AADU OTT
Skulle den här artikelns målsättning kunna beskrivas med hjälp av ovanstående citat?
Citatet har formulerats av professor Rolf Ekman. Jag har, med tillstånd av Rolf, använt citatet som rubrik på föreläsningar inom ramen för Chalmers samhällsorienterande kurser. Citatet associerar till Bohusläns historiska hällristningar och till den moderna hjärnforskning som bedrivs vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Citatet fångar lite av vår föränderliga tidsanda: tvånget att alltid befinna sig i ständig utveckling och förändring. Att alltid sträva efter det som kan skönjas bortom dagens kunnande. Att ständigt passera gränser mellan olika ämnesdiscipliner. Men att ändå bygga på ”etablerad kunskap och beprövad erfarenhet.”
Subjektivitet. En framställning av vetenskap har alltid en subjektiv sida, trots forskarnas förmenta objektivitet. Jag vill vara med i denna ”narrativ”. Jag vill försöka belysa skeenden i den ”stora globala världen” genom egna erfarenheter. Det är svårt, men utmanande, att med breda penseldrag beskriva några trender, från 1880-talets mitt till ungefär 1980-talets mitt, då vårt samhället har övergått från, ett lokalt jordbrukssamhälle till ett nationellt industrisamhälle. Samtidigt förändrades skolsystemet, från utbildning för en elit till massutbildning. Denna epok kallas ofta för ”modernismens tidsålder.”
Den följande tidsepoken, från c:a 1980 och framåt skiljer sig på avgörande sätt från den förra epoken. Den kan benämnas ”senmodernism”. Under denna epok avvecklades det lokala och nationella industrisamhället gradvis. Det ersatts med det teknikbaserade, globaliserade och digitaliserade informationssamhället.
Jag upplevde denna omvälvande förändring under de år som jag bodde i textilstaden Borås. De stora fabrikerna Algots, Eiser och Konstsilke, med sina stora skaror av arbetare, utgör numera blott ett minne. Istället utvecklades Borås Högskola. De stora fabrikerna ersattes av en uppsjö av små företag inom olika områden, inte minst i form av postordersföretag, inriktade på såväl lokal som global marknad.
På 1950-talet var jag elev på Högre Allmänna Läroverket i Borås. Vi var något fler än ett hundratal elever som tog studenten år 1959. År 2019 hade denna siffra vuxit kraftigt. Vid 60-årsjubiléet av vår studentexamen, förevisade rektorn många förändringar som skett på Bäckängsskolan, som läroverket hade döpts om till. Vi imponerades av de förnyelser som hade skett. Naturligtvis fanns en del av de klassiska klassrummen kvar. De utgjorde ett arv från den utbildning som, en gång, syftade på att tillgodose industrins behov av disciplinerade och utbildade arbetare. Vi fann att studierna numera, i många ämnen, organiserades och genomfördes i mindre grupper, i speciella grupprum eller i biblioteket.
Äggkartong eller rörlig mosaik
Som teoretiker inom utbildningsvetenskap, skulle jag förmoda att skolans ledning, mer eller mindre omedvetet, föreföll anknyta till vissa teorier för lärande. Det var teorier som författaren och didaktikern Andy Hargreaves hade fört fram i boken ”Läraren i det postmoderna samhället.” (Jag skulle dock vilja ersätta ordet postmodern med det för denna artikel mer adekvata ordet senmodern). Eller var det bara en följd av tidsandan?
Hargreaves framhåller att klassrummen, i den skolform som utvecklades, under den industriella epoken för att tillgodose Industrisamhällets behov, kunde beskrivas med metaforen ”äggkartong”. Det betydde att eleverna satt i raka rader i sina bänkar så som äggen ligger i sin kartong. Eleverna fullgjorde samma uppgifter samtidigt under ledning av den auktoritäre läraren i sin upphöjda kateder. Läroboken innehöll lärstoffet och läroplanen föreskrev målen för undervisningen. Prov och tester syftade till att eleverna skulle kunna återge lärostoffet så noga som möjligt. Den lärande elevens roll var att vara konsument av den information som förmedlades.
Känns det igen idag? Skulle skolans, mångomvittnade problem. kunna åtgärdas genom återgång till forna tiders klassrum?
Motsats var, enligt Hargreaves, den senmoderna epokens metafor för lärande: ”den rörliga mosaiken”. Enligt den tankefiguren betonas att eleverna istället skulle arbeta på ett undersökande arbetssätt i team, som tillsammans, i demokratisk anda, löste en given uppgift. Det är en arbetsmetod som närmar sig de kreativa företagarnas och forskarnas arbetssätt. Samtidigt omvandlades eleven från att vara konsument av information till att vara aktiv och kreativ producent av kunskap.
Naturligtvis kräver det nya arbetssättet förändring av såväl elevens som lärarens roller. Det ställs nya krav på båda gruppernas förmåga till samspel och samarbete. Det nya sättet att arbeta kräver också en undervisningskultur som utvecklas från den tidigare mer ”monologiska” förmedlingskulturen mot en ”dialogisk” kultur för lärande. Läraren måste i högre grad beakta elevens förkunskaper och bygga vidare på dem. Läraren deltar således aktivt i lärprocessen som medlärande.
Sociokulturella teorin för lärande
Lärarutbildningar utgår ofta i sin grundläggande teoretiska ansats från den sociokulturella teorin för lärande. Grundsten till denna teori lades på 1930 – talet av den ryske psykologen Lew Vygotskij (1896-1934). Teorin utgår från tre nyckelfaktorer: ”Eleven, dvs den lärande”, ”Omvärlden” och ”Medierande artefakter”. Eleven studerar Omvärlden med hjälp av de Medierande artefakterna, som utgör hens verktygslåda.
En svensk uttolkare av denna teoretiska ansats är professor Roger Säljö som i boken: ”Lärande – En introduktion till perspektiv och metaforer”, presenterar en översikt av pedagogikens utveckling under 1900-talet. Framställningen belyser viktiga drag i den sociokulturella teorin för lärande. Samtidigt beskriver Säljö något översiktligt den, enligt hans uppfattning, moderna hjärnforskningens begränsningar i pedagogiska sammanhang. Säljös åsikt om neurodidaktik verkar vara att modern neurovetenskap främst bara kan bekräfta sådant som pedagoger redan känner till.
Den sociokulturella teoretiska ansatsen för lärande, har dock sin grund i en annan tidsålder. Trots kontinuerlig förnyelse och utveckling av den teoretiska bakgrunden, finns behov av utveckling för att anpassa teorin till vår tids utmaningar och möjligheter. Eleven i denna teori är en biologisk varelse som verkar i en social miljö och har en historisk och kulturell bakgrund. Modern hjärnforskning skulle här kunna bidra med kunskap om hur ”lärande på hjärnans villkor” skulle kunna optimera elevens lärande. Omvärlden är idag utsatt för en synnerligen dynamisk utveckling av såväl materiella som immateriella artefakter
Modern hjärnforskning
Modern hjärnforskning har möjlighet att tillföra utbildningsvetenskap viktiga bidrag. Hjärnan är det lärande organet och viss insikt i dess funktion kan utan tvekan berika den lärande Elevens förmåga till studier. Några viktiga fakta är exempelvis: Hjärnans plasticitet, det livslånga lärandet, insikt i hur olika minnen fungerar, hur neuronala nätverk byggs upp i hjärnan, nybildning av nervceller, neuroner, hur spegelneuroner fungerar, hur HPA – axeln fungerar, vad amygdala och hippocampus gör för nytta, hur priming fungerar, hur sömn bidrar till minnande etc…
Tio goda vanor är en tillämpning av resultat från hjärnforskning som Ulrika Ahlqvist och Linda Bellvik, på ett föredömligt sätt har gett en skolanpassad utprövning av på Kattegattgymnasiet i Halmstad. De redogör för dessa vanor i boken ”Låt din hjärna blomma. Hjärnberika alla dina sinnen. Dessa tio goda vanor innebär att bekta: Lämplig mat, Fysisk träning, Positiv tanke, Hantera stress, Lära nya saker, Att repetera, Omväxling, Att ta egna bealut, Vänner, Vikten av sömn.
Emotion som viktig aspekt av lärande diskuteras av Carl-Gerhard Gottfries och Sven-Olof Olsson. De har för skolbruk utvecklat, den aspekten i boken: ”Emotik. Emotionellt lärande i skolan. Deras tes är att den lärandes hjärna, metaforiskt , kan anses ha två ”hårddiskar”. Den ena hanterar kognitiva aspekter och den andra emotionella aspekter av lärostoffet. I skolan premieras utveckling av kognitiva aspekter. Författarna lägger fran förslag till en kurs som kompletterar denna aspekt med träning av emotionella förmågor.
Design & Didaktik.
Bortom Vygotskij är ett tema som Staffan Selander vid Stockholms universitet fördjupar sig i. Det är ett försök att utveckla och vidga den sociokulturella teorin för lärande. I boken ”Didaktik efter Vygotskij. Design för lärande” utvecklar Selander en intressant teoretisk ansats som han kallar för ”Designorienterad didaktik för lärande”.
Den historiska utgångspunkten för Selander är att avvecklingen av Industrisamhället som byggdes upp under den modernistiska eran, ersattes av det senmoderna informationssamhället på 1990 – talet. Under detta årtionde utvecklades, förutom IKT, (Informations och kommunikations teknik), också modern hjärnforskning. Den byggde på tekniken att kunna avbilda, i realtid, det som skedde i en lärande hjärna med magnetkamera, fMRI (Functional Magnetic Resonance Imaging).
Vad är det som kännetecknar ”Designorienterad didaktik för lärande?” Om vi dekonstruerar satsen så finner vi flera ord vars betydelse, i det här sammanhanget, behöver utforskas: Ordet design för tanken till industridesign, som fokuserar på sambandet mellan form och funktion.
Egentligen syftar begreppet design på att skilja på ”tecken” för något. I detta fall på tecken för meningsfullhet och förändring eller innovation. Ordet didaktik betecknar i utbildningsläran att ifråga om undervisning svara på frågorna: Vad skall jag undervisa om? Hur skall jag genomföra undervisningen? Varför skall jag göra dessa val? Lärande medför egentligen möjlighet att kunna se tecken på förändring i en elevs beteende mellan två tidpunkter. Vi kan dock inte iaktta lärande genom att se in i någon elevs huvud. (Utan magnetkamera).
Distribuerad kognition utgör ett centralt begrepp inom den sociokulturella teorin för lärande Med det menas att det i varje artefakt, föremål finns ett, av tidigare generationer, inbyggt tänkande, som en lärare kan nyttja i sin undervisning.
Den Digitala revolutionen inleddes på 1990 – talet. Den resulterade så småningom i tillgång till billiga och funktionella digitala hjälpmedel för allmänheten i form av lap-tops, tabletter och smarta mobiler. Dessa kom också till användning i våra skolor.
BYOT, bring your own technology, är ett nytt begrepp i skolsammanhang. Det betydde att elever kunde ha med sig en liten dator i form av sin egen mobil. Det innebar ett ”paradigmskifte” för den modernistiska skolan (äggkartongen). Lärarens och lärobokens kunskapsmonopol försvann. Med hjälp av Google kunde elever i sitt lärande få information från hela världen om det allra mesta. Här måste vi dock vara uppmärksamma på skillnaden mellan information och kunskap. Informationsflöden finns utanför oss, men det är vår hjärna som omvandlar information till kunskap. Kunskap behöver en mänsklig bärare. Kunskap finns i vår hjärna i form av elektrokemiska signaler mellan neuroner. Google kan visserligen ge svaren, men eleven måste själv kunna ställa frågorna.
Smarta mobiler för användning i undervisningen har både för och nackdelar.. Frågan diskuteras av Torbjörn Ott i hans doktorsavhandling: ”Mobile phones in schools. From disturbing objects to infrastructure for learning. Avhandlingens titel talar för sig själv.
Innovativ lärmiljö
År 2010 sammanställde en författargrupp som arbetade för OECDs undergrupp CERI (Centre for Educational Research and Innovation) bestående av redaktörerna Hanna Dunmont, David Istance och Francisco Benavides, antologin ””The Nature of Learning. Using Research to Inspire Practice.” I denna antologi belyste ett antal pedagoger frågan: ”Hur kan man designa lärmiljöer för att kunna utveckla förmågor och kompetenser för elever inför behoven under det 21:a århundradet: 21st Century Skills? Här sker en tankeförskjutning från undervisning som ”förmedling av fakta” till ”utveckling av förmågor”. Problemet är att i en snabbt föränderlig värld, är det ingen som med säkerhet vad framtiden kommer att innebära för behov av kunskaper.
OECD gruppens utvecklingsarbete konkretiserades i form av utvecklingen av en innovativ lärmiljö ILE, Innovative Learning Environment. Begreppet ILE innebär en lärmiljö där sju villkor för lärande måste vara uppfyllda: 1. Eleven är den centrala och aktiva aktören. 2. Elevens lärande skall kännetecknas av att vara konstruktivt, kontextuellt och funktionellt. 3. Elevens förföreställningar och levnadsöde skall beaktas. 4. Lärande skall bygga på kognition, emotion och motivation. 5. Lärande skall kontinuerligt fördjupas. 6. Bron mellan undervisning och lärande skall utgöras av formativ utvärdering. 7. Eleven lärande skall vara ”sömlöst” dvs formellt lärande i skolan skall samverk med informellt lärande utanför skolan.
Selander sammanfattar på (sidorna 179-180) sitt budskap som på många punkter överensstämmer med denna artikels tema: …Designorienterat lärande är därför, i djupare mening ett demokratiskt förhållningssätt. Men designorienterat tänkande är emellertid även ett kunskapsorienterat förhållningssätt som bygger på:
Fantasi eller förmågan att föreställa sig något annat än det som är.
Tänkande och förmåga att analysera befintliga situatuoner och förhållningssätt.
Episteme eller kunskap (som är aktuell, välgrundad och relevant).
Fronesis eller visdom och omdöme samt erfarenheter som sträcker sig utanför en given kontext.
Techne eller förmågan att tillämpa sina kunskaper i olika, konkreta sammanhang.
Kommunikativ förmåga att samtala med berörda parter.
Den designorienterade didaktiken för lärande syftar således till att vidga tankesfären för elever och lärare. Syftet är att de i samarbete med varandra skulle kunna nyttja den digitala teknologins möjligheter för att låta elever skapa sina personliga lärmiljöer.
Den här artikelns bidrag är att visa hur man kan väva in modern hjärnforskning och digital teknologi med den klassiska sociokulturella teorin för lärande till en funktionell didaktiska väv.
Stort Tack riktar jag till alla medlemmar i Styrelsen för Neuroforum som genom diskussioner på våra seminarier skapat grunderna till denna artikel.
Aadu Ott, gick hastigt bort i början av 2020. Han var professor i ämnesdidaktik vid Göteborgs Universitet, docent i fysik, forskare och lärare på Lärarhögskolor med speciellt intresse för neurodidaktik. Aadu har även arbetat med utveckling av Science Centers runt om i världen; författare till flera böcker om pedagogik och neurodidaktik. En sann forskare med briljant intellekt och stor, ödmjuk personlighet, som brydde sig om sina medmänniskor, med stort intresse för förutsättningar för ett livslångt lärande. Vi som lärde känna honom under åren kommer att minnas Aadu Ott med värme och tacksamhet.
LITTERATUR
Ahlqvist, Ulrika & Bellvik, Linda. (2017): Låt din hjärna blomma. Hjärnberika alla dina sinnen. Hjärnberikad AB.
Dumont, Hanna, Istance, David & Benavides, Francisco (Eds.). (2010): The Nature of Learning. Using Research to Inspire Practice. OECD/CERI.
Gottfries, Carl-Gerhard & Olsson, Sven-Olof. (2017): Emotik – Emotionellt lärande i skolan. Bookst on Demand.
Hargreaves, Andy. (2011). Läraren i det postmoderna samhället. Studentlitteratur.
Ott, Toebjörn. (2017): Mobile phones in school. From disturbing objects to infrastructure for learning. Ph.D. thesis. Dept. Of Appl. IKT. University of Gothenburg.
Selander, Staffan.(2017). Didaktik efter Vygotkij. Design för lärande. Liber.
Säljö, Roger. (2019). Lärande. En introduktion till perspektiv och metaforer. Gleerups.