Blod, svett och tårar – Minnen från slöjdundervisning

ANNELIE HOLMBERG

Vad gjorde du i slöjden? Berätta ditt slöjdminne! Alla som har en grytlapp eller smörkniv från skolslöjden får gärna skicka in den till Nordiska museets utställning! Så löd en uppmaning i ett pressmeddelande från Nordiska Museet i Stockholm inför en utställning om skolslöjd år 2012. Budskapet spreds via radio, tidningar och i riktade förfrågningar. Drygt 500 brev inkom, varav 330 med slöjdalster. Dessa brev har gjort det möjligt att skapa en förståelse kring elevers upplevelser av undervisning, vad det är eleven minns.

I utställningen på Nordiska museet 2012 visades de slöjdalster som samlats in. Slöjdpåsar, pallar, broderier och svenska flaggan visar resultatet av elevers lärande i slöjden. Fotografi: Peter Segemark/Nordiska museet

De flesta av oss har minnen från vår tid som elev i det som idag kallas grundskolan. Skolgångens omfattning, vid vilken ålder man haft olika ämnen och hur undervisningen organiserats har varierat beroende på skolform och tid då undervisningen bedrevs. Även om allt detta påverkar minnenas innehåll så har alla individer (oavsett utgångspunkt) minnen och utfallet av uppropet visar på en vilja att dela dessa. Undervisning i slöjd materialiseras genom att minnen och upplevelser av exempelvis lärares bemötande, elevens egen kamp eller tillfredställelse är en del i de föremål som tillverkats i undervisningen. Sparade slöjdpåsar, lappteknikskuddar och piedestaler påminner om tiden som elev, trots att denna kanske ligger långt tillbaka i tiden. Forskarna Juri Meda och Antonio Viño definierar skolminnen som minnen vilka individer, och omgivande samhälle, skapat om skolan och utbildningsprocessen. Ur ett elevperspektiv kan det alltså handla om minnen av hur lektionerna var, lärarens roll, klasskamrater eller specifikt för slöjd vad som tillverkades och vad eleven då upplevde. Syftet med studien som presenteras här var att genom att analysera minnen från upplevelsen av slöjd, slöjdminnen, synliggöra vad tidigare elever väljer att lyfta fram som centralt från slöjdundervisning. Målet var att få syn på vad elever minns och hur detta kanske förändrats över tid.

Slöjdundervisningen har en lång historia

Slöjden har sedan 1955 varit ett obligatoriskt ämne i den svenska skolan. Slöjdundervisning har dock bedrivits inom folkskolan långt tidigare och då reglerats av exempelvis Normalplan för undervisning från åren 1878, 1889 och 1900. Slöjd finns då med i de timfördelningar som presenteras men var i princip inte obligatoriskt, även om de flesta elever tycks ha deltagit.
Undervisningen i slöjd påverkades under många år av de undervisningsplaner som publicerades av olika lärarutbildare, exempel på detta är de planer som bland annat Hulda Lundin och Otto Salomon förmedlade vid sina lärarutbildningar. Denna strängt strukturerade undervisning, som byggde på progression i hantverksskicklighet, har kommit att prägla slöjdundervisningen under stora delar av 1900-talet. De privata lärarutbildningarna lades ner eller förstatligades 1961 och en mer likriktad utbildning skapades vid landets utbildningar. Sedan 1977 har dessa utbildningar varit organiserade inom universitet och en akademisering av det praktiska ämnet slöjd har skett, om än långsamt.

Då det gäller ämnet slöjd kan det bland allmänheten tyckas råda en viss förvirring om ämnets namn, ämnet benämns exempelvis syslöjd eller träslöjd trots att detta aldrig varit en korrekt ämnesbenämning. De äldsta breven som analyserats i undersökningen beskriver en slöjd som vid tiden för undervisningen benämndes som gosslöjd (trä- och metallslöjd) och flickslöjd (textilslöjd). Trots denna uppdelning, efter kön och material, innehöll gosslöjden en liten mängd slöjd i textila material, även om fokus låg på slöjd i material av trä.

Innehållet i undervisningen hade en tydlig koppling till vilka kunskaper eleverna ansågs behöva i sitt vuxenliv – gossar skulle exempelvis kunna laga sina strumpor. Sedan Lgr 69 implementerades år 1969 har materialinriktningarna samlats under rubriken Slöjd, detta gör att denna ämnesbenämning använts i styrdokument under en övervägande del av den tid som här skildras. I denna studie är målsättningen att samtliga materialinriktningar (textil samt trä och metall) skall skildras. Materialinriktningen är inte en central variabel i analysen av elevers upplevelse av slöjd.

Insamlade minnen

De brev som använts som källmaterial finns idag arkiverade i Nordiska museets arkiv i Stockholm. Utöver breven finns på arkivet även bifogat bilder på de föremål som lämnades in. Materialet består efter urvalet av drygt 200 brev. Brev som inte kunde dateras eller som berättar om till exempel föräldrars eller barns minnen av slöjd har valts bort. De som skrivit breven är mellan 8 och 97 år, vissa brevskrivare beskriver alltså slöjden de vid tiden för skrivandet deltog i medan andra skriver om en slöjdundervisning för nästan 90 år sedan. Då breven sorteras efter det årtionde de beskriver framkommer följande fördelning tidsmässigt:

Tid har i analysen använts för att synliggöra förändringar över tid, förändringar som eventuellt kan knytas till kursplanereformer eller andra strukturella förändringar. Kön har inte varit en variabel i analysen, jag har därmed inte dragit slutsatser utifrån kön. Samtidigt är kön trots detta relevant genom att kvinnor dominerar bland brevskrivarna, vilket innebär att de brev som skildrar slöjdundervisning före 1969 främst berättar om undervisning i de textila materialen. Just vilken materialinriktning i slöjden någon tillåtits ha beror alltså under stor del av tidsperioden på kön.

Minnen en konstruktion eller sanning

En analys av individers nedskrivna minnen ger en inblick i personliga erfarenheter. Det är viktigt att komma ihåg att dessa minnen är påverkade av både individens liv vid tiden för upplevelsen och den tid som passerat. De individuella minnena är en del i ett kollektivt minne och påverkas av (eller samspelar med) de ramar som formar och framkallar minnet. Sociologen Maurice Halbwachs skriver att det finns ”a collective memory and social frameworks for memory” (1992, s. 38). På så vis är minnen inte precisa och konstanta utan föränderliga, de kan därför även förändras flera gånger sedan en upplevelse. Minnet kan vara selektivt och kanske minns vi främst det som berört oss starkt eller det som vi över tid påmints om genom föremål eller vardagliga händelser. Även det faktum att ett välkänt museum inför en planerad utställning gör ett upprop kan påverka den berättelse som lämnas in. Kanske kan det påverka såväl hur ett minne formuleras, vad som lyfts fram och vem som väljer att skriva ned det. Genom att ett brev lämnats in till Nordiska museet är det en offentlig handling som alla kan läsa eller använda i exempelvis forskning. Forskarna Anna Ascenzi och Elisabetta Patrizi påpekar att minnen som källa kan vara användbara då de kan illustrera skolans ”inre liv” och på så sätt fylla kunskapsluckor om skolan. De rekommenderar dock att minnen kombineras med andra källor. I detta projekt används därför exempelvis kursplaner och forskning om slöjd för att skapa en referensram som resultatet av analysen placeras in i.

Elevers minnen av slöjd

När breven analyserats genom en innehållsanalys skapas en bild av hur elever upplevt slöjdundervisning, minnen av undervisningens innehåll och hur denna bedrivits. Resultatet av analysen berättar om den slöjd som bevarats i några elevers minnen och är därmed givetvis inte en komplett bild av all slöjdundervisning Sverige. Elevernas minnen kan delas in i kategorierna: Produkt, Känslor, Lärare, Undervisning/Slöjdande, Spår av undervisning.
En övervägande del av brevskrivarna beskriver de produkter de tillverkat i slöjden. Detta görs ofta med stor inlevelse och detaljrikedom. Exempel på detta är citatet nedan som återger ett slöjdminne från 1940-talet:

“Första uppgiften var att sticka en grytlapp. Den blev hård, liten och helt oanvändbar. Sedan sydde vi en slöjdpåse. Följande läsår skulle vi sticka ett par raggsockor. Ett helt år kämpade jag med dem.”

Över tid framträder ett mönster då det gäller vad som tillverkats. Grytlappar, vantar, skärbräden och förkläden – föremål som sparats i åratal trots att de ofta beskrivs som oformliga, oanvändbara och otidsenliga – ofta tillverkade efter mallar i en styrd undervisningstradition. Under stor del av tidsperioden är det eleverna tillverkar i undervisningen i stort sätt de samma, den stora förändringen sker under sent 1960-tal då elever uppges få påverka formgivningen av sina produkter. Att många brev beskriver produkter kan ledas till hur uppropet från museet är formulerat, men även till det faktum att föremål tycks ha en viktig funktion i skapandet av minnen. Tidigare forskning visar just att föremål spelar en viktig roll i de minnen tidigare elever har av undervisning. Exempelvis minns elever i en dansk studie vikten av att elever var noggranna genom den svåra användningen av reservoarpennor. Vidare blir minnen av ölbacken en symbol för en ny mer informell möblering och mjukare attityd i skolor.

Den kreativt utformade smörkniven har ett budskap som tillverkaren i vuxen ålder anger sig vara tveksam till varför det valts. Föremålet visar att eleven hade frihet både då det gällde utformning och dekoration, troligen var föremålstypen given. Fotograf: Thomas Adolfsson/Nordiska museet

Den mängd minnen som i studien kategoriserats som ”känslor” har ofta anknytning till antingen produkter, arbetsprocessen i slöjd eller en lärare. Berättelser om svettiga händer, elaka lärare eller arbetsuppgifter som upplevdes som omöjliga varvas med berättelser om omtänksamma lärarinnor, stoltheten över att klarat en uppgift och att få använda sina händer. En brevskrivare skriver att ”Jag älskade alla moment i träslöjden, hur tålamodskrävande det än var. Eller kanske just därför”, en annan tidigare elev skriver “Ära vare Gud i höjden, jag HATADE slöjden”. Två aspekter som beskrivs, vilka lett till negativa upplevelser och därmed minnen, är vänsterhänthet och oanvändbara produkter. Vänsterhänthet tycks ha upplevts som en stor pedagogisk utmaning för vissa lärare. Istället för att anpassa sin undervisning har lärare kränkt elever, avfärdat dem och tvingat eleven att anpassa sig till ett lärande där högerhänthet var det allenarådande. Även känslan av att ha tillverkat bebiskläder som aldrig blev använda, obrukbara sockor och dåligt slipade skärbrädor har bevarats i de tidigare eleverna minne. En elev beskriver:

“Det [produkten] hamnade i uthuset på landet och varje gång jag ser fatet ligga där, vänder jag mig bort. Åsynen av det väcker tråkiga minnen. Ändå har det undsluppit vedkaminen, mycket beroende på allt jobb jag lagt ner på träfatet.”

Att elever upplever ”lust eller olust” i samband med lärande i slöjd, och vilken av känslorna som upplevs, kan enligt tidigare forskning av Stina Westerlund knytas till en eventuell upplevelse av meningsfullhet. Olusten anges även uppstå då eleven möter motstånd som hindrar och begränsar handlingsutrymmet. Just det faktum att starka känslor upplevts kan ha påverkat förekomsten och innehållet i minnen från undervisning. Exempelvis minns tidigare elever ofta olika aspekter av disciplin. Lärares förmåga att implementera (eller inte implementera) regler samt hur eleven upplevde bestraffningar är centralt. Utifrån tidigare forskning skulle slutsatser kunna dras att just starka upplevelser och känslor är viktiga då det gäller att skapa minnen av något, att undervisning i slöjd på gott och ont skapat dessa minnen. Undervisningsstruktur, pedagogisk ansats, lärare, produkter och utförande av hantverk skapar starka upplevelser som blir ihågkomna över tid.

 

Grytlapp har över tid varit en vanligt förekommande produkt att tillverka i slöjden. Minnen av att sticka i det vita ljusvekegarnet, ett garn som suger åt sig svett och smuts, är många och målande beskrivna. Den virkade foten tillverkades under 1970-talet. Meningen var att tillverka en grytlapp men då eleven såg att formen som växte fram mer liknade en fot än en grytlapp ändrades målet med tillverkningen. Grytlappen blev istället en fot! Slöjdprodukterna på dessa bilder visar tydligt hur undervisningen i slöjd förändrats över tid. Fotografier: Elisabeth Eriksson/Nordiska museet

Lärare är detaljerat och målande beskrivna i breven. Polariseringen utifrån om undervisningen upplevdes positiv eller negativ är stor, känslan av kränkning alternativt uppskattning är central. De negativa minnena dominerar men det finns även minnen av ”avgudade” lärarinnor som läste sagor medan eleverna slöjdade och där ”lektioner blev riktiga högtidsstunder”. De negativa minnena tyder på att relationen mellan barn och vuxen, samt de vuxnas missbruk av sin makt eller härskarteknik, är något tidigare elever minns mer än det de lärt sig. De starka, främst negativa minnena är (tyvärr) centrala i breven. Undervisning som var beroende av lärares intressen, engagemang och humör dominerar. Citatet nedan är ett exempel på detta:

“Vår träslöjdslärare, som jag ser framför mig men vars namn försvunnit i barmhärtighetens glömska, hade tålamod som en jordgeting. Detta minimum av tålmodighet fick mina klasskamrater lite del av men jag fick del av det som återstod, dvs ingenting av tålmodighet, förståelse för en liten killes valhänthet med praktiska göromål.”

Att läraren krävde en noggrannhet och hantverksskicklighet som var utöver elevens upplevda förmåga och att produkter måste repas upp eller krävde långa arbetsprocesser, kombinerat med att en lärare påpekar misslyckanden är ofta kärnan i negativa minnen. De positiva minnena handlar istället om uppmuntran, kreativitet och att eleven känner sig delaktig och sedd i undervisningen. Eleverna skriver om motgångar, misslyckanden som manifesteras i de föremål som tillverkats eller genom knutar och avbrutna sågblad. Att rätta till ett fel i slöjden tar ofta tid och energi på ett vis som inte kan jämföras med att sudda ut en sned linje eller bokstav.

Brevskrivaren berättar här om en elevs kamp med att trä nålen och hur misslyckandet att göra så visades upp för övriga klasskamrater av läraren. Upplevelsen av detta har gjort att brevskrivaren hela sitt liv undvikit att sy. Fotografi: Annelie Holmberg, brevet finns i Nordiska museets arkiv.

Då det gäller undervisningen, så präglas minnena av uppdelningen i de olika materialinriktningarna och om elevernas kön påverkat deras möjligheter att ha den slöjd de föredrog. Flickors längtan efter träslöjd beskrivs, liksom i citatet nedan, i flertalet brev.

“Det mest spännande med slöjden var ju i 5:e klass när flickorna fick ha träslöjd och pojkarna syslöjd! Egentligen hade jag velat fortsätta med träslöjd men jag var för feg för att våga välja det, så efter 5:an blev det åter syslöjd för min del.”

Undervisningen förändrades organisatoriskt år 1969 och samtliga elever hade därefter båda materialinriktningar. Förändringen syns i breven, efter 1960-talet förekommer inte längre berättelser om längtan efter, eller orättvisan över, att undervisas i enbart en materialinriktning. Även en ökning av de kreativa inslagen i undervisningen kan noteras, samtidigt tycks kreativitet vara beroende av lärarens inställning och tolkningen av vad som kan anses som kreativt i slöjdande. Är det kreativt att få välja färg på en blomma som broderas eller att välja vilket djur som skall framställas genom figursågning, eller handlar kreativitet om en djupare process? Det skulle även kunna tolkas som ett ökat utrymme för kreativitet då undervisningens innehåll över tid blir mindre styrd, att eleverna ibland fick välja inom ett spann av produkter eller form på en skärbräda.

“Jag skriver fick sy, inte sydde, för det var väldigt förutbestämt allt som skulle läras och lärogången väl genomtänkt. Alla elever gjorde likadana saker beroende på i vilken årskurs de gick. Jag fick välja mellan ett rosa tyg och ett ljusblått, båda med samma mönster.”

De förändringar som kan noteras kan knytas till implementeringen av kursplaner som Lgr69 och Lgr80. Samtidigt berättar minnen om att lärarens undervisning inte förändras över tid, lektionsplaneringar är de samma oavsett kursplan. Av detta kan slutsatser dras att det finns en tröghet i förändringen – eller kan det vara så att lärare ser lärandet i slöjden i moment och processer, inte i föremål. Här kan elevens minne av den egna upplevelsen påverka resultatet, eleven tycks minns ett föremål och den egna arbetsinsatsen, inte vad som lärts eller vad som var målet med uppgiften. Elevernas minnen gällande undervisningen stämmer till viss del överens med vad den tidigare forskningen av Kajsa Borg eller Åsa Jeansson visar, att läroplanstexter har liten betydelse i det faktiska arbetet i slöjdsalen och att lärare uttalar en självständighet i relation till kursplanen. Detta skulle kunna förklara den tröghet som kan synas då det gäller att förändra undervisningen. Samtidigt syns i breven en förändring gällande ökat elevinflytande och kreativa inslag. En förändring som skulle kunna knytas till en förändrad syn på barn och lärande, delaktighet har ersatt auktoritet.

Eleven Åke vittnar om att han fick göra i stort sätt samma föremål i slöjden som sin mor. Åke hade liksom övriga pojkar vid Engelbrekts folkskola, Stockholm, under 1950-talets början textilslöjd de första åren i skolan för att erhålla grundläggande textila kunskaper. Föremålen som tillverkades hade fokus på användbarhet, ett exempel på detta är näsduksfodralet på bilden. Fotografi: Elisabeth Eriksson/Nordiska museet

Som tidigare slöjdlärare när jag naturligtvis ett hopp om att slöjden inte främst lämnat minnen av ”trä-Hitler” och en lång väntan i en kö vid katedern, utan även bidragit med lärande eller erfarenheter användbara för en vuxen. De tidigare eleverna berättar att undervisningen i slöjd antingen avskräckte eller inspirerade till att fortsätta använda sina praktiska kunskaper. I slöjden tränades till exempel eleven att: lära av att göra misstag, utföra ett metodiskt arbete och utveckla tålamod. Dessa erfarenheter/lärdomar var sällan njutbara för stunden, men brevskrivarna kan tydligen i efterhand se att detta var nyttiga erfarenheter. Att lösa det som anges vara ”pilligt”, ”trassligt” och upplevdes vara beroende av ”att man har tummen mitt i handen” gav i längden en erfarenhet. En elev skriver: ”Jag lärde mig mycket under tiden då jag skapade mitt skåp. Framför allt att saker och ting inte är så svårt om man har en stark vilja och positivt tänkande”. Att brevskrivarna tar upp dessa aspekter visar att arbetsprocessen i slöjd kan ha inflytande på livet bortom slöjdsalen.

Under årtiondena 1930-1950 framkommer att den textila slöjden bidrog med kunskaper som en husmor ansågs behöva, exempelvis att laga och tillverka delar av de textilier som kunde behövdas i ett hem. En brevskrivare skriver att: ”Syslöjden ingick i varje flickas uppfostran och generationer små flickor har våndats, de har stuckit sig i fingrarna på nålen”. Undervisningen ansågs här alltså ha potential att komma till nytta, det innebar dock inte att alla flickor minns eller utförde detta med glädje. Samhällsförändringar och förändringar i kvinnors möjligheter gjorde att undervisningen av vissa brevskrivare minns som oviktig – det var inte ett liv som husmor de behövde förberedas för.

Några brevskrivare har sinnliga minnen av klassrummen, minnen som väcker känslor av välbehag. En elev skriver: ”doften…material…magister…skaparglädje…vilket underbart rum”. Slöjdsalen beskrivs som ombonad och utformad för skapande. Beskrivningarna tar upp aspekter som visar hur dessa rum skiljer sig från andra undervisningssalar. Andra minns material som ansågs fula eller av dålig kvalitet. Till viss del spelar här materialbrist i samband med andra världskriget in men även vuxna och barns olika smakpreferenser kan anas.

Avslutning

Vad minns de tidigare eleverna från slöjdundervisning och hur har dessa minnen förändrats över tid? Den tydligaste bilden är att undervisningsklimatet som helhet över tid blivit mildare. Detta är troligen inget som enbart gäller slöjd utan förhoppningsvis all undervisning i Sveriges skolor. Undervisningen i 1930-50-talets slöjd tycks enligt många av brevskrivarna bedrivits i ett hårt undervisningsklimat av sträng lärare. Genom brevens innehåll skapas ett kollektivt minne av slöjd, ett kollektivt minne om en undervisning vars innehåll förändrats långsamt och där lärare tidvis utövat en pedagogik med inslag av maktutövning. Ett ämne som har fokus på att eleverna skall erhålla en kompetens och handlingsberedskap för vardagsliv och/eller problemlösning, tycks i många fall skapat ett minne som avskräckt elever från slöjd och utövande av praktisk kunskap. Av detta kan vi lära att läraren har makt att skapa minnen som påverkar elever under en lång tid – vikten av adekvat ledarskaps- och lärarutbildning samt styrning (centralt och lokalt) blir uppenbar.

Att själv tillverka föremål kan bidra med en stolthet över att själv kunna göra något. Tyvärr visar brevens innehåll att minnen av att tillverka något lika gärna kan bidra till frustration och missnöje, både på grund av en känsla av otillräcklighet i tillverkningen och över resultatets kvalitet. Lärares krav och elevens bild av vilket resultat som önskas kan här ha bidragit till den bild som förmedlas. Vem kan inte se ett par fantastiska vantar som det självklara resultatet av ett stickprojekt – de två olika stora, smutsgrå och hårda vantar som blev resultatet är något helt annat! Att direkt efter detta såga ut en form med en lövsåg/kontursåg vars sågblad går av eller böjer sig skapar kanske inte alltid mer glädje eller inspiration. Breven visar på vikten av anpassning av uppgifter till elevens förkunskaper samt en tydlig (och realistisk) målbild.

Det breven otvivelaktigt bidrar med är en förstahandsinformation gällande elevers minnen från slöjdundervisning. Minnena är färgade av tiden som passerat sedan undervisningen men ger trots det information om vad elever minns. Lärandet och nyttan av undervisningen tycks sekundärt om det inte är så att det finns positiva eller negativa känslor kopplade till lärandet – känslorna bidrar till att minnen skapas. Utifrån detta antagande kan slutsatsen dras att det som saknas i breven troligen är den mer neutrala eller icke känsloladdade upplevelsen av slöjd. Minnen från elever som ansåg att undervisningen i slöjden varken var traumatiserande eller himmelriket. Sett över tid så minskar de negativt färgade minnena men de finns kvar fram till och med 2000-talet. En elev som beskriver slöjden under 2010-talet skriver :

“Jag tror det inte är mer än 10% av skolan som vill ha slöjd. Läraren i sig är det inget fel på, det är just ämnet. Jag tror jag skippar slöjdlärare som jobb när jag blir större.”

Det eleven i citatet kallar ”just ämnet” är kanske det som är det typiska för ämnet slöjd – ett ämne som med sitt lärande genom praktiska handlingar, som oftast resulterar i ett föremål, skiljer sig från många andra ämnen i skolan. De minnen som förmedlats visar att detta lärande, dess effekter och möjligheter att bidra med kroppsliga kompetenser behöver synliggöras. Att förklara för en elev varför något är viktigt, förankra detta i samtid och framtid samt göra detta med engagemang och värme skapar självklart en känsla av meningsfullhet hos eleven. Kanske är det till och med så att brevens många minnen visar att handens arbete gör att vi minns det vi gjort väl – och kanske kan detta ses som ett incitament för att slöjden bör samverka med skolans övriga ämnen. Tänk om vi ändå kom ihåg formeln för en cirkels diameter lika väl som vi tycks minnas kampen med en trasslande symaskin!


Annelie Holmberg, f.1968, fil. dr. Lektor i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Disputerade 2009 på en avhandling om hur praktisk utbildning hanterat en akademisering, exemplifierat av textillärarutbildningen i Uppsala. Hennes forskning har efter detta haft ett fokus på praktisk textil utbildning, så väl i skolform som inom textila verkstäder. Utöver detta är Holmberg genom sin bakgrund som legitimerad slöjdlärare aktiv inom den forskning som bedrivs i anknytning till slöjdfältet. Intresse och utbildning i vävning samt yrkeserfarenhet som väverska har lett till att just detta hantverk fått vara en del i såväl forskning som undervisning i textilvetenskap.


LITTERATUR

Ascenzi, A, & Patrizi, E. Inside School Lives: Historiographical Perspectives and Case Studies. Teachers’ Memories Preserved at the Centre for Documentation and Research on the History of Schoolbooks and Children’s Literature. Espacio, Tiempo y Educación, 2016, Vol. 3, No.1, s. 343-362.
Borg, K. (1995). Slöjdämnet i förändring: 1962-1994. Linköping: Universitet.
Borg, K. (2001). Slöjdämnet: intryck – uttryck – avtryck. Diss: Linköping universitet.
Halbwachs, M. (1992). On collective memory. Chicago: University of Chicago Press.
Hartman, S.G. (red.) (2014). Slöjd, bildning och kultur: om pedagogisk slöjd i historia och nutid. Stockholm: Carlsson.
Holmberg, A. (2009). Hantverksskicklighet och kreativitet: kontinuitet och förändring i en lokal textillärarutbildning 1955-2001. Diss: Uppsala universitet.
Jeansson, Å. (2017). Vad, hur och varför i slöjdämnet: textillärares uppfattningar om innehåll och undervisning i relation till kursplanen. Diss: Umeå universitet.
Marjanen, P., Lindfors, E., & Ketola, S. (2018). School Craft in Memories of Three Generations. Techne serien – Forskning i Slöjdpedagogik och Slöjdvetenskap, 25(1), 1-16. Hämtad från https://journals.hioa.no/index.php/techneA/article/view/2163

Meda, J. & Viño, A. School Memory: Historiographical Balance and Heuristics perspectives.
Ingår i: Yanes-Cabrera, C., Meda, J. & Viñao, A. (red.) (2017). School memories: new trends in the history of education. Cham: Springer International Publishing

Normalplan för undervisning från åren 1878, 1889 och 1900.
Rasmussen, L. R. Touching Materiality: Presenting the past of everyday school life. Memory Studies, 2012, Vol. 5, No. 2, s. 114-130.
Skolöverstyrelsen. (1969) Läroplan för grundskolan, allmän del. Stockholm: Utbildningsförlaget, Svenska utbildningsförlaget Liber.
Skolöverstyrelsen. (1980) Läroplan för grundskolan. Mål och riktlinjer timplaner, kursplaner. Stockholm: Utbildningsförlaget, Svenska utbildningsförlaget Liber.
Tanggard, L. & Nielsen, K. (2013) School Memories Situating School. Scandinavian Journal of Educational Research, 2013, Vol. 57, No. 1, s. 71-88.
Trotzig, E. (1997). “sätta flickan i stånd att fullgöra sina husliga plikter”: fyra märkeskvinnor och flickors slöjdundervisning. Diss: Linköping universitet
Westerlund, S. (2015). Lust och olust: elevers erfarenheter i textilslöjd. Diss: Umeå universitet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.