YVONNE LINDHOLM
Denna artikel handlar om folkskollärarinnan och metodiklektorn Ester Hermansson (1901-1989) och hennes insatser för den svenska skolan och om den bildnings-, kunskaps- och karriärresa hon gjorde under sina drygt 60 år i skolans tjänst som lärare, konsulent, metodiklektor, expert/utredare, föreläsare och skribent. Hon var också under många år aktiv i Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF) framför allt som föreläsare. Hon arbetade även i Norge, men framför allt i Danmark. Hennes internationella kontaktnät var stort också utanför Europa. Hon var bland annat aktiv i World Education Fellowship, WEF och kom genom sitt engagemang för skolan att besöka många länder både i och utanför Europa.
År 1977 fick Ester Hermansson ta emot medaljen Illis Quorum och år 1979 utsågs hon till hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet.
Ester Anna Sofia Hermansson föddes i Göteborg den 27 februari 1901. I sin bok Upplevelser och påverkan, som kom ut 1974, har hon i kronologisk ordning redovisat vilka upplevelser och möten med andra människor som påverkat henne i livet. Hon redovisar på ett systematiskt sätt vilka kunskaper och vilken inspiration de olika mötena med forskare och kollegor i Sverige och i andra länder gett henne. Boken kan även läsas som en historiebok över vilka som varit med och på olika sätt påverkat framförallt den obligatoriska skolans utformning och innehåll från 1920-talet och fram till 1970-talet. Hon var själv en av dem som starkt bidrog till denna utveckling framför allt när det gällde att sprida kunskaper om den österrikiska aktivitetspedagogiken och den amerikanska reformpedagogiken.
Studietiden och de första åren som lärare
Tjugo år gammal, år 1921, utexaminerades Ester Hermansson från Göteborgs Kvinnliga Folkskoleseminarium efter två års studier. När Ester utexaminerades från seminariet hade den första undervisningsplanen (läroplanen), 1919 års undervisningsplan för folkskolan i Sverige (UPL1919) antagits.
Genom den nya undervisningsplanen försvann Martin Luthers lilla katekes som obligatoriskt läromedel och kraven på att lära sig utantill minskade. Hembygdsundervisning blev ett nytt ämne och medborgarkunskap infördes som en del av ämnet historia. Denna undervisningsplan kom att utgöra grunden för undervisningen i folkskolan ända fram tills att en ny undervisningsplan för folkskolan, U-55, antogs år 1955. I över 30 år hade därmed Ester och hennes samtida lärarkollegor en och samma läroplan att arbeta utifrån.
Den bild av läraryrket hon, enligt vad hon själv skriver, fick med sig från tiden på seminariet, var dels att undervisning var en konst, dels att undervisningens framgång i första hand berodde på lärarens personlighet och kunskaper i det han eller hon skulle undervisa i.
Hon fick också med sig i bagaget att undervisningsmetoden var av avgörande betydelse för resultatet. Intresset för olika undervisningsmetoder och en ständig strävan att förkovra sig på djupet i olika ämnen både via läsning och genom att bevista föreläsningar av experter och forskare behöll hon under hela sitt yrkesverksamma liv. Att på plats få studera andra lärares praktik i Sverige och utomlands och med dem efteråt kunna diskutera olika metodologiska frågor var också en viktig del av hennes bildningsresa.
Sin första tjänst fick hon hösten 1921 i en tredjeklass i Karlskrona. Efter ett år i Karlskrona lyckades Ester få en tjänst i hemstaden Göteborg. Även denna gång handlade det om en tredjeklass, men nu i en nybyggd skola i Gamlestaden. Hennes nästa arbetsplats blev den då nya Karl Johansskolan i stadsdelen Majorna i Göteborg, Skolan invigdes 1925.
Mötet med aktivitetspedagogiken
År 1931 inbjöds en grupp svenska lärare från olika delar av landet till ett tre veckor långt studiebesök i Wien för att bland annat studera resultatet av staden Wiens återuppbyggnad och dess reformering av sitt skolväsende efter första världskrigets slut. På Pädagogisches Institut der Stadt Wien fick Ester Hermansson och hennes kollegor höra professor Karl Bühler föreläsa om barns språkutveckling och hans hustru Charlotte Bühler föreläsa om barnets psykiska utveckling. De fick även lyssna på individualpsykologen Alfred Adler.
I Wien mötte också de tre lärarinnorna från Göteborg, Ester Hermansson, Elsa Skäringer och Annie Hammarstrand, för första gången Elsa Köhler (1879-1940) och hennes aktivitetspedagogik.
Alla tre Göteborgslärarinnorna blev senare kända som reformpedagoger. De tre fick med Köhlers hjälp skolstyrelsens tillstånd att stanna kvar i Wien till skolårets slut, ett stycke in i juli, för att följa undervisningen i skolorna och följa arbetet på pedagogiska institutet.
Den första svenska kursen i aktivitetspedagogik höll sedan Elsa Köhler i Göteborg redan året därpå, 1932. I denna kurs, som pågick från oktober 1932 till mars 1933 deltog Ester och fick under kurstiden i praktiskt arbete med de egna eleverna testa och diskutera den nya pedagogiken. År 1936 kom Elsa Köhlers bok Aktivitetspedagogik. En vägledning ut på svenska.
Aktivitetspedagogiken blev en viktig utgångspunkt för Ester Hermanssons fortsatta bildnings- och kunskapsresa. Hon blev också med tiden en känd föreläsare om denna typ av pedagogik såväl i Sverige som utomlands. Karl Johansskolan i Göteborg blev genom Ester Hermansson och hennes kollegor ett centrum för aktivitetspedagogik i praktisk tillämpning.
Aktivitetspedagogiken, som Köhler företrädde, har sina rötter i Sokrates tankar att uppfostran bör sträva efter att frigöra människans egen andliga kraft och förnuft och hjälpa henne att tänka och handla på eget ansvar, liksom att individen själv aktivt måste sträva efter att tillägna sig sitt vetande. Inspiration kom även från Erasmus av Rotterdam som betonade intressets roll vid inlärandet och från Rousseaus tankar att vuxna inte får hämma barnets självständiga utveckling och fria växande utan att det handlade om att väcka barnets spontana lust att lära och pröva. Rousseau var ju också en av de första som hävdade att uppfostran och undervisning bör bygga på kunskap om barns psyke och utveckling.
En av dem som tillämpade dessa teorier, och som också inspirerade Elsa Köhler var Pestalozzi, som bland annat betonade åskådlighet vid undervisningen. I Köhlers pedagogiska idéer ingick också att dela upp stoffet i intresseområden. Viktiga delar i pedagogiken är att fostra till anpassning och samarbete och att individualisera undervisningen. Intresset för barns utveckling och lekens betydelse var också stort vid tiden för aktivitetspedagogikens födelse.
Amerikansk reformpedagogik
Via Elsa Köhler kom Elsa Hermansson och Elsa Skäringer också i kontakt med tankarna hos den amerikanska reformpedagogiken, oftast personifierad med filosofen och pedagogen John Dewey (1859-1952). I april 1939 reste de båda av eget intresse och i huvudsak på egen bekostnad till USA för att på plats skaffa sig kunskap om de nya pedagogiska idéerna. När de båda lärarinnorna kom till USA, var Dewey själv redan 80 år. Det var istället en av hans efterföljare, William Heard Kilpatrick (1871-1965) och hans så kallade projektmetod, vars huvudsyfte var att öka elevernas förmåga att kunna ta eget ansvar och arbeta självständigt, som de kom för att lära mer om. För Kilpatrick var en central uppgift för läraren att väcka elevens intresse för själva arbetsuppgiften. Läraren skulle helst utgå från elevernas egna intressen och också genom projektarbetet undvika att undervisningen blev alltför teoretisk.
Individens allsidiga utveckling var central. Det var eleverna själva som med lärarens stöd måste sätta upp målen för vad de skulle göra. I projektarbetet betonades också att kunskapsinhämtandet var ett medel att nå målet och inte ett mål i sig. Projektmetoden, som Kilpatrick menade skulle tillämpas på all undervisning, var också tänkt att slå en brygga mellan skolmiljön och livet utanför skolans väggar. En annan central uppgift för skolan, enligt Kilpatrick, var att fostra eleverna till ett demokratiskt tänkande och ett socialt ansvarstagande.
När de kom hem spred de båda lärarinnorna både genom föreläsningar och i bokform sin kunskap om reformpedagogiken vidare till andra lärare. År 1940 kom Ester Hermanssons bok I amerikanska skolor och året därpå kom Elsa Skäringer-Larssons bok Demokratisk fostran i U.S.A ut. Även Annie Hammarstrand, som varit med om att sprida kunskapen om Elsa Köhlers aktivitetspedagogik, gav 1951 ut två böcker om amerikansk reformpedagogik: Reformarbete på lågstadiet i amerikanska skolor och Lärarutbildningen i USA.
Medverkan i 1946 års skolkommission
Den politiskt sammansatta skolkommissionen, där samtliga riksdagspartier var representerade, tillsattes av dåvarande ecklesiastikminister Tage Erlander (s). För att ta fram underlag till kommissionens arbete inrättades tolv delegationer. Till delegationerna kallades sedan olika typer av experter med kunskap om det för delegationen aktuella området. Ester Hermansson kallades i september 1946 av Alva Myrdal in som expert till kursplanedelegationen.
När Ester fick rollen som expert i kursplanedelegation, hade hon redan personligen mött många av den tidens mest inflytelserika pedagoger i verkligheten och både haft tillfälle att lyssna till dem och själv kunnat pröva att omsätta deras tankar i praktiken. Framför allt var hon en bärare av det pedagogiska arvet från Elsa Köhler, men hon var också starkt präglad av de idéer hon, liksom Alva Myrdal själv, mött i Amerika. Idéer som sedan kom att avspegla sig i läroplanen för den svenska grundskolan. Fokus för skolreformerna i Europa efter kriget låg framför allt på hur ett land kan lyckas fostra självständigt tänkande individer med demokratiska värderingar. Samarbetsfostran blev central.
Grundskolan sjösätts under 1950-talet
Skolkommissionens stora principbetänkande, Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets uppbyggnad, publicerades i augusti 1948 och den 26 maj 1950 fattade riksdagen principbeslut om att en nioårig obligatorisk enhetsskola skulle införas och ersätta övriga skolformer. Det tog i stort sett ett decennium att i praktiken genomföra besluten om grundskolan. Under denna process, när de reformpedagogiska idéerna skulle omsättas i den svenska skolan, hade Ester Hermansson en tjänst som metodiklärare vid Göteborgs lärarhögskola och hon hade därigenom goda möjligheter att i sin hemstad kunna påverka den nya grundskolans framtida lärarkår.
Hon tjänstgjorde även som metodiklektor vid Norges lärarhögskola i Trondheim 1951-1952. Hon föreläste också utomlands, framför allt i de nordiska grannländerna både om aktivitetspedagogiken och om reformpedagogiken.
Under tiden pågick i Sverige arbetet med att ta fram en läroplan för grundskolan, Lgr 62. Ester Hermansson medverkade här i en grupp som hade ansvar för mellanstadiets orienteringsämnen. Ester konstaterar med glädje att många av reformpedagogernas principer i den nya läroplanen uttryckligt angavs som vägledande för lärarnas arbete: principerna om motivation, aktivitet, konkretion, individualisering, gemenskap, samarbete och grupparbete.
Arbetade under 1960-talet även i Danmark
Åren 1957–1960 var Ester Hermansson anställd som föreståndarinna för Göteborgs Högre Samskola. År 1960 accepterade hon ett erbjudande att bli lärare i pedagogik vid Statens seminarium för Småbörnspedagoger i Veijle på Jylland. Här fick hon möjligheter att sprida Elsa Köhlers metoder ifråga om barnobservationer och tankarna bakom dessa till en ny generation danska lärare. I Sverige föll hon, som hon själv uttrycker det, för åldersstrecket 1967 i och med att hon blev folkpensionär. Detta innebar dock inte att hon lämnade skolans värld, utan istället erbjöds hon arbete med lärarutbildning i Hjörring i Danmark åren 1967 till 1970.
Det livslånga lärandet
Liksom många andra lärarinnor som utbildade sig i början av seklet valde Ester Hermansson bort äktenskap och familj. Istället prioriterade hon sin egen och andras kunskapsmässiga och personliga utveckling. Hon kom att leva ett liv rikt på kontakter och möten med elever, kollegor och forskare både inom och utom landet. Ester Hermansson, som själv hann uppleva två världskrig, hade en stark tilltro till skolans möjligheter att bidra till att skapa och vidmakthålla ett demokratiskt samhälle liksom till värdet av en livslång utbildning.
Så här skriver avslutningsvis Ester Hermansson själv i sin bok Upplevelser och påverkan om nödvändigheten av en livslång utbildning för alla lärare:
¨Men alla som är ute i praktiskt lärararbete torde ha klart för sig, att utbildning är något som måste fortsätta livet ut. Men för att kunna genomföra den behöver man på seminariet eller lärarhögskolan hjälp och tillfällen att utveckla förmågan att arbeta självständigt, att ta egna initiativ, men också att få sådana kunskaper som skapar intresse för andra människor och för problem inom samhällslivet, både i närsamhället och internationellt. Det innebär fostran till medmänsklighet, inte som ett schemalagt ämne, men som en attityd. ¨(Ester Hermansson Upplevelser och påverkan s. 16)
Yvonne Lindholm är fil. dr i pedagogik. Hon disputerade 2008 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Mötesplats skolutvckling. Om hur samverkan med forskare kan bidra till att utveckla pedagogers kompetens att bedriva utvecklingsarbete.” Hon är även författare till boken ”Den bångstyriga skolan” (Studentlitteratur 2012)
Hermansson, Ester (1940) I amerikanska skolor. Pedagogiska skrifter 167-169. Svensk Läraretidnings förlag. Stockholm.
Hermansson, Ester (1948) I amerikanske Skoler. Översatt till danska av Andreas Jespersen. Ejnar Munksgaards förlag, Köpenhamn.
Hermansson, Ester. red. (1952) Social fostran: en handbok för lärare (utgiven på initiativ av kursplanedelegationen inom 1946 års skolkommission under redaktion av Ester Hermansson) Sv.bokförl. Stockholm.
Hermansson, Ester (1955) Modersmålsundervisningen i klass 3-6: diskussionsunderlag för försöksarbete. Serie: Studieplaner utarbetade på uppdrag av kursplanedelegationen inom1946 års skolkommission. Sv. bokförl. Stockholm.
Hermansson, Ester (1974). Upplevelser och påverkan. Pedagogiska skrifter 256. Sveriges lärarförbund. Stockholm.
Hermansson, Ester (1979). En forskare och utbildare. Ingår i Forskning om utbildning1979:3, s. 4, 25-31.
Köhler, Elsa (1936) Aktivitetspedagogik: en vägledning: under medverkan av svenska och norska lärare. Natur och kultur. Stockholm.
Lindholm, Yvonne & Ljung, Barbro (2018) ”Ester, Anna, Sofia Hermansson”. I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Full text: www.skbl.se/sv/artikel/Ester Hermansson
Rohdin, Viola & Larsson-Utas, Gunvor (1998). Alla tiders folkskollärarinnor pionjärer & förbund. Lärarförbundets förlag. Stockholm.
Skäringer-Larsson, Elsa (1941). Demokratisk fostran i U.S.A. Svensk Läraretidnings förlag. Stockholm.
SOU 1948: 27. 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.
Ester Hermanssons skrifter, rapporter, korrespondens, bilder m.m. finns bevarade på Landsarkivet i Göteborg Depå: Polstjärnegatan (arkiv–GLA/A0589 ref kod SE/GLA/10550). Fört 11/93.
Visst material finns också på Göteborgs skolmuseum.