdskolan för flickor 1811 var man betydligt mer specificerad om vilka kvalifikationer läraren skulle ha än i Uppsala och beslöt att sätta in en annons i det lokala Weckobladet, med följande lydelse:
att den blivande Läromästarinnan bör vara en medelåldrig Person, Änka eller ogift, dock av stadgade och oförvitliga seder, kunna med lätthet läsa i Bok samt försvarligen skriva och anteckna, vad som behövas, äga färdighet i konsten at spinna, särdeles Lin, men även ull och bomull, samt för övrigt att sy en god nålsöm och sticka strumpor m.m. ävensom hon bör kunna sig innehava de Egenskaper at med både allvarsamhet, ömhet och Tålamod förstå att vid undervisningen förvärva sig ej mindre högaktning och lydnad, än kärlek och tillgivenhet av de Barn hon skall handleda.
Bland de sju sökande till tjänsten fanns några änkor, en ogift kvinna och ett par hustrur. Trots att styrelsen uttryckligen ville anställa änkor eller ogifta kvinnor, beslöt man sig för att anställa Klensmeds ålderman Falks hustru Anna Brita Norberg, eftersom hon var den mest ”tjänliga” och ”skickliga” till befattningen. Att hon var gift löstes med att maken ingav ett med sigill försett intyg på att han träffat en överenskommelse med sin hustru om att acceptera de avtal som hustrun skulle komma att ingå med Fattigvårdsdirektionen. Lönen var visserligen låg, men därtill skulle madame Falk få bostad, ved och ljus samt särskild uppmuntran för den flit hon förväntades visa. Styrelsen förhöll henne att undervisa ”med saktmod, allvarsamhet och flit”. Madame Falk uttryckte tacksamhet för förtroendet och gav löfte ”att söka förtjäna det.”
Strax efter att skolan startat framkom att eleverna och deras föräldrar önskade att eleverna inte bara skulle lära sig läsa, utan också skriva. Styrelsen sade sig i och för sig inte ha lovat sådan undervisning, men samtyckte och beslutade att ”Madame Falk, som skriva en tämligt god Latinsk stil, må åtminstone till de äldre Flickornas undervisning därutinnan, använda onsdags eller Lördags eftermiddagarna.”
Madame Falk arbetade i ett antal år som lärare i skolan och hon tycks ha haft alla de egenskaper som förväntades. Varje kvartal beslöt styrelsen att ge henne extra betalt och varje halvår hölls examen med flickorna, vilka för det mesta hade gjort stora framsteg. Snart efter att skolan startat med 20 elever utökades antalet till 30 eftersom det gick så bra. Ett par år senare fick madame Falk även ansvaret för att utbilda fattiga kvinnor vid fattighuset och att se till att de fattiga sysselsattes med att spinna garn.
När styrelsen beskrev madame Falks insatser är det uppenbart att det var hennes stora arbetskapacitet, hennes ”skicklighet”, ”flit” och ”nit” som framhölls. Hon var både ”förståndig” och visade ”omsorg om undervisningen”, vilket förstås gav goda resultat. Flickorna berömdes och belönades för sina ”framsteg”, för sin ”snällhet, läraktighet och flit”, sin ”skicklighet och noggrannhet” och för sitt ”sedighet och uppförande” som var ”dygdigt och klanderfritt”. De problem som fanns handlade främst om skolk, och snart tog styrelsen över ansvaret att förhöra sig om orsakerna och att i förekommande fall ta föräldrar i upptuktelse. Längre fram ska vi se att madame Falk inte klarade sitt stora åtagande.
En annan skicklig lärare i samma stad var skolmästaren Anders Berg som anställdes vid fattigfriskolan 1813. Skolorna som planerades bli tre stycken skulle vara öppna för både pojkar och flickor och de ”barnalärare” som eftersöktes skulle enligt kungörelsen i lokaltidningen kunna ”säkert stava och med färdighet läsa innan Bok, skriva läslig Stil och räkna så mycket som till undervisningen behövas”. Personen ifråga skulle dessutom visa ett ”gott och stadgat uppförande samt fallenhet för nämnda yrke; de måga för övrigt vara av vad stånd eller vilkor som helst.” Undervisningen skulle bara ske på förmiddagar och ersättningen var låg. Utlysningen fick bara en sökande, den avskedade brandvakten Anders Berg. Han hade redan arbetat som lärare på flera ställen och hans inlämnade betyg ”vittnade om ett gott uppförande jämte skicklighet vid undervisningen”. Efter förhör hos borgmästaren fann man att han hade de nödvändiga kunskaper som krävdes och därmed anställdes han. Så länge han ”nitiskt” uppfyllde sina skyldigheter skulle han ersättas enligt överenskommelse med styrelsen.
Trycket på den nyinrättade fattigfriskolan blev snabbt stort och över hundra barn antogs vid skolstarten. Det behövdes anställas ytterligare en lärare, men styrelsen hade svårt att rekrytera någon duglig person. Den första som anmälde sig saknade referenser och efter närmare undersökningar fann man att hans kvalifikationer var otillräckliga. När nästa lärare så småningom anställdes, Jacob Muhr, framhöll styrelsen Berg som mönster för honom. När styrelsen bedömde Bergs insatser var det framförallt hans arbetskapacitet och kompetens att undervisa så många barn samtidigt som framhölls. Liksom i madam Falks fall var det Bergs ”flit” som framhölls, liksom hans ”ordentlighet”. Förutom ansvaret för fattigfriskolan antog Berg privatelever vilket styrelsen uppmuntrade. Senare fick han även överta vaktmästaruppgifterna vid fattighuset vilka han kom att sköta tillsammans med sin hustru. Ganska snart började Berg använda sig av sina egna elever som ett slags hjälplärare, exempelvis en fosterson som imponerade stort på styrelsen med sina kunskaper.
Berg och Falk liknade varandra i många stycken. De var skickliga lärare som vann styrelsens respekt för sin flit och sin arbetskapacitet. Samtidigt var de lågt betalda och tog ständigt på sig nya uppgifter. Skolmästare Berg var gift och hustrun skymtar i protokollen. Det är möjligt att hon spelade en viktigare roll för skolan än vad protokollen anger.
Sammanfattningsvis krävdes samma egenskaper oavsett lärarens kön: arbetsamhet och förmåga att lära barnen olika färdigheter. När även krav på att lära sig skriva och räkna efterfrågades, verkar det som att kvinnorna i de sociala grupper där lärarna rekryterades i allmänhet inte behärskade dessa kunskaper, med vissa undantag då såsom madame Falk, som ju också var gift med en klensmedsålderman. När madame Falk skulle ersättas var sökfältet väldigt svagt: bland de sökande fanns bland annat en hustru ”som ej själv kunde skriva, men ägde en dotter, nu 16 år gammal, behörigen skicklig i detta avseende”. En annan av de sökande kvinnorna kunde varken räkna eller skriva, men hade en tolvårig son ”med dessa färdigheter.” Andra åter påstod sig ha ”de erforderliga färdigheterna”, men kunde inte styrka dem så styrelsen fick leta vidare innan man hittade en lämplig lärare.
Man hade alltså svårt att rekrytera lärare. De låga ersättningar som gavs kan inte ha varit särskilt lockande, särskilt inte bland männen. Därtill visade sig ett antal lärare som rekryterades inte hålla i längden.
Olämpliga lärare och icke önskvärt beteende
Som redan framgått ovan blev flera lärare avskedade från skolorna. Protokollen är ofta knapphändiga om varför. Förre glasmästaren Muhr som hade anställts i fattigfriskolan i Gävle och som uppmanades ta lärdom av skolmästare Bergs undervisningssätt blev kortvarig på posten. Styrelsen konstaterade att rekryteringen av Muhr var ”misslyckad”. När man gjort besök i skolan ”har den obehagliga erfarenheten erhållits at Muhr är oskicklig både till vidmakthållande av den disciplin som bland Barnen är nödvändig, och att han med långa psalmers sjungande borttager allt för mycket av den korta läseundervisningstiden samt icke urskiljer sina discipler och deras egentliga behov.” Efter detta konstaterande sades Muhr upp och Berg fick fortsätta ta ansvar för alla barn i fattigfriskolan.
Men även skickligare lärare misslyckades. Det mest flagranta exemplet bland lärarna i skolorna i den här undersökningen är nog läromästarinnan Almgren. Hennes medalj som sannerligen kan betraktas som en hedersbetygelse fick ingen positiv effekt – snarare tvärtom.
Redan i november samma år undersöktes ryktet om att ”läromästarinnan hustru Greta Almgren, numera begynt att med starka drycker sig överlasta”, och efter inspektion av notarien och handelsman Dahlberg kunde man konstatera att Almgren inte bara varit onykter, utan till och med sluddrat och farit ut med svordomar mot barnen. Hon hade inte heller kunnat ge rediga svar på de frågor som inspektorerna ställde. Domprosten berättade att han kallat henne till sig och föreställt henne detta, men att hon svarat ”nog så sturskt”; hon ville inte påta sig någon skuld, inte heller lova någon bättring. Därefter hade hon gått raka vägen till notarien och begärt avsked ”eftersom hon blivit så beljugen”. Vid mötet samma dag föreslogs att båtsmanshustrun Söderström skulle gå in som ersättare på prov. Hon var ”känd för att vara en beskedlig människa”. Det visade sig dock efter en tid att denna Söderström inte var tillräcklig skicklig. Därför försökte några ur styrelsen få Almgren att göra avbön ”men härtill svarade hon helt kort: Nej, det gör jag intet”. Almgren verkar ha varit en osedvanligt skicklig pedagog och vi vet inte vad som orsakade hennes fylleri, något som hon varken ville erkänna eller be om förlåtelse för. Styrelsen försökte få henne att göra detta för att därigenom försöka få tillbaka henne, men förgäves. En inte helt orimlig slutsats är att Almgren insåg att hennes auktoritet hade försämrats i och med det inträffade, såväl i förhållande till barnen, deras föräldrar som till styrelsen.
När kraven på skrivkunnighet ökade sökte styrelsen efter en manlig lärare till Läse- och arbetsskolan i Uppsala, men det var svårt att hitta en lämplig kandidat. Skolmästaren Widman anställdes men man blev tvungen att även anställa hjälplärare vilket ledde till en tillfällig förbättring. Snart stod det klart att Widman hade brutit mot skolans regelverk på flera sätt. Han påstods ha tagit delar av barnens ersättning för eget bruk, ha gett barnen lov, använt barnens arbetskraft i sitt eget hushåll, samt upprättat en sparbössa där barn som kommit försent tvingats betala. Och inte nog med det. Han var dessutom ”fallen för överflödigt nyttjande av starka drycker” vilket lett till att han varit ”oregerlig både mot sin hustru och sina barn, vilket strider emot både Guds och världslig lag.” Han hade även vid ett flertal tillfällen uppträtt ”rusig på gatorna”. Styrelsen konstaterade vidare att ett ”sådant oskickligt leverne hos en lärare” skulle utveckla ”ett förakt för hans givande undervisning” hos barnen. Några föräldrar hade klagat på att ”hans aga uppå barnen är för sträng och understundom oförnuftig”, dessutom ska han ha agat när han varit berusad. Widman försökte försvara sig, men då det var känt för styrelsen att en gosse blivit så agad att han varit sjuk i flera veckor och måst vara hemma från skolan ”då blev Widman allvarligt förmanad, att sådant hädanefter icke föröva.” Styrelsen slog fast att om Widman inte omedelbart förbättrade sig skulle han avskedas. Till skillnad från hustru Almgren försökte Widman försvara och skylla ifrån sig i fråga om sitt beteende och styrelsen behöll tålamodet med Widman i ett år till innan han ersattes.
I både skolmästare Widmans och skolmästarinnan Almgrens fall intog alltså styrelsen en förlåtande hållning. Man trodde på bättring och försökte övertala Almgren att stanna kvar. I Widmans fall behövdes ingen övertalning, utan det var Widman själv som bad om att få stanna. Med tanke på hur han hade betett sig är det ganska häpnadsväckande att styrelsen ville behålla honom. Han hade inte bara supit och slagit sin familj och sina elever, utan dessutom slarvat med undervisningen och utnyttjat eleverna ekonomiskt. Det tredje och sista exemplet på en lärare som misskötte sig är madame Falk vid Slöjdskolan för flickor i Gävle.
Falk motsvarade verkligen alla förväntningar; hon var skicklig i slöjder, hon kunde läsa, skriva och räkna, och eleverna presterade oklanderligt vid examinationerna. Under åren tog hon på sig att undervisa fler elever och även ansvaret för slöjdandet vid fattighuset. Men i februari 1818 väckte borgmästaren frågan om omkostnaderna vid fattighuset som han tyckte var alldeles för höga. Dessutom var kvaliteten på alstren från fattighuset för dålig. Trots att Falk regelbundet avlagt räkenskaper skulle det nu visa sig att hon undanhållit en hel del för egen eller andras räkning. När detta stod klart för styrelsen avstängdes hon omedelbart från sitt arbete.
Därefter vidtog det omfattande arbetet att rekonstruera räkenskaperna och försöka se hur mycket som hade försvunnit. Vid ett tillfälle under den omfattande undersökningen påstod Falk att hon inte kunde bidra med fler uppgifter eftersom hon varit ”så illamående, att hon ej kunnat samla sina tankar tillsammans.” När hon meddelats om uppsägning begärde hon företräde inför styrelsen ”då hon gjorde ödmjuk förfrågan om icke det skulle kunne tillåta henne att fortfara med sin forne befattning”, vilket nekades henne. Sammantaget uppgick skulden till drygt 1690 riksdaler, en ansenlig summa. I det här fallet är det klart att hela familjen Falk var inblandad i affären. Av protokollen framgår att maken, klensmedsåldermannen, sedan tidigare varit hårt skuldsatt, men nu hade familjens fastighet skrivits över på barnen som framtida arv, och döttrarna hade varit delaktiga i förskingringen. Det finns dock inget i materialet som tyder på att styrelsen drog affären inför domstol. Den 22 juli 1819 konstaterades att ”sedan madame Falks man nu mera avlidit, bör hon kunna göra avbetalningar på sin skuld till arbetsinrättningen”. Vi vet inte vad som drev madame Falk att börja förskingra. Hon hade getts ett stort ansvar och styrelsen litade på henne. Kanske började hon med att ta undan mycket små kvantiteter, som snabbt blev större när ingen tycktes upptäcka det, samtidigt som hon hade hål att fylla i sin privata ekonomi.
Konklusion
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de lärare som arbetade i skolor riktade mot fattiga barn saknade formell utbildning, men de besatt värdefulla kunskaper och egenskaper. Viktigast var förstås förmågan att förmedla olika kunskaper och färdigheter till eleverna; det var elevernas prestationer som var avgörande för lärarnas framgångar. De lärare som var särskilt flitiga och hade en hög arbetskapacitet belönades. Styrelserna uttryckte sitt gillande på liknande sätt för såväl manliga som kvinnliga lärare.
Det tycks inte ha funnits någon gräns för den mängd arbete särskilt skickliga lärare tog på sig. Med de snåla villkor de arbetade under, kunde de alltid ta på sig mer undervisning eller ett utvidgat ansvar för fattigvården. När kraven på undervisning i skrivkunnighet framfördes, tycks det ha behövts manliga lärare, med något undantag. Det var dock svårt att rekrytera kompetenta män för de arbetsvillkor som erbjöds. Bäst verkar undervisningen ha lyckats bland gifta par, när ansvaret för skolans skötsel kunde delas. Änkan Johanna Mellberg kunde överta och driva mannens verksamhet vidare under en tid men gifte sig snart med den lärare som anställts för att sköta skriv- och sångundervisningen. Därmed följdes ett mönster som fanns i övrigt i städerna, där borgaränkor kunde gifta sig med anställda som skötte en makes arbetsuppgifter.
Den lärare som inte lyckades hålla ordning och lära eleverna de nödvändiga kunskaperna kunde antingen få stöd av någon annan lärare, eller så fick personen sluta. För de kvinnliga lärare där ”beskedlighet” var den främsta egenskapen, förslog denna egenskap knappast i längden i de fall viktiga kunskaper saknades. Även allvarligare förseelser förekom hos lärare, såsom fylleri, våldsamhet och bedrägerier, vilket ledde till att de blev uppsagda eller slutade självmant. Det handlade dels om bristande förtroendet från styrelsens sida, dels om att lärarna med sitt beteende riskerade sin auktoritet gentemot barn och föräldrar. Intressant att notera är dock att styrelsen i Uppsala var mån om att ge lärarna nya chanser. Lärarna var lågt betalda och i beroendeställning till sina arbetsgivare, men samtidigt var dessa måna om att ha så skickliga lärare som möjligt, så man skulle kunna påstå att beroendet var ömsesidigt.
Åsa Karlsson Sjögren är professor i historia vid Umeå universitet. Hennes forskning handlar om kön och historisk förändring ur rättshistoriska, socialhistoriska och politiska perspektiv. Bland hennes publikationer kan nämnas: Männen, kvinnorna och rösträtten. Medborgarskap och representation 1723-1866 (Stockholm 2006), ”Negotiating Charity. Emotions, Gender and Poor Relief at the turn of the 19th Century”, Scandinavian Journal of History (2016):3, med Stefan Rimm och Esbjörn Larsson, “Agents and Subjects. Schooling and Conceptions of Citizenship in Nineteenth-Century Sweden”, History of Education (2019):3.
LITTERATUR
Carina Bergström, Skolmostrar och läsmästare: Lärare på landet före folkskolan 1842 (Stockholm 2000)
Susanna Hedenborg, Det gåtfulla folket: Barns villkor och uppfattningar av barnet i 1700-talets Stockholm (Stockholm 1997)
Daniel Lindmark, Reading, Writing and Schooling: Swedish Practices of Education and Literacy 1650-1880 (Umeå 2004)
Åsa Karlsson Sjögren “Desirable qualifications and undesirable behaviour: Teachers in Swedish schools for poor children” Ilmakunnas, Johanna, Rahikainen, Marjatta och Vainio-Korhonen, Kirsi (red.) Early Professional Women in Northern Europe, c. 1650-1850 (London and New York 2018)
Åsa Karlsson Sjögren “Poor Girls’ Schooling and Transitions of Gender and Class”, Dermineur, Elise M., Karlsson Sjögren, Åsa och Virginia Langum (red.) Revisiting Gender in European History, 1400-1800 (New York and London 2018)
Bengt Sandin, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan: Folkundervisning och barnuppfostran i svenska städer 1650-1850 (Lund 1986)