Drama på lärarhögskolan

KENT HÄGGLUND

Onsdagen den 15 augusti 2000 var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Rektor Eskil Franck invigde Lärarhögskolans nya 0-hus, och meddelade att mitt förslag hade vunnit tävlingen om vad byggnaden skulle heta. Den döptes till “Ottar”, efter Elise Ottesen-Jensen. De andra husen på Lärarhögskolans campus skulle få sina namn utifrån samma princip: gångna tiders stora pedagoger. Och hälften av dem skulle uppkallas efter kvinnor. Jag fick 1.000 kronor i pris, men det var inte därför jag var så lycklig.

Jag utbildade mig till barn- och ungdomsteaterpedagog 1971-73, på en kurs anordnad av Vår Teater i Stockholm. Den omfattade bara en grundkurs på 200 timmar, plus två fortsättningskurser på vardera 60 timmar. Men var då den mest omfattande utbildningen inom detta fält i Sverige. Att jag antogs till den hängde ihop med att jag som amatör hade spelat teater för barn på Teater 9 och under ett par år deltagit i workshops hos den fria teatergruppen Narren.

Husen på Campus Konradsberg fick namn efter gångna tiders pedagoger.

Det var ett plus att jag hade 40 poäng i såväl teater- som filmvetenskap, samt 20 poäng i pedagogik. Att jag var man var nog också en merit. De flesta pedagogerna på Vår Teater var kvinnor, och detsamma gällde för dem som sökte till kursen.

 

Jag arbetade inom denna kommunala teaterverksamhet för unga 1972-76. Under tiden läste jag 21-40 poäng pedagogik för att få en fil kandexamen. Arbetet i barngrupperna var inte så lätt, jag hade ibland svårt att förstå mig på deltagarna. När jag tog upp det med en kollega lånade hon ut Peter Slades “Child Drama” från 1954 till mig. Det var en insiktsfull, ögonöppnande och mycket matnyttig läsning. 1975 tog jag mina sparpengar och åkte till England för att del ta i en sommarkurs arrangerad av Educational Drama Association. Jag ville träffa pionjären Slade på nära håll. Jag återkom dit 1976. Och även 1978, men då hade jag lämnat Vår Teater.

1976 började jag undervisa i drama, på AMU-utbildningen för fritidspedagoger vid Liljeholmen. Det började som ett kort vikariat. Men studenterna var så förtjusta i min undervisning att jag att jag ombads fortsätta. Efter 10 klasser där övergick jag till den kommunala högskoleutbildningen av fritidspedagoger i Björkhagen. 20 klasser hade jag där till 1980.

Lärarhögskolan –  en kreativ högskola

1979 hade jag min första klass på Lärarhögskolan, som timlärare i drama på Fritidspedagoglinjen. 1982 blev jag tillsvidareanställd på 70%. Mer ville jag inte ha, jag var också verksam som frilansande kritiker. Bland annat recenserade jag teater i Sveriges Radio och barnböcker i Dagens Nyheter. Jag fortsatte också att åka på sommarkurser i Sverige och i England, för att på nära håll lära mig mer av stora pedagoger inom teater och drama.

Det var stimulerande att arbeta på Lärarhögskolan. Här fanns så spännande pedagoger, så kreativa forskare och så kunskapstörstande studenter. En del ifrågasatte drama och andra praktisk-estetiska ämnen, och sade att de var flummiga. Det sporrade mig att nysta vidare utifrån impulser jag fått från Peter Slade. Han menade att drama och teater hade sina rötter i barns spontana rollekar. Och att de kunde ha en avgörande betydelse för lärande och mognad (Slade 1954).

Jag läste andra texter om lekens betydelse, och föreläste litet om detta. En termin dök inte en ny klass fritidspedagoger upp på utsatt dag – av misstag hade kallelser inte sänts ut. Det innebar att jag fick timmar över i min tjänst. Prefekten för Fritidspedagoglinjen frågade vad jag ville använda dem till? Jag svarade “skriva ett kompendium i lekteori, som vi kan använda i undervisningen”.

Det blev 71 tättskrivna sidor om olika teorier, från Platon till dagsaktuella forskare. Slade fick ett kapitel. Kompendiet användes inte bara på Lärarhögskolan, utan såldes också till utbildningar på andra håll. Esseltes förlag ville ge ut det som bok. Jag arbetade igenom texten igen, snokade upp bilder på varje teoretiker och tog med Lärarhögskolans lekforskare Birgitta Knutsdotter 0lofsson. 1989 kom “Lekteorier” ut i tryck.

Under arbetet med lekteorierna upptäckte jag att mycket av det som forskarna skrev om lekens betydelse för barn stämde förbluffande väl överens med det som mina studenter sade att de upplevde på dramalektionerna. För att utforska det spåret kompletterade jag fil kand med en 41-60-poängskurs i pedagogik på Lärarhögskolan. Där skrev jag en uppsats om vuxnas spontana rollekar (Hägglund 1993).

Jag skrev också utanför Lärarhögskolan. 1988 kom Spela teater!, en teaterhandbok för tonåringar. Den författade jag tillsamman med Helene Gate, en kollega från Teater 9 och Vår Teater. Dramabok (1993), som jag skrev tillsammans med gymnasieläraren Kirsten Fredin, var en lärobok för lärar- och dramapedagogutbildningar.

Orosmoln över Lärarhögskolan

Allt var inte frid och fröjd på Lärarhögskolan. Minskande anslag gjorde att antalet undervisningstimmar ständigt skars ned. 1980 hade en fritidspedagogstudent (100 poäng) fått 146 timmar i pedagogiskt drama. 1990 hade det sjunkit till 102, 1993 till 82. Minskningen var ungefär lika stor i de andra praktisk-estetiska ämnena.

1989 blev jag elöverkänslig. Det var en katastrof. Jag hade varit tidig med att skriva på dator – och spela spel. Och var med i en liten arbetsgrupp för att undersöka hur vi skulle kunna använda dator i undervisningen. Problemen kom när jag köpt en ny dator. Först fick jag stickningar och spänningar när jag hade suttit en hel dag vid skärmen. Men efter några veckor kom besvären så snart jag satte på datorn.

När jag tog upp detta med min nye (efter omorganisation) prefekt sade han att jag med detta handikapp omöjligt kunde arbeta på lärarutbildningen. Och krävde att jag skulle säga upp mig. Men jag fick kraftfullt stöd från Lärarförbundet. Och under de följande decennierna fick jag mycket förståelse och stöttning från Lärarhögskolans ledning.

Det fanns ett orosmoln över Lärarhögskolan i stort. Större delen av verksamheten var förlagd till Rålambsvägen 24-30, men vi hade lokaler på många håll i Storstockholm. Inte så sällan kallades vi “högskolan med de många adresserna”. Det fanns en längtan efter att samla allt till en plats. Men det var en chock när Utbildningsdepattementet 1988 beslutade att hela vår högskola skulle förläggas till Södertälje. Det fanns inga pedagogiska skäl till beslutet. Allt handlade om lokaliseringspolitik – det fanns för litet offentliga verksamheter i södra delen av regionen.

Beslutet väckte många protester. Lärarhögskolan samverkade mycket med Stockholms universitet i Frescati, det skulle försvåras av denna lokalisering. Vi måste också vara lätt åtkomliga för studenter och för lärare som behövde fortbildning. 1996 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att undersöka olika alternativ. Och 1992 beslutade Riksdagen att det var på Rålambsvägen vi skulle ligga.

1995 slöts avtal mellan Lärarhögskolan, Stockholms stad och Akademiska Hus. I samband med det beslöts att vår hemvist skulle kallas Campus Konradsberg. Namnet togs från ett mentalsjukhus från 1861, vars stora byggnad nu togs över av oss. Fram till 2004 pågick en intensiv om- och nybyggnad på hela vårt campus.

Dramats historia

1990 gick jag 5-poängskursen “Forskning i estetiska ämnen” som leddes av Lars Lindström. De flesta deltagarna var lärare i praktisk-estetiska ämnen på Lärarhögskolan. Att studera med kollegor var lärorikt. Och minst lika viktigt var att kursen fokuserade på den amerikanske psykologiprofessorn Howard Gardners teorier om “Multiple Intelligenses”.

Gardner hade i sin forskning funnit att intelligens är ett mycket mer komplicerat begrepp än vad vi vanligen tänker oss. Vi har en mångfald av intelligenser. Varje människa har tillgång till alla dessa, men vi har vår styrka i en eller två. Enligt Gardner är traditionell skolundervisning i stort sett inriktad på att utveckla den verbalt språkliga och den logiskt matematiska intelligensen. Den gynnar de barn som har sin styrka där. Men de mår inte bra av att deras andra intelligenser får ligga i träda. Och de som är bäst rustade inom dessa lider av att inte få använda dem.

Gardners forskning fick mig att förstå varför en del inslag på mina dramalektioner fungerade så bra, medan andra föll platt. Den gjorde mig också vaksam inför hur olika studenterna var. När jag började tillämpa hans teorier i upplägget av min undervisning märkte jag också en mycket positiv effekt.

Lärarhögskolan fick kritik för att vi hade för få disputerade lärare. Detta ledde till att ledningen skapade förmånliga villkor för högskoleadjunkter som ville gå forskarutbildning.

Jag sökte in och antogs 1993. Det hade inte forskats mycket kring pedagogiskt drama i Sverige, och jag funderade först på att undersöka något pågående projekt. Men reaktioner på min och Kirsten Fredins Dramabok (1993) fick mig att ändra inriktning.

Där hade vi med sju sidor om dramats historia i Sverige. Förbluffande många lärare och dramapedagoger uttryckte sin förtjusning över det lilla avsnittet. Så jag beslöt att istället fokusera min forskning på fem viktiga dramapionjärer från 1930-talet och framåt. Jag började söka i arkiven och gjorde många intervjuer. Men i början av 1996 fann jag en 60-poängsuppsats om flickskolan Tyringe Helpension, som hade existerat 1909-1936. Den var skriven av en kvinna som hade gått sju år där. I texten framgick att drama och teater hade haft en mycket stark ställning i Tyringepedagogiken (Kollen 1985).

Först tänkte jag att denna bortglömda skola kunde vara värd ett avsnitt i förhistoriedelen av min avhandling. När jag fann mer material insåg jag att den förtjänade hälften av utrymmet. Och till slut blev det så att hela min avhandling fokuserade på Tyringe Helpension.

1925 höll Ester Boman, som grundat denna märkliga skola och ledde den genom alla år, en föreläsning om “Teater i skolan”. Två gånger, först för Modersmålslärarnas förening i Göteborg och sedan för den i Stockholm. Samma år publicerades texten i tidskriften Verdandi (Boman 1925).

Boman började med att slå fast att “… livet frambringar en mängd arter av människor, som genom artskillnaden ha olika krafter inom sig, och därmed behov av att manifestera dessa krafter på olika sätt, i olika rytm. Tänk t.ex. på de visuella och de auditiva typerna, på de manuella och på de opraktiska drömmarna”.

Ester Boman framhöll att den goda skolan måste hitta metoder för undervisning som passar alla arter av elever. Och berättade att på Tyringe fungerar teater som “… en slags laborationsmetod använd i de humanistiska ämnena. I kemien och fysiken hanterar man kolvar och tillverkar preparat. I de humanistiska ämnena skall man laborera med, tumla med tankar, kläder, husgeråd, kulisser, gester och röster o.s.v.”

Boman använde en annan terminologi än Howard Gardner, men grundtanken var snarlik. Människor är olika. Naturen har format oss så. Om skolan envisas med att undervisa som om alla är lika, så gör den våld på naturen. Och alla elever får inte chans att göra sitt bästa. När Boman framhöll att skolan ska vara till för barnet, inte barnet för skolan, så låg hon också nära en av Peter Slades grundtankar (Boman 1925).

Det tog åtta år innan jag kunde lägga fram min avhandling. Lärorika år. Under kurserna på forskarutbildningen lärde jag mig inte bara vetenskapsteori och forskningsmetoder, jag fick också kontakt med ledande forskare på Lärarhögskolan. Per-Johan Ödmans pedagogikhistoriska grupp betydde mycket för mig, liksom Sven Hartmans Äppelakademi. Min handledare Lars Lindström var viktig. Och genom Annika Ullman, Agneta Linné och andra som forskade kring det sena 1800-talets flickskolor och kvinnliga skolgrundare fick jag viktiga insikter. Allt på Tyringe var inte unikt. Teater och nyskapande pedagogik hade förekommit på andra håll. När jag försökte reda ut vad Ester Boman gjort under sina studieresor till England och USA fick jag värdefulla kontakter med forskare där.

Samtidigt var det viktigt att jag fortsatte undervisa de här åren. Frågor från studenter och händelser under dramalektioner och föreläsningar hjälpte mig att förstå det jag läste i arkivmaterial och forskningstexter. Och hörde i intervjuer. Jag lyckades få tag i två Tyringe-lärare och ett tjugotal elever.

Det var också nyttigt att föreläsa om Tyringe på olika håll, och att skriva artiklar om Ester Boman och hennes skola. När man delar med sig av kunskaper i skrift och tal, förstår man dem bättre själv. Och ju mer jag lärde mig om de reformpedagogiska skolorna vid förra sekelskiftet – och de kvinnliga pedagogerna bakom dem – desto märkligare kändes det att de var så bortglömda.

Särskilt ögonöppnande var ett möte på ABF-huset 2000, för att uppmärksamma 100-årsminnet av Ellen Keys bok Barnets århundrade. På scen satt en panel, där det ingick en manlig professor. När han fick ordet sade han “Jag har all tid undrat hur det kom sig att denna bok fick ett sådant genomslag! Ellen Key hade ju aldrig haft med barn att göra”.

Då kunde jag inte hålla mig. Jag stod upp och vrålade: “Fel! Hon var lärare i 20 år. På Whitockska samskolan”. Eller jag kanske minns fel, jag kan ha fått ordet på ett mer städat sätt. Efteråt kände jag mig förfärad. Hur kunde arrangörerna ta dit en person som visste så litet? Hur kunde han sätta sig i panelen utan att kolla grundläggande fakta?

Husnamnen på Campus Konradsberg

På Tyringe Helpension – och andra reformpedagogiska skolor – var man duktiga på att använda små detaljer i miljön för att stärka lärandet. När det utlystes en tävling om vad husen på vårt campus skulle heta, fick jag idén att de borde uppkallas efter stora figurer ur pedagogikens historia. Och när glömskan efter en så välkänd figur som Ellen Key var så stor kändes det extra viktigt att lyfta fram kvinnorna.

När resultatet i namntävlingen blev klart tänkte jag: “Nu kommer lärarstudenter – och lärarutbildare – att vara verksamma i en miljö där de ständigt påminns om historien. I många många decennier!

Flera husnamn på Campus Konradsberg.

Rektor tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till namn på alla byggnaderna på vårt campus. I den ingick Annika Ullman, Gunilla Molloy och jag. Vi arbetade fram en lista, som efter litet diskussioner godkändes våren 2002. Jag fick i uppdrag att skriva text till informationsskyltar som skulle sättas upp på varje hus.

De flesta arbetskamrater och lärarstudenter var förtjusta över att husen döptes efter gångna tiders stora pedagoger. Några menade dock att det var synd att namnen sällan hade anknytning till den verksamhet som pågick inne i byggnaden. Det var en vettig synpunkt. Men varje hus hade redan fått en administrativ bokstavsbeteckning. Och det hade slagits fast att namnet på byggnaden skulle börja med denna bokstav.

En del forskare och lärarutbildare uttryckte missnöje över valet av pedagoger. De hade favoriter, som det tyckte bättre förtjänade att uppmärksammas på detta vis. Så plötsligt blev det en del pedagogikhistorska debatter runtom på campus. Jag hade alltid ett givet svar: “Jag förstår precis hur du känner det. Själv är jag ledsen över att inte den enastående Ester Boman kunde kommas ihåg här”.

Jubileumsbok och nedläggning

Jag doktorerade den 24 november 2001 (Hägglund 2001). I ett hyllningstal på disputationsfesten blev jag ombedd att skriva en jubileumsbok för Vår Teater, som skulle fylla 60 år 2002. Jag accepterade. Det var ett bra tillfälle att använda material som inte fått plats i avhandlingen. Och att forska vidare i svensk dramahistoria. Första halvåret 2002 gick jag ned i tjänst och skrev Vår Teater – de första 60 åren (Hägglund 2002).

Våren 2003 skrev jag till rektor Eskil Franck, och pekade på att Lärarhögskolans 50-årsjubileum 2006 borde förberedas i god tid. Jag sände med ett exemplar av Vår Teater-boken, och föreslog att jag borde bli inblandad i den jubileumsskrift som måste skapas – jag hade ju färsk erfarenhet. Detta ledde till att jag utsägs till redaktör.

I en idéskiss från sommaren 2003 syns hur mycket entusiasm som fanns då. Vår jubileumsbok skulle naturligtvis berätta Lärarhögskolans historia. Men fokus måste också ligga på nuet och framtiden. Vi ville berätta om vilket fantastiskt lärosäte det här var. Och om vilka stora fördelar det fanns med en högskola där all undervisning och forskning var inriktad på utbildning av lärare.

Entusiasmen ebbade ut vartefter det blev tydligt att det fanns planer på att lägga ned Lärarhögskolan och ta in hela verksamheten under Stockholms universitet. Det blev allt svårare att få in utlovade texter. Kamp- och jubelboken blev en gravskrift. Fast det fick inte skrivas ut.

Under 2006 kom i alla fall Ständigt i stöpsleven ut. (Hägglund 2006). Plus Husboken, en liten volym som på 48 sidor berättade om varje hus på Campus Konradsberg. Samt återgav texten från alla informationsskyltarna om pedagogerna. Jag höll också en serie korta lunchföreläsningar om alla våra stora föregångare, vars namn nu hade förevigats här.

31/12 2007 lades Lärarhögskolan i Stockholm ned, den 1/1 2008 togs verksamheten över av Stockholms universitet. Det blev en del omorganisationer, men allt låg kvar på Campus Konradsberg.

Husnamnen blev en del av vardagen. Det skämtades och pratades en hel del kring dem. Inte ens i mina mörkaste fantasier kunde jag tro att campuset skulle läggas ned. Jag hade undervisat en del ute på universitetet i Frescati, och visste hur trångt det var där. Och att det inte fanns några lämpliga lokaler för de praktisk-estetiska ämnena. Lärarutbildningen måste bli kvar här. Och pedagogernas namn skulle få sin långtidsverkan.

Men 2010 kom dråpslaget. Det bestämdes att all verksamhet skulle flyttas till Frescati. Jag behövde inte följa med, utan kunde gå i pension. Det var jag sorgset nöjd med, så som situationen var. Men jag var djupt deprimerad över att vårt – för lärarutbildningen skräddasydda Campus Konradsberg lades ned. Bara fyra år efter att det blivit färdigt.

PS

Den 5 juli 2021 åker jag till Thorildsplans tunnelbanestation, och vandrat upp mot Lärarhögskolans gamla campus. Det är första gången Jag är där sedan 1 mars 2011. När jag kommit halvvägs upp till Q-huset får jag en liten chock. För där står kvar en av informationstavlorna, med karta över hela Campus Konradsberg, och en lista över alla husnamn. Skylten högst upp, som angav att det här är Lärarhögskolan i Stockholm, var borta. Men när jag går vidare hittar jag en tavla där även den delen finns kvar!

Karta över Campus Konradsberg

På min fortsatta upptäcktsfärd bland husen ser jag att några används av olika skolor och förskolor, medan andra ser ut att stå tomma. Inte en enda av de små skyltarna som berättade om pedagogerna finns kvar. Och den enda byggnaden som har kvar sin stora namnskylt är K-huset. Där står det “Ellen Key” med stora bokstäver.


Kent Hägglund arbetade på Lärarhögskolan 1997–2007, och på Stockholms universitet 2008–2011. Han undervisade i drama, och från 2002 även i teater, vetenskapsteori, skrivande och retorik. Efter 2011 har han främst ägnat sig åt William Shakespeare: forskat, föreläst och skrivit. Samt spelat med i sju amatöruppsättningar av engelsmannens pjäser.


LITTERATUR

Boman, Ester (1925). Teater i skolan, Verdandi 42.

Fredin, Kirsten & Hägglund, Kent (1993). Dramabok. Liber.

Gardner, Howard (1983). Frames of Mind – The Theory of Multiple Intelligence. Basic Books.

Gate, Helene & Hägglund Kent (1988). Spela teater! Bonniers Juniorförlag

Husboken: Husen på Campus Konradsberg (2006). Lärarhögskolan i Stockholm.

Hägglund, Kent (1989). Lekteorier. Esselte

Hägglund, Kent (1993). På spaning efter den lek som flytt. Högskolan för Lärarutbildning i Stockholm, C-uppsats.

Hägglund, Kent ( 2001). Ester Boman, Tyringe Helpension och Teatern: Drama på en reformpedagogisk flicksola 1909-1936. Doktorsavhandling, HLS förlag.

Hägglund, Kent (2002). Vår Teater – de första 60 åren. Kulturskolan, Stockholms kulturförvaltning.

Hägglund, Kent (red.) (2006). Ständigt i stöpsleven, Lärarhögskolan i Stockholm under fem decennier. HLS förlag.

Slade, Peter (1954). Child Drama. University of London Press.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *