Den olympiska skoltävlingen som elitprojekt

DANIEL LÖVHEIM
Den svenska skoltävlingen är ett utbildningshistoriskt fenomen som sträcker sig minst 100 år tillbaka i tiden. Inledningsvis begränsad till idrott har floran av arrangemang vuxit under 1900-talets gång. Tävlingar i nutidsorientering, teckning och schack är bara några exempel på inslag som tillkommit efterhand och bidragit till ett alltmer vidsträckt landskap av kunskapskonkurrens. Elevers prestationer inom folkskola, läroverk, grundskola och gymnasium har på så sätt skapat grund för anda typer av jämförelser än de som betygen frammanat. Ibland har det varit de individuella resultaten som lyfts fram, ibland har istället skolor eller enskilda klasser hamnat i fokus. Resultatet har blivit bestående och skoltävlingen har klarat klivet in i 2000-talet – låt vara att den ibland tvingats uppdatera sig och omfamna nya trender (tänk bara på matlagning eller programmering).

Skoltävlingar är intressanta att studera ur flera perspektiv. De säger någonting om tidsandan i vilken de tillkommit, men också om de förväntningar som funnits på skolan som samhällelig institution. Vilka har stått bakom initiativen? Mot vilka behov har tanken på tävlingarna svarat? Vad för slags kvalitéer har de varit avsedda att tillföra – pedagogiska, kulturella eller sociala? Hur har de harmonierat med större utbildningspolitiska målsättningar som präglat det svenska 1900-talet? Minst lika intressant kan det vara att uppmärksamma deltagarna i tävlingarna. Vilka var de? Vad betydde det för dem – på kort och på längre sikt – att medverka?

Den här artikeln handlar om två tävlingar i naturvetenskap som lanserades i Sverige under 1970-talet – Kemiolympiaden respektive Skolornas Fysiktävling. Den handlar också om de elever som deltog i evenemangen och hur man kan förstå deltagandet ur ett sociologiskt perspektiv. Jag har nedan valt att lyfta fram två karaktärsdrag för tävlingarna. Det första av dessa handlar om de internationella sammanhang som tävlingarna redan från början gjordes till en del av och som påverkade deras utformning. Det andra handlar om den tydliga elitprägel som genomsyrade de båda evenemangen och som skapade en ambivalens i det svenska kulturklimatet under 1970-talet.

Vetenskapens olympiska ungdomsspel

Bakgrunden till de två tävlingarnas existens står att finna i 1950- och 1960-talets kommunistiska Östeuropa. Här organiserades i tur och ordning internationella olympiader i matematik (1959), fysik (1967) och kemi (1968) som en slags mellanstatliga skoltävlingar inom Warszawapakten. De tre arrangemangen genomfördes helt åtskilda med separata organisationer och initiativtagare, men kom att präglas av ett likartat mönster och tillvägagångssätt.

Tillsammans formade de en slags vetenskapens olympiska spel för gymnasieungdom. Varje medverkande land tilläts skicka ett litet antal elever (4-8 st.) som redan gallrats fram genom nationella uttagningar och turneringar.

De motiv som framfördes för tävlingarnas existens var flerfaldiga. Ett sådant var tanken på tävlingen som attraktionsform och en strävan efter att uppmuntra särskilt begåvade elevers fortsatta studier i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Men därutöver framhölls också en önskan om att skapa fredliga kontaktytor för elever och lärare i olika länder. Här investerades förhoppningar om framtida samarbeten av vetenskaplig och pedagogisk art.

Under de första decennierna stod tävlingarna under en ständig påverkan av det kalla kriget. Spänningarna inom östblocket gjorde exempelvis att Sovjetunionen bojkottade den första internationella kemiolympiaden i Prag 1968 till följd av Tjeckoslovakiens töväderspolitik och begynnande öppenhet mot väst.

Ett annat exempel som reflekterar Sovjetunionens politiska överväganden är 1973 års beslut att till samma tävlingsform bjuda in fler kommunistiska länder utanför Europa. Av dessa skäl valdes Vietnam, Kuba och Mongoliet ut. Dock inte Kina – ett beslut som reflekterade den ideologiska spänningen mellan de två länderna vid tidpunkten. Det skulle också dröja innan ”icke-socialistiska” länder bjöds in att delta och det var således med stora mått av försiktighet och politisk avvägning som tävlingsformen växte. Av den anledningen är det inte helt okomplicerat att betrakta den som ”internationell” under de första decennierna.

Sverige stod som ett av de första västeuropeiska länderna att           acceptera inbjudan till de internationella kemi- och fysikolympiaderna i mitten av 1970-talet. Förfrågningarna från östblocket innebar att det snabbt behövde byggas upp en nationell struktur för att ta fram deltagande elever. Vad som behövdes var – annorlunda uttryckt – formeringen av ett slags inofficiellt ungdomslandslag i naturvetenskap som kunde ta plats på den internationella scenen. 1974 anordnades därför Kemiolympiaden i ett samarbete mellan Skolöverstyrelsen och Kemistsamfundet. Två år senare lanserades Skolornas Fysiktävling av Svenska fysikersamfundet och Svenska Dagbladet (sedan 1961 hade också en matematiktävling arrangerats).

Det östeuropeiska systemet kopierades i så måtto att regionala tävlingar anordnades för att ta fram ett antal finalister som fick åka till Stockholm. Man delade också upp tävlingarna i praktiska och teoretiska delar i likhet med de kommande internationella finalerna.

I vilken utbildningspolitisk kontext befann sig den svenska skolan vid tidpunkten? Hur skulle tävlingarna fogas in i den svenska skolstrukturen? Inom det kommunistiska östblocket var det obligatoriskt för gymnasieelever att delta som en del av undervisningen. I Sverige blev deltagandet dock frivilligt. Det skulle bli ett vanligt förfarande att lärare rekommenderade några högpresterande elever från varje klass eller skola att anmäla sig. Det var inte ovanligt att samma elever deltog i flera av tävlingarna.

Målgruppen var elever på naturvetenskaplig och teknisk linje. I arbetet med att organisera tävlingarna fogades de in i en större diskussion om den uppfattade ”naturvetarbrist” som präglade svensk utbildnings- och vetenskapsdebatt under 1970-talet.

Initiativtagarna hoppades att arrangemangen skulle locka fler att utveckla ett speciellt intresse för några av de båda disciplinerna och på så vis förhindra en rekryteringskris till vetenskapliga yrken i framtiden.

Så här presenterade Svenska fysikersamfundet sin tävling 1977 i tidskriften Kosmos: ”Vi ser det som utomordentligt värdefullt att denna tävling kommit till stånd bl a för att den kan bidra till att öka intresset för naturvetenskaplig utbildning. Vi är övertygade om att den kommer att stimulera till ökat intresse för fysiken.” (Svenska fysikersamfundet, 1977, s. 11-12). Evenemangen tycks också ha fallit väl ut. Under 1970-talets andra hälft deltog sammantaget mer än tusen elever per år i de båda tävlingarna.

Bild 1: Deltagare vid Skolornas fysiktävling 1979 undersöker vattendroppars rörelse i sojabönsolja. (Foto: Peter Diedrich).
Bildkälla: Kosmos 1980:1.

På internationell nivå gjorde den gradvisa expansionen att olympiaderna fick det lättare att leva upp till sina pretentioner. Nu utgjorde de en reell och faktisk kontaktyta där elever, pedagoger och tävlingssamordnare kunde mötas över järnridån och utbyta erfarenheter. Antagandet om vetenskapens universella och neutrala karaktär möjliggjorde tron på att denna arena fungerade.

När Sverige för första (och hitintills enda) gången arrangerade den internationella kemiolympiaden i Stockholm 1982 konstaterade Nils-Gösta Vannerberg från Kemistsamfundet: ”Chemistry is like sports not a result of geography or politics. The chemical language is common for all cultures.” (Svenska kemistsamfundet, u.å., s. 4)
Samtidigt utgjorde tävlingarna också arenor för jämförelser mellan länder och ideologiska system precis som de ”riktiga” idrottsliga olympiaderna. Genom medaljutdelningar och flaggceremonier införlivades tävlingarna i en tradition som möjliggjorde internationella plattformar. På dessa förenades tron på kulturella och pedagogiska utbyten med en strävan efter nationell prestige. Genom sina resultat i laboratoriet representerade eleverna således inte bara sig själva, utan också sina länder och i förlängningen deras utbildningssystem.

Formeringen av vetenskapliga eliter

En förutsättning för olympiadernas existens – såväl de nationella som de internationella – var att de hade en struktur som var särskiljande och kunde gallra fram eliter i form av högpresterande gymnasieungdomar. De olika uttagningarna med region- och riksfinaler spelade här sin tydliga roll. För de elever som deltog skulle tävlingskonceptet i allt ökande utsträckning tillhandhålla resurser som inte gavs till andra jämnåriga. En sådan resurs handlade om kunskaper. I vissa fall gick olympiadernas kunskapskrav långt utöver vad de ordinarie kursplanerna i kemi och fysik gav. Här kunde lärare hjälpa till med att dels föreslå litteratur som förde de tävlande närmare uppgifternas kunskapsnivå, dels ge tillfälle till extra tid i skolornas laboratorium för praktisk träning. För de som gick vidare och sedan vann riksfinalerna väntade ofta olika former av träningsläger inför kommande internationella tävlingar. Dessa läger var ofta förlagda till universitetsmiljöer och leddes av disputerade lärare eller professorer.

En annan slags särskiljande resurs var att medverkan vid de internationella olympiaderna innebar en möjlighet att ingå i en kollektiv och internationell identifieringsprocess tillsammans med andra högpresterande individer i samma ålder. Förutom att själva tävlingarna i sig inbjöd till en känsla av utvaldhet kringgärdades arrangemangen ofta av en olympisk rekvisita som under högtidliga former och i närvaro av prominenta politiker och forskare förstärkte den exklusiva atmosfären.

Inte sällan varvades själva tävlingsmomenten med vetenskapliga studiebesök och kulturella sevärdheter. På så sätt etablerades förutsättningar för en nationsöverskridande fostran av framtida vetenskapliga eliter.

För svensk del kom selekteringen av de tävlande att utgå ifrån en redan existerande utbildningselit. Deltagarna kom i huvudsak från den naturvetenskapliga gymnasielinjen – en utbildningsgång som vid tidpunkten samlade de statistiskt sett mest resursstarka eleverna både i social och akademisk bemärkelse. Här gick de som hade högst betygssnitt inom den svenska gymnasieskolan och dessutom hade högst andel föräldrar med akademisk utbildning.

Mot bakgrund av detta är det ingen överdrift att benämna vinnarna av de svenska fysik- och kemiolympiaderna som en slags elit inom eliten.

Låt oss återgå till frågan om tävlingarnas funktion och roll i det svenska utbildningsklimatet under 1970-talet. Vi har berört att arrangemangen förväntades hindra en uppfattad ”naturvetarbrist” genom att skapa större intresse och attraktion till kemin och fysiken. Men konkurrens och tävlingar var inte någonting som med självklarhet passade in i den svenska skolans självbild under decenniet. Den nya grund- och senare gymnasieskolan hade under 1960-talet byggts på tanken om jämlikhet, sammanhållna klasser och en jämnare värdering av teoretiska och praktiska utbildningar. I detta rymdes också viljan att motverka uppkomsten av tidiga elitkulturer.

Tage Erlander och Olof Palme – båda ecklesiastikministrar innan de tog över statsministerposten – hade gått till storms mot det gamla parallellskolesystemet som de benämnde ”sorteringsskolan”. De ville inte ersätta ett gammalt elitsystem med ett nytt, även om detta senare skulle vara baserat på begåvning snarare än klass. Under 1960-talet hade också debatten om det meritokratiska samhället rasat där dystopiska perspektiv visade hur illa det kunde gå om utbildningseliterna tilläts trona i toppen av det nya klassamhället. Den svenska skolan, bestämdes det, skulle finna en tredje väg mellan de båda segregerande systemen.

Förutom den formella utbildningspolitiken fanns också en annan rörelse inom skolan som ville motsätta sig tävlan. Debatten märktes tydligast på skolidrottens område där en del menade att konkurrens och tävlingar var osunt och bidrog till en jämförelsehets. Även utanför skolan diskuterades tävlingar mer kritiskt än tidigare. Inför Sveriges medverkan i Melodifestivalen 1976 hävdade alltfler att det var fel att tävla i musik. En alternativ festival uppfördes på Gärdet i Stockholm utan tävlingsinslag och vinnare. Skulle kemi- och fysikolympiaderna med sin tydliga utslagsmekanik kunna arrangeras utan att dras med i den samtidsdebatten?

Inom Skolöverstyrelsen var man inte helt säker på att skolorna, lärarna och rektorerna skulle vara med och stödja tävlingsverksamheten. I interna dokument skrev man: ”Tveksamhet kan väl råda om Sverige bör delta i tävlingar av denna typ.” (Skolöverstyrelsen, 1977) När man ändå beslutade sig för att fortsätta var det med markeringar om att själva tävlingsmomentet betraktades som underordnat och att det pedagogiska och internationella inslaget var det väsentliga.

Kluvenheten inför tävlingarna var också något som präglade de årliga rapporterna inom myndigheten där det vid återkommande tillfällen underströks att Sverige inte deltog för att samla på medaljer.

Men samtidigt kunde man inte helt frigöra sig från den konkurrens mellan länderna som olympiaderna så obarmhärtigt illustrerade. I resultatlistorna var det oftast öststaterna som låg bäst till medan de svenska lagen placerade sig längre ned. För att kunna stå sig bättre i jämförelserna infördes efterhand förberedande träningsläger. När Sverige dessutom tog på sig att inom loppet av två år arrangera både den internationella kemi- och fysikolympiaden (1982 respektive 1984) hade man på allvar etablerat sig i rörelsen för de vetenskapliga ungdomsolympiaderna.

Inför den förstnämnda betonade Skolöverstyrelsens dåvarande generaldirektör Lennart Orehag för pressen hur positivt själva tävlingsinslaget hade varit och att erfarenheterna borde kunna föras över till det svenska skolsystemet. Han kontrasterade också evenemanget mot Sveriges sedan länge negativa inställning till vad han benämnde som ”kunskapskonkurrens”. Orehags kommentar kan kanske sägas ge uttryck för en tidig omvärdering – åtminstone på det retoriska planet – av sådan kunskapskonkurrens i Sverige. Hans inställning är något som har blivit bestående. Medan de röster som velat minska olika typer av konkurrens i skolan har förlorat i inflytande, har olika tävlingsinslag med jämförelser och tidig elitisering ökat. Detta märks inte bara genom att betygsättning och nationella prov blir vanligare i lägre åldrar utan också genom de s.k. spetsutbildningar som har etablerats i såväl grundskola som gymnasium på olika håll i landet.

Om fenomenet skoltävlingar rent allmänt kan sägas ha överlevt millennieskiftet, är detta något som i än högre grad gäller för de vetenskapliga ungdomsolympiaderna. På det internationella planet har dessa evenemang haft en oerhörd tillväxt och fungerar verkligen som globala arenor med deltagare från alla kontinenter. Exempelvis samlar den kommande internationella fysikolympiaden i Lissabon 85 tävlande nationer och 400 deltagare. Detta har också gett de svenska uttagningstävlingarna en särskild sorts livskraft. De fortsätter att leverera svenska landslag i fysik och kemi år efter år (liksom i matematik, biologi och programmering). Ingenting tyder på att detta skulle upphöra. Någon ytterligare internationell tävling på svensk mark syns dock inte i sikte.


Daniel Lövheim f. 1975, är lektor i utbildningshistoria vid institutionen för pedagogik och didaktik samt docent i idéhistoria, båda vid Stockholms universitet. 2016 gav han ut boken Naturvetarna, ingenjörerna och valfrihetens samhälle: Rekrytering till teknik och naturvetenskap under svensk efterkrigstid. Den handlar om styrning av framförallt barn och ungdomar i Sverige till att välja naturvetenskap och teknik som utbildning, yrke och identitet mellan åren 1950–2000. Hans forskning befinner sig i skärningspunkten mellan utbildningshistoria och vetenskapshistoria.


KÄLLOR OCH LITTERATUR
Davids, Wout, A Short History of the International Chemistry Olympiads. In A brief review on the history and content of the international chemistry Olympiad. (Bratislava: IPhO, 1998).
Gislén, Lars & Ölme, Alf, Vinnande vetande. Skolornas fysiktävling 1976-2004 (Stockholm: Svenska fysikersamfundet, 2004).
Gorzkowski, Waldemar, International Physics Olympiads. Vol. 1, (Singapore: World Scientific, cop., 1990).
Hjelm, Jonny, ”Den brutala tävlingsidrotten”: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten. Hämtad från https://idrottsforum.org/hjelm101215/, 1/8, 2018.
Lövheim, Daniel, Naturvetarna, ingenjörerna och valfrihetens samhälle: Rekrytering till teknik och naturvetenskap under svensk efterkrigstid (Lund: Nordic Academic Press), 2016).
Skolöverstyrelsen, ”Uttagning för deltagande i kemiolympiad”, Skolöverstyrelsens arkiv, 420262/30/06/F I bd/25.
Svenska fysikersamfundet, Kosmos. Bd 54 1977 (Uppsala: Swedish Science Press, 1977).
Svenska kemistsamfundet, Kemiolympiadsnämnden, ”Internationella kemiolympiaden 1974-2000. 27 år av svenskt deltagande i backspegeln”, Svenska kemistsamfundets arkiv (u.å.).

2 reaktioner på ”Den olympiska skoltävlingen som elitprojekt”

  1. Värt att nämna att fysik och kemiolympiaderna representerar en typ av vetenskapstävlingar som mer kan liknas vid formaliserade provtillfällen. Det finns också ett urval av tävlingar som snarare fokuserar kring att eleverna bedriver någon form av forskningsliknande verksamhet över längre tidsspann och visar upp denna, med International Young Physicists’ Tournament (IYPT) inom fysik (där elever arbetar under ett helt år med att lösa forskningsproblem), eller Unga Forskares Utställning (där elever tävlar med sina gymnasiearbeten i naturvetenskap). Detta ger en kompletterande bild av hur vetenskapliga tävlingar kan se ut, mer fokuserade på vetenskap och förståelse för projekten än bara rena tävlingar.

    1. Hej,

      tack för kommentar. Helt sant att det finns olika typer av tävlingar. I ett kommande projekt som skall påbörjas under 2019 skall jag jämföra de vetenskapliga ungdomsolympiaderna med Unga Forskare. Där kommer både likheter och skillnader, av den typen som du påtalar, att framträda.

      Daniel Lövheim

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *