Viktor Johansson

Inom utbildningsvetenskapen talar man ofta om hur skolan formas i en pågående kamp mellan olika samhälleliga intressen. Denna kamp kan abstrakt föras på ett ideologiskt diskursivt plan, men också konkret genom offentlig skolpolitik och debatt. På dessa plan manifesterar sig samhälleliga intressen i form av mer eller mindre organiserade aktörer. Några historiska exempel är politiska partier, fack- och arbetsgivarföreningar, kyrkan och kommersiella företag. Till dessa kan också föras en mängd andra intresseorganisationer och sociala rörelser.

Skolelever betraktas idag mycket sällan som en aktör i denna mening. I jämförelse med högskolestudenter anses exempelvis inte elever besitta samma grad av politiska handlingsförmåga. En av förklaringarna till förbiseendet av elever som viktiga aktörer är brist på historisk kunskap om deras kollektiva handlande. Föreliggande artikel, som bygger på min kommande avhandling, är ett bidrag till att synliggöra hur just elever har agerat som organiserade aktörer i svensk skolpolitik. Detta görs genom en fallstudie av elevernas nationella intresseförbunds politiska verksamhet från sekelskiftet 1900 fram till början av 2000-talet.

Artikeln bidrar med att ge  elever status som politiska subjekt. Eftersom skolungdomars organisering och aktiva handlande har förbisetts av tidigare historisk forskning, riskerar de att reduceras till passiva mottagare av politiska reformer. Denna artikel kommer att visa på motsatsen, det vill säga att skolelever i högsta grad har varit kapabla till organiserad politisk handling. Artikeln lyfter också fram hur elevers kollektiva handlande villkorats av den omgivande politiska och utbildningsmässiga kontexten, vilket bidrar till ökad förståelse för hur skolpolitiska intressekamper bedrivits såväl historiskt som idag.

Lokal elevorganisering före bildandet av nationella förbund

1800-talets övergång från ett tidigmodernt agrarsamhälle till ett modernt och kapitalistiskt industrisamhälle innebar en upplösning av många äldre sammanslutningsformer och uppkomsten av nya. Byalag, skrån, gillen och andra korporationer avvecklades och in trädde de frivilliga associationerna. Torkel Jansson har beskrivit tidens associationsväsende som ett ”sprängfyllt tomrum”. Mängden associationer ökade och under seklets andra hälft uppstod de även i de läroverk som blev en allt viktigare utbildningsinrättning för den uppkomna borgerligheten. Som Björn Norlin har visat pågick vid läroverken ett intensivt associationsbildande, framförallt i form av föreningar med kulturell och litterär prägel. Här lades en grund till dagens gymnasieföreningsliv.

Under 1900-talets första decennier utvecklades på den lokala läroverksnivån två särskilda föreningstyper som låg till grund för elevernas förbundsbildning och som känns igen även i dagens skola: elevkårer och elevråd. Elevkårerna uppstod vid de tekniska elementarläroverk som förmedlade teknisk utbildning på en lägre nivå än högskolan. De var lokala kamratföreningar för de ingenjörsstuderande som bevakade utbildningsfrågor och bedrev social och ekonomisk verksamhet. De var fristående från skolan, anslöt medlemmar individuellt och hämtade inspiration från studentkåren vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Elevråden har sitt ursprung i sekelskiftets progressiva rörelse i USA där idén om ”elevsjälvstyre” uppstod. Det gick ut på medborgarfostran genom att eleverna för varandra simulerade demokratisk styrning och förvaltning. När idéerna spreds till Europa ansågs det även som ett effektivt sätt att upprätthålla ordningen i läroverken genom att eleverna själva skulle ta ansvar för disciplinen.

Elevsjälvstyret blev mer populärt efter ett omnämnande i 1928-års läroverksstadga. Det organiserades genom olika slags rådsorgan, ofta med klassrepresentanter, för att öka legitimiteten. Dessa elevråd utvecklades, som Joakim Landahl har visat, till allt mer demokratiska organ som särskilt under andra världskriget upphörde att agera som skolledningens förlängda arm och mer agerade som en röst åt eleverna. Via systemet med klassrepresentanter räknade elevråden ofta alla skolans elever som kollektivanslutna medlemmar.

Bildandet av nationella förbundsorganisationer

I oktober 1938 samlades representanter från elevkårerna på landets nio tekniska läroverk i Göteborg för att bilda Tekniska Läroverkens Elevförbund (TLE). Frågorna som TLE skulle jobba med handlade om att förbättra framtidsutsikterna för läroverksingenjörerna. TLE kan således anses vara en del av ingenjörskårens professionssträvan. Exempelvis skulle förbundet arbeta med att förbättra utbildningens praktikförmedling samt för att titeln ”läroverksingenjör” infördes i examensdiplomet.

Elevkårsrepresentanter samlade i Göteborg 1938. Källa: Göteborgs Handel- och  Sjöfartstidning 8/10 1938

Femton år senare, i Stockholm i oktober 1952, samlades ett hundratal representanter från elevråden runtom i landet för att bilda Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO). Initiativet kom från en samarbetsorganisation för elevråden i Stockholmsregionen som grundats redan 1948. De allmänna läroverken dominerade, men elevråden kom också från flickskolor, kommunala mellanskolor, realskolor och handelsgymnasier. Till skillnad från TLE förenades inte SECO av tillhörigheten till ett särskilt yrke. Målsättningarna inriktades mer på den aktuella utbildningssituationen och i synnerhet på disciplinfrågor. Reformer av läroverkens föråldrade ordningsregler, rökningsförbudet och den obligatoriska morgonbönen var några punkter SECO-ungdomarna samlades kring.

Elevrådsrepresentanter i Stockholm 1952. Källa: Svenska Dagbladet, 25/10 1952

Två särskilda omständigheter möjliggjorde förbundens bildande. För det första växte den svenska intressegruppskorporativismen fram i mitten på 1900-talet. Modellen, som är starkt förknippad med det socialdemokratiska regeringsinnehavet, innebar att folkrörelser och andra intressegrupper fick formellt och institutionaliserat tillträde till den politiska policyprocessen. Genom deltagande i statliga utredningar, remissväsende och myndighetsstyrelser fick intressegrupperna, vid sidan om de parlamentariska valen, ökat inflytande. Representation i de korporativa organen förutsatte dock en nationell sammanslutningsform med demokratisk legitimitet. Särskilt tjänstemannagrupper från medelklassen organiserade sig under 1930- och 1940 talen med TCO som stilbildande exempel. SECOs första ordförande Hans Jalling uttryckte det naturliga i att även eleverna skulle ha en riksorganisation: ”SECO är naturligtvis inget fackförbund men det är en högre organisation för eleverna liksom tidigare lärarna och målsmännen har förbund”.^[1]

För det andra ledde tidens ökande tryck på en reformering av det svenska utbildningssystemet till att ett möjlighetsfönster öppnades. Utbildningen expanderade under 1930-talet. 1940-talet präglades av de stora skolutredningarna och 1950-talet av försöksverksamhet. Rune Hallgren, ordförande i stockholmsorganisationen SEO, skrev redan 1948:

Nu samtidigt med att den nya skolreformen är under diskussion, har skolungdomen den verkliga chansen att ta vara på sina möjligheter, och här har en organisation som S. E. O. ett viktigt arbetsfält i och med sin möjlighet till ventilering av frågorna i den beslutande församlingen.^[2]

Skolreformernas utdragna politiska förhandlingsprocess i kombination med den tilltagande intressegruppskorporativismen gav möjligheter för samhällsgrupper som ville vara med och forma framtidens skola. Tidsandan präglades av idéer om elevers inflytande, inte minst genom 1946-års skolkommission. Detta tillvaratogs av det nätverk av lokala elevsammanslutningar som alltmer intresserade sig för demokratiskt inflytande över sin utbildning och framtid.

Från goda relationer till facklig kamp (1950- & 1960-tal)

De två elevorganisationerna skilde sig under 1950- och 1960-talen åt vad gällde medlemsbas och målsättningar. TLE bestod uteslutande av teknistelever i gymnasieåldern och arbetade för deras intressen som framtida läroverksingenjörer. SECO bestod av elever från skolformer som var över folkskolan, men lägre än universitetet. Inspirerade av idéerna hos 1946-års skolkommission ville SECO modernisera läroverksinstitutionen enligt en liberal agenda med reformering av ordningsregler, morgonbön, kristendoms- och sexualundervisning högt på dagordningen.

Trots dessa skillnader tillämpade elevorganisationerna likande påverkansmetoder. Förbundens uppbyggnad inspirerades av samtidens folkrörelser och arbetsmetoderna färgades av tidsperiodens politiska kultur av samförståndsanda och arbetsmarknadsfred. Skrivelser till, och uppvaktningar på, departementen var de vanligaste arbetsmetoderna. Med tiden fick förbunden rätt att svara på remisser och 1963 tog SECO plats i en statlig utredning om sexualundervisningen. Förbunden värnade om de goda relationerna med myndigheterna. Den mest konfrontativa metoden var att SECO började JO-anmäla vissa skolor som bröt mot Skolöverstyrelsens föreskrifter kring allt för långtgående ordningsregler.

De stora enhetsskolereformerna under 1960-talet, med upprättandet av en gemensam nioårig grundskola och en integrerad ungdomsskola, innebar en stor förändring av elevorganisationernas förutsättningar. För TLE innebar det ett existentiellt hot, eftersom de tekniska läroverken skulle avvecklas och endast bli en teknisk linje i den nya gymnasieskolan. För SECO innebar skolreformerna att förbundet fick igenom merparten av sina aktuella krav på modernisering. De ställdes därmed inför utmaningen med målförnyelse.

Från mitten av 1960-talet färgades förbunden av den växande kulturella och politiska ungdomsradikalismen. Skolreformerna röjde undan ett antal hinder för mindre bemedlade samhällsklasser att utbilda sig längre och på högre nivåer, vilket ledde till en massiv utbildningsexpansion. Mötet mellan nya heterogena samhällsgrupper med rötter i arbetarklassens radikala kultur och de borgerliga utbildningsinstitutionerna var en av flera bidragande orsaker till ungdomsrevolten. Ungdomsgenerationens missnöjen riktades paradoxalt nog mot de folkrörelser och den socialdemokratiska välfärdsstat de själva var en produkt av. Folkrörelserna och socialdemokratin ansågs förkroppsliga den institutionaliserade byråkrati, konformism och traditionalism man vände sig emot.

Framförallt SECO drabbades åren kring 1968 av intern politisering grundad i en kritik av förbundets traditionella organisations- och påverkansformer. Dessa ledde enligt kritikerna till ett hierarkiskt och passiviserande elitstyre som förknippades med de gamla folkrörelserna. De nya sociala rörelsernas, och särskilt Vietnamrörelsens, sätt att organisera och protestera var det nya idealet. Samtidigt ifrågasatte en vänsterradikal fraktion om elever ens hade gemensamma intressen. Därtill kritiserades den ”borgerliga” idén att skolfrågor gick att driva isolerade från annan samhällskritik. På SECOs årskongress år 1970, den så kallade Elevriksdagen, framfördes krav på att förbundet borde läggas ned. Förslaget fick inte tillräckligt stöd på kongressen, men förbundet slog ändå in på en mer radikal linje då man beslutade att hädanefter verka som ett fackförbund för elever.

TLE genomgick inte samma interna turbulens, men likväl en omfattande förändringsprocess. Efter att under en tid försökt rekrytera endast på det nya gymnasiets tekniska linje beslutades att öppna upp medlemskapet för alla slags gymnasieelever. År 1969 ändrades namnet till ”Elevförbundet – TLE” och år 1972 försvann även ”TLE” ur förbundsnamnet. Samtidigt tilläts medlemmar från grundskolans högstadium. Elevförbundet skulle hädanefter inte, som det nu hette, ägna sig åt tidigare generationers ”skendemokratiska praktiker”. Istället stod facklig kamp i förgrunden.

Runt år 1972 hade således elevorganisationerna ömsat skinn. Nu betonades protestaktioner och kampanjer för att medvetandegöra och aktivera medlemmarna och lokalavdelningarna. Båda organisationerna slog fast sina genomarbetade politiska åsikter i varsitt skolpolitiskt program. Dessutom konkurrerade förbunden nu med varandra om medlemmar bland landets högstadie- och gymnasieelever.

Betygsprotester och sammanslagning (1970-tal)

Den fråga som seglade upp som den mest angelägna för de nya ”elevfackliga” organisationerna var betygen. Med enhetsskolereformerna infördes ett system med relativa betyg där bedömningar skulle ske enligt en normalfördelningskurva. Omedelbart efter systemets införande började kritik framföras om att systemet skapade konkurrens och utslagning. Båda elevorganisationerna krävde ett omedelbart avskaffande av de relativa betygen. Elevförbundet gick längre och krävde att alla former av betyg helt skulle avskaffas. SECO intog inledningsvis en försiktigare hållning och förordade ett målrelaterat betygssystem på kort sikt, men ett avskaffande på lång sikt. Från 1976 började även SECO kräva en helt betygsfri skola.

Betygen blev den kärnfråga kring vilken elevernas nya påverkansmetoder utvecklades och tillämpades. Nu användes dels opinionsbildning i form av informations- och diskussionskampanjer samt tryckande av debattböcker och anordnande av seminarier, och dels protestaktioner som demonstrationer, namninsamlingar, elevstrejker och bojkotter. Särskilt vanliga blev bojkotter av de så kallade centralproven. En del metoder, som att trycka debattböcker, hade kontinuitet från tidigare decennier, men de flesta av de nya protestaktionerna hade inte systematiskt brukats av skolelever före slutet på 1960-talet. Betygsmotståndet kulminerade i flera stora protestaktioner 1977 och 1978. Den 13 maj 1978 marscherade exempelvis 4000 elever genom Stockholm för en betygsfri skola.

Betygsmarschen i Stockholm 13/5 1978 från samlingen på Sergels Torg. Källa: Elevforum 4/1978 (ovan),  Elevforum 3/1985 (nedan).

Protestverksamheten innebar inte att de parlamentariska metoderna helt övergavs. Elevorganisationerna integrerade protestverksamheten med att sitta med i betygsutredningarna och svara på remisser. Man medverkade även från 1969 i Skolöverstyrelsens verksstyrelse. Ibland görs en uppdelning i forskningslitteraturen mellan intresseorganisationer som endast nyttjar institutionaliserade parlamentariska metoder och sociala rörelser som endast brukar utomparlamentariska indirekta sätt att påverka. Elevorganisationernas breda verksamhet pekar på problemen med ett så binärt perspektiv.

Tanken om en sammanslagning mellan SECO och Elevförbundet hade funnits ända sedan slutet på 1960-talet, men SECOs politisering samt åsiktsskillnaderna i betygsfrågan kom i vägen. Under 1970-talet drogs SECO med en högerstämpel. Efter SECOs beslut år 1976 att stödja ett totalt avskaffande av betygen var det emellertid ytterst lite som skilde förbunden åt. Vid 1980-talets början hade man överkommit tidigare motsättningar och på kongresserna 1981- och 1982 beslutades ett samgående till Elevorganisationen i Sverige (EO).

Nedskärningar, decentralisering och avpolitisering (1990- & 2000-tal)

Den fråga som blev mest angelägen för det nybildade förbundet var den om skolans nedskärningar. EO fortsatte förvisso nominellt att motsätta sig betyg men aktualiteten i frågan klingade av omkring 1980, då Fälldinregeringen började minska statsanslagen till skolan. EO mobiliserade omedelbart till motstånd mot besparingsåtgärderna. Hösten 1982 deltog över 80 000 elever genom strejk och demonstrationer för att protestera mot regeringens besparingsförslag kring lärarlösa egenstudier på gymnasiet. Aktionerna mot ytterligare nedskärningar fortsatte under 1980-talet.

Skolans decentraliseringsreformer förändrade återigen förutsättningarna för de organiserade elevernas skolpolitiska verksamhet. Enhetsskolereformerna hade gjort skolan mer centralstyrd och koncentrerat mycket makt och ansvar till politiker och förvaltning på statlig nivå – något som gjort Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet till elevorganisationernas huvudmotståndare i betygsfrågan. Mellan 1989–1994 decentraliserades det svenska skolsystemet avsevärt. Makt och ansvar flyttades ned till kommunerna och enskilda huvudmän. Centralt uppställda mål skulle tolkas och utföras lokalt. Det till skolan riktade statsanslaget avreglerades till ett generellt bidrag som kommunerna hade att själva fördela och prioritera bland sina verksamheter. På så vis gömdes stora statliga nedskärningar i form av att kommunerna och skolenheterna blev ansvariga för besparingarna.

Under 1990-talet arbetade Elevorganisationen mycket med lokalt elevinflytande. Källa: Elevforum 3/1998

Den nya styrningen innebar utmaningar för EO att mobilisera landsomfattande protester och svårigheter att samlas kring en nationell politisk agenda. Skolans problem blev lokala utmaningar. Möjligheten att påverka skolans verksamhet blev större på det lokala planet. Den statliga nivån beslutade främst om mål och ramlagar. EO försökte möta detta genom att framföra krav om strängare lagstiftning och bättre tillsyn, men framförallt förflyttades fokus till lokalt arbete med elevinflytande, arbetsmiljö och elevrätt ute på skolenheterna. Förbundet intog en mer stöttande och utbildande roll gentemot det lokala inflytandearbetet. Nya lagar om elevrepresentation ledde till att elevråden fick ett uppsving efter att ha fört en tynande tillvaro under tidigare decennier. EO:s avoga inställning mot elevråd, till förmån för de fristående elevkårerna, gjorde att flera av dessa år 1994 gick samman i en konkurrerande rikssammanslutning: Sveriges Elevråd – SVEA (idag Elevernas Riksförbund).

Deltagandet i protestaktioner minskade stadigt under 1990-talet. På central nivå började man åter anamma parlamentariska metoder. Dessa kanaler var emellertid inte desamma som förr. Den socialdemokratiska makthegemonin var bruten och politiken professionaliserad. Utredningar bedrevs främst som expert- eller enmansutredningar och remissväsendet hade urvattnats. Det nya Skolverket styrdes med generaldirektör istället för styrelse. Sverige upplevde det som forskare har benämnt som en avkorporativisering. Förvisso fortsatte EO att svara på remisser och delta i olika referensgrupper, men under 2000-talet satsades det istället på medial opinionsbildning och politikerpåverkan (eller lobbying).

Den decentraliserade skolan, där just mångfalden av idéer om utbildning premierades, passade dåligt ihop med ett detaljrikt politiskt åsiktsprogram. Med hänvisning till att ge plats för en pluralitet av åsikter lade EO år 2005 ned sitt skolpolitiska program. I teorin skulle man hädanefter driva enskilda skolpolitiska frågor som det fanns stor uppslutning kring bland medlemmarna, men i praktiken innebar det en slags avpolitisering. Istället följde satsningar på social verksamhet, nätverksträffar och expansion – satsningar som varit lyckade sett till antalet medlemmar. Det är först under de senaste åren, i frågor om exempelvis elevers psykiska ohälsa och covid-pandemins distansundervisning, som förbundet, idag under namnet Sveriges Elevkårer, åter fått visst medialt genomslag i den skolpolitiska debatten.

Avslutning

Om det är något denna exposé över elevernas sammanslutningar har visat så är det hur aktörskapet har villkorats av den samhällsinstitution eleverna verkat inom. Skolans styrning, organisation och innehåll har utgjort avgörande förutsättningar för hur eleverna organiserat samt vad och vem man försökt påverka. Likaledes har Sveriges politiska kultur, organisationslandskap och relationen mellan staten och det civila samhället format de organiserade elevernas deltagande. Eftersom tiden som elev är begränsad, och omsättningen på medlemmar därmed är hög, har organisationerna varit särskilt känsliga för tidsandan. Man kan också se det som att eleverna varit extra adaptiva gentemot politiska och institutionella förändringar. Samtidigt har den formella organiseringen möjliggjort en exceptionell kontinuitet och stabilitet i det politiska arbetet över en lång tidsperiod. Genom sina organisationer har eleverna förhandlat mål och medel, utformat handlingsstrategier och agerat som politiska subjekt med en hög grad av egen agens. De har gjort sin egen historia, fast inte under omständigheter de själva valt – för att parafrasera ett känt citat. Skolungdomen har på så vis varit en del av Sveriges demokratiska och politiska historia; en historia av att fler och fler samhällsgrupper underifrån har gått samman i kollektiva krav på medbestämmande över sin livssituation.

Referenser

Björn Norlin, Bildning i skuggan av läroverket [Avhandling] (Umeå 2010).

Joakim Landahl, Stad på låtsas: samhällssimulering och disciplinering vid Norra Latins sommarhem 1938–1965 (Göteborg: 2013).

Joakim Landahl, “Between obedience and resistance: transforming the role of pupil councils and pupil organizations in Sweden (1928-1989)”, History of Education Review 52:1 (2023).

Kjell Östberg, Folk i rörelse (Stockholm 2021).

Mats Bäck & Tommy Möller, Partier och organisationer (Stockholm 2003).

Michele Micheletti, Det civila samhället och staten (Stockholm 1994).

Torkel Jansson, Adertonhundratalets associationer: forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800-1870 (Uppsala 1985).

 

Viktor Johansson ,född 1991, är doktorand i Pedagogik vid Institutionen för Pedagogik och Didaktik vid Stockholms Universitet och del av forskarskolan PEDASK i utbildningshistoria. Hans avhandlingsprojekt kretsar kring skolelevers deltagande i svensk utbildningspolitik genom deras organisering i nationella intresseförbund.