FAY LUNDH NILSSON
Redan under 1800-talets första hälft hade frågan om att få fler att ägna sig åt näringsyrken i stället för ”tärnade” yrken i statens tjänst diskuterats i såväl riksdagen som bland skolfolk. Bättre utbildningsmöjligheter och en i förlängningen högre grad av social rörlighet ansågs gynna en snabbare industrialiseringsprocess och därmed också Sveriges konkurrenskraft på de internationella marknaderna. Vid 1800-talets mitt framstod bristen på tekniskt kunnig personal som akut. Inom de lokalt och regionalt baserade industrierna hade de flesta förmän och personer i ledande ställning ingen annan utbildning än den de kunnat få genom praktiskt arbete direkt på arbetsplatsen. För att råda bot på bristen på tekniskt utbildad personal och för att stödja den regionala industriella och ekonomiska utvecklingen beslöt riksdagen därför i början av 1850-talet att inrätta ett antal tekniska elementarskolor. Denna artikel handlar om lokaliseringen av skolorna, vad de erbjöd av undervisning samt i vilken mån de kan sägas ha uppfyllt ambitionen att stärka den regionala utvecklingen.
Den europeiska utvecklingen under 1850-talet innebar startskottet för en genomgripande ny industrialiseringsprocess. I många länder tog järnvägsbyggandet fart, nya processer inom ståltillverkningen spreds och omfattande institutionella förändringar genomfördes. Den tekniska, ekonomiska och politiska utvecklingen innebar både en liberalisering av de nationella marknaderna och en större rörlighet över nationsgränserna. Sverige gynnades av en i det närmaste explosiv efterfrågan på exportvaror, främst råvaror och enklare industriprodukter, i takt med att andra länder ökade sina investeringar i järnvägar, industrier och bostäder. För Sveriges del brukar därför 1850-talet betraktas som inledningen på en period av helt ny ekonomisk och samhällelig utveckling. Under loppet av några årtionden kom såväl industrialisering som urbanisering att ta fart på allvar och vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett etablerat och framgångsrikt industriland.
Hur var en sådan omvandling egentligen möjlig? Det finns naturligtvis flera svar på denna fråga. Teknologiska och organisatoriska framsteg samt institutionella förändringar, som underlättade företagande och entreprenörskap, brukar framhållas som viktiga förklaringsfaktorer. En annan viktig faktor anses ha varit tillgången på ett väl spritt och utvecklat humankapital. Sverige skiljde tidigt ut sig från många länder genom att merparten av den vuxna befolkningen tidigt var läskunnig, vilket var en effekt av 1686 års kyrkolag som stipulerade att alla vuxna svenskar själva skulle kunna läsa de viktigaste religiösa skrifterna.
Införandet av den allmänna folkskolan år 1842 kom naturligtvis också att spela en viktig roll men effekten var inte omedelbar och avhjälpte inte bristen på tekniskt kunnig personal inom de framväxande industrierna. I detta läge framfördes tankar på en ny teknisk utbildning – den tekniska elementarskolan – som kom att utgöra ett viktigt komplement till de tekniska utbildningar som redan fanns i landet.
Tankar på en ny teknisk utbildning växer fram
Vad beträffar högre teknisk utbildning hade Sverige vid 1800-talets mitt börjat närma sig en nivå i klass med några av Europas främsta industriländer. Undervisningen vid Teknologiska Institutet i Stockholm (nuvarande KTH), som grundats år 1827, hade efterhand blivit alltmer avancerad (Torstendahl 1975b). Utbildningen var dock inriktad på att förse storindustrin och den offentliga förvaltningen med ingenjörer och var inte anpassad för de framväxande nya små och medelstora industrierna (Ahlström 1993). Även på lägre nivå fanns sedan tidigare en viss tillgång till teknisk utbildning i de så kallade tekniska söndags- och aftonskolorna. Som namnet antyder vände sig dessa skolor till redan anställda som endast kunde studera på sin fritid. Merparten av kurserna vid dessa skolor var emellertid av allmän karaktär och de rent tekniska inslagen tycks ha varit få (Nilsson, 2008).
Vid samma tid nådde den teknikoptimism om börjat spridas i Europa även Sverige och Sveriges regering som år 1850 gav Teknologiska Institutets rektor, Lars Johan Wallmark, uppdraget att komma med ett förslag till förbättringar av utbildningen vid Stockholms slöjdskola (begreppet slöjd var brett vid den här tiden och innefattade även vad vi idag skulle kalla för teknikämnen). Wallmark (1851) tog emellertid tillfället i akt och presenterade i stället en fullständig nationell plan för teknisk undervisning på tre nivåer där den nya skolformen, kallad teknisk elementarskola, skulle fylla gapet mellan de tekniska söndags- och aftonskolorna och Teknologiska Institutet. Förslaget väckte gillande i riksdagen och under 1850-talets lopp etablerades fyra tekniska elementarskolor. Först ut var Malmö år 1853 och några år senare följde Borås (1856) samt Örebro och Norrköping (1857). Norra Sverige fick vänta desto längre på en egen teknisk elementarskola. Först år 1901 etablerades en sådan i Härnösand. I den här artikeln ligger fokus på skolorna i Malmö och Borås.
Vad bestämde lokaliseringen av de tekniska elementarskolorna?
En grundläggande tanke bakom etableringen av tekniska elementarskolor i olika delar av landet var att de skulle stimulera den industriella utvecklingen i de regioner där de etablerades. Tankegången var densamma som låg till grund för förslaget om ett svenskt järnvägssystem som lades fram i mitten av 1850-talet och som också handlade om att gynna utvecklingen i delar av landet som kommit på efterkälken i avsaknad av kommunikationer.
Eftersom Wallmarks ursprungliga uppdrag var att undersöka möjligheterna till förbättring av utbildningen vid Stockholms Slöjdskola var det naturligt att han föreslog Stockholm som en av de första två städer som borde få en teknisk elementarskola. Den andra staden var Malmö. I Stockholm ansåg stadens styrelse att det räckte med att man hade kostnader för Slöjdskolan och i riksdagen ansåg man att staten redan sköt till tillräckligt med pengar till denna.
Stockholm föll därför tidigt bort som etableringsort. Wallmarks andra förslag, Malmö, kom dock att realiseras. Malmö stad hade nämligen redan år 1850 anhållit om statsanslag för att starta en skola som skulle förbereda för högre tekniska studier. Staden var dessutom villig att bekosta undervisningslokaler. Trots goda förutsättningar för att snabbt kunna komma igång med den nya utbildningen och trots att det i riksdagen fanns en stark majoritet för att etablera en skola i den sydligaste delen av landet var det inte utan motargument som riksdagen till slut kunde fatta beslut om etableringen i Malmö av landets första tekniska elementarskola.
I Wallmarks ursprungliga plan skulle ytterligare skolor etableras i Gävle, Härnösand, Kalmar, Karlstad och Norrköping. Som vi redan har sett kom emellertid verkligheten att se annorlunda ut. Ett skäl till detta var att finansieringen av skolorna innebar ett relativt långtgående ekonomiskt åtagande från respektive stad i form av framskaffande av lämpliga undervisningslokaler. Ett annat skäl till att de flesta av de orter Wallmark föreslagit inte fick någon teknisk elementarskola var att ett regionalt perspektiv gjorde sig allt starkare gällande i riksdagens förhandlingar på flera områden. Det uppstod helt enkelt en konkurrens om var staten skulle satsa på olika utvecklingsprojekt. Även de andra städerna som efterhand fick tekniska elementarskolor fick kämpa för sin sak. Engagerade lokala medborgare och deras företrädare i riksdagen spelade därvid en viktig roll. Universitetsstäder som Lund och Uppsala visade också intresse för den nya skolformen och framhävde gärna sin goda tillgång till kompetenta lärarkrafter men industriell verksamhet och möjligheter till studiebesök och praktik kom att väga tyngre (Lundh Nilsson & Grönberg 2019).
Tekniska elementarskolan som skolform
Verksamheten vid de tekniska elementarskolorna reglerades av staten medan Kommerskollegium hade ansvar för att se till att regleringarna efterlevdes. Redan från början var utbildningen treårig i Malmö, Borås och Norrköping medan Örebroskolans utbildning de första åren endast var tvåårig. Innehållet i undervisningen kunde delvis skilja sig åt mellan skolorna beroende på regionala industriella skillnader, exempelvis anpassades utbildningen i Borås till regionens starka tradition av textilindustri. Skolformens namn till trots undervisade man inte enbart i tekniska och naturvetenskapliga ämnen såsom matematik, fysik, kemi, mekanik samt linear- och konstruktionsritning. Historia, geografi, svenska språket och moderna språk såsom engelska, tyska och franska förekom också i timplanerna under de första femton till tjugo åren.
För att bli antagen som elev måste den sökande uppfylla vissa krav vad gällde ålder och förkunskaper. Han – för det var underförstått att detta var en skola för unga män – skulle ha fyllt 14 år, ha en god handstil, känna till de viktigaste religiösa grundsatserna, behärska grunderna i svensk och tysk grammatik liksom i historia och geografi, ledigt kunna räkna med de fyra räknesätten, med vanliga bråk och decimalbråk samt känna till geometrins grunder. Vid ansökan skulle betyg uppvisas, antingen från en läroanstalt eller från en privat lärare. I vissa fall kunde skolan också kräva att den sökande genomgick inträdesprov (SOU 1876:7).
Den snabba industriella utvecklingen och det ökade behovet av tekniskt utbildad personal i början av 1870-talet ledde till att regeringen tillsatte en kommitté som skulle utreda den lägre tekniska utbildningen, i vilken även de tekniska elementarskolorna ingick. När kommittén presenterade sitt utlåtande år 1874 framhävde man fyra områden som skulle förbättra utbildningen vid dessa skolor. För det första ansåg man att skolorna helt och hållet skulle koncentrera sig på att utbilda tekniska ledare på lägre nivåer, såsom verkmästare, ledare för småindustrier samt ledare för byggnadsarbeten. Den biroll som skolorna (med undantag för skolan i Norrköping) haft, att även förbereda för studier vid Tekniska Institutet ansågs inte längre vara relevant. För det andra behövdes förkunskapskraven stramas åt. För det tredje innebar den industriella utvecklingen högre krav på specialisering och därför föreslog kommittén en uppdelning av utbildningen i tre spår – ett mekaniskt, ett kemiskt och ett byggnadsspår. För det fjärde ansågs timplanerna alltför vidlyftiga; alla icke tekniska och naturvetenskapliga ämnen utom svenska språket fick stryka på foten. Främmande språk var fortfarande tillåtna men blev frivilliga (SOU 1876:7).
Drygt 30 år senare var Sverige ett etablerat industriland. En ny kommitté utsågs år 1907 med uppdrag att ännu en gång anpassa och förbättra den lägre tekniska undervisningen till den tekniska och industriella utvecklingen. Kommittén kunde presenterade sitt förslag fem år senare. Även denna gång kritiserades läroplanerna för att fokusera alltför lite på rent tekniska ämnen och alltför lite på de för de olika spåren viktigaste ämnena. Vad det sistnämnda beträffar var man dessutom kritisk till att uppdelningen i spår kom alltför sent i den treåriga utbildningen. Även utbildningens längd kritiserades; två år borde räcka för att utbilda en specialiserad och praktiskt kunnig tekniker. Den här gången nöjde man sig därför inte med att komma med förbättringsförslag inom skolformen. I stället föreslog man en helt ny skolform kallad fackskola. Fackskolorna skulle vara tvååriga och redan från början specialiserade – inte bara i de tre ovan nämnda områdena utan också i elektronik, väg- och kanalbygge, skogsbruk, textilindustri samt pappers- och massaindustri. Man räknade också med att fackskolorna även skulle ge tillräckliga kunskaper för dem som skulle komma att befatta sig med affärsverksamhet inom de olika branscherna (Proposition nr 335, 1918). Trots en viss kritik kom förslaget att godkännas av riksdagen, dock först ett år efter första världskrigets slut, år 1919. Den tekniska elementarskolans tid var därmed förbi även om skolorna i sig levde kvar, nu som tvååriga fackskolor.
Varifrån kom eleverna och vart tog de vägen efter examen?
För att svara på frågan om de tekniska elementarskolorna uppfyllde syftet att fungera som regionala utbildningscentra och att förse respektive regions näringsliv med tekniker, har vi undersökt varifrån eleverna kom och vart de tog vägen efter examen. I det senare fallet handlar det dels om var de befann sig två, fem och 10 år efter examen, dels om i vilken bransch de var sysselsatta. Den indelning i regioner vi har använt oss av bygger på att skolorna i Malmö respektive Borås låg geografiskt närmre till för en sökande än någon annan teknisk elementarskola. Med skolregion avser vi för Malmös del Skåne, Blekinge, södra Halland och sydvästra Småland. Till Borås skolregion räknar vi Västergötland, Dalsland, Bohuslän samt delar av Småland och Halland.
Elevernas geografiska ursprung
De nya tekniska skolorna skulle inte bara gynna den ekonomiska och industriella utvecklingen i respektive städer och regioner. De skulle också överbrygga den tidens stora avstånd inom landet och göra det möjligt för fler begåvade ungdomar att välja en teknisk utbildning. Det var få förunnat att kunna resa till och bosätta sig i Stockholm för att studera vid Tekniska Institutet. Vi har därför undersökt i vilken utsträckning skolorna i Malmö och Borås lyckades attrahera ungdomar från respektive region och om rekryteringsmönstret ändrades över tid.
Redan från början visade det sig att det skillnaderna var stora mellan de två skolorna, vilket inte var oväntat med tanke på olikheterna i städernas storlek och omlandens ekonomiska struktur. Skolan i Malmö attraherade nästan tre gånger så stor andel elever från själva staden jämfört med skolan i Borås under åren 1855–1890 och dubbelt så stor andel elever under åren 1891–1920. Många av Malmöskolan elever kom också från andra delar av Skåne medan betydligt färre av Boråseleverna hade sitt ursprung i andra delar av Västergötland. En rimlig förklaring är naturligtvis att Malmö var en betydligt större stad än Borås och att möjligheterna till studier på andra orter skiljde sig åt. I det senare fallet konkurrerade Borås exempelvis med den tekniska elementarskolan i Norrköping. Å andra sidan kan vi konstatera att skolan i Borås drog till sig betydligt fler elever från andra delar av Sverige än skolan i Malmö. Överlag bestod skillnaderna mellan våra båda undersökningsperioder. Vår slutsats är därför att många av eleverna i båda skolorna visserligen kom från respektive region men att skolan i Malmö tycks ha uppfyllt syftet att vara en skola för regionens unga män i högre grad än skolan i Borås (Lundh Nilsson och Grönberg, 2020).
Efter examen (1)
Vart tog då eleverna vägen efter att de avslutat sina studier? Andelen som var kvar i respektive region minskade ju längre tid som gått efter examen, men en större andel stannade kvar i Malmöregionen än i Boråsregionen. Nästan 50 procent av alla som utexaminerats från skolan i Malmö var verksamma inom regionen 10 år efter examen medan endast 35 procent av dem som tagit examen i Borås återfanns i sin region. För de sistnämndas del innebar det att en större andel i stället var verksamma på andra platser i Sverige.
Gemensamt för båda skolorna tycks ha varit att mellan 15 och 20 procent sökte sig utomlands efter examen, antingen för praktik och/eller studier eller för vanliga anställningar. Såväl de båda skolornas geografiska läge som deras omlands industriella egenheter påverkade vart man sökte sig. Med en examen från Malmö låg det nära till hands att välja Tyskland som kommit längre i sin industrialiseringsprocess än Sverige. Här fanns möjligheter att praktisera eller få anställning inom såväl den mekaniska och kemiska industrin som inom livsmedels- och byggnadsindustrin. I Tyskland fanns också framstående tekniska högskolor, exempelvis i Berlin-Charlottenburg, Hannover och Dresden. Under 1800-talets andra hälft var det dessutom kanske till och med enklare att resa från Malmö till norra Tyskland än till Stockholm. För dem med examen från skolan i Borås avspeglade sig i Boråsregionens dominans av textilindustri i valet av Storbritannien, som ju sedan länge hade en stark ställning inom textilindustrin, för vidare studier och anställningar. Den stora utvandringen till framför allt Nordamerika under nästan hela den tekniska elementarskolans existens innebar naturligtvis att en del sökte sig över Atlanten efter avslutade studier – det gällde inte minst Boråsskolans elever – både i avsikt att faktiskt emigrera och i avsikt att skaffa sig praktisk erfarenhet att ta med sig tillbaka till Sverige efter några års vistelse i det stora landet i väster.
Sett över tiden från examen till etablering efter 10 år kan vi alltså konstatera att långt ifrån alla som tagit examen i Malmö och i ännu lägre grad i Borås stannade kvar i eller återvände till skolregionen. Förbättrade kommunikationer innebar en allt större rörlighet. Vid en första anblick skulle man därför kunna befara att skolregionerna var utsatta för ett slags brain drain. Vi har emellertid kunnat konstatera att det överlag fanns ett omfattande utbyte mellan regionerna av personer med examen från alla de fyra, sedermera fem, tekniska elementarskolorna, vilket också innebar ett inflöde av kunskap från andra skolregioner. En del återvände också till skolregionen efter ett antal år på andra platser i Sverige. Även bland dem som tillbringat några år i exempelvis Tyskland, Storbritannien eller USA fanns det återvändare som tog med sig erfarenhet och nya kunskaper.
Efter examen spreds de nyutexaminerade ingenjörerna inte bara ut geografiskt. En klar majoritet kom att etablera sig inom industri och hantverk, vilket också hade varit avsikten med etableringen av de tekniska elementarskolorna, men den samhälleliga, ekonomiska och industriella utvecklingen kom också med tiden att spela en viktig roll för vilka karriärmöjligheter som fanns. Utbyggnaden av järnvägsnät, spårvagnstrafik och kanaler krävde sina tekniker, likaså den expanderande pappers- och pappersmassesindustrin. Den snabbt ökande urbaniseringen i slutet av 1800-talet ledde till ett ökat byggande och till utbyggnaden av städernas infrastruktur i form av gasverk och vatten- och avloppssystem. Elektricitetens genombrott runt sekelskiftet avspeglade sig både i undervisningen vid de tekniska elementarskolorna och i antalet anställningar med anknytning till elektricitetens utbyggnad. När allt fler lämnade ett relativt självhushåll på landsbygden för arbete i städerna uppstod också en hemmamarknad med efterfrågan på ”vardagsvaror” såsom exempelvis livsmedel, textilier och skor, vilket nu började tillverkas i industriell skala.
Den ökade efterfrågan på tekniskt kunnig personal tycks efterhand ha satt sina spår i motivationen för att söka sig till vidare utbildning efter avslutade studier vid de tekniska elementarskolorna. Under perioden 1855–1890 studerade cirka 30 procent av alla utexaminerade i Malmö och Borås två år efter examen. Under vår andra undersökningsperiod hade andelen studerande sjunkit till under 10 procent i Malmö och till 13 procent i Borås. Sannolikt var det också just den stora efterfrågan på tekniker som blev slutet för den treåriga ganska allmänna tekniska utbildningen vid landets elementarskolor. De förut nämnda tvååriga fackskolorna ansågs vara bättre ägnade att snabbt få fram specialiserade tekniker för nya expanderande branscher. För den enskilde lockade en god arbetsmarknad och en mindre kostnadskrävande utbildning.
(1)Hela detta avsnitt bygger på Lundh Nilsson & Grönberg (2020)
Fay Lundh Nilsson är Fil.dr i ekonomisk historia och har tills nyligen varit verksam vid ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet. Under de senaste fyra åren har hon också tillbringat längre forskningsperioder vid Nagoya University i Japan. Hennes forskningsinriktning har främst handlat om samspelet mellan yrkesutbildning och ekonomisk och industriell utveckling. Föreliggande artikel bygger på resultat från det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Technical Education and Regional Development – Technical Secondary Schools as Nodes for Industrial Development in Sweden 1850–1920, som genomförts tillsammans med universitetslektor Per-Olof Grönberg, Luleå tekniska universitet.
LITTERATUR:
Ahlström, G. (1993). Technical Education, Engineering and Industrial Growth: Sweden in the nineteenth and Early Twentieth Century. In R. Fox, & A. Guagnini (Eds.), Education, Technology, and Industrial Performance in Europe, 1850–1939 (pp. 115–140). Cambridge: Cambridge University Press.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition (nr 335) till riksdagen angående omorganisation av den lägre tekniska undervisningen (22 mars 1918).
Lundh Nilsson, F. & Grönberg, P.-O. (2019). Inget för de lärde? Diskussionerna om lokaliseringen av de tekniska elementarskolorna i Sverige i mitten av 1800-talet, Historisk Tidskrift, 139 (2), 251–281.
Lundh Nilsson, F. & Grönberg, P-O (2020), A technical workforce for regional industrial development? Origin and dispersion of graduates from the technical secondary schools in Malmö and Borås 1855-1930.
Nilsson, A. (2008). Yrkesutbildningen i Sverige 1850–1910. Uppsala: Föreningen för svensk utbildningshistoria.
SOU (1876: 7). Underdånigt Betänkade och Förslag angående den lägre tekniska undervisningens anordnade i riket. Stockholm: Ivar R. Haeggströms boktryckeri.
Torstendahl, R. (1975). Teknologins nytta: motiveringar för det svenska tekniska utbildningsväsendets framväxt framförda av riksdagsmän och utbildningsadministratörer 1810–1870. Uppsala: A & W.
Wallmark, L. J. (1851). Om techniska elementar-skolors inrättande i Sverige. Officiellt utlåtande. Stockholm.