Flickskoleflickor och läroverkspojkar – könsideal vid sekelskiftet 1900

SARA BACKMAN PRYTZ

I min avhandling Borgerlighetens döttrar och söner har jag analyserat och jämfört de könsideal som uttrycktes av flickor och pojkar vid pojkläroverk och flickskolor under perioden 1880-1930 (Backman Prytz 2014). Vilka likheter har funnits, och vilka skillnader? Undersökningen visade att det verkligen fanns en del anmärkningsvärda skillnader mellan flickornas och pojkarnas könsideal, och en del av dessa kommer jag dela med mig av i den här artikeln. Men först en kort bakgrund som berättar om hur flickskolorna och pojkläroverken såg ut under perioden, och vilka ungdomar som gick i de olika skolorna.

Flickskolor under 1800-talet

Under 1800-talet exploderade antalet flickskolor i Sverige, trots tidens fördomar om flickors och kvinnors bristande fallenhet för studier (Kyle 1972; Nordström 1987). De allra flesta flickor som tog del av undervisningen på flickskolor kom från en privilegierad bakgrund. Det statliga understödet till flickskolorna var mycket knappt, och skolorna blev därför i hög grad beroende av avgifter. De som kunde betala avgifter för sina döttrars utbildning tillhörde alltså de övre samhällsskikten. Även pojkläroverken var under perioden till för ett privilegierat övre skikt i samhället(Florin & Johansson 1993). Det var dock ytterst få pojkar som gick i de högre läroverken och som tog studentexamen. År 1900 var det till exempel inte ens 1000 pojkar som tog studentexamen i hela landet. Flickskolorna var en i många avseenden feminiserad miljö – grundarna liksom föreståndarinnorna var ofta kvinnor, likaså de undervisande lärarna. Den undervisning som bedrevs påverkades förstås av elevsammansättningen och tidens syn på för flickor nödvändig utbildning. I flera avseenden blev pedagogiken på flickskolorna mer progressiv och nyttobetonad än vid de statliga pojkläroverkan. Om undervisningen i många flickskolor präglades av en progressiv pedagogik så var pojkarnas läroverksundervisning mer inriktad mot klassiska bildningsideal och realia – i språkundervisningen stod t.ex. glosor och grammatik mer i fokus än i flickskolorna, där det var språkets praktiska funktion som betonades (Nordström 1987).

Pojkläroverken avgörande för manlighetsfostran

Pojkläroverken spelade en avgörande roll såsom manlighetsfostrande långt in på 1900-talet. (Johansson 2000; Norlin 2010; Wennerholm 2005). Elevkulturen var hierarkisk och inslag av pennalism var vanliga. Förutom inslagen av ”kamratfostran” var lärarnas disciplinering av pojkarna omfattande. Aga var ett vanligt inslag, och både fysisk och psykisk misshandel förekom på pojkläroverken (Johansson & Florin 1996). Först 1927 genomfördes den reform som innebar att flickor fick tillträde till de statliga allmänna läroverken. Flickskolornas och pojkläroverkens stora skillnader i fråga om undervisning och kultur är en intressant bakgrund för min jämförande studie om skolungdomens könsideal. De källmaterial jag använt mig av i min avhandling är dels skoltidningar och dels studentskrivningar i ämnet svenska från både flick- och pojkskolor. Genom att analysera de stereotyper som ungdomarna använde sig av har jag kunnat beskriva skillnader och likheter i hur flickor och pojkar i olika skolformer konstruerade könsideal.

Tre kvinnotyper
Tre uppsalienska kvinnotyper

Bild nr 1 visar med all önskvärd tydlighet vad vi kan kalla könsstereotyper. Här finns tre definierade kvinnotyper – en studentska, en fackskolit, (d.v.s. en lärarinneelev vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala) och en uppvaktad dam på konditori. Såväl kropp och kläder som aktiviteterna de ägnar sig åt skiljer dem åt. Fackskoliten är bastant och förklädesklädd där hon står vid spisen och den hattbeklädda kondisdamen är uppslukad av sitt manliga sällskap. Om man tittar lite närmre på studentskan nere i hörnet slås man av det androgyna utseendet. Hon har flera attribut som skulle kunna klassas som manliga: hon är klädd i långbyxor, har kortklippt hår och röker cigarr. Kvinnor hade fått tillträde till universitetsutbildningar från 1870, så när teckningen tillkom år 1910 hade kvinnor kunnat studera i nästan 40 år, men bilden av studentskan som avvikande från tidens kvinnliga ideal är ändå kraftfull. Studentskan dyker i pojkarnas skoltidningar bara upp som karikatyrer. Det tidiga 1900-talet sammanfaller med kvinnans inträde på arbetsmarknaden, och vi skulle kunna se dessa stereotyper som ett sätt för pojkarna att förhålla sig till en ny kvinnoroll i samhället. Något riktigt hot förefaller de androgyna korthåriga kvinnorna dock inte vara, utan de är primärt några man gör sig lustig över. I studentskrivningar från 1927 är dock den emanciperade kvinnan just ett hot, särskilt i pojkarnas skrivningar. Bland de pojkar som skriver om kvinnorörelsen i Sverige finns ofta en påtaglig oro för vad kvinnoemancipationen skall föra med sig. En pojke skriver till exempel att:

Då kvinnan tränger sig in på mannens verksamhetsfält, blir konkurrensen där givetvis hårdare. Utsikterna till befordran och högre löner bli mindre och den ålder, vid vilken mannen kan ingå äktenskap, blir allt högre. Därigenom bli allt flera kvinnor tvingade att söka uppehälle på mannens verksamhetsområden och så blir konkurrensen där ännu hårdare. Äktenskapen avtaga i antal, prostitutionen ökas och nativiteten minskas. Om kvinnan i stället hölle sig på sin plats i hemmet, så kunde allt detta undvikas. Men det vill hon inte. Hon har fått för sig, att det är finare att sitta på ett kontor än att gifta sig (Renström 1928.)

Denna syn på den emanciperade kvinnan som ett hot mot samhället återkommer även i fler skrivningar av pojkar. I några av flickornas skrivningar i samma ämne finns också en oro för att kvinnoemancipationen ”gått för långt”. I flickornas skrivningar i samma ämne och från samma år uttrycks oro dock mest över att familj och hem ska försummas, och inte över att hela samhället skall förfalla. En flicka skriver till exempel att ”Men kvinnan glömma så lätt sin ursprungliga uppgift, att vara hemmets vårdarinna” (von Holst 1928). På det stora hela var dock flickorna mer positiva till kvinnans emancipation och inträde till såväl arbetsmarknad som högre utbildning. Flickornas mer positiva inställning till kvinnans emancipation och förändrade roll i samhället kom också till uttryck i hur de skrev om tänkbara framtida yrken. Jag har hittat exempel där flickor skriver om varandra som statsminister, som nobelpristagare, eller jägmästare.

Flickors utseende

De androgyna studentskorna blir särskilt intressanta om man ställer dem mot den stereotypt attraktiva kvinnan eller flickan. Utseendet betonades mycket av pojkarna i dikter och noveller som handlade om kärlek och romantiska relationer. Beskrivningarna av flickans utseende var mycket detaljerade och skildringarna av hennes hår var särskilt noggranna. Och i mitt material kan man faktiskt se en tydlig koppling mellan ideal och romantiserad kvinnlighet och långt hår. Kort hår på kvinnor förknippades med negativa stereotyper, som vi såg exempel på hos bilden av studentskan. På det stora hela definieras den ideala romantiserade kvinnan framför allt genom sitt fysiska utseende, vilket gör att hon i text efter text av pojkarna reduceras till kropp och yta. Gemensamt för många skildringar av en flickvän är också att hon beskrivs som väldigt späd. En pojke skriver till exempel så här om föremålet för hans beundran:

Då du dansar så lätt såsom vaggande säd.
Du är liv, du är lust, du är ändå så späd,
Att en fläkt skulle krossa dig, böja dig ned
Mot den smutsiga jord, som den lyckan har fått
Att få bära din sköna gestalt. (Tidskriften Concordia 1920)

Ibland skildras den späda kvinnligheten också som en kontrast till den kraftfulla manligheten, där kvinnan av olika skäl darrande lutar sig mot ett kraftfullt manligt bröst. I ungdomarnas texter är kvinnan alltså påtagligt underordnad mannen i fråga om fysiska förutsättningar, men hennes underlägsenhet kunde också betonas i texter som beskrev hennes behov av hjälp – av en man. I noveller och dikter finns flera exempel på kvinnor som till exempel svimmar eller är rädda, så att en man kan vara där och fånga upp eller bära henne. Intressant är att det bara är i pojkarnas tidningar som detta förekommer, i flicktidningarna är kvinnobilden mer nyanserad, och kvinnan reduceras inte till ett hjälplöst våp i lika hög grad som i pojkarnas tidningar.

Manliga stereotyper

Även i fråga om bilder av män och manligheter förekommer stereotyper. Och även om manlig kraftfullhet betonats i förhållande till kvinnlighet handlade det ofta om att lyfta fram faran med överdrifter. Överdrifter åt alla håll skulle undvikas, vilket illustreras av bild 2.

illustration-undervisningshistoria.se

Å ena sidan finns Plugghästen, som genom att ha näsan i böckerna försummar sin fysik, och å andra sidan har vi sportfånen som låter kroppsbyggandet och intresset för idrott gå till överdrift. Faran med sådana här överdrifter beskrivs av både flickor och pojkar, och kanske särskilt hos flickorna finns en oro över att pojkarna ägnar mindre tid åt sin fysik. En flicka skriver till exempel i sin studentskrivning år 1912 om att studerandet inte får gå till överdrift, och avslutar med att: ”Flit är nog bra, men för en harmonisk utveckling behöver man idrott som motvikt” (Casparson 1912). Men inte heller idrotten fick gå till överdrift, det var såväl flickor som pojkar överrens om. En pojke skriver om hur ”den ständiga kampen om att få första pris nedsätter idrottens goda inverkan på kroppen” (Liljefors 1915). Idealet var ett förkroppsligande av den gyllene medelvägen – en sund och stark kropp utan överdrifter åt något håll. I ett vidare perspektiv var detta viktigt för att kunna tjäna fosterlandet. Barnens och ungdomens fysiska fostran beskrevs som syftande till just det – att skapa en tillgång för fosterlandet. I en studentskrivning från 1920 skriver en pojke om vikten av att barnen fostras väl:

Sålunda ansas och omhuldas den lilla plantan, tills den en dag står där färdig, en ung smärt kvinna eller en kraftig, ung man; en medborgarinna som skall föda och fostra åt fäderneslandet dess söner och döttrar, eller en medborgare, som skall försvara det mot fiender (Ander 1909).

Kvinnan skulle alltså, enligt pojkarna, föda och fostra; och mannen skulle försvara.
Sport och idrott var viktiga medel för att fostra landets ungdom fysiskt, och både flickor och pojkar lyfter fram dess karaktärsdanande egenskaper. Pojkarna uppehåller sig dock inte så värst mycket vid flickors idrottsutövande, medan flickor gärna betonar att även deras idrottsutövande bidrar till fosterlandets utveckling, som den flicka som år 1915 menar att:

Kvinnors deltagande i sportslivet har haft till följd att den nutida kvinnan har en kraftigare kroppskonstitution är friskare och mera arbetsduglig vilket naturligtvis är av stor betydelse vid fostrandet av ett friskt och kraftigt släkte som med ära kan bära det svenska namnet vidare genom historien (Ericsson 1915).

Flickorna var alltså betydligt mer positiva till kvinnans nya emanciperade roll i samhället, medan pojkarna i högre grad klamrade sig fast vid ett reaktionärt 1800-talsideal och särskilt betonade mannen som överordnad kvinnan. På det här sättet kan man alltså se att ungdomar genom stereotyper och ideal upprätthåller en syn på kvinnligt och manligt, inte bara i fråga om utseende – utan kanske framför allt i fråga om beteende, och vad som ansågs vara tillåtet eller förväntat. Flickskolorna framträder i min undersökning som en mer tillåtande miljö, ett undantag där mer jämställda ideal kunde odlas. Den progressiva skolformen verkar alltså ha gynnat progressiva tankar hos eleverna medan det traditionellt manligt dominerade läroverket snarare befäste rigida uppfattningar om könen. Borgerlighetens döttrar strävade framåt; borgerlighetens söner sneglade bakåt.


Sara Backman Prytz sv mindre

Sara Backman Prytz, Uppsala, är gymnasielärare i svenska och historia, och fil. mag. i litteraturvetenskap. Sara disputerade 2014 på avhandlingen ”Borgerlighetens döttrar och söner. Kvinnliga och manliga ideal bland läroverksungdomar, ca. 1880−1930” vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet.


LITTERATUR

Backman Prytz, Sara (2014), Borgerlighetens döttrar och söner : kvinnliga och manliga ideal bland läroverksungdomar, ca. 1880-1930. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Florin, Christina & Johansson, Ulla (1993), ”Där de härliga lagrarna gro…” : kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914. Stockholm: Tiden.
Johansson, Ulla (2000), Normalitet, kön och klass : liv och lärande i svenska läroverk 1927-1960. Tavelsjö.
Johansson, Ulla & Florin, Christina (1996), ”Tre kulturer – tre historier : disciplinering i läroverk, flickskolor och folkskolor under 1800-talets senare hälft”, i Utbildningshistoria, 1996, s. 15-46.: Vol. 1996, s. 15–46. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria.
Kyle, Gunhild (1972), Svensk flickskola under 1800-talet. Göteborg: Kvinnohistoriskt arkiv.
Nordström, Marie (1987), Pojkskola, flickskola, samskola : samundervisningens utveckling i Sverige 1866-1962. Lund: Lund Univ. Press.
Norlin, Björn (2010), Bildning i skuggan av läroverket : bildningsaktivitet och kollektivt identitetsskapande i svenska gymnasistföreningar 1850-1914. Umeå: Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet.
Wennerholm, Staffan (2005), Framtidsskaparna : vetenskapens ungdomskultur vid svenska läroverk 1930-1970. Lund: Arkiv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *