HENRIK EDGREN
Efter knappa tio år och sammanlagt 36 nummer, varav två dubbelnummer, så lämnade Elisabet Rudhe den första januari 2023 posten som redaktör för Vägval i skolans historia. Alla de som på något sätt har varit involverade i Vägval – må det vara som skribenter, kunskapslystna läsare eller som artikelgranskare – förstår vikten av Elisabets redaktörskap. Mycket välförtjänt blev hon också vald till hedersledamot i Föreningen för svensk undervisningshistoria på årsmötet den 23 mars 2023.
Den nya redaktionen för Vägval har fått en pratstund med Elisabet. Den handlade bland annat om bakgrunden som journalist, erfarenheterna av att intervjua politiska tungviktare samt om varför utbildningshistoriska kunskaper är så viktiga för att kunna förstå dagens skolsystem och dess framtida utmaningar. Vi börjar på Uppsala universitet, där Elisabet på 1970-talet läste psykologutbildningen.
Psykolog- och journalistutbildning.
Som ung student så var Elisabet Rudhe inriktad på att studera beteendevetenskap, närmare bestämt psykologi. Även om kurserna på psykologprogrammet höll hög kvalitet, så blev hon efter några år allt mer tveksam till att i framtiden arbeta som psykolog. Man kan fråga sig vad det var som fick henne att tveka, när hon nu hade investerat så mycket tid och resurser på en lång utbildning. Elisabet ställde sig helt enkelt det viktiga spörsmålet om vad hon tyckte var roligt i livet. Svaret blev lika snabbt som självklart: ”Att skriva”.
Efter intagningsprov antogs Elisabet Rudhe 1977 till den tvååriga journalistutbildningen på Journalisthögskolan i Stockholm. Det innebar en rejäl omställning jämfört med att läsa vid Uppsala universitet, men inte i den meningen att studierna var svårare eller mer arbetsamma. Tvärtom så var nivån lägre och det var på vissa sätt, som Elisabet uttrycker det, ”som att börja småskolan igen”. Ändå så innehöll journalistutbildningen en del matnyttigt, till exempel en skolning i journalistikens grunder. Dessa fick hon stor nytta av när hon efter examen 1979 var redo för att ta nästa steg i livet och yrkeskarriären: att börja arbeta som journalist.
Länstidningen i Södertälje
Det första journalistpåhugget var ett sommarjobb på den Karlskronabaserade dagstidningen Sydöstran. Här insåg Elisabet att hon tagit rätt beslut i att rikta om sin yrkeskarriär. Hon fick smak för journalistyrket.
Sin första tillsvidaretjänst som journalist fick Elisabet 1980 på den, som hon själv uttrycker det, ”tuffa” Länstidningen i Södertälje. Dess redaktion inspirerades nämligen av Expressen – en av Sveriges också då ledande kvällstidningar – där man eftersträvade en kritisk och granskande journalistik. För Elisabets del så innebar detta bland annat att hon 1981 skrev en lång och skärskådande artikelserie om Södertäljes olika stadsdelar. Källmaterialet var intervjuer med människor som bodde i Södertälje med omnejd.
Efter sammanlagt sex år på Länstidningen, så insåg Elisabet att hon inte ville jobba på stora redaktioner inriktade på snabba och sensationsinriktade nyheter. Hon tilltalades mer av att skriva längre och utredande reportage. Fackföreningspressen – inte minst lärarorganisationernas tidningar – gav just sådana möjligheter.
När så tidningen Fackläraren: Tidskrift för svenska facklärarförbundet sökte efter medarbetare som dels hade en beteendevetenskaplig utbildningsbakgrund och dels en dagspresserfarenhet, så tog Elisabet Rudhe chansen att byta tidning och arbetsplats. Hon började på Fackläraren 1986 och blev kvar i fyra år.
Att skriva om skola och yrkesutbildningar var emellertid något nytt för Elisabet. Hon tvingades ”läsa på och lära sig nytt”, vilket ju inte är ovanligt för journalister. Ett av de ämnen Elisabet särskilt fick sätta sig in i var den nya lärarutbildningen (1–7 och 4–9), som var på tapeten i slutet på 1980-talet. Reformen tog mycket utrymme i Fackläraren, som utkom var fjortonde dag. Elisabet skrev även om andra angelägna skolfrågor i reportage från hela Sverige. Hon trivdes förövrigt utmärkt på Fackläraren, som hade sitt säte mitt i centrala Stockholm i samma kvarter där konditoriet ”Vetekatten”, känt för sina goda bakelser, ligger.
Det var nu inte enbart en ny lärarutbildning som infördes i det svenska skolsystemet i slutet på 1980- och början på 1990-talet. Andra stora och mycket omdebatterade reformer var kommunaliseringen och införandet av friskolor. Det var med anledning av den förra frågan som Elisabet Rudhe intervjuade den dåvarande socialdemokratiske skolministern (1989–1991) Göran Persson. Hon minns honom som ”retoriskt slipad”. På en fråga om det var någon kommunalisering i faggorna, så blev svaret att ”han inte tog det ordet i sin mun”. Apropå skol- och utbildningsministrar, så intervjuade Elisabet flera sådana, förutom Göran Persson. En var Lennart Bodström, utbildningsminister 1985–1989. För att kunna förbereda sig på bästa sätt för mötet med Elisabet, så ville han ha alla frågor skriftligt innan intervjutillfället.
1990 slogs Fackläraren samman med Lärartidningen/Svensk Skoltidning. Det nya tidningsnamnet blev Lärarnas Tidning. Helt plötsligt arbetade nu Elisabet på en avsevärt större tidning vad gäller redaktion, antalet medarbetare och resurser, vilket hon uppskattade mycket. Inte minst så bidrog många av journalisterna från Lärartidningen/Svensk Skoltidning med viktiga kunskaper och erfarenheter. Lärarnas Tidning utkom 33 gånger per år. En del nummer var så tjocka som 64 sidor och hade – förutom reportage och nyheter om skolvärlden – en stor mängd annonser för rektors- och lärartjänster. Annonserna utgjorde en stor och viktig inkomstkälla för tidningen.
En utflykt till skolverket
På Lärarnas Tidning skrev Elisabet Rudhe bland annat artiklar om lärares fortbildning och kompetensutveckling. Några av dessa publicerades i skriftserier utgivna av Lärarförbundet. Tack vare dessa så fick Skolverket upp ögonen för Elisabet. Där behövde man nämligen skribenter som kunde skriva texter som inte var alltför akademiska och svårtillgängliga.
1996 hamnade följaktligen Elisabet Rudhe på Skolverket på ett så kallat expertuppdrag, som bland annat handlade om att författa referens- och utbildningsmaterial samt reportageböcker. I detta sammanhang skrev hon 1996 boken Ur nöd – i lust: samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen på program med yrkesämnen. Den handlar om hur man kan få elever på yrkesförberedande program att bli mer intresserade av kärnämnena svenska, engelska och matematik. Utgångspunkten för boken var intervjuer och reportage med elever och lärare på en rad gymnasieskolor. Elisabet Rudhes följande bok – Lära Nära: sex reportage om lärares vardagslärande (1997) – tillkom på ett liknande sätt, men hade kompetensutveckling som huvudämne.
Det var nu inte oproblematiskt att byta arbetsmiljö från Lärarnas Tidning, där det var ”högt i tak” och kritiskt konstruktiva diskussioner, till Skolverket, vars arbetsmiljö mer kännetecknades av konkurrens, akademisk prestige och ”lågt i tak”. Även om Elisabet Rudhe på Skolverket lärde sig mycket nytt om det svenska skolsystemet, så längtade hon tillbaka till journalisttillvaron i allmänhet och till Lärarnas Tidning i synnerhet.
Efter fyra års tjänstledighet var Elisabet sålunda år 2000 tillbaka på Lärarnas Tidning, som nu hade förändrats en del jämfört med när hon senast arbetade där. Digitaliseringen lämnade tydliga avtryck, inte minst vad gäller sättet att skriva på. Idealet av allt kortare artiklar tvingade fram ett mer fåordigt och koncist skrivsätt, vilket inte helt tilltalade Elisabet. Hon var ju van vid att skriva längre och utredande artiklar samt ibland till och med böcker.
I viss mån journalistyrkets förändring och i viss mån en allt större längtan att få läsa pedagogik på universitetet, gjorde att Elisabet ännu en gång lämnade Lärarnas Tidning. Att få lära sig mer om skola och utbildning i ett internationellt perspektiv fick henne att påbörja det internationella masterprogrammet i pedagogik vid Stockholms universitet, där bland andra professorn Holger Daun var en av de tongivande lärarna. Det som framförallt intresserade Elisabet var hur man i det svenska skolsystemet ideligen tog in idéer från andra länder för att sedan anpassa dem till en svensk kontext. 2006 återvände Elisabet återigen till Lärarnas Tidning, där hon stannade fram till pensionen hösten 2013. Strax därefter tog hon över som redaktör för Vägval.
Vägval och värdet av utbildningshistoria
Innan Elisabet Rudhe våren 2013 blev tillfrågad av Solveig Eklund, dåvarande ordförande i Föreningen svensk undervisningshistoria, om att ta över som ny redaktör, så kände hon till Vägval. Som journalist hade hon stor nytta av tidskriften när hon sökte en historisk kontext till artiklar om olika skolämnen. Elisabet fick också vid flera tillfällen hjälp av Stig Nordström, mångårig redaktör för Föreningen svensk undervisningshistorias årsböcker, för att snabbt få tillgång till relevanta texter. Det var således inte svårt för Elisabet Rudhe att tacka ja när Solveig Eklund hörde av sig för knappt tio år sedan. Elisabet kände till Vägvals kvalitet och relevans. Dessutom blev redaktörskapet ett sätt att behålla kontakten med såväl skolan som med journalistyrket.
Vad tar då Elisabet Rudhe med sig från sina tio år i Vägval? Hon understryker det stora värdet av historiska kunskaper för att kunna förstå vad som sker i skolans värld idag. Elisabet menar att de historiska sammanhangen dessvärre ofta saknas i politiska debatter och politiskt beslutsfattande. Historien hjälper oss att förstå ideologierna bakom de stora reformerna.
Elisabet Rudhe betonar vidare att det historiska perspektivet också lär oss att det inte finns ett ”rätt” skolsystem. Politiken betraktar ofta tillvaron, inte minst skolan, som ”svart eller vit”, vilket gör det svårt att åstadkomma reformer som dels tar fasta på vad som historiskt har fungerat bra, och dels konstruktivt ändrar på det som är dysfunktionellt. Elisabet Rudhe påtalar därför att Vägval har en viktig uppgift – med sin mix av skribenter från forskar-, skol- och myndighetsvärlden – att förmedla historiska kunskaper som hjälper oss att idag bättre förstå vårt skolsystem och dess framtida potential.
Knappa 40 år av skolbevakning
Som framgått tidigare i denna artikel, så har Elisabet Rudhe som journalist bevakat och skrivit om den svenska skolan i runt 40 år; en tid som har kännetecknats av omvälvande reformer och ibland även av hetsig debatt. Lärarutbildningen har flera gånger förändrats i grunden. Kommunerna har tagit över huvudansvaret för skolverksamheten samtidigt som knappt var femte grundskoleelev och runt var tredje gymnasielev idag går i en friskola. Vad tycker Elisabet Rudhe om denna utveckling, som hon har följt från första parkett?
Elisabet poängterar först och främst det remarkabla i att från att ha haft ett av de mest centraliserade skolsystemen i världen, så har Sverige idag ett av de mest decentraliserade. Onekligen så kan detta innebära fördelar vad gäller flexibilitet, lokal anpassning, valfrihet och medbestämmande etcetera, men återigen, det är balansen mellan ytterligheterna centralisering och decentralisering som borde vara den eftersträvansvärda.
Elisabet Rudhe understryker också – glöm inte bort intervjun med Göran Persson i slutet på 1980-talet – att ett av de viktigaste skälen till kommunaliseringsreformen var ekonomin, vilket har tonats ned i debatten. Den statliga skolan med sitt detaljerade regelsystem blev för kostsamt. Det måste förändras och lösningen blev att skicka ansvaret till kommunerna.
Med detta sagt, så menar emellertid inte Elisabet att kommunaliseringen och friskolereformen har varit nödvändiga eller att de gjort den svenska skolan bättre. Det har blivit svårare att upprätthålla likvärdighet när valfrihet hamnade i förgrunden. Därtill så har segregationen ökat, vilket knappast var avsikten. Staten har i mångt och mycket tappat kontrollen över skolornas kvalitet och det är därför inte så konstigt att många blir upprörda över att skattemedel hamnar i aktiebolagsvinster och skatteparadis, i stället för att gå till nya investeringar som kommer skolor, lärare och elever till gagn.
Värdet av att ständigt förkovra sig på nytt
I sin yrkeskarriär har Elisabet Rudhe ofta sökt nya utmaningar, både vad gäller journalistiska uppdragsgivare och vidareutbildning av olika slag. Kanske är det också typiskt för just journalister att ständigt söka ny kunskap i nya sammanhang. I Elisabets fall har denna bildningsiver riktats mot såväl humaniora som samhällsvetenskap. Hon har studerat litteraturvetenskap, idé och lärdomshistoria, konstvetenskap, ryska, franska, nationalekonomi, internationell pedagogik samt några översiktskurser i astronomi.
Säkerligen har Elisabets breda allmänbildning bidragit till att Vägval under de senaste tio åren haft ett så varierat och rikt utbildningshistoriskt innehåll om ämnen som spänner över stora kunskapsfält, från 1600-talets skolundervisning och 1800-talets medborgarskola, till mer dagsaktuella frågor om vuxenlärande, specialpedagogik och lärarpressens ägande. Avslutningsvis så vill vi i den nya Vägvalsredaktionen rikta det varmaste tack till Elisabet Rudhe för hennes redaktörskap från 2014 till 2023. Lyckas vi till hälften uppfylla det som Elisabet har åstadkommit, så vore det gott nog.
Henrik Edgren är född i Falun 1972 och disputerade 2005 i historia vid Uppsala universitet på en avhandling som handlar om publicitet och nationalism i Sverige efter införandet av den nya regeringsformen 1809–1810. Han har också skrivit om den svenska folkskolans etablering under 1800-talet. Edgren är docent i historia och utbildningssociologi vid Uppsala universitet där han också är anställd som universitetslektor i utbildningshistoria. Edgren är från 2023 redaktör för Vägval i skolans historia.