EVA ÖSTERLIND
Jag kom till lärarhögskolan i dess sista skälvande minut. Min anställning som lektor i drama med didaktisk inriktning påbörjades 1 januari 2008. Lektoratet var placerat på UTEP, en i dubbel bemärkelse nyskapad institution. Förkortningen stod för Utbildningsvetenskap med inriktning mot Tekniska, Estetiska och Praktiska kunskapstraditioner. Syftet var att samla de ämnen inom lärarutbildningen som hade en praktisk dimension och saknade djupa rötter i akademin.
UTEP skapades inför övergången från Lärarhögskolan (LHS) till Stockholms Universitet (SU) och institutionen placerades på den Naturvetenskapliga fakulteten (NatFak). Ingrid Carlgren, dåvarande rektor vid LHS, stod bakom den nyskapade institutionen och var drivande för dess tillkomst och placering. Det fanns flera motiv till konstruktionen, men en aspekt var att nästan alla ämnen på UTEP innefattade praktiskt experimenterande, laborativt arbete i särskilt anpassade lokaler. Samtidigt var ämnena på UTEP relativt disparata. De bestod av Bild och Form, Drama/Teater, Idrott och Rörelse, Musik, Slöjd, Teknik samt Vårdpedagogik och Yrkespedagogik. Ämneskombinationen var delvis okonventionell och själva övergången till Naturvetenskaplig fakultet på Stockholms Universitet var oförutsägbar. Den skulle dock visa sig bara vara första steget i en omtumlande, mångårig och delvis utmattande process av upprepade transformationer och förvandlingsnummer.
Den akademiska miljön på UTEP var livlig, full av energi och nybyggaranda. Samarbetet och utbytet mellan ämnena fick snabbt styrfart. Bland annat etablerades ett tämligen sprudlande ’estetforskarseminarium’, där vi tänkte tillsammans i sann akademisk anda. Men ganska snart, efter bara två år, var det på initiativ från högre ort dags för utvärdering av institutionen vilket utlöste ett antal rockader. Idrott och Rörelse flyttade över till GiH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) utan större åthävor, och idrottslärarna verkade nöjda med den lösningen. Teknikdidaktik försvann till KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och vad som hände sedan är obekant för mig. Vårdpedagogik och Yrkespedagogik inkorporerades på IPD, Institutionen för Pedagogik och Didaktik på SU. Kvar fanns de estetiska ämnena utom Slöjd, som till skillnad från Bild och Form ansågs höra hemma på Konstfack. Alla detaljer kring den här första stora transformationen, avknoppningen eller avlövningen har jag inte kännedom om, men säkert är att UTEP slogs i spillror.
Bild, drama och musik
Mot den här bakgrunden kommer jag att fokusera på de kvarvarande, ’överblivna’ estetiska ämnena Bild, Drama och Musik (med tonvikt på drama som jag känner bäst) och hur det gick för dem på den fortsatta färden. Men först något om ämnenas förutsättningar och hemvist på Konradsberg, där UTEP blev kvar längst av alla lärarutbildningsinstitutioner, flera år efter den formella övergången till SU. ’Esteterna’, dvs lärare och forskare i de estetiska ämnena flyttades absolut sist, ett halvår efter att alla andra ämnen förts över till Frescati.
I Lärarhögskolan på Konradsberg fanns ljusa rymliga lokaler med högt i tak, välutrustade salar för bild, drama och musik, liksom för idrott, slöjd och teknik. Drama och Idrott/Rörelse hade sina lokaler i en separat byggnad som även innehöll ett litet lärarrum. Hela huset kändes väl genomtänkt, och dramasalarna, en svart (s.k. black box) och en vit (vita rummet), var utrustade med kvalitet och omsorg om verksamhetens speciella behov. Dessutom var de nästan alltid fyllda av entusiastiska lärarstudenter och lika entusiastiska, intensivt arbetande dramalärare i ett ämnesspecialiserat kollegium. Såvitt jag vet var förutsättningarna lika gynnsamma för övriga estetiska ämnen. På den här tiden (före 2011) kunde blivande lärare välja att läsa upp till 90 hp i bild, drama eller musik inom ramen för sin lärarutbildning, och det gjorde de. I drama hade vi ett stort antal studenter, termin efter termin.
Sammanfattningsvis; på ’gamla’ Lärarhögskolan, dvs. i dess lokaler, traditioner och utbildningsvetenskapliga mylla, levde och frodades de estetiska ämnena i en gynnsam växtzon med rik jordmån. Även om det förekom lätt absurda inslag, som påbudet att inte använda begreppet estetisk, eftersom all sådan verksamhet hörde hemma på de konstnärliga högskolorna! Begreppet pedagogik rensades också ut, eftersom all pedagogik hörde till IPD. Vi började istället använda begreppen gestaltande och didaktik som så att säga var lediga. Den här sett ur backspegeln närmast arkaiska perioden varade ett par år, trots den formella övergången till SU. Men glädjen blev inte långvarig. UTEP utsattes som sagt för en uppifrån beordrad utvärdering vars utfall sannolikt var förutbestämt. UTEP var försvagat och i praktiken chanslöst, eftersom internt sönderfall samverkade med externa förändringar. Grundskolan fick en ny läroplan, och lärarutbildningen fick nya, betydligt mer rigida ramar som i ett slag reducerade utrymmet för estetiska ämnen i lärarutbildningen till ett minimum.
Konsekvensen av allt detta var att UTEP skulle läggas ner. Så vart skulle esteterna ta vägen? Svaret på den frågan var långt ifrån självklart. Efter omfattande diskussioner blev lösningen att estetämnena knöts till en centrumbildning för lärarutbildningens humanistiska ämnen och vissa samhällsorienterande ämnen, CeHum. Förkortningen stod för Centrum för de Humanistiska ämnenas didaktik, och dit hörde nu alltså de estetiska ämnena – med betoning på det som inom lärarutbildningen kallas estetiska lärprocesser. Centrumbildningen placerades på Institutionen för Etnologi, Religion och Genusvetenskap (ERG) vid Humanistiska fakulteten (HumFak), en i mina ögon inte helt självklar placering som också innebar ett rejält kliv från den tidigare placeringen på NatFak. CeHum visade sig vara problematiskt på flera sätt. Bland annat var centrumbildningen större än institutionens ursprungliga ämnen tillsammans. Vi tvingades alltså lämna vår bördiga mylla och hamnade istället på hälleberget. I princip alla våra fristående kurser, en väletablerad fortbildningsverksamhet för yrkesverksamma lärare, pedagoger, kuratorer, fritidsledare, organisationskonsulter, chefer i näringslivet m.fl., lades ner med ett pennstreck. Vi lärare var inte ens tillåtna att kommunicera med beslutsfattarna – munkavle – på ett stort svenskt universitet på 2000-talet! Jag teg så pass kraftfullt att jag bet sönder en tand. För att vara helt sanningsenlig, vi fick behålla en fristående dramakurs på 7.5 hp betitlad ”Introduktion”. Men introduktion till vad? Det fanns ju inga fler kurser att gå.
Samvaron mellan ERG och CeHum blev ingen framgångssaga, men många chefer hade vi! Därför var det en stor lättnad när vi så småningom knoppades av från ERG, och CeHum tillsammans med en annan centrumbildning (CeSam) förvandlades till en egen institution.
Den nya konstruktionen fick namnet Institutionen för de Humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik, HSD. Äntligen fick vi rimliga förutsättningar! Äntligen skulle vi passa in i den akademiska organisationen, som en institution bland andra, och vi fick flytta in i helt nya lokaler. Glädjen var stor, entusiasmen kanske något överdriven, men optimismen kände inga gränser. Vi dramalärare tog vara på detta möjlighetsfönster genom att utöver våra beställningsuppdrag i lärarutbildningen starta ett kandidatprogram i Drama/Teater och ett magisterprogram i Drama och Tillämpad Teater. Det sistnämnda blev en veritabel succé med över 70 förstahandssökande till första omgången. Vi undervisade, forskade och antog till och med några doktorander, dvs vi ägnade oss åt sådant som är fullkomligt normalt på ett universitet. Sedan kom kallduschen.
Ekonomiskt underskott i mångmiljonklassen
Det uppdagades att institutionen gick med stora ekonomiska underskott. Vi hade nya, dyra lokaler, vi hade få kurser som genererade överskott och många studenter som inte tog sina poäng. Men framför allt berodde underskottet i mångmiljonklassen på ändrade förutsättningar i vissa fall även retroaktivt (!), i form av närmast bisarra ekonomiska beslut tagna ovanför institutionsnivå, som vi inte kunde påverka men som fullständigt omöjliggjorde en budget i balans. (Detta var inte unikt för HSD, universitetsledningen har numera noterat att alla ämnesdidaktiska institutioner periodvis har dragits med stora underskott och gått igenom stålbad av besparingar under hot om tvångsförvaltning.) I mina ögon handlar det om uppenbara systemfel på övergripande nivå.
Efter en tid av intensivt sparande, dvs neddragningar på ’allt’, har underskottet nu minskat kraftigt – liksom vår verksamhet. Kandidatprogrammet har lagts ner. (Gränsen gick när vi inte fick boka lokaler för studenternas grupparbeten.) Doktoranderna disputerar, men inga nya antas. Absolut inga tjänster lyses ut, det är i princip tabubelagt att ens prata om saken. Totalstoppet för nya kursplaner tycks dock ha lättat något på senare tid. Nu är det dags för nästa transformation.
Nationell utvärdering av lärarutbildningen
En nationell utvärdering av lärarutbildningen (UKÄ 2019) resulterade i hård kritik av grundlärarutbildningarna vid SU. Som svar på kritiken tog universitetsledningen bland annat fram ett förslag till omorganisation. I förslaget, som enbart presenterades för de anställda i form av ett kortfattat dokument, ägnas 3 sidor åt att motivera en sammanslagning av de tre ämnesdidaktiska institutionerna på SU. I dokumentet nämns också på ett par rader i förbigående att de estetiska ämnena flyttas till Institutionen för Barn- och Ungdomsvetenskap (BUV). Förslaget innebar att estetämnena nu skulle hamna på den Samhällsvetenskapliga fakulteten, dvs. den tredje fakulteten på drygt tio år. Ännu mer iögonfallande var att estet-verksamheten med tre ämnen, två professorer och ca 20 lektorer, adjunkter och doktorander i princip viftades bort i en bisats. Det visade sig dock att ledningen för BUV ställde sig ytterst tveksam till (läs: vägrade) att ta emot estetämnena.
Bara ett halvår innan omorganisationen ska vara genomförd tillsattes därför en särskild utredare för att ge förslag på estetämnenas placering och hur ekonomin, inte minst notan för våra specialsalar (helt aparta på HumFak men inte så märkliga på NatFak), ska hanteras. Utredarens förslag lades fram i mitten av juni 2021, och innebär att esteterna följer med till den nya, stora ämnesdidaktiska institutionen. Det ser vi fram emot med ett uns av tillförsikt, eftersom vi slipper börja om från noll ännu en gång, och vi slipper bli placerade där vi inte anses passa in. För ögonblicket ser det alltså ut som att hotet om hemlöshet är avvärjt.
Att universitetsvärlden både har svårt att hantera estetiska ämnen i sig och i relation till lärarutbildningen är tyvärr inte unikt för Stockholms Universitet. Weiland noterade redan 1992 att konstnärliga fakulteter i olika länder inte inkluderar samma ämnen, och att dessa ämnen ofta tilldelas en marginell roll i akademin (Weiland 1992). Bresler (2007) talar om hybrid-discipliner och menar att det finns ”a productive tension between the individual arts disciplines and the larger arena that is referred to as ’arts’ and ’arts education’” (a.a. s. xvii). Det finns all anledning att tro att dessa iakttagelser fortfarande är giltiga. I Stockholm hanteras spänningen i form av en överenskommelse mellan lärosätena om att hålla en klar rågång mellan universitetet och de konstnärliga högskolorna, något SU följer in absurdum (t.ex. har SU tackat nej till ökade statsbidrag för konst-inslag i estet-didaktiska kurser!). När det gäller lärarutbildning kan olika nationella lösningar innefatta att lärosäten erbjuder självständiga estetiska ämnen som en del av lärarutbildningen, att estetiska inslag ’läggs ut’ på konstnärliga högskolor, att de estetiska ämnena placeras på tekniska högskolor, eller att dessa ämnen helt enkelt ignoreras eller exkluderas.
I Sverige finns dock än så länge ett absolut krav på inslag av estetiska lärprocesser i förskollärar- och grundlärarutbildningarna. Detta framgick med all önskvärd tydlighet i samband med att SU inledningsvis helt ogenerat planerade att bedriva grundlärarutbildning utan estetiska inslag, men fick klara besked från högre makt (Utbildningsdepartementet) om att det är omöjligt. Så SU har helt enkelt inget val, de är tvungna att fortsätta dras med estetverksamheten. Vår främsta önskan som estetlärare i akademin är att återfå en självklar plats, sida vid sida med andra ämnen i den mångfacetterade, betydelsefulla lärarutbildningen.
Eva Österlind är professor i drama med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet. Hon undervisar i drama inom lärarutbildningen, ansvarar för ett magisterprogram i Drama och Tillämpad Teater, samt handleder doktorander i drama. Hennes forskningsintressen berör dramaämnets förutsättningar och potential för undervisning och lärande, dramapedagogiskt ledarskap, och sist men inte minst drama i undervisning för hållbar utveckling
LITTERATUR
Bresler, L. (2007). Introduction. In L. Bresler (Ed.), International Handbook of Research in Arts Education, (xvii-xxiii). Springer.
UKÄ (2019). Universitetskanslerämbetets utvärdering av förskollärarexamen och grundlärarexamen. https://www.uka.se/download/18.5bbc6aa8169d84c8add3846/1555398366528/forskollarar-och-grundlararutbildningar-utfall-2019-04-16.pdf. Nedladdad 2021-09-01.
Weiland, J. S. (1992). Humanities – Introduction. In B. R. Clark & G. R: Neave (Eds.), The Encyclopedia of Higher Education, (1981-1989). Pergamon Press.