Joakim Landahl & Daniel Lövheim
Den 11 januari 1989 samlades cirka 10 000 elever utanför Sveriges riksdag i en manifestation mot nedskärningar i skolan. Protestaktionen väckte stor uppmärksamhet och blev förstasidesstoff i Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Den sistnämnda tidningen döpte händelsen till ”Feldt-slaget”, efter dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt som två dagar tidigare hade beslutat om vissa minskningar i den statliga budgeten för grundskolan. Skildringarna vittnade om en oväntat stor folksamling – kalkylerna låg på 1500 deltagare – och arrangörer som blivit tagna på sängen. Även om polisen aldrig behövde ingripa rapporterades det om elever som skanderade slagord, kastade blomkrukor och klängde i gallren till riksdagshusets fönster.
Demonstrationen i Stockholm kan betraktas som en av den svenska elevrörelsens mest omfattande protestaktioner under efterkrigstiden. Som Victor Johansson visar i sin artikel i detta nummer av Vägval för skolans historia hade denna rörelse under föregående decennier upplevt perioder av kraftig tillväxt genom de nationella organisationerna SECO och Elevförbundet. Det fanns flera viktiga förutsättningar för denna tillväxt, varav två utgjordes av elevkollektivets relationer till massmedia (dagspress, radio och tv) respektive staten (myndigheter, departement, enskilda företrädare). Massmedia hade under föregående decennier stundtals intagit rollen som en allierad part genom att sprida kännedom om rörelsens budskap och existens. Även staten kunde fungera som en allierad genom att ge finansiellt stöd, men kom också att spela en viktig roll som motpart eller ”fiende” i förhandlingar om elevers villkor och rättigheter.
Händelserna som omgav 1989 års manifestation utanför riksdagen exemplifierar dessa etablerade relationer på ett tydligt sätt. I föreliggande artikel vill vi – med utgångspunkt i ”Feldt-slaget” – belysa den svenska elevrörelsens beroende av media å den ena sidan och staten å den andra. Vi kommenterar också hur denna situation förändrades i samband med kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet.
Massmedias medverkan före och efter demonstrationen
En sannolik förklaring till den stora uppslutningen utanför riksdagshuset den 11 januari är att Elevorganisationen (som bildades 1982, då de båda äldre elevförbunden gick samman) inte varit en ensam aktör i sina försök att mobilisera mot nedskärningar i skolan. Dagarna innan manifestationen hade dags- och kvällspressen uppmärksammat finansminister Kjell-Olof Feldts budget där anslagen till grundskolan hade minskats med 167 miljoner, vilket utgjorde en procent av det totala anslaget. Denna minskning sammanföll med att den statliga budgeten på det stora hela visade ett överskott på 400 miljoner.
Nedskärningarna på skolans område skapade snabbt negativa skriverier i alla de stora dagstidningarna. SvD, Aftonbladet, Expressen och DN placerade frågan som förstasidesnyhet under de kommande dagarna. ”Skolan svarar Feldt med ilska”, ”Ett svek mot skolan”, ”Sveket mot skolan”, ”Gör inte skolan ännu sämre” var rubriker som tydligt signalerade ett markerat missnöje med den statliga budgeten.
Medias roll kan förstås på två sätt. För det första gav tidningarna utrymme åt olika aktörer – elever, lärare och allmänhet – att förmedla sin besvikelse över den planerade politiken. I kvällspressen uppmanades läsarna att säga sin mening om nedskärningarna genom att exempelvis ringa till tidningen – ”Ring ikväll om skolan”. För det andra tog tidningarna också egna initiativ till opinionsbildning i exempelvis ledartexter. Längst gick Aftonbladet, som arrangerade en storskalig namninsamling kallad ”Satsa på skolan”, en kampanj som bedrevs i flera veckor understödd av en stor mängd artiklar. Namninsamlingen lanserades på förstasidan samma dag som demonstrationen utanför riksdagshuset med en lista som elever uppmanades att skriva på och sprida. Två kända tonåringar hade redan tecknat ned sina namn – Anton Glanzelius från filmen Mitt liv som hund och Katja Blomquist som spelade rollen ”Sara” i Tv-serien Varuhuset. Under de kommande dagarna uppdaterades listan och följdes upp av reportage där ytterligare personer skrev på. Vid ett tillfälle besöktes ett flertal skolor vilket frammanade en bild av en nationell elevrörelse som stod enad i en särskild protesthandling.
Även några vuxna kändisar figurerade i reportagen om uppropet, däribland Anna Book, Robert Wells, Annika Jankell samt backhopparen Jan Boklöv, som alla bidrog med en namnunderskrift. Detta bruk av offentliga personer kan tolkas som att engagemanget i frågan även sträckte sig utanför elevleden, men också som att elevrösten i sig inte ansågs tillräckligt intressant för att skapa nyheter kring namninsamlingen.
Det var inte första gången media fungerat som en allierad part för elevrörelsen under efterkrigstiden. Under dess formativa skede – mellan det tidiga 1950-talet och mitten av 1960-talet – gavs elevorganisationerna utrymme i ledande dagstidningar, inte sällan gällande protester och kampanjer mot myndigheter. I uppbyggandet av egna tidningar (SECO-aktuellt) och en pressorganisation (Svensk Elevpress) var flera dagstidningar behjälpliga med föreläsare, kurser och studiebesök. De nätverk som då byggdes upp mellan elev- och dagspress blev betydelsefulla även på lång sikt. Flera av chefredaktörerna inom den förstnämnda blev senare aktiva på de ledande dagstidningarna, någonting som med all sannolikhet spelade in när det gällde engagemanget under 1980-talet.
Staten som fiende och motpart
En viktig förutsättning för sociala rörelsers framgång är att de inriktar sig på ett tydligt problem och gärna har en utpräglad motpart. I förhandlingar och dialoger är möjligheten att nå fram med ett budskap större om inte kommunikationen tvingas bli splittrad i flera olika kanaler.
Den person som mer än andra kom att personifiera fienden i kampanjen 1989 blev logiskt nog Kjell-Olof Feldt. I egenskap av finansminister var det han som kom att förknippas med förslaget att ge mindre pengar till skolan. På de förstasidor som publicerades om demonstrationen var det ständigt hans namn som nämndes. I tidningarna fanns även reportage där Feldt figurerade, exempelvis när han sammanträffade med en elev, eller när kvällstidningarna uppmuntrade läsarna att ringa tidningen för att säga sin mening om ministerns nedskärningar.
Genom att låta Feldt personifiera den kritiserade utbildningspolitiken skapades en tydlig motpart. Det var en tacksam massmedial logik, inte minst med tanke på att eleverna samtidigt framställdes som offer och eventuellt även hjältar i en rapportering som på det stora hela förhöll sig positiv till deras protester.
Ur ett historiskt perspektiv var just finansministerns roll som skurk i berättelsen ovanlig. Genom åren hade elevrörelsen riktat sina krav mot Skolöverstyrelsen, utbildningsministrar eller konservativa lärare och rektorer. Den typen av frågor man formulerat hade handlat om skolans och själva undervisningens karaktär. Inte sällan ville man skapa en ny typ av institution som var mer modern och elevtillvänd än tidigare. När man nu 1989 riktade sina kritiska ögon mot Kjell-Olof Feldt var det uttryck för en strid om andra frågor. Snarare än att sträva efter en ny typ av skola handlade protesterna om att man upplevde en successiv försämring, kännetecknad av ett stadigt pågående förfall inte minst i materiellt avseende. I den situationen blev de rena pengafrågorna centrala för att kunna åtgärda slitna lokaler och trasiga skolböcker eller för stora klasser och avsaknad av vikarier.
Men oavsett om det handlade om gamla läroplaner eller om snåla budgetar, var det tydligt att elevrörelsens motpart utgjordes av staten i form av nationell skolpolitik. När eleverna utanför riksdagshuset skanderade ”Feldt betyder svält” eller ”Feldt gör att skolan dör”, var det ett tillspetsat uttryck för en vedertagen uppfattning om att staten styrde utbildningen och att eleverna därmed hade en självklar part att vända sig till för att formulera kritik eller önskemål.
Resultat
Den stora manifestationen utanför riksdagshuset var en dramatisk händelse, och det kunde inte uteslutas att den skulle leda till flera, än mer radikala, protester med desto mer oro och massmedial uppmärksamhet som följd. Strax efter demonstrationen rapporterades det om flera skolstrejker vid ett antal skolor. ”Krossa Feldt! Stoppa Feldt” skanderades det bland annat vid Ålsstensskolan där kronprinsessan Viktoria var elev. Potentiellt kaos tycktes lura bakom hörnet och Skolöverstyrelsens generaldirektör Erland Ringborg vädjade i massmedia om att strejkerna måste upphöra. Som ytterligare tecken på stigande oro nämndes planerna på en ny demonstration, denna gång med så många som 60 000 deltagare. Tillsammans med protester från facken, föräldrar och allmänhet formade sig elevernas aktioner till en stark motrörelse där även den politiska oppositionen ingick.
Utvecklingen mot ökade protester kvävdes emellertid genom att regeringen snart gick till reträtt. Endast åtta dagar efter demonstrationen utanför riksdagshuset meddelade Kjell-Olof Feldt att beslutet om ett utgiftstak skulle rivas upp. Därmed hade den omedelbara anledningen till elevernas protester försvunnit. Medielogiken underströk att det rörde det sig om en ovanligt tydlig effekt av en missnöjesyttring där den samlande opinionen – med elevernas protester som det mest iögonfallande inslaget – verkligen hade givit resultat.
Vad som räknas som ett positivt resultat för en social rörelse är emellertid sällan okomplicerat. Dagen efter Feldts reträtt hörde statsminister Ingvar Carlsson av sig till Göran Persson, kommunalråd i Katrineholm, med en förfrågan om han ville ta över som skolminister. Persson var, till skillnad från sin föregångare Bengt Göransson, entusiastisk till idén om kommunalisering, ett förslag som han också i rask takt lade fram redan under våren 1989. Beslutet genomfördes 1991 som ett led i den allmänna decentraliseringen av skolväsendet och innebar att ansvaret för huvudmannaskapet, lärarnas löner och anställningsvillkor flyttades från staten till kommunerna.
Utvecklingen gör att vi kan betrakta protesterna under vårterminen 1989 som den sista riktigt stora konfrontationen mellan en nationell elevrörelse och en statligt styrd skola. Tillsammans med friskolereformen 1992 kom detta beslut att ge kraftigt förändrade förutsättningar för hur elevers kollektiva aktörskap organiserades och tog sig uttryck. För att förstå effekterna av denna utveckling behöver vi ta hänsyn till både den politiska och massmediala nivån. Med avseende på den förstnämnda innebar det att elevrörelsen nu förlorade en tydlig motpart, åtminstone på det ekonomiska området.
Även om den statliga budgeten fortsättningsvis inkluderade utbildning försköts ansvaret mot kommunerna och deras prioriteringar på den lokala nivån. Motståndet behövde nu formeras mer i relation till hundratals kommunala budgetar än till en stor statlig motsvarighet. Det blev därmed svårare att urskilja nationellt entydiga mönster och identifiera tydliga symboler för en stram ekonomisk politik. Effekterna kom sannolikt att förstärkas av vad som hände på den massmediala nivån. Genom att eleverna förlorade en tydlig motpart kom också den massmediala logiken att påverkas. Det dramaturgiskt tacksamma narrativet om Staten vs Eleverna förlorade i relevans. Sammanfattningsvis innebar kommunaliseringen att elevrörelsen förlorade inte bara en motpart, utan även en allierad.
Referenser
Amenta, Edwin & Caren, Neal, Rough draft of history: A century of US social movements in the news. Princeton University Press, 2022.
Gitlin, Todd. The whole world is watching: Mass media in the making and unmaking of the new left. University of California Press, 2003.
Joakim Landahl är professor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria vid Stockholms universitet. Hans forskning rör bland annat elevers och föräldrars inflytande över skolan samt den pedagogiska vetenskapens och de internationella kunskapsmätningarnas historia. I dagarna utkommer han med boken Lärarliv i historien (tillsammans med Sara Backman Prytz och Johannes Westberg, 2024) och antologin Pedagogikens politik (med Anders Burman och Anna Larsson, 2024).
Daniel Löwheim är docent i idéhistoria och verksam som universitetslektor i utbildningshistoria vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Han disputerade 2006 med avhandlingen Att inteckna framtiden: Läroplansdebatter gällande naturvetenskap, matematik och teknik i svenska allmänna läroverk 1900–1965. Han forskning har framförallt berört naturvetenskapernas utbildningshistoria under 1900-talet, men även den svenska elevrörelsen och utopier inom pedagogik och utbildning.