SVEN HARTMAN
Boken Slöjd, bildning och kultur. Om pedagogisk slöjd i historia och nutid (Carlsson Förlag 2014) kom ut för några månader sedan. Där skriver sju slöjdforskare om skolslöjden som en viktig del av det svenska kulturarvet.
Jag själv har varit redaktör för boken och har dessutom bidragit med en del allmänpedagogiska reflektioner. Boken inleds med en genomgång av några centrala begrepp samt en översikt över samhällsutvecklingen under åren 1880–1920. Det var den period när den pedagogiska slöjden i Sverige etablerades och fick nationell och internationell spridning.
Hans Thorbjörnsson skriver om den svenska skolslöjdens förhistoria och om ”Den manliga skolslöjden”. De första initiativtagarna till den pedagogiska slöjden presenteras, särskilt skildras Otto Salomon och hans framgångsrika verksamhet på slöjdlärarseminariet på Nääs. Slöjden, sången och leken på seminariet skildras livfullt och även de debatter och fejder som där ägde rum. Här beskrivs också den stora internationella spridningen som slöjden enligt Nääs-modellen fick runt förra sekelskiftet. Under rubriken ”Den kvinnliga skolslöjden” skriver Eva Trotzig om den textila skolslöjdens tidiga historia. De mest tongivande pedagogerna, eller textilslöjdens mödrar, presenteras och särskilt då urmodern själv, Hulda Lundin. Hennes inflytande över flickors slöjdande sträckte sig långt in i modern tid. Överhuvudtaget tycks de traditioner och gamla mönster som styrt skolslöjden ha haft en märklig livskraft och seghet. På gott och ont har förändringströgheten periodvis varit mycket stor i slöjdundervisningen.
Möbelarkitekten Carl Malmsten var under några år en kritisk aktör på slöjdlärarseminariet i Nääs och i slöjddebatten. Han startade också flera egna skolor där hans slöjdidéer praktiserades. Per Hartman skildrar Malmstens olika skolprojekt sedda ur ett slöjdperspektiv. Han skriver också om folkhögskolornas och bildningsorganisationernas historiska betydelse för slöjdens spridning i de breda folklagren. Han visar också att slöjden också har en viktig plats i dagens folkbildningsverksamhet.
Kajsa Borg skildrar läroplansutvecklingen för den svenska skolslöjden fram till våra dagar. Hon följer utvecklingen från den tid då slöjdämnet var uppdelat efter kön; sedan vad som hände under de stora skolreformernas tid under senare hälften av 1900-talet och vidare fram till i dag när nya mål har formulerats för slöjdämnet. Hon visar också hur slöjdlärarutbildningens utveckling har följt skolslöjdens och utbildningsväsendets förändring.
Det är ofrånkomligt att slöjdämnet på 2000-talet är mycket annorlunda jämfört med hur det såg uti början av 1900-talet.
Dagens slöjdämne och slöjdlärarroll och elevernas inställning till ämnet beskrivs och diskuteras av Annelie Holmberg och Peter Hasselskog. Slöjdforskning och konstnärligt utvecklingsarbete har under ett trettiotal år beskrivit och utvecklat slöjdens olika uttrycksformer i samhälle och skola. Sammanlagt finns i dag över tjugo doktorsavhandlingar som behandlar skolslöjden ur olika perspektiv. Om slöjdforskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet skriver Kajsa Borg och Jan Sjögren i ett särskilt kapitel. Det finns många slöjdarter som av olika skäl inte gavs plats i den traditionella skolslöjden, men som ändå levde vidare av egen kraft. I boken presenteras några av dessa slöjdformer för att visa på slöjdområdets variationsrikedom och livskraft.
I denna artikel tänker jag inte försöka mig på att sammanfatta innehållet i bokens tretton kapitel. Inte heller tar jag med något av det rika referensmaterial som stöder framställningen i boken. Den svenska slöjdforskningen har exempelvis resulterat i mer än tjugo avhandlingar. I boken finns alla referenser att tillgå. Jag ska i stället återge några av huvuddragen i det avslutande kapitlet där bokens författare lyfter fram några tankelinjer och kritiska synpunkter som gäller den pedagogiska slöjdens betydelse i historia och nutid.
Slöjd och bildning
Kring förra sekelskiftet utvecklades skolslöjden till ett märkligt intressecentrum för alla som ville bidra till att vitalisera och modernisera den obligatoriska skolan. Från slöjdlärareseminariet på Nääs spred Otto Salomon sitt budskap om den pedagogiska slöjdens fördelar. Stora lärarskaror sökte sig till sommarkurser på seminariet. Det internationella inslaget var stort på kurserna. Otto Salomon och skolslöjden torde tillsammans med Linggymnastiken och Ellen Keys bok Barnets århundrade vara det svenska utbildningsväsendets största exportsuccé någonsin. Och i flera avseenden är dessa tre idébärare lika varandra. De satte alla tre eleven/barnet i centrum, de lyfte fram betydelsen av praktisk kunskap i en genomteoretiserad skola och de betonade vikten av kroppsliga aktiviteter.
Den pedagogiska slöjdens pionjärer såg gärna slöjden i ett bildningsperspektiv. Skolväsendets uppgift var att bilda hela människan, att utveckla en sund själ i en sund kropp. Till det kroppsliga räknades att utveckla handlaget med nål och tråd eller med skarpa verktyg. I det perspektivet blev ögats skolning och handens övning lika angelägna som att träna intellektet. Detta gäller också i dag, menar författarna, även om förutsättningarna har förändrats.
Det finns alltså en viktig bildningsaspekt i det numera så osynliggjorda slöjdämnet. Bildning innefattar en process som syftar till att omvandla en människas kunskaper, attityder och färdigheter så att jag kan tänka det jag tidigare aldrig tänkt och göra och tillverka sådant som jag inte gjort förut. Betoningen ligger på personens pågående förändring. Bildning blir också resultatet av processen. Sambandet mellan process och resultat är av avgörande betydelse. Detta gäller både teoretiska och praktiska kunskaper.
I textbundna sammanhang brukar man sammanfatta den för alla nödvändiga läsfärdigheten och läsförståelsen i begreppet literacy. Det är den förmåga som gör att vi klarar oss i en värld fylld med texter. Med en bred betydelse i begreppet teknik kan vi också tala om technological literacy, teknikbildning. Detta begrepp står då som beteckning för den beredskap inom teknikområdet som vi förväntar oss av en självständig och aktiv medborgare i dagens samhälle.
Också slöjden och hantverkskunnandet skulle kunna betraktas i ett sådant literacy-perspektiv. Om man inte har slöjdandets elementa i sina händer och tillit till sin personliga färdighet, hur går det då när man ska hantera innehållet i platta paket från IKEA eller konfektion med dålig passform? Vem ska då sätta samman nya friggebodar och inreda dem med passande textilier? Vilka materiella kulturvärden missar man om man aldrig lärt sig att bedöma fiberriktning och hållfasthet i en träbit eller materialval och hållbarhet i textila kvalitéer, om man aldrig fått känna doften av ullgarn, hyvlat trä, linolja och lacknafta?
Slöjdglädje
Man får inte glömma glädjen! Lyckan över att ha tillverkat något bestående, att ha gjort ett materiellt avtryck kan kännas i hela kroppen. Att göra synliga, materiella avtryck bidrar till ökad självkänsla och leder till reflektioner som ger ökad kunskap. I den pedagogiska slöjden är kanske förkovring inte längre det viktigaste, utan möjligheten att uttrycka sig, att göra sina handlingar materiellt synliga. De flesta slöjdlärare har en målsättning om att eleverna i slöjden ska få uppleva glädjen i att arbeta med händerna och själva göra olika föremål. Känslan av att se och uppleva att man kan åstadkomma något konkret, något eget, och inte bara få veta det genom abstrakta omdömen eller betyg, det behövs i skolan. Sådan glädje är kanske inte mätbar på en betygsskala, men just därför är den viktig för eleverna.
Det är inte mycket som är gemensamt mellan nu och då, om man ser till valet av slöjdföremål, material och tekniker, eller till sättet att undervisa och motivera ämnet i skolan. Ändå har detta kunskapsområde på något sätt behållit sin egenart; ständigt föränderlig och ändå densamma. I skolan står slöjden för glädjen att få skapa i hårda och mjuka material mitt i en huvudsakligen teoretisk och abstrakt skolvärld. Jag menar att slöjden på detta sätt representerar omistliga värden. Om dessa värden ska bestå beror dels på om de bildningsideal som en gång knöts till slöjden kan transformeras till en ny tid och beredas plats i skolan.
En betydelsefull del av den slöjdforskning som kommit fram på senare år har studerat skolslöjden ur ett elevperspektiv. Dessa studier visar att slöjdämnet är populärt och att många elever anser att skolslöjden står för något speciellt; den fungerar som ett slags fristad i skolvardagen. Men jämfört med flertalet andra ämnen tillmäts slöjdämnet inte så stor vikt. Det är visserligen roligt att slöjda, men eleverna är tidigt medvetna om att det är andra kunskaper och meriter som ger framgång i utbildningssystemet. Slöjdglädje och hantverkslust ställs därför av många elever mot skolans krassa urvals- och meriteringssystem.
Slöjden som högskoleämne
I samband med högskolereformen 1977 fördes landets alla slöjdlärarutbildningar in under det högre utbildningsväsendet. Det var många som då hade stora förväntningar; nu skulle slöjden få tillgång till de resurser och den kunskapsutveckling som brukar avdelas för alla ämnen på högskolenivå. Riktigt så blev det inte. Slöjden som en gång i tiden varit en paradgren inom svensk utbildning blev mer och mer osynliggjord när den togs över av universitetsvärlden. Universiteten har strängt taget visat ett aktivt ointresse för slöjdens olika kunskapsarter. De forskningsresurser som avdelas för alla andra ämnen i högskoleorganisationen har inte kommit slöjden till del. Inte heller de resurser för konstnärlig forskning som nyligen initierats i vårt land. I Finland och Norge finns forskningsresurser och flera professurer inom slöjdområdet, men inte i Sverige.
Den slöjd som bedrivs som högskoleämne behöver som all högre utbildning en ämnesutveckling. På högskolenivån är forskning det självklara verktyget för kunskapsutvecklingen. Frågor om skapandets lust och organisation, utveckling av verktyg och val av material, olika kvalitetsuppfattningar borde belysas genom forskning. Men området kräver också ett kritiskt studium i ett större perspektiv. Vad är och var finner vi ett slöjdkunnande i ett nytt samhällssammanhang? Har konsumtionssamhället löst alla problem kring vårt behov av artefakter? Hur påverkas slöjdandet av det digitala samhällets prioriteringar? Vad innebär skapande verksamhet i detta sammanhang? Vad bidrar slöjden med i dagens kultur?
Med tanke på de yttre förutsättningarna är det strängt taget underligt att slöjden har överlevt som ett eget utbildningsområde. Kanske är förklaringen den att intresset och drivkraften på senare tid inte kommit ovanifrån utan underifrån, från slöjdare och slöjdintressenter utanför utbildningssystemet eller inom folkbildningsorganisationerna. Detta intresse blommar upp i många olika sammanhang och visar en anmärkningsvärd vitalitet som går på tvärs mot tendenserna i det marknadsstyrda och statustyngda utbildningssystemet. Om slöjden ska ha en framtid på högskolor och universitet krävs att denna speciella form av materiell kultur erkänns som eget kunskapsområde genom att resurser för konstnärligt arbete och forskning tillförs landets slöjdutbildningar.
Har den pedagogiska slöjden en framtid?
Den pedagogiska slöjdens pionjärer var helt på det klara med vad det var som gav slöjden legitimitet i skolan. Frågan om varför man skulle ha slöjdundervisning i skolan besvarades med att skolslöjden var ett formellt bildningsmedel. Genom slöjden skulle barnen lära sig att uppskatta praktiskt arbete och förbereda sig för framtida sysslor. De skulle vänja sig vid ordning och reda, renlighet, flit och hederlighet. Slöjdens mål var karaktärsfostran snarare än hantverkskunnande.
I dag motiveras den pedagogiska slöjden med andra argument. Nu vill man ge slöjdaren möjlighet att skapa fritt, att planera sitt arbete, att tillverka föremål i olika material och att på så sätt utvecklas som människa. Den inflytelserika rörelsen för progressiv pedagogik betraktade slöjden så. Frågan är hur länge sådana progressiva bildningsmål förmår hävda sig i en alltmer prestations- och betygsinriktad skola, där rangordning av prestationer och elever har blivit något som genomsyrar all verksamhet.
Gamla tiders vidsträckta bildningsideal verkar vara främmande för dagens utbildningspolitiker. De tycks också främmande för det breda folkliga intresset för olika slöjdarter eller för barns och ungas slöjdglädje. Finns det då något hopp för slöjden? Framtiden för alla de kulturyttringar som vi brukar sammanfatta i begreppet slöjd påverkas säkert av vad som sker med den pedagogiska slöjden. Den är i sin tur beroende av hur svensk utbildningspolitik kommer att drivas i fortsättningen. Skolslöjdens ställning har debatterats vid varje läroplansreform. Tendensen har varit att partier på vänsterkanten har slagit vakt om slöjden; man har över huvud taget värnat om de praktisk estetiska inslagen i skolan. Partier på högerkanten har i allmänhet talat för en försvagning av de praktiska inslagen till förmån för de teoretiska ämnena. I dagens politiska jämviktsläge lär det väl inte hända så mycket.
Om den pedagogiska slöjden ska ha en framtid i skolan krävs att man inte bara i ord, utan också i handling, återknyter till breda humanistiska bildningsideal. En sådan bildningssyn värnar hela människans kunskapsrepertoar, såväl det teoretiska som det praktiska, såväl ande som hand. Ett sådant synsätt skulle också respektera det stora intresse som de flesta elever i dag visar för slöjdämnet. Om eleverna fick bestämma skulle slöjden fortsätta att blomstra både i och utanför skolan.
Carl Malmstens möbler räknas med rätta som en omistlig del av vårt kulturarv. Det finns anledning att påminna om att Malmstens sätt att se på hantverk och formgivning utgick från uppfattningen om människans djupt liggande behov att skapa och forma med sina händer. Det var grunden för det han kallade för ”den naturenliga slöjden”. Alla hans olika skolprojekt hade den utgångspunkten. Det var ”handen och anden i förening” som gällde. På så sätt är barnets slöjdande, och det slöjdande som därefter pågår i olika sammanhang och på olika färdighetsnivåer, en viktig förutsättning för det avancerade hantverket och möbelskapandet. Och helheten, såväl barnets slöjdalster som mästarens möbelkonst, utgör viktiga inslag i vår bildning och kultur. Utan en elevinriktad och naturenlig skolslöjd blir det ingen högtstående möbelkonst, det förefaller ha varit Malmstens tanke.
Runt om i samhället kommer slöjden fortsätta att utvecklas. Den kraft och kreativitet som finns i syjuntor, studiecirklar och hobbyverkstäder lär inte slockna i första taget. Rondellhundar, kravallslöjd och friggebodar i allsköns olika varianter kommer också i framtiden att dyka upp där vi minst anar det. Slöjden kan i dag vara en fristad för kreativitet och eget skapande i både skola och samhälle. Det är en fristad som blivit hårt trängd av vår tids prestations- och effektivitetsjakt. Denna form av materiell kultur bör också i fortsättningen uppmuntras från det allmännas sida. Men på sina egna villkor. Det är inte slöjdens historiska eller teoretiska sidor som ger den legitimitet i skolan utan det praktiska slöjdarbetet som pågår överallt i vårt samhälle. Det borde vara en självklar uppgift för vårt utbildningssystem att stödja och stärka den kulturform som slöjden utgör.
Sven Hartman är professor emeritus i pedagogik. Han har på Lärarhögskolan i Stockholm och på Linköpings universitet arbetat med frågor om lärarutbildningens forskningsanknytning. I sin forskning har han bl.a. ägnat sig åt utbildningshistoria, barns livsfrågor och religionsdidaktik. Han har tidigare publicerat boken Det pedagogiska kulturarvet. Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria (2012).
LITTERATUR
Framställningen i bokens tretton kapitel åtföljs av mer än tvåhundra noter med referenser och kommentarer. Jag har gjort ett urval ur detta material och förtecknar en del av de tryckta källor som använts i de historiska avsnitten samt några exempel på senare tiders slöjdforskning i Sverige.
Källor
Eneroth, Andrea, Lärobok i handarbete. Stockholm 1904.
Hierta Retzius, Anna, Arbetsstugor för barn. Stockholm 1897.
Hierta Retzius, Anna, Modellsamlingar från svenska arbetsstugor för barn.
Stockholm 1901.
Lundberg, Thorsten ”Slöjdpedagogiska artiklar och debattinlägg under 15 år vid slöjdlärarseminariet i Linköping 1960 –1975”, (opublicerad rapport), Linköping 1975.
Lundin, Hulda. Klädsömnad, Stockholm (5 uppl. fram t.o.m. 1920) 1888.
Lundin, Hulda, Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd, Stockholm 1892.
Malmsten, Carl ”Den naturliga slöjden” i K. Nordlund (red.), Arbetssätt i folkskolan, Stockholm 1926.
Malmsten, Carl, ”Slöjden i Olofskolan” i Malmstenska slöjdförbundets årsbok 1935.
Malmsten, Carl, Mittens rike. Stockholm 1949.
Nordenfelt, Maria, Handledning i handarbete, Stockholm 1919.
Palmgren, Karl Erik, Mamma hvad skall jag göra? Mönster för handarbeten i hem och skola, Stockholm 1883.
Salomon, Otto. Om slöjden såsom uppfostringsmedel, Stockholm 1884.
Salomon, Otto, Slöjdskolan och Folkskolan IV, Göteborg 1882.
Schallenfeld, Agnes. Agnes Schallenfelds metod för undervisning i
handaslöjd, Stockholm 1886.
Schallenfeld, Rosalie. Method vid handarbetsundervisningen i flickskolor, Stockholm1865.
Sjögren, Jan & Lundberg, Thorsten, ”Trettio år med slöjden – ett samtal” i Kulturarv och utveckling inom skolslöjden, Skapande Vetande, Rapport nr 12, Linköping1989.
Valentin, Elsa, Skolslöjd för flickor. Stockholmsmetoden, Stockholm 1932.
Slöjdforskning
Anna Alm, Upplevelsens poetik. Slöjdseminariet på Nääs 1880–1940, [Diss.] Lunds universitet, Historiska institutionen 2012.
Berge, Britt-Marie, Gå i lära till lärare, en grupp kvinnors och en grupp mäns inskolning i slöjdläraryrket, [Diss.] Umeå universitet, Institutionen för pedagogik 1992.
Kajsa Borg, Slöjdämnet, intryck – uttryck – avtryck, [Diss.] Linköpings universitet, Institutionen för pedagogik och psykologi 2001.
Ekström, Anna, Instructional work in textile craft. Studies of interaction, embodiment and the making of objects, [Diss.] Stockholm University, Department of Education in Arts and Professions 2012.
von Gegerfelt Kronberg, Sie, Vilja, självtillit och ansvar. Kunskapens konstruktion i skapande processer, Vasa 2012.
Hartman, Per, Skola för ande och hand. En studie av folkhögskolans praktisk-estetiska verksamhet, [Diss.] Linköpings universitet, Institutionen för pedagogik och psykologi
1993.
Hartman, Per ”Gömda amatörer” i Årsbok om folkbildning, Föreningen för folkbildningsforskning, Stockholm 2012, s. 222 f.
Hasselskog, Peter, Slöjdlärares förhållningssätt i undervisningen, [Diss.] Acta Universitatis Gothoburgensis, Göteborg 2010.
Hasselskog, Peter & Marléne, Johansson, Elevers tankar om slöjd, Stockholm
2007.
Hedman, Anders, I nationens och det praktiska livets tjänst. Umeå 2001.
Holmberg, Annelie, Hantverksskicklighet och kreativitet. Kontinuitet och förändring i en lokal textillärarutbildning 1955–2001, [Diss.] Uppsala universitet, Institutionen för konst vetenskap 2009.
Homlong, Siri ,The Language of Textiles. Description and Judgement on Textile Pattern Composition, [Diss.] Uppsala universitet, Institutionen för hushållsvetenskap, 2006.
Jacobsson, Maja, Kläder som språk och handling. Om unga kvinnors användning av
klädseln som kommunikations- och identitetsskapande medel, [Diss.] Umeå universitet, Institutionen för etnologi 1994.
Johansson, ,Marléne Slöjdpraktik i skolan – hand, tanke, kommunikation och andra medierande redskap, [Diss.] Göteborgs universitet, 2002.
Johansson, Ulla , Att skolas för hemmet. Trädgårdsskötsel, slöjd, huslig ekonomi och nykterhetsundervisning i den svenska folkskolan med exempel från Sköns församling
1842–1919, [Diss.] Umeå universitet, Pedagogiska institutionen 1987.
Knutes, Helen, Gestaltandets pedagogik. Om att skapa konsthantverk, [Diss.] Stockholms
universitet, Pedagogiska institutionen 2009
Koch, Marie, ”Jeg strikker, derfor er jeg!” Læring og identitet i uformelle læringsrum, [Diss.] Åbo A kademi, Pedagogiska fakulteten, Vasa 2012.
Lindberg, Viveca, Yrkesutbildning i omvandling. En studie i lärandepraktiker och kunskapstransformationer, [Diss.] Lärarhögskolan i Stockholm, Institutionen
för samhälle, kultur och lärande 2003.
Lindberg, Viveca & Borg, Kajsa (red), Kunskapande, kommunikation och bedömning i gestaltande utbildning, Stockholm 2008.
Lindfors, Linnea, På väg mot en slöjdpedagogisk teori. Paradigmutveckling och kunskapsbehållning – sammanfattning av tre studier, Åbo Akademi, Vasa 1992.
Lindgren, Monica, Att skapa ordning för det estetiska i skolan. Diskursiva positioneringar i samtal med lärare och skolledare, [Diss.] Göteborgs universitet, Konstnärliga fakulteten 2006.
Lindström, Lars, ”Estetiska lärprocesser om, i, med och genom slöjd”, KRUT, Kritisk utbildningstidskrift, 2009.
Malmberg, Kristina, Knyppling – ett hantverk med spets, [Diss.] Göteborgs universitet,
Institutionen för hushållsvetenskap 2002.
Mäkelä, Esko, Slöjd som berättelse – om skolungdom och estetiska perspektiv, [Diss.] Umeå universitet, Institutionen för estetiska ämnen 2011.
Neikter, Eivor, Mechanical properties of liquid crystal polymer fibres, [Diss.] Göteborg, Chalmers tekniska högskola 1992.
Rosenqvist, Johanna, Könsskillnadens estetik? Om konst och konstskapande i svensk hemslöjd på 1920 & 1990-talen, Stockholm 2007.
Sjögren, Jan, Teknik – genomskinlig eller svart låda? Att bruka, se och förstå – en fråga om kunskap, [Diss.] Linköpings universitet, Tema Teknik och social förändring 1997.
Thorbjörnsson, Hans, Nääs och Otto Salomon. Slöjden och leken, Helsingborg
1990.
Trapp, Merin, ”Svensk skolslöjd. Några utvecklingslinjer från dess förhistoria till Lgr69”, Uppsala universitet, Institutionen för pedagogik, opublicerad rapport 1973.
Trotzig, Eva ”qvinnan bär hemmets trefnad på spetsen af sin synål ”, Stockholm 1992 & ”sätta flickan i stånd att fullgöra sina husliga plikter”, [Diss.]
Linköping 1997.