Fängelserna och 1800-talets utbildningsrevolution

Viktor Englund

 

Den utbildningshistoriska utvecklingen under 1800-talet var minst sagt omvälvande i Sverige och många andra länder.[i] Professorn i utbildningshistoria, Johannes Westberg, har exempelvis framhållit att århundradet innebar ”ett skifte mellan ett samhälle med mycket få skolor för folket, och ett samhälle där skolan blivit en självklar institution i stora delar av västvärlden”.[ii] Att förändringarna var så pass omfattande har gjort att Westberg med flera beskrivit utvecklingen som en utbildningsrevolution.

I berättelsen om denna revolution saknas dock en viktig del; den som rör 1800-talets framväxt av fängelseskolor. Denna artikel ska ses som ett bidrag till att åtgärda denna brist. Artikeln handlar nämligen om hur utbildning blev ett allt viktigare inslag i 1800-talets svenska fångvård. Fängelsernas skolor kom därmed också att utgöra en väsentlig del av dåtidens vuxenutbildning.

Artikelämnet är även relevant för Sverige idag, eftersom det problematiserar hur vi diskuterar kriminalvård. Som vi alla vet återkommer ämnet ofta i samhällsdebatten, vilket inte är förvånande med tanke på den utbredda organiserade brottsligheten och de många skjutningarna. Hårdare straff lyfts ofta fram som en lösning på problemen. År 2021 visade forskning att runt 60 procent av svenskarna upplevde gängbrottsligheten som mycket oroande samt att en överväldigande majoritet ville se just strängare bestraffningar för sådan kriminalitet. Frågor om kriminalitet och brottslighet blev också viktiga i valet 2022 . Det är förvisso berättigat att brottslighet och straffskalor får ett stort utrymme i medier och politik, men tyvärr sker det ofta på bekostnad av en nyanserad diskussion om frihetsstraffens innehåll och mål.

Philadelphiasystemet

En viktig nyckel till att förstå hur utbildning, lärande och skolverksamhet växte fram inom svenska fängelser är det från 1840-talet successivt införda Philadelphiasystemet (även benämnt cellsystemet och ensamhetssystemet). Dess grundläggande syfte var att hålla fångarna isolerade från varandra. Bakgrunden var en fruktan för att de intagna skulle påverka varandra negativt om de fick chansen att umgås. Fångarna spenderade därför nästan all tid i sina celler. Denna ensamtid var som längst från och med 1893, då de tre första fängelseåren tillbringades i isolering. Om straffet var längre än tre år fick fången under dagtid komma ut på ”gemensamheten” och vistas tillsammans med andra fångar.

Arkitekten Carl Fredrik Hjelms fängelseritningar från 1840-talet. Många svenska cellfängelser kom att byggas enligt dessa ritningar. Källa: Wikimedia commons.

I Philadelphiasystemet var kristendomen central för den moraliska skolningen. Det speglade ett samtida Sverige där också kristendomen utgjorde det viktigaste ämnet i folkskolan. Fångarna besöktes i cellerna av fängelsepredikanter. Gudstjänster genomfördes regelbundet och de intagna fick läsa kristen litteratur. Det författades till och med särskilda böcker just för fångarnas individuella kontemplerande och moraliska förbättring. Den ensamma läsningen av kristna texter ansågs vara grundläggande för att man skulle lyckas med den själsliga reformeringen. Vidare så blev bibliotek allt viktigare för cellfängelsernas undervisning. Till en början hade böckerna i första hand ett kristet innehåll, men successivt erbjöds alltmer böcker i profana ämnen som geografi, naturvetenskap och historia.

Fångvårdsberättelserna om läsande och kristendom

Från 1830-talet började Fångvårdsstyrelsen ge ut årsberättelser. I dessa ingick statistiska redovisningar av fångvården i Sverige, men också kvalitativa framställningar om fängelsernas religions- och skolundervisning. Här var inte minst fängelsepredikanternas redogörelser mycket informationsrika.

Fångvårdsstyrelsen lade ned ett omfattande arbete på att samla statistik och andra upplysningar om den verksamhet som bedrevs. Det gällde också fängelseutbildningen. Även om uppgifterna inte är helt tillförlitliga, bland annat på grund av att predikanterna ofta hade olika uppfattningar om vad som var att betrakta som läskunnighet, ger de värdefull information.

I årsberättelserna från slutet av 1830-talet framgår att utbildning redan vid denna tid utgjorde en viktig del av fångvården, alltså till och med innan det beslutades att ett fängelsesystem baserat på Philadelphiamodellen skulle byggas upp i Sverige. Under åren 1838 och 1839 hölls det i svenska fängelser katekesförhör och religionssamtal. Därtill utvärderades fångarnas läskunskaper.

I senare årsberättelser blir informationen mer utförlig. År 1847 redovisas uppgifter över fångarnas kristendomskunskaper där det bland annat framgår hur många fångar som lärt sig läsa samt antalet genomförda kristendomsförhör. Bedömningen av kristendomskunskapen var indelad i kategorierna ”god”, ”försvarlig”, ”ringa” och ”ingen”. Liknande graderingar var vanliga i husförhörslängderna.

Ett exempel på att läsundervisningen kunde vara omfattande i svenska fängelser är när det rapporterades att år 1847 hade 245 intagna lärt sig läsa. Det var endast år 1854 som fler lärde sig att läsa (249). På 1850-talet låg antalet mellan 74 och 178. På 1860-talet hände dock något, eftersom talen sjönk drastiskt. År 1860 var det bara 31 personer som angavs ha blivit läskunniga. Ett år senare var de 33, och år 1862 redovisades endast de som fått undervisning i läsning. Utifrån senare årsberättelser är det uppenbart att det då var mycket få fångar som inte bedömdes vara läskunniga. År 1872 inrapporterades ingen alls.

Behovet att lära ut grunderna i läsning minskade således under 1860- och 1870-talet. Det innebar emellertid inte att läsningens betydelse på fängelserna minskade, snarare tvärtom. Flera fängelsepredikanter vittnade exempelvis om hur fångar ägnade mycket tid till läsning. Det gjorde predikanterna nöjda eftersom de kristna skrifterna, som utgjorde huvuddelen av den tillgängliga litteraturen, var viktiga verktyg för fångarnas själsliga reformering och förbättring. Ur den enskilde fångens perspektiv – speciellt om denne befann sig isolerad i ensamcell – måste läsningen många gånger ha inneburit ett befriande avbrott i den monotona levnadsmiljö som fängelsetillvaron vanligtvis innebar.

Även om läsningen framstår som utbredd inom fängelserna fanns det utmaningar för de ansvariga fängelsepredikanterna. En sådan var kopplad till Philadelphiasystemets fångisolering som gjorde det svårt att hinna med en individuell undervisning. När fångar vistades gemensamt kunde man lösa problemet – med inspiration från den samtida växelundervisningen – genom att mer kunniga fångar undervisade andra intagna. Detta fungerade dock inte när fångarna skulle vara isolerade från varandra.

Trots dessa utmaningar är det ändå tydligt att läsundervisningen gjorde nytta. Predikanten vid Länscellfängelset i Karlstad menade exempelvis ”att många, hvilka vid ankomsten till Länsfängelset hade svårt att läsa i bok, så uppöfvat sig under vistandet här, att de vid afgången härifrån läst obehindradt”.[i]

Cellskåp, fängelseskolor och något som börjar få karaktären av ett skolsystem

En bit in på 1800-talets andra hälft blev utbildningen inom fångvården alltmer strukturerad. Fängelseskolor etablerades, lärare anställdes och antalet undervisningsämnen blev fler. Philadelphiasystemets isoleringsmodell blev dock alltmer problematisk, eftersom fängelsepredikanternas tid inte räckte till för att individuellt undervisa fångarna. Predikanterna arbetade dessutom oftast deltid, undantaget var de största fängelserna där det infördes heltidstjänster.

Lösningen på isoleringsproblemet blev att bygga cellskåp. När fången satt i ett sådant hade denne fritt synfält endast framåt. För att garantera anonymitet utrustades varje skåp med ett nummer som användes istället för fångarnas namn.  År 1859 prövade Fångvårdsstyrelsen cellskåp genom att bygga 10 stycken flyttbara sådana vid Länsfängelset i Stockholm. De blev en succé och en utbyggnad av cellskåp kom därefter igång vid åtskilliga fängelser. Fängelsepredikanterna återkommer flera gånger till hur cellskåpen underlättade undervisningen. Predikanten vid fängelset i Kalmar skrev till exempel i relation till dessa att han ”icke [kunde] underlåta att uttala den varmaste tacksamhet både å egna å fångarnes vägnar.”[ii]

Fängelsekyrkan i det engelska fängelset Pentonville. På bilden ser vi fångar som sitter i cellbås. Källa: Wikimedia commons.

Samtidigt som det byggdes cellskåp etablerades vad som betecknades som fängelseskolor. Första gången det skrivs om en sådan är i årsberättelsen för 1855. Initiativet kom från ett borgerligt filantropiskt håll. Det var ”Fruntimmers-sällskapet för fångars förbättring” som bedrev ”Söndagsskola” vid straff- och arbetsfängelset på Norrmalm. Målgruppen var kvinnliga fångar som dels skulle förkovra sig i kristendomens grunder, och dels öva andliga sånger. Fångarna läste högt ur Bibeln, men fick också lyssna på föredrag som inte bara var ”af rent religiöst innehåll”.

År 1857 öppnades ytterligare en skola inom den så kallade kronoarbetskåren. Det var en organisation med militär struktur som utförde offentliga arbeten. Fångarna kallades för ”manskap” och under den lediga tiden fick de undervisning i läsning, skrivning och räkning. Kronoarbetskårens skola använde sig av växelundervisning där vad som betecknades som mer kunniga personer ur manskapet agerade hjälplärare och följaktligen benämndes monitörer. Skolan indelades i avdelningar baserade på fångarnas kunskapsnivåer. Undervisningen var tämligen omfattande, då skola hölls två till fyra timmar om dagen. Kompanichefen berömde fångarna och menade att de deltog med ”berömvärd håg och uppmärksamhet”.

Även om det inte är helt enkelt, på grund av variationer i vad som tas upp i årsberättelserna, att följa etableringen av nya fängelseskolor, är det tydligt att ett flertal sådana upprättades från och med slutet av 1850-talet. Skolor av samma typ som kronoarbetskårens startades 1858 i Karlskrona och vid Kungsholms fästning. År 1868 etablerades en skola vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Deltagandet var här frivilligt och fängelsepredikanten undervisade i skrivning, räkning och notskrivning. Ett år senare organiserades ytterligare en skola vid Straff-fängelset i Karlskrona. I denna bedrevs undervisning varje eftermiddag.

Från och med början av 1870-talet började man också göra personalsatsningar på fängelseskolorna. 1870 anställdes på försök ett biträde vid Straff- och arbetsfängelset på Långholmen. Under fängelsepredikantens tillsyn skulle detta biträde bland annat ta hand om skolan.

År 1872 tog Fångvårdsstyrelsen steget att anställa en skollärare vid Straff- och arbetsfängelset i Malmö. Vid kvinnofängelset i Göteborg och Straff-fängelset Nya varvet betalade ”enskilde personer”, det vill säga externa bidragsgivare, för en lärares undervisning. Därtill användes vid flera fängelser vakter för att undervisa fångar i skrivning och räkning. Även om det är svårt att detaljerat följa anställandet av lärare vid de svenska fängelserna under denna tid, är det uppenbart att fler och fler anställdes. Vid nya Varvet, där privata medel tidigare finansierat undervisningen, lejdes exempelvis år 1875 en ny lärare. Samma år rekryterades en skollärarinna till kvinnofängelset i Norrmalm. Det är således uppenbart att utbildning blev en allt viktigare del av fångvården.

Från det sena 1870-talet fick också fångvårdens skolverksamhet en mer systemmässig karaktär. I berättelsen för år 1878 skrivs det exempelvis om att det vid straffängelserna vid Långholmen, i Malmö och vid Nya varvet bedrivits ”ordnad skolundervisning” under ledning av ”skolföreståndare” och ”skollärare”. Undervisningen var strukturerad i den meningen att de intagna under den första tiden i ensamcell främst fick religionsundervisning samtidigt som de bistods i att arbeta med eventuella brister i innanläsning, skrivning och räkning. Efter den förberedande fasen fick fångarna studera mer avancerade ämnen som historia, geografi, naturlära, teckning och sång.

Det sekulära innehållet fick följaktligen en allt viktigare plats i fängelseskolorna. Det ska också påpekas att det i årsberättelsen för år 1878 framgår att vid vissa större fängelser var fångar under 35 år skolpliktiga. Intagna som var äldre fick delta om de så önskade. Det är följaktligen anmärkningsvärt att det vid vissa svenska fängelser infördes en skolplikt tidigare än i folkskolan. Den senare blev obligatorisk först år 1882.

Avslutande reflektioner

Vad har då denna artikel demonstrerat? Det är tydligt att utbildning hade en viktig roll att spela inom svenska fängelser redan från 1830-talet och den blev allt viktigare under 1800-talets andra hälft med etablerande av nya fängelseskolor, anställningar av flera lärare och införande av mer moderna och sekulära undervisningsämnen. Under 1840- och 1850-talet var det många som lärde sig läsa i fängelser. Senare fick läsningen en annan karaktär då det mer handlade om att förbättra läsförmågan och ta del av de kunskaper som de allt större fängelsebiblioteken tillhandahöll. 1800-talets fängelseundervisning utgör således en viktig, men föga uppmärksammad, del av den utbildningsrevolution som kännetecknade Sverige och många andra länder i Europa under denna tid.

I artikelns inledning tog jag upp hur kunskapen om uppbyggandet av 1800-talets fängelseskolor också har relevans för Sverige idag, eftersom denna kan bidra till en mer nyanserad diskussion om vår tids fängelser och kriminalvård. I 1800-talets Fattigsverige var det uppenbarligen viktigt att fångarna inte bara skulle bestraffas och själsligt omvändas till ett kristet liv. De skulle också bli läs-, och skrivkunniga samt få nyttiga kunskaper i ämnen som historia, geografi och naturkunskap. Det påvisar en sorts upplysningsinspirerad syn på möjligheterna att med hjälp av kunskap och bildning få de som var på väg att straffa ut sig från samhällsgemenskapen att hitta tillbaka till denna. Sådana perspektiv på fängelsestraff och kriminalvård borde vi diskutera mer idag. Fängelsestraffens innehåll bör få en större plats i vår samtida debatt och i relation till det bör vi ställa oss frågan: vilka ambitioner har vi egentligen med våra fängelser?

Litteratur

Alex, Oskar. ”Fler vill ha hårdare straff”, i Forskning & framsteg 5 (2021).

Arner, Anders. Kyrka och fångvård i Sverige 1846–1946: Historiska och principiella undersökningar (Lund 1963).

Berg, Anne, Esbjörn Larsson & Johannes Westberg, ”Att studera omvälvande förändringar: Revolutioner, paradigmskiften och epistemiska brott i studiet av utbildning”, i Anne Berg, Esbjörn Larsson, Madeleine Michaëlsson, Johannes Westberg & Åkerlund, Andreas (red.), Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring (Uppsala 2017).

Crone, Rosalind. Illiterate Inmates: Educating Criminals in Nineteenth Century England.  (Oxford 2022).

Crone, Rosalind. “Great Expectations: The role of education in penal reform”, History & Policy (2016).

Crone, Rosalind. “The great “Reading” experiment: an examination of the role of education in the nineteenth-century gaol”, Crime, Histoire et Sociétés 16:1 (2012).

Edgren, Henrik, ”Folkskolan och grundskolan” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Englund, Viktor, Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920 (Uppsala 2019).

Englund, Viktor. 2022. ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913.” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Justice, Benjamin. ”’A College of Morals”: Educational Reform at San Quentin Prison, 1880–1920”, History of Education Quarterly 40:3 (2000).

Larsson, Esbjörn, ”1800-talets utbildningsrevolution”, Historisk Tidskrift 139:4 (2019).

Larsson, Esbjörn, ”Att uppfostra eller undervisa: Debatten om de allmänna skolornas funktion vid första svenska allmänna lärarmötet 1849” I Viktor Englund, Anne Berg, Peter Bernhardsson, Janne Holmén, Esbjörn Larsson, Germund Larsson, Johanna Ringarp & David Sjögren (red). Utbildningens fostrande funktioner: Historiska undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser (Uppsala 2022)

Larsson, Esbjörn, En lycklig mechanism: Olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution. (Uppsala 2014).

Lindmark, Daniel, ”Folkundervisning och läskunnighet” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Lindström, Niclas & Daniel Lindmark, ”Religionskunskap” i Esbjörn Larsson & Johannes Westberg (red.), Utbildningshistoria: En introduktion (Lund 2019).

Nilsson, Roddy. En välbyggd maskin en mardröm för själen: Det svenska fängelsesystemet under 1800-talet (Lund 1999).

Smith, M. Antonia. “Protect Society and Salvage Men”: Prison Schools and the New Vision for Rehabilitation in New York State in the Progressive Era, 1905-1920 (New York 2020).

Ulvros, Eva Helen. Fruar och mamseller: Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870.               (Lund 1996).

Vaught, E. Sabine. Compulsory: Education and the Dispossession of Youth in a Prison School. (Minnesota 2017).

Westberg, Johannes. Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840–1900 (Lund 2014).

Westberg, Johannes. ”Folkskolestadgan 175 år – Vad innebar den?”, Vägval, 4 (Uppsala 2017).

Westberg, Johannes. ”Från natura- till penninghushållning? Den svenska folkskolans finansiering, 1840–1900”, Historisk Tidskrift 138:4 (2018).

Young, Morghan Vélez, Rachel Sophia Phillips & Na´ilah Suad Nasir. “Schooling in a youth prison”, The Journal of Correctional Education 61:3 (2010).

Tryckta källor

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1838 & 1839 (Stockholm 1842).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1847 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1848 (Stockholm 1849).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1849 (Stockholm 1850).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1850 (Stockholm 1851).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1854 (Stockholm 1856).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1855 (Stockholm 1857).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1856 (Stockholm 1858).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1857 (Stockholm 1859).

Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för år 1858 (Stockholm 1860).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1859 (Stockholm 1861).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1860 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861 (Stockholm 1862).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1862 (Stockholm 1864).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1863 (Stockholm 1864).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1865 (Stockholm 1867).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1868 (Stockholm 1869).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1869 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1870 (Stockholm 1871).

 Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1872 (Stockholm 1874).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1875 (Stockholm 1877).

Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1878 (Stockholm 1880).

Noter

[i] Forskningen bakom denna artikel har möjliggjorts med medel från Längmanska kulturfonden.

[ii] Westberg, 2014 s. 15.

[iii] Styrelsens öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket underdåniga berättelse om fångvården för 1857, 1859 s. 56.

[iv] Fångvårds-styrelsens underdåniga berättelse för år 1861, 1862 s 29.

 

Viktor Englund är Fil. dr i historia och arbetar som universitetslektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Han disputerade 2019 med avhandlingen Fångsamhället som inte skulle finnas: Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920. Englund har forskat om ämnen som nyhetsförmedling i fängelser samt fostran och fängelseskolans historia. Till hans senare artiklar hör ”Den fostrande moralvården: Predikningar och kristendom i fängelsetidningen Solglimt år 1913” och ”En glimt av utsidan: Nyhetsförmedling i svenska isoleringsfängelser”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *