STINA HALLSÉN
Återkommande i svenska skolans historia har olika aktörer genomfört olika typer av satsningar på nya kommunikationsteknologiska (i) medel i ett skolutvecklande syfte. Från såväl statligt som lokalt håll har investeringar på ny teknik gjorts med ambitioner om att främja modernisering, likvärdighet och effektivitet. I denna artikel belyses statliga incitament kring kommunikationsteknologisk utveckling samt hur dessa hanterats i olika kommunala sammanhang vid tiden för enhetsskolans införande.
Kommunikationsteknologi för att utjämna geografiska orättvisor
Efter andra världskriget var framtidstron och tilltron till vetenskapen i Sverige liksom i andra västländer stor. I den moderniseringsprocess som följde under 1950- och 60-talet kom utbildning att spela en betydande roll. Enhetlighet var huvudmålet vad gällde skolan och vid försöken med enhetsskola och senare grundskolans införande(ii) förespråkades förändringar mot ökad modernisering och större rättvisa. Rättvisan gällde inte minst geografiskt och reformen kom delvis att definieras som en landsbygdens skolreform där alla elever skulle ha lika möjligheter oavsett var i landet de bodde (se bl. a. Marklund 1980). I enhetsskolereformens strävan efter geografisk rättvisa gavs kommunikationsteknologin – som vid denna tid uttrycktes i form av audiovisuella (AV) hjälpmedel – samt användningen av dessa en betydande plats. Kommunikationsteknologiska resurser, framförallt radio och film, betonades därmed som viktiga instrument i arbetet med att utjämna geografiska orättvisor.
Bilden som ofta framträder av Sverige som ett modernt föregångsland där den svenska skolan lyfts fram som likvärdig, homogen och tekniskt utvecklad utgår främst från ett nationellt perspektiv, där begränsad hänsyn tagits till de skilda förutsättningar som existerat inom landets gränser. Från forskningssynpunkt har detta nationella fokus bidragit till att huvudmannen, eller kommunen, som skolutvecklare och skolförvaltare har ställts i bakgrunden vilket i sin tur minskat möjligheterna att problematisera och diskutera den tidigare svenska skolans homogenitet och heterogenitet. (Román et al. 2015)
I den här artikeln, skriven inom ramen för projektet ”Vem har styrt skolan? Kommunen, skolan och staten under 60 år av skolreformer i en föränderlig värld”, fokuserar jag införandet av kommunikationsteknologi i och med enhetsskolereformen. Dels belyses de krav och förväntningar som uttrycktes från statligt håll, dels exemplifieras hur dessa statliga incitament hanterades i kommunala kontexter. I dessa exemplifieringar fungerar Stockholm och Tierp (iii) som fall av kommuner med olika villkor och förutsättningar. Dessa kommuner skiljer sig åt i en rad olika aspekter och representerar på många sätt, såsom genom sina storlekar, sina geografiska positioner och sina utbildningstraditioner, ytterligheter vad gäller svenska kommuner (Román et al. 2015, Hallsén et al. 2015).
Enhetsskolan och teknologin – statliga förväntningar och krav
I detta avsnitt tecknas de statliga krav och förväntningar vad gäller kommunikationsteknologiska undervisningshjälpmedel som uttrycktes i och med enhetsskolans införande. Avsnittet baseras främst på de stora statliga skolutredningar (1940 års skolberedning och 1946 års skolkommission) som publicerade sina del- och slutrapporter mot slutet av 1940-talet, innan principbeslutet kring enhetsskolan togs 1950.
Inför initierandet av enhetsskolan betonades audiovisuella–material (AV-material), inklusive utvecklingen samt omfattningen av dessa som nyckelfaktorer för en moderniserad och mer rättvis skola. Radio och film var de kommunikationstekniska hjälpmedel som förväntades ha störst betydelse för skolor och lärares undervisning (SOU 1946:72, SOU 1948:27)(iv). Det är också radio och film som är de kommunikationsteknologiska artefakter som i första hand fokuseras i denna artikel.
De argument som framfördes angående AV-hjälpmedel i 1940-talets skolutredningar var främst centrerade kring de fördelar dessa hjälpmedel förväntades föra med sig vad gällde effektivisering, modernisering och levandegörande av kunskapsstoff. Vidare poängterade utredarna vikten av de audiovisuella hjälpmedlen som del i en strävan att överbrygga geografiska orättvisor. För att förverkliga enhetsskolereformens uttalade ambitioner att göra utbildningen enhetlig för Sveriges elever, oavsett var i landet de bodde, lyftes den för tiden moderna tekniken fram som mer eller mindre avgörande. Tekniken ansågs inte bara gynnsam i framtidens undervisning, utan sågs också i sig skapa gynnsammare förutsättningar för själva genomförandet av grundskolereformen. ”Skolkommissionen är också medveten om att de tekniska hjälpmedlen bör kunna underlätta skolreformens genomförande.” (SOU 1948:27, s. 473). Utökningen av teknik i landets skolor sågs i sig som en förändringsfaktor som skulle gynna skolans modernisering och påverka dess organisation och innehåll.
Radio
Skolradio var vid denna tid inget nytt i skolans värld, utan försökssändningar hade pågått sedan 1928 i Skolöverstyrelsens regi och sedan 1931 genom Radiotjänst. Radion förväntades bidra med aktuellt och levande stoff och förmedla kulturens skatter samt ge originalframställningar av framstående pedagoger och fackkunniga (SOU 1946:72). Under försökssändningarnas inledande år noterades dock ett antal problem, bland annat brist på radioapparater och relevanta program, något man med riktade statsbidrag sökte råda bot på. Radioanvändandet i skolorna fick snabb spridning och mellan år 1929 och 1934 ökade antalet skolor som var anslutna till skolradio i landet från 283 till 2074 stycken, där främst en ökning av antalet folkskolor stod för den stigande siffran (SOU 1935:10). Radions fördelar för landsbygdens skolor betonades särskilt i enhetsskolans förarbeten, som i detta citat från 1940 års skolberedning:
Då den kunskapsmeddelelse, som lämnas med radions hjälp, är helt oberoende av vederbörande mottagares bostadsort, måste det anses vara av intresse speciellt för landsbygdens befolkning, att radion i största möjliga mån utnyttjas i undervisningens tjänst. (SOU 1944: 22, s. 48).
Ett par år senare konstaterar samma beredning att radiosändningarna som genomförts i skolorna redan hade haft stor betydelse för landsbygdens skolor. Radiosändningar, menade man, upphävde avstånd och möjliggjorde för elever: ”/…/i de avlägsnaste landsbygdsskolor att få åhöra lektioner eller föredrag av landets mest framstående fackmän och pedagoger.” (SOU 1946: 72, s. 9).
Anders Soldén sågar efter noter i radioprogrammet ”Man bygger ett hus” i skolradion. Källa: Stockholmskällan. Fotonummer SvD 33610, 1953
I förslagen till den nya enhetsskolan betonade både 1940-års skolberedning och 1946 års skolkommission att radion var ett utmärkt hjälpmedel i skolans dagliga undervisning och att nyttjandet i skolorna borde vidgas i betydande omfattning i skolans alla stadier, med särskild betoning på landsbygdens skolor.
Radion som medel för att lära ut främmande språk accentuerades gradvis, delvis som ett komplement till den korrespondensundervisning som redan var pågående, delvis på egna grunder. Den första språkundervisningen i engelska i radio hade genomförts i Göteborgsregionen våren 1925 och i rikssändningar under hösten samma år. I ambitionen att verka för geografisk rättvisa i skolan betonades radioengelskan specifikt som ett medel för att stärka engelskundervisningen på landsbygden, där lärare med kompetens att lära ut språket ofta saknades (SOU 1944:22; SOU 1946:1).
Film
Rörliga bilder och dess betydelse dels för utbildningens innehåll och dels för en jämlik distribuering av utbildning lyftes fram från flera håll som viktiga aspekter av skolans utveckling. Redan under 1920- och 30-talet konstaterades såväl nationellt som internationellt att filmen genom att ta så många sinnen i anspråk vida överträffade andra undervisningsmedel i vissa ämnen och undervisningssituationer och att staten borde understödja filmens roll i undervisningen. I Sverige efterfrågades utredningar kring hur statsmakten kunde bistå vidgningen av filmanvändning i skolans undervisning (SOU 1946:72) och 1948 konstaterades att sådan användning av film ditintills främst skett på initiativ av enskilda lärare och lokala skolmyndigheter. 1946 års skolkommission önskade ett mer organiserat och genomtänkt bruk av filmer i skolan:
Tiden måste emellertid nu anses vara inne att genom statliga stödåtgärder skapa tekniska och pedagogiska förutsättningar för filmens rationella användning i undervisningens tjänst. (SOU 1948:27, s. 479).
I likhet med argument relaterade till radioanvändning och dess tänkta gynnsamhet för geografisk rättvisa, betonades filmens relevans för glesbygden av de stora skolutredningarna:
I trakter med större folktäthet och goda kommunikationer är det en förhållandevis enkel sak att anordna filmundervisning. Det måste emellertid anses i hög grad önskvärt, att filmundervisning anordnas även vid skolor i glesare befolkade bygder, där barnen kanske under hela sin uppväxttid icke få se mera av världen än det, som omger deras hem och skolan. (SOU 1946:72, s. 55-56)
Filmen var, vid tiden för enhetsskoleförsöken, långt ifrån lika omfattande som radion som undervisningshjälpmedel, men dess vikt och relevans poängterades i ungefär samma utsträckning. Filmen förväntades bidra med korrekta föreställningar om saker och förhållanden genom att förmedla klar, konkret och detaljrik information (SOU 1946:72). Samtidigt var det inte enbart positiva aspekter som fick utrymme i de statliga utredningarna, bland annat framkom farhågor om att film kunde verka tröttande för yngre skolbarn samt ha en tendens att bli alltför flyktigt som undervisningshjälpmedel för att kunskapen skulle befästas.
Enhetsskolan och teknologin – hantering i två kommunala kontexter
I följande avsnitt exemplifierar jag hur de statliga incitamenten och kraven som uttrycktes, framförallt på 1940-talet, landade i kommunala kontexter och hanterades där. Texten utgår från kommunalt material, såsom årsberättelser och skolstyrelseprotokoll, från Stockholm respektive Tierp. Fokus riktas främst mot 1960-talet, det vill säga tiden för grundskolans organisatoriska och innehållsliga realisering i Sveriges kommuner.
Stockholm, teknologin och skolan
I Stockholm bildades AV-centralen 1956. Detta föregicks av ett centralt stumfilmsarkiv från 1940, och ett arkiv för ljudfilmer från 1948 (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964). Stockholm låg vid tiden för grundskolans införande i framkant, såväl nationellt som internationellt, vad gällde kommunikationsteknologiska hjälpmedel i skolan. Bland annat installerades filmprojektorer för stumfilm på alla större skolor redan på 1920-talet (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964). Stockholm hade därmed lång erfarenhet av att genomföra filmvisning inom kommunens skolorganisation. Stockholms sätt att organisera detta lyfte 1940 års skolberedning fram som ett förebildligt exempel:
Vid Stockholms folkskolor uppgöras programmen av en för stadens skolor gemensam programkommitté, som utses av folkskoledirektionen. Dessutom ha kollegierna vid vissa skolor tillsatt särskilda kommittéer, som ordna med extra visningar vid vederbörande skola. Filmerna utväljas så, att de såvitt möjligt hänföra sig till kursavsnitt, som kunna beräknas vara genomgångna, när visningen sker. (SOU 1946:72, s. 39)
Vid AV-centralen i Stockholm var i slutet av 1950-talet en konsulent (på deltid), en filmtekniker och en ljudtekniker anställda (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1958-1959) och i mitten av 1960- talet var AV-centralen i Stockholm den största smalfilmsdistributören i Norden (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964). På ljudbandsavdelningen på AV-centralen i Stockholm spelades alla skolradioprogram in. De kopierades och distribuerades till lärare vid alla Stockholms skolor efter önskemål. Under början av 1960-talet sändes cirka 600 program per år och cirka 15 000 kopieringar genomfördes i snitt varje år (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964).
Snabbkopieringsanläggning för ljudband. Källa: Stockholms skoldirektions årsberättelse 1969, s. 47 (v)
Den omfattande och tidigt introducerade användningen av teknologiska hjälpmedel i Stockholm var något man också med stolthet lyfte fram i sina årsberättelser:
Användningen av tekniska hjälpmedel i undervisningen i skolorna har i Stockholm relativt gamla anor – kanske äldre än någon annan huvudstad (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964, s. 35)
AV-centralen i Stockholm hade också samarbeten som sträckte sig utanför skolor belägna i kommunen. Kommunen samverkade internationellt genom att man bland annat under 1950-talet spelade in ljudband om det svenska språket vilka nyttjades i skolor i Danmark (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1958-1959). Stockholms skolförvaltning definierade sig själv som pionjär inom AV-sektorn, såväl i pedagogiskt som i tekniskt avseende (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1969).
1962 års riksdagsbeslut att införa grundskola i hela riket föregicks som bekant av försöksverksamhet i bland annat Stockholm. Från och med 1 juli 1962 infördes grundskola formellt i landet, men i Stockholm hade den processen inletts mycket tidigare. Stockholms stad gjorde således tidigt många av de investeringar som grundskolan krävde av kommunerna:
Bland förberedelserna för grundskolans införande bör här särskilt nämnas de ytterst omfattande investeringar i skolbyggnader, materiel och övrig utrustning, som sedan en tid tillbaka pågått och pågår. (Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964, s.18)
Stockholm stad var alltså väl förberedd för grundskola när beslutet om reformen kom samt för de teknologiska krav och önskemål som följde med reformen. Man hade en relativt lång historia med en central organisation av AV-material och utarbetade rutiner för distribuering av detta material till skolans lärare.
Stockholm inspirerades till sin teknologiska utveckling under den undersökta tiden främst från internationellt håll, bland annat genom studieresor och internationella konferenser. Studieresorna och konferensdeltaganden tycktes syfta till en vidareutveckling av kommunikationsteknologin inom kommunens skolor, och således en ambition att föra användningen av kommunikationsteknologiska hjälpmedel längre än vad de nationella kraven uttryckte och på så vis fortsätta att gå i bräschen för den teknologiska utvecklingen av svenska skolan.
Tierp, teknologin och skolan
När radio- och filmfrågor behandlades inom Tierpsblockets skolstyrelser var det i huvudsak inköp och reparationer av enskilda apparater eller program som avhandlades. Alternativt handlade det om enskilda lärare som på eget initiativ önskade medverka i fortbildning för att lära sig mer om radio, film eller andra AV-resurser i någon närliggande stad.
Överlag tycktes man inom skolstyrelserna vara positiva till de teknologiska intentioner och krav som följde med enhetsskolans införande, trots att det innebar ekonomiska och pedagogiska utmaningar. Inför 1967 års budget konstaterade till exempel Hållnäs skolstyrelse efter en utläggning om framförallt upprustningen av skolornas radioapparater att:
/…/ det uppgjorda arbetsförslaget för 1967 års stat är uppgjord med rätt ”strama tyglar”. Varje ”ny hundralapp” är hårt granskad. Å andra sidan är vi helt enkelt tvingade att ge lärarna möjligheter att undervisa efter de nya grundskolemetoderna, som vi är ålagda. Det fordrar undervisningshjälpmedel. (Hållnäs skolstyrelse protokoll 1966)
Det fanns sedan 1940-talet ett skolfilmotek, Norra Upplands skolfilmotek, vilket år 1962 distribuerade runt 100 filmer till Tierpblockets skolor (Hållnäs skolstyrelse, 1962 och 1969). Verksamheten drevs främst av en engagerad folkskollärare mot en mindre ersättning (Vendel bilaga §132, 1969). Detta kan jämföras med Stockholms expertresurser i form av en filmtekniker och en ljudtekniker som drev AV-centralen. Den begränsade centrala organisationen av audiovisuellt material, även efter 1960-talet, gjorde att enskilda lärare inom Tierpblocket vände sig på eget initiativ till skolstyrelsen för att söka medel till hyra av film från förlag (såsom Norstedts filmavdelning i Stockholm). Lärare uttryckte åsikter om att det var svårt att leva upp till läroplanens föresatser på basis av den begränsade mängden filmer tillgängliga i Tierp ”/…/vissa undervisningsmoment förutsätter tillgång till lämpliga filmer för att de skall kunna belysas i enlighet med läroplanens intentioner.” (Vendel bilagor § 51, 1971).
1966 initierades en utredning i Tierps skolstyrelse med det tänkta syftet att se över möjligheten att ordna en interkommunal AV-central i norra Uppland, belägen i Tierps köping (Tierps skolförbunds styrelse § 109, 1966), i vilken skolfilmoteket var tänkt att inkorporeras. I utredningen motiverades behovet av att en AV-central inrättades på pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska grunder. Bland annat poängterades problematiken med att det ofta var den enskilde läraren som hade hand om inspelningen av radioprogram, vilket ledde till missade inspelningar eller att läraren måste avbryta lektioner och lämna klassen för att påbörja en inspelning. Utredningen som skickades ut till kommunerna i Tierpsblocket rymde en förfrågan om medverkan i en gemensam AV-central. Den planerade AV- centralen kom dock inte till stånd, då man bland annat i några av kommunerna ansåg att kostnaderna skulle bli alltför omfattande (Vendel skolstyrelseprotokoll, §163, 1967). Kommunerna inom Tierpsblocket utökade efter detta sitt samarbete med AV-centralen i närliggande Uppsala.
Radioengelskan som från statligt håll sågs som ett medel att stärka landsbygdens skolor, där lärare med kompetens att lära ut språket ofta saknades, betraktades delvis från en annan synvinkel i den lokala kontexten. Bland annat uttryckte lärare inom Tierpblocket att de inte ansåg sig kunna leda den undervisning som var kopplad till radioengelskan. Exempelvis behandlas i Hållnäs kommunstyrelse 1956 problematiken kring radiotjänsts radio- och korrespondensundervisning i engelska och det faktum att distriktets lärare inte anser sig kunna bedriva denna undervisning eftersom de inte hade behörighet i ämnet (Hållnäs kommunstyrelse, § 41, 1956). Detta exemplifierar hur en problematik man från statligt håll försöker hantera, blir till en annan problematik när den landar lokalt.
Vad gäller inspiration till sin skolas utveckling söker man främst från Tierps håll denna från närliggande kommuner. Bland annat besöker man återkommande Enköping, för att få inspiration till den lokala kommunikationsteknologiska skolutvecklingen. Här handlade inspirationen man sökte framförallt om att finna sätt att hantera de teknologiska krav och önskemål som uttrycktes från statligt håll och som man från Tierps kommuner på många sätt arbetade hårt med att uppnå.
Diskussion
Exemplen från Stockholm och Tierp visar på att inköp och organisering av AV-utrustning ansågs vara av stor vikt för skolor i båda kommunerna vid den undersökta tiden. Inte minst gällde det AV-utrustningen som en nyckelfaktor vid införandet av enhetsskolan. Det framkommer, både från statligt och kommunalt håll, att det fanns en stor tilltro till kommunikationsteknologin och dess betydelse för skola, lärare och undervisning. Tilltron till audiovisuella hjälpmedel som en del av modernisering och förnyelse var grundläggande, både i reformarbetet på nationell nivå och i de kommuner som här fungerat som exempel. De båda fallen Stockholm och Tierp hade dock olika förutsättningar att anamma denna teknik. Detta är bland annat kopplat till deras storlek, traditioner och geografiska position.
Stockholm var i egenskap av huvudstad och genom att ha en framträdande roll i den försöksverksamhet som föregick grundskolereformen, väl förberedd för reformen och reformarbetet, inte minst i fråga om audiovisuella hjälpmedel. Kommunen var redan igång med att rusta skolor med teknisk utrustning och med att organisera AV-material på central nivå när principbeslutet om enhetsskola togs. I och med den stora roll Stockholm spelade i försöken kring att införa en enhetlig skola i landet kan man också tänka att Stockholm var med och formade den kommunikationsteknologiska aspekten av grundskolereformen och att de statliga beslut som följde inspirerades av Stockholm som ett gott exempel.
För Tierp, och naturligtvis många andra landsbygdsområden och mindre kommuner i Sverige innebar reformen och de krav som följde vad gäller AV-utrustning något annat. Även om det i protokollen från Tierp framgår att det överlag fanns en positiv inställning till den kommunikationsteknologiska upprustningen inför enhetsskolan, hade man inte förutsättningar att leva upp till detta. Tierp var med andra ord inte förberedd för reformens kommunikationsteknologiska aspekter på samma sätt som Stockholm och hade heller inte samma förutsättningar att hantera dem. De pålagda kraven och förväntningarna vad gäller teknologisk utveckling som kom i och med enhetsskolan innebar för Tierp nya utmaningar, både vad gäller organisation och inköp.
Teknologiska satsningar och geografisk rättvisa
Artikeln har fokuserat de kommunikationsteknologiska aspekterna av enhetsskolreformen. I detta fall knöts teknologin, i form av radio och film, bland annat samman med förhoppningar om ökad geografisk rättvisa. Med hjälp av tekniska artefakter som radio och film, skulle landsbygdens skolor i det nya enhetliga skolsystemet få tillgång till aktuellt, relevant och engagerande material som annars skulle vara tillgängligt enbart för elever och lärare i städerna. Olika skolor och kommuner hade dock olika förutsättningar att anamma denna teknik i sina verksamheter och leva upp till de förväntningar och krav som uttrycktes från statligt håll. Detta berodde bland annat på kommuners storlek och deras tidigare användning av tekniska hjälpmedel och som en följd av det senare: det lokala utbudet av teknik, material och personer med kunskap om hur resurserna kunde nyttjas. Utvecklingsgraden och –takten skiljde sig därmed markant åt inom landets gränser. Kommuner med goda förutsättningar, förkunskaper och resurser kunde i snabbare takt och i större utsträckning än andra hantera de statliga incitamenten och svara upp mot, samt även vidareutveckla, dessa. Utifrån resonemanget kan de audiovisuella hjälpmedlens betydelse för geografisk rättvisa i och med enhetsskolans införande problematiseras.
Fallet med enhetsskolan och med de två kommunerna som behandlats i denna artikel har också sina historiska paralleller. Under senare decennier har statliga krav och önskemål kring utökning av kommunikationsteknologi främst fokuserat datorer och IT. Trots att det betonas i rapporter och utvärderingar att många av dessa statliga incitament främjat den generella utvecklingen av skolan under 1990- och 2000-talen har dock gynnsamheten för den geografiska rättvisan ifrågasatts och det har konstaterats att omfattande statliga satsningar mot kommunikationsteknologisk utveckling av skolan rent av kan ha en differentierande påverkan kommuner emellan (vi). Perioden kring 1990-talet är intressant i kommunal skolpolitisk belysning, inte minst vad gäller frågor relaterade till geografisk rättvisa och kommunikationsteknologi, och en period i svensk skolhistoria som vi utvecklar vidare inom ramen för vårt forskningsprojekt.
Stina Hallsén, är filosofie doktor i pedagogik och verksam vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. Hon disputerade 2013 på avhandlingen ”Lärarutbildning i skolans tjänst: en policyanalys av statliga argument för förändring” och bedriver nu forskning rörande bland annat utbildningspolitik och utbildningsreformer.
REFERENSER
Blomdahl, E. (2009). Vad är teknik?. I Gyberg, P. & Hallström, J. (red.) (2009). Världens gång – teknikens utveckling: om samspelet mellan teknik, människa och samhälle. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Chaib, C., Chaib, M & Ludvigsson, A. (2004): Att leva med ITiS: Nationell utvärdering av IT i Skolan. Jönköping: Högskolan för lärande och kommunikation/Encell.
Departementsserien (Ds): 2000:19: Nästa steg – Utbildningsdepartementet.
Hallsén S, Ringarp J, Román H & Nordin A (2015). Skolans villkor som kommunal angelägenhet under 60 år. I Tidskriften vägval i skolans historia. Nr 3/4 2014.
Marklund, S. (1980). Skolsverige 1950-1975, vol 1 – 1950 års reformbeslut. Stockholm: Liber/Utbildningsförlag.
Román H, Hallsén S, Nordin A, Ringarp J (2015). Who governs the Swedish school?: Local school policy research from a historical and transnational curriculum theory perspective. I Nordic journal of studies in education policy. 1(1), s. 81-94.
KÄLLOR
SOU 1935:10: Utredning och förslag angående rundradion i Sverige. Angivna av inom kommunikationsdepartementet tillkallade utredningsmän.
SOU 1944:22: Utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. 1940 års skolberednings betänkanden och utredningar. Ecklesiastikdepartementet.
SOU 1946:1: Betänkande angående rundradion i Sverige- dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Betänkande. Kommunikationsdepartementet.
SOU 1946:72: Radio och film i skolundervisningen. 1940 års skolberednings betänkanden och utredningar. Ecklesiastikdepartementet.
SOU 1948:27: Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. 1946 års skolkommission. Ecklesiastikdepartementet.
Hållnäs kommunstyrelse protokoll 1956
Hållnäs skolstyrelse protokoll 1962
Hållnäs skolstyrelse protokoll 1966
Hållnäs skolstyrelse protokoll 1969
Stockholm skoldirektions årsberättelse 1958-1959
Stockholm skoldirektions årsberättelse 1964
Stockholm skoldirektions årsberättelse 1969
Tierps skolförbunds styrelseprotokoll 1966
Vendel skolstyrelseprotokoll 1967
Vendel skolstyrelse (bilagor) 1969
Vendel skolstyrelse (bilagor) 1971
NOTER
[i] I artikeln görs en skillnad mellan ”teknik” och ”teknologi”. Teknik syftar till artefakterna som berörs (i artikelns fall framförallt radio och film) medan begreppet ”teknologi” också inkluderar användandet av denna teknik, alltså en kombination av orden teknik och logik. (Se bl.a. Blomdahl 2009, för en genomgång av skillnaden mellan begreppen)
[ii] I artikeln används begreppet enhetsskola. Beslutet om att införa grundskola, 1962, ses som en realisering av enhetsskoletanken och innefattas således också av begreppet enhetsskola.
[iii] Tierp bestod tidigare av flera mindre kommuner, men med samarbete och delvis gemensam organisation kring skolfrågor. I denna text används Tierp som ett samlingsnamn för de mindre kommuner som idag utgör Tierps kommun.
[iv) Även till exempel projektionsapparater, grammofoner, duplikatorer och skrivmaskiner beskrivs som relevanta teknologiska hjälpmedel. Dessa upptar dock inte lika stort utrymme i utredningarna som radio och film.
[v] Jag har sökt upphovsman till fotot, men inte hittat någon. Om du anser dig ha upphovsrätt till detta foto, vänligen kontakta mig.
[vi] Se bland annat Chaib m.fl. 2004, Ds 2002:19. I dessa utvärderingar av ITiS (IT i skolan, satsning som mer eller mindre omfattade landets alla skolor, genomförd mellan år 1999 och 2002) konstateras just att kommunerna har olika förutsättningar att leva upp till målen med satsningen och att det finns en risk att gapet kommuner emellan vidgas genom satsningar som denna.