MAGNUS HULTÉN
När naturvetenskapens historia i grundläggande utbildning skrivs så uppmärksammas framför allt kända vetenskapsmän. Dessa bidrog till att etablera en naturvetenskap för folket, Naturlära, som ämnet kallades i folkskolan. Vad som inte uppmärksammats är att även folkskollärare tidigt skrev läromedel i ämnet. Faktum är att de mot slutet av 1800-talet hade övertagit stafettpinnen från vetenskapsmännen. Och inte bara det, de hade även förändrat Naturläran i grunden. De förvetenskapligade innehållet, kan man säga, och det i dubbel bemärkelse.
För det första förändrade de framställningen av naturen så att naturvetenskapen blev mer synlig. Det var under 1800-talet som naturvetenskapen blev en specialiserad vetenskap. Medan vetenskapsmännen inte nämnvärt lät denna utveckling få inverkan på innehållet i läroböckerna, utan skrev på i en gammal tradition av nyttig kunskap – en tradition med rötter i 1700-talet och den typen av rön som förmedlades av Kungliga vetenskapsakademin – så såg folkskollärarna till att rensa ut i och förändra innehållet så att en mer modern och laboratoriebaserad naturvetenskap gavs plats.
För det andra så började folkskollärarna att formulera pedagogiska principer och grunder för hur en god lärobok skulle vara. Vetenskapsmännen som skrev hade, vad det verkar, inte reflekterat nämnvärt kring sådana principer.
Genom dessa båda strategier kunde folkskollärarna etablera sig som läromedelsförfattare samtidigt som de drog nytta av naturvetenskapens ökade status i samhället mot slutet av 1800-talet. De kunde visa och argumentera för att de innehade en särskild sorts kompetens, skild från vetenskapsmännens. De utvecklade med andra ord en expertis som profession, vilket bidrog till yrkets professionalisering.
Inom professionsforskning talar man om interprofessionella relationer i sammanhang som dessa, det vill säga att professioner ofta utvecklas i nära relation till andra och närliggande områdens expertis. Detta innebär även att de till delar kliver in på varandras revir och därmed kan komma att utmana varandras professionalitet. På så sätt kan man vad gäller folkskollärarna tala om en avprofessionalisering mot mitten av 1900-talet när vetenskapsmän i västvärlden ger sig in på det revir som lärarna etablerat på området. Det var Sputnik-chocken och rädslan för att öst hade tagit kommandot i vetenskapsracet som katalyserade denna utveckling. Vetenskapsmännen riktade kritik mot grundläggande naturvetenskap som de menade inte tillräckligt hade fört in den senaste vetenskapliga utvecklingen i skolan, och att detta var en delorsak till västvärldens kris på området i relation till öst. Genom flera läroplansprojekt bidrog vetenskapsmännen till att förändra naturvetenskapens inriktning i grundläggande utbildning och försvagade därmed den expertis lärare tidigare kunnat hävda på området.
NATURVETENSKAPENS FRAMVÄXT I SVERIGE
Naturvetenskapen fick sin första storhetstid i Sverige under 1700-talet. Den vann ett mycket starkt politiskt stöd samtidigt som Sverige placerade sig på den internationella vetenskapsarenan genom Carl von Linné och Anders Celsius. Sverige hade under denna period världsledande forskare inom nästan varje vetenskaplig disciplin (Frängsmyr 2004: 225ff).
Det var under 1700-talet som vetenskapsmännen började organisera sig. En mängd vetenskapliga sammanslutningar bidades. Mest framgångsrik blev Kungliga vetenskapsakademin som bildades av bland andra Linné 1739 (Kärnfeld 2000: 74ff. Frängsmyr 1989: 1ff). Syftet med akademins verksamhet var dock inte enbart att främja forskningen utan även, och kanske främst, att föra ut nyttiga rön som kunde leda till nationellt välstånd. Naturvetenskapen skulle användas i människans tjänst, menade bland andra Linné (Johannisson 1981: 122). Vetenskapsakademins viktigaste skrift blev almanackan, vilken förutom information om veckodagar och helger även rymde råd till nytta för framför allt bonden och lantbruket.
Gustav III:s tid som regent 1772–1792 innebar en tillbakagång för naturvetenskapens position till förmån för humanvetenskaperna. Samtidigt odlades en annan viktig förutsättning för den utveckling som slutligen kom att föra in naturvetenskapen i en allmän folkutbildning, nämligen idén om en utbildning för alla. Genom denna idé lades grunden för 1800-talets statliga folkutbildning och en breddad bildningssyn som även inkluderade naturvetenskaperna.
VETENSKAPSMÄNNENS LÄROMEDEL FÖR FOLKSKOLANS NATURLÄRA
Under 1800-talet får naturvetenskapen sin andra storhetstid i Sverige, ett resultat av specialisering. Utvecklingen drevs av Kungliga vetenskapsakademin, främst under Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) tid som akademins ständige sekreterare 1819–1848 (Kärnfelt 2000: 97ff, 102ff; Sörbom 1972: 107). Dess verksamhet försköts från spridning av nyttiga och för allmänheten viktiga rön mot en högvetenskaplig inriktning där den specialiserade vetenskapen med dess krav på fackspråk lyftes fram. Fackspråket var dock per definition inte tillgängligt för allmänheten, varför denna utveckling öppnade för en mer självständig populärvetenskaplig genre, en genre som 1800-talets läroböcker kan sägas tillhöra (Kärnfelt 2000: 117ff, 290f; jämför Lightman 2007: 13, 17).
En av de som låg bakom 1800-talets våg av naturvetenskaplig populärvetenskap var förläggaren Zacharias Haeggström (1787–1869). 1828 gav Haeggström ut den första läroboken i naturlära ämnad för folkutbildningen, Johan Georg Hoffmans Populära naturkunnighet, en tysk lärobok som han själv hade översatt. Det går inte att ta miste på hans entusiasm för ämnet kring dess potentiella betydelse för folket. I förordet framförde han bland annat förhoppningen att boken skulle bidra till att folket ”genom kunskapernas och bildningens omwäg, åter komma till harmoni med sig sjelf och werlden” (Hoffmann 1828: II).
Läroboken hade sakgranskats av botanisten och provinsialläkaren Carl Johan Harman (1790–1849). Förutom smärre omarbetningar av de botaniska delarna hade Hartman lagt till en sundhetslära på sju sidor. Till andra upplagan gjorde Hartman en mer omfattande genomgång av boken, så pass att Hartman själv kom att anges som författare till läroboken (Hartman 1836: IVf).
Hartman var troligen den förste naturvetenskapsmannen att medverka till att skriva läroböcker för folkskolan. Men även om Haeggström berömde Hartman i brev för dennes ”stora kraft att säga mycket i få ord” (Franzén 1971: 296) så låg Hartmans engagemang i den mer renodlade botaniken. Första upplagan av hans Handbok i Skandinaviens flora utkom 1820 och den ”kom att bli flera generationer sv[enska] botanisters bibel” (Ibid.: 296). Det skulle dröja till 1852 innan en annan naturvetenskapsman, Nils Johan Berlin (1812-1891), på allvar engagerade sig i att skriva läroböcker för folkskolan.
Berlin var lärjunge till Jöns Jacob Berzelius. Han innehade ett flertal professurer, var från 1844 medlem i Kungliga vetenskapsakademin, rektor för Lunds universitet ett par år i mitten av 1850-talet och generaldirektör för sundhetskollegiet (Mörner 1909). Berlin blev med andra ord en mycket framgångsrik vetenskapsman.
Hans Läsebok i Naturläran och Lärobok i naturläran har framhållits som en katalysator för Naturlärans genomslag i folkskolan. De första upplagorna vann pris i en tävling som riksdagen hade utlyst i syfte att förbättra läromedelssituationen för folkskolan. Detta faktum bidrog sannolikt till läroböckernas genomslag. Den första upplagan av läroboken utkom 1852 och omfattade 180 sidor och 60 träsnitt (Berlin 1852). 1913, 22 år efter Berlins död, utkom den i sin femtonde upplaga (Berlin 1913). Läseboken var betydligt mer omfattande. Sjunde upplagan från 1871 var på 478 sidor och innehöll 137 träsnitt (Berlin 1871). Berlins lärobok kom i ständigt nya upplagor och trycktes i cirka 400 000 exemplar, läseboken i cirka 150 000 exemplar.
Den enorma framgången för Berlins läroböcker är omvittnad i folkskoleinspektörernas berättelser. I de första berättelserna för åren 1861–1863 var det få av inspektörerna som skrev något om ämnet Naturlära och när det nämndes var det oklart om lärobok hade förekommit. Men när någon lärobok nämndes var det Berlins och förekom den inte så förordades den. Inspektörerna bidrog alltså till att läroboken spreds. Berlins lärobok verkar även ha banat vägen för den inhemska läromedelsproduktionen. Efter att de utkom minskade de tyska översättningarnas ställning på marknaden för att ganska snart försvinna helt.
Riktigt vad det var som fick Berlin att fatta pennan och lämna in sina bidrag till läromedelstävlingen är svårt att säga, stora delar av hans brevsamling är noterad som försvunnen. Vad vi vet är att vetenskapsmän under 1840-talet, alltså det decennium som föregick Berlins läromedel, argumenterade för att naturvetenskapen skulle bli en del av folkbildningen. Inte minst utmärkte sig Ørsted och Agardhs uttalanden vid de nordiska naturforskarmötena (Ørsted, H. C. 1849: 29; Agardh 1849: 38). Men när man försöker finna mer konkreta spår än så, det vill säga där vetenskapsmännen uttalade sig om varför de skrev läroböcker, slås man av hur tyst det är. Läromedelsskrivandet var inget de skröt med eller diskuterade i brev till kollegor att döma av bevarade brev jag gått igenom från Hartman och Berlin.
Även om vi inte vet något om hur Berlin såg på sitt läromedelsskrivande så vet vi desto mer om mottagandet av hans läroböcker. I Kungliga vetenskapsakademins arkiv finns exempelvis ett brev från en A Grafström till Berlin som berör detta. Grafström var troligtvis kyrkoman och ansvarig för folkskolor i trakterna kring Umeå. I brevet, daterat den 30 juli 1853, tackar Grafström för de exemplar av Berlins läroböcker som han fått varpå han ”lyckönskar Herr professorn att hafva riktat vår litteratur med dessa mästerstycken.” Grafström berömmer vidare Berlin för att med ett ”enkelt, rent och lättfattligt språk (utan alla slags pjoller, hvari många fallit, som velat skrifva för folket) hafva framställt naturvetenskapens stora och betydelsefulla läror. Flera ställen i Läseboken äro just genom sin enkelhet rent af sublima.” (brev till Berlin N J, KVA). Grafström beskriver vidare de försakelser han menade att Berlin måste gjort för att kunna skriva sina läroböcker, och som han menade var mycket större än i andra skolämnen: ”Icke endast det vetenskapliga språket måste lemnas, utan äfven ur vetenskapens rika förråd en ständig utgallring, en sofring företagas, hvarvid dock icke något vigtigt eller stort får förbigås.” Att vara både vetenskapsman och populärförfattare var inte en helt lätt uppgift. Att skriva läroböcker må ha givit såväl inkomst som erkännande bland folket, men i en tid då naturvetenskapen började nå framsteg och erkännande i samhället var läromedelsskrivandet ingen genväg till framgång i vetenskapen, tvärt om, det kunde faktiskt hota din ställning inom vetenskapen (Gieryn 1999).
FOLKSKOLLÄRARNA ETABLERAR SIG PÅ LÄROMEDELSMARKNADEN
De vetenskapsmän som skrev läroböcker för folkskolan under början och mitten av 1800-talet fick beröm för att skriva väl. Hartman för sin ”stora kraft att säga mycket i få ord” (Franzén 1971: 296). Och Berlin för att ”hafva riktat vår litteratur med dessa mästerstycken” och för sina texters ”lättfattlighet” (brev till Berlin N J, KVA). De kvaliteter som lyftes fram var alltså främst av litterär och allmänpedagogisk art. Det var inte dessa kvaliteter som folkskollärarna framhöll när de skulle etablera sig som experter på att skriva läroböcker i Naturlära.
Den lärobok som mer än någon annan definierar folkskollärarnas intåg på läromedelsarenan är Lärobok i naturkunnighet av folkskollärarna Hjalmar Berg (1859–1953) och Anders Lindén (1853–1925). Till skillnad från Berlin hade Berg och Lindén växt upp med folkskolan. De var båda lärare vid Stockholms folkskolor och hade en grundutbildning från folkskoleseminariet. Första upplagan, skriven på uppmaning av förlaget P. A. Norstedt & söner, gavs ut 1889 och nådde med tiden närmast monopolställning (Bruce 1940: 458). På 1940-talet firade Norstedts att Berg och Lindéns läroböcker sålts i över två miljoner exemplar, något som få läroböcker i den svenska historien kommer i närheten av.
Berg och Lindén hade genomfört en läromedelsgranskning i mitten av 1880-talet på uppdrag av Stockholms folkskollärareförening (Berg m.fl.: 1886). Deras omdöme om pionjären Berlins lärobok hade varit kritiskt (Ibid.: 20–25). Utöver några få positiva och allmänna kommentarer om stilen och den vetenskapliga tillförlitligheten handlade merparten av deras omdöme om brister: bristen på organiserande principer för framställningen av innehållet, felaktigt urval av innehåll, avsaknad av pedagogiskt framställningssätt, sakfel, språkfel och så vidare (Ibid.: 23f). Berlins lärobok kom med tiden att bli symbolen för den tid då ämnet inte hade anpassats för folkskolan, vilket säger mer om folkskollärarnas strategi att positionera sig som mer lämpade för skrivande av läroböcker än vetenskapsmännen, än det faktiska innehållet vilket mycket väl kan karaktäriseras som anpassat och relevant för barn.
Genom läromedelsgranskningen lade Berg och Lindén en god grund för sitt eget skrivande. Svagheter och styrkor i läroböcker belystes samtidigt som riktlinjer utfärdades för hur framtida läroböcker borde utformas. Deras huvudtes var att man vid urval av innehållet framförallt skulle beakta “hvad som är för undervisningens mål, d.v.s. barnets bildning […] och således icke uteslutande eller ens hufvudsakligen fästa sig vid hvad som i rent vetenskapligt hänseende kan vara mer eller mindre betydelsefullt.” (Ibid.: 8).
Berg och Lindéns lärobok recenserades 1889 i Svensk läraretidning och beskrevs där som ”ett bestämt framsteg på folkskolelärobokslitteraturens område” (Nelander 1889: 198). Enda kritiken var att läroboken var alltför omfångsrik för folkskolan.
Läroboken utmärkte sig på många sätt gentemot föregångarna, bland annat vad gäller sakgranskningen som hade utförts av inte mindre än tre professorer, två doktorer och två lektorer. Aldrig hade en lärobok för folkskolan sakgranskats utförligare. Det normala vid denna tid var en eller två sakgranskare. Man kan bakom detta ana naturvetenskapens specialisering, som alltså gjorde att en enskild vetenskapsman inte längre hade kompetens att på egen hand granska allt innehåll i en lärobok för folkskolan. En utveckling som onekligen borde gynnat folkskollärarna då det troligen bidrog till att göra steget till att skriva en lärobok för folkskolan större för vetenskapsmännen, medvetna om att det som var grunden för deras expertis, specialiseringen, samtidigt gjorde dem mindre lämpade för en popularisering som spände över hela naturvetenskapens område.
Samarbetet med vetenskapsmännen lyftes fram i recensionen i Svensk lärartidning: ”Arbetet har således tillkommit genom samverkan mellan målsmän för å ena sidan vetenskapen och å den andra för undervisningskonsten.” Detta var den väg man måste gå, fortsatte recensenten, ”särskildt i fråga om naturkunskapen, hvars fält snart sagdt är omätligt”. Argumentet för detta löd som följer:
Vetenskapsmannen af facket kan ej gerna ega de specialerfarenheter och de insigter, hvilka allenast sätta i stånd att författa goda skolböcker, och läraren kan ännu mindre vara i besittning af den fackbildning, hvilken ensam kan förläna innehållet full tillförlitlighet och korrekthet. Men genom samarbete mellan de båda sidornas målsmän bör såväl det ena som det andra kunna ernås (Ibid.: 197).
I citatet beskrivs å ena sidan pedagogen, det vill säga folkskolläraren, å andra sidan vetenskapsmannen, som nödvändiga byggstenar i skapandet av en god lärobok i Naturlära. Samtidigt markerades gränsen mellan de båda yrkesgruppernas kompetens. Hela recensionen kan ses som ett led i att formulera folkskollärarnas kompetens i relation till vetenskapsmännens.
Det är viktigt att poängtera att folkskollärarna inte tog avstånd från naturvetenskapen, snarare tvärt om, de gjorde sig snarast till vad vetenskapshistorikern Sven Widmalm kallat vetenskapsbärare, dvs. en professionell grupp – dock inte vetenskapsmän – som på olika sätt förde ut eller använde naturvetenskaplig kunskap i samhället (Widmalm 1999: 11). Folkskollärare verksamma inom Naturlära kunde på så sätt utnyttja den status naturvetenskapen började vinna i Sverige och västvärlden mot slutet av 1900-talet. De gjorde sig till naturvetenskapens apostlar och bidrog därmed till att ytterligare stärka naturvetenskapens kulturella status i samhället (Eriksson 1978: 203). Hela denna utveckling innebar att läroböckerna blev mer naturvetenskapliga och mer abstrakta jämfört med de som vetenskapsmän som Berlin skrivit. En modern naturvetenskap fördes in, en naturvetenskap som framställdes som grunden för teknisk utveckling och framsteg. Avsnitt om teknologi, om hantverk och andra sysslor togs bort. Folkskollärarna medverkade även till att föra in den laboratoriebaserade utvecklingen som hade börjat nå framgång i kemi- och fysikvetenskaperna vid den här tiden (Kaiserfeld 1999).
SLUTKOMMENTAR
Den utveckling som beskrivits i denna text kan tyckas paradoxal utifrån dagens perspektiv där lärare får skulden för att naturvetenskapen i skolan är omodern. Samtidigt var den vetenskapliga aspekten av läroböckernas innehåll problematisk för folkskollärarna, den bidrog till att de hade svårt att avgränsa sin professionella kunskap i relation till vetenskapsmännen. Berg och Lindén fick känna på flera påhopp från vetenskapsmän som kritiserade deras läroböcker för att det inte var tillräckligt vetenskapligt korrekta. Och i mitten av 1900-talet, i kölvattnen av efterkrigstidens vetenskapskrig, så kom lärarnas kompetens i relation till naturvetenskapen i grundläggande utbildning att på allvar ifrågasättas av vetenskapsmän, vilket samtidigt innebar ett angrepp på lärarnas professionalitet. Västvärlden tycktes släpa efter i vetenskaplig spets och skolan fick ta smällen.
Flera läroplansprojekt initierades under efterkrigstiden, framför allt i USA. De drevs inte sällan av framstående vetenskapsmän. Exempel på sådana projekt är Physical Science Study Committee (PSSC) och Biological Sciences Curriculum Study (BSCS). Genom projekten förändrades naturvetenskapen i skolan i grunden. Dock, man ska inte tolka det som att innehållet blev mer korrekt genom detta, utan det måste ses som vetenskapsmännens strategi att positionera sig som mer lämpade att formulera innehållet i skolans naturvetenskap. Exempelvis har John Rudolph hävdat att den naturvetenskap som vetenskapsmännen skapade för skolan genom efterkrigstidens stora läroplansprojekt gav en idealbild av naturvetenskaplig verksamhet och kunskap, en idealbild som bidrog till att ytterligare stärka naturvetenskapens ställning i samhället som sann och expertgrundad kunskap (Rudolph 2002).
En annan grupp som kom att konkurrera med folkskollärarna under 1900-talet om hur naturvetenskapen skulle framställas var läroverkslärarna. Det var deras läromedel som blev mönsterbildande för högstadiet i den nya grundskolan. Dessutom var det så att läroverkslärarna framför allt såg sig som fysiker, kemister och biologer, snarare än lärare (Florin & Johansson 1993: 154ff). Även detta bidrog till att försvaga den expertis som lärarna byggt upp i relation till naturvetenskap i folkskolan, och därmed bidrog det till en avprofessionalisering av läraryrket.
/ MAGNUS HULTÉN
Magnus Hultén är universitetslektor i teknikens didaktik vid Linköpings universitet.Huvudsakligt forskningsintresse är läroplansteori och läroplanshistoria med inriktning mot naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola. Leder det av vetenskapsrådet finansierade projektet “Elever på gränsen: Kunskapens organisering, likvärdighet och eleverslärande i ett kriteriebaserat betygssystem, en utvärdering av reformerna1994 och 2011 med fokus på gränserna IG/G och Fx/E”.
Referenser:
Otryckta källor
Carolina Redivivas handskriftsamling (CR): Brev till L F Svanberg, Brev från Nils Johan Berlin, 40-61; Brev till Carl Johan Hartman.
Kungliga bibliotekets handskifter (KB): Bref till N. M. Lindh (Abr. Bohlin), volym 4 (C-E); Ur Bref till N. M. Lindh (Abr. Bohlin), volym 6 (Hæ-He); Brev till P A Wallmark, volym 9, H-HE (Ep. V. 4:9); Brev till Sophie Hyltén-Cavallius från fadern Zacharias Haeggström. 11 stycken. 1847-1868. L. 26:2 l; 52 brev från Zacharias Haeggström till svärsonen G. O. H-C. 1845–1869.
Kungliga vetenskapsakademins arkiv (KVA): Brev till och från Nils Johan Berlin; Brev till och från Carl Johan Hartman.
Riksarkivet (RA): Släkten Bergs från Fellingsbro arkiv: Volym E 9673 – Brev till Fritjuv Berg – Brev från Hjalmar Berg.
Övriga tryckta källor och litteratur
Agardh, C. A. (1849). Förslag till utgifvandet af en populärt vetenskaplig tidskrift för alle de tre Nordiska rikena. I: Förhandlinger ved de skandinaviske Naturforskeres femte Møde, der holdtes i Kiøbenhavn fra den 12te till den 17de Juli 1847. Kiøbenhavn: Gyldendalske Boghandling.
Berg, H., A. Lindén, A. Hübinette, G. Nilsson & O. Winslow (1886). Granskning af läroböcker i naturkunnighet för folkskolan verkstäld af komiterade utsedde af Stockholms Folkskollärareförening. Stockholm.
Berlin, N. J. (1852). Lärobok i naturläran för folkskolor och folkskollärare-seminarier, första upplagan. Lund: Gleerups.
Berlin, N. J. (1871). Läsebok i naturläran för Sweriges allmoge : med 137 trädsnitt, sjunde upplagan. Lund: Gleerups.
Berlin, N. J. (1913). Lärobok i naturlära för folkskolan : efter skolans nuvarande krav omarbetad av Sven Leonhard Törnquist, femtonde upplagan. Lund: Gleerups.
Bruce, N. O. (1940). Svenska folkskolans historia IV: Det svenska folkundervisningsväsendet 1900–1920. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Eriksson, G. (1978). Kartläggarna: naturvetenskapens tillväxt och tillämpningar i det industriella genombrottets Sverige 1870–1914. Umeå.
Florin, C. (1987). Kampen om katedern: feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Stockholm.
Florin, C. & U. Johansson (1993). “Där de härliga lagrarna gro…”: kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850–1914. Stockholm: Tiden.
Franzén, O. (1971). Hartman, Carl Johan. I: Grill, E. (red.): Svenskt bibliografiskt lexikon : Band 18 : Hallardt-Hammarlund, s. 295–297. Stockholm: P. A. Norstedt & söner.
Frängsmyr, T. (1989). Introduction. I: Frängsmyr, T. (red.): 250 Years of Science. Science in Sweden: The Royal Swedish Academy of Sciences 1739–1989. Canton, MA: Science History Publications.
Gieryn, T. F. (1999). Cultural boundaries of science : credibility on the line. Chicago, University of Chicago Press.
Hartman, C. J. (1836). Utkast till populär naturkunnighet : Ett försök till lärobok för de lägre undervisningsverken, första upplagan. Stockholm: Zacharias Haeggström.
Hoffmann, J. G. (1828). Johan Georg Hoffmanns Populära naturkunnighet. Stockholm: Zacharias Haeggström.
Johannisson, K. (1981). Naturvetenskap på reträtt. En diskussion om naturvetenskapens status under svenskt 1700-tal. Lychnos, s. 109–154.
Kaiserfeld, T. (1999). Laboratoriets didaktik: fysikern på läroverken i början av 1900-talet. I Widmalm, S. (red.). Vetenskapsbärarna: naturvetenskapen i det svenska samhället 1880-1950. Hedemora: Gidlunds.
Kaiserfeld, T. (2007). Den envetna differentieringen: Uppfostringskommissionens reformarbete 1724–1778. Lychnos, s. 199–235.
Kärnfelt, J. (2000). Mellan nytta och nöje : ett bidrag till populärvetenskapens historia i Sverige. Eslöv: Symposion.
Lightman, B. (2007). Victorian Popularizers of Science: Designing Nature for New Audiences. Chicago and London: The University of Chicago Press.
Nelander, M. (1889). Lärobok i naturkunnighet av Hjalmar Berg och Anders Lindén. Svensk läraretidning, 8.
Rudolph, J. L. (2002). Scientists in the Classroom: The Cold War Reconstruction of American Science Education. New York, Palgrave.
Sörbom, P. (1972). Läsning för folket: Studier i tidig svensk folkbildningshistoria. Stockholm: Norstedts förlag.
Widmalm, S. (1999) Introduktion. I Widmalm, S. (red.). Vetenskapsbärarna: naturvetenskapen i det svenska samhället 1880-1950. Hedemora: Gidlunds.
Ørsted, H. C. (1849). Tale ved Aabningen af den femte skandinaviske Naturskareforsamling. Af Conferentsraad H. C. Ørsted. I Förhandlinger ved de skandinaviske Naturforskeres femte Møde, der holdtes i Kiøbenhavn fra den 12te till den 17de Juli 1847. Kiøbenhavn.
[printfriendly]