Emma Laurin

 

 

 

År 2013 demonstrerade en grupp föräldrar och barn utanför stadshuset i Stockholm mot plötsliga ekonomiska neddragningar på barnens skolor. Barnen gick på små fristående skolor, så kallade resursskolor, som specialiserat sig på barn med ADHD, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser. Stockholms utbildningsnämnd hade upptäckt att budgetposten för resursskolorna rusat i höjden och agerade därefter snabbt för att stävja kostnaderna.

Trots att särskiljning av elever i behov av särskilt stöd i specifika skolor ansågs tillhöra det förgångna, och inkludering av sådana elever i vanliga skolor var den dominerande hållningen, var utbudet av fristående resursskolor i Stockholm stort. I Stockholms län fanns det 32 fristående resursskolor varav 22 låg i Stockholms stad. Det kan jämföras med Malmö och Göteborg där det endast fanns en respektive två fristående resursskolor. Varken nationella eller lokala beslutsfattare hade dock ägnat de fristående resursskolorna i Stockholm särskilt mycket intresse innan år 2013.

Hur kommer det sig att ett utbud av fristående resursskolor – en specifik nisch inom Stockholms skolmarknad – utvecklats i det dolda trots inkluderingsambitionerna? I den här artikeln analyseras utvecklingen av nischen med fristående resursskolor i Stockholm. Texten baseras på en delstudie i min avhandling (2021) Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm, och på forskning inom projektet Integreringens förutsättningar: En historisk institutionell analys av integreringsparadigmets framväxt i Sverige.[1]

Den kommunala resursskolan lägger grunden för de fristående resursskolorna
Den kommunala skolverksamheten S:t Örjans skolor spelar en huvudroll i utvecklingen av de fristående resursskolorna i Stockholm. S:t Örjans skolor etablerades 1968 och verksamheten, som kan beskrivas som en kommunal resursskola, specialiserade sig på att ta emot elever som vanliga grundskolor inte kunde ta hand om. Vilka och hur många elever S:t Örjans skolor tog emot varierade över tid. På 1960-talet var målgruppen elever med ”anpassningssvårigheter”. Senare skapades inriktningar för syn, hörsel och läsning. Från och med 1990-talet startades alltfler klasser för elever med neuropsykiatriska diagnoser.

S:t Örjans skolor präglades inte bara av en föränderlig elevsammansättning, utan också av att man organiserade och styrde verksamheten på skilda sätt. På 1990-talet fick marknadstänkande starkt genomslag och S:t Örjans skolor blev en intäktsfinansierad verksamhet. S:t Örjans skolor drevs alltjämt i kommunal regi, men baserade sin ekonomi på att sälja elevplatser för elever med skolsvårigheter till grundskolor i staden. Ytterligare ett led i marknadiseringen var avknoppning, som gick ut på att personal i kommunal verksamhet fick köpa den verksamhet de arbetade i för att driva den vidare i privat regi. Flera delar av S:t Örjans skolor avknoppades på detta sätt och övergick därmed från att vara kommunal resursskoleverksamhet till att bli fristående resursskolor.

I retrospektiv kan vi se att kommunala S:t Örjans skolor lade grunden för utbudet av de fristående resursskolorna. Tack vare S:t Örjans skolor fanns ju redan en skolverksamhet som var inriktad på elever med neuropsykiatriska diagnoser. Eftersom verksamheten hade blivit intäktsfinansierad, hade vanliga grundskolor upparbetat en vana av att köpa platser till elever de inte kunde ta hand om.

Marknadisering ackompanjerad av inkluderingsambitioner
Samtidigt som ett utbud av fristående resursskolor utvecklades i Stockholm reducerades den kommunala resursskoleverksamheten. Under perioden 2007–2012 minskades verksamheten i S:t Örjans skolor för att till slut avvecklas helt. I underlaget till nedläggningsbeslutet framgår att ett huvudskäl till nedläggningen var hållningen att elever i behov av särskilt stöd borde inkluderas i vanliga grundskolor. I samband med att S:t Örjans skolor lades ned omorganiserades delar av verksamheten till mindre undervisningsgrupper, så kallade CSI-grupper. Söktrycket till de kommunala CSI-grupperna var högt, men antalet elevplatser utökades inte eftersom ambitionen var att så många elever som möjligt skulle inkluderas.

Utbildningsförvaltningen drev två större utvecklingsprojekt om inkludering i Stockholms skolor: ”Bostonprojektet” och ”Inkluderande lärmiljöer”. Projekten belyser att intresset för inkludering var starkt och att utbildningsförvaltningens arbete för inkludering var influerat av aktörer på det vetenskapliga fältet. ”Bostonprojektet” drevs i samarbete med Harvard University under perioden 2009–2013. Projektet syftade till att ”öka alla elevers måluppfyllelse genom lära av skolor i Boston som arbetar aktivt med inkludering och genom föreläsningar på Harvard University. ”Inkluderande lärmiljöer”, vars syfte var att ”främja utvecklingen av sådana, genomfördes i samarbete med forskningsinstitutet Ifous och Malmö högskola perioden 2012–2015.

Utöver influenser från det vetenskapliga fältet kan utbildningsförvaltningens inkluderingsambitioner hänföras till den nationella skolpolitiken och byråkratin. Skolinspektionen tolkade det som att inkludering förordades i skollagen och menade därför att kommunala resursskolor borde läggas ned. Skolinspektionen drev frågan om nedläggning av kommunala resursskolor hårt. Kommuner som inte följde inspektionens påbud hotades med vite.

Paradoxalt nog tillät Skolinspektionen samtidigt de fristående resursskolorna. Tolkningen av skollagen innebar förvisso att elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas, men skollagen stipulerade också att just fristående skolor hade rätt att specialisera sig på elever i behov av särskilt stöd. Privata aktörer kunde därmed driva fristående resursskolor på tvärs med inkluderingstanken, men med Skolinspektionens goda minne.

Ett allt större utbud av fristående resursskolor
Eftersom kommunen ville främja inkludering av elever i behov av särskilt stöd i vanliga skolor, begränsade man antalet platser i de kommunala CSI-grupperna. Den rektor som ville flytta en elev med skolsvårigheter från sin grundskola fick vända sig till någon av de fristående resursskolorna. Inkluderingen, som ju syftade till att elever i behov av särskilt stöd skulle gå i vanliga skolor, skapade alltså ett söktryck till fristående resursskolor.

Antalet elever i fristående resursskolor ökade markant efter en omläggning av antagnings- och finansieringssystemet år 2010. Omläggningen föranleddes av kritik från Skolinspektionen. Innan år 2010 kunde rektorer på grundskolor i Stockholm, i den mån de ansåg sig ha råd, köpa skolplatser till elever i fristående resursskolor. Skolinspektionen menade att elevplatserna i de fristående resursskolorna istället borde bekostas av centrala utbildningsförvaltningen i Stockholm. När denna tog kostnaden för skolplatserna i de fristående resursskolorna, istället för rektorerna på elevernas ordinarie skolor, hade rektorerna inte längre några ekonomiska incitament att ha svåra elever kvar på sina skolor.

Enligt Skolinspektionen borde också de fristående resursskolorna omfattas av skolvalfrihetsreformen och det var alltså föräldrar, och inte rektorer, som skulle ansöka om plats till barnen i de fristående resursskolorna. Många föräldrar ville, eller kände sig tvingade på grund av barnens svåra skolsituation, söka plats till sina barn i fristående resursskolor. Trycket på dessa blev snabbt stort och trots att de tog in fler och fler elever växte köerna.

Omläggningen till skolval för föräldrar och att den centrala utbildningsförvaltningen betalade för platserna i de fristående resursskolorna, innebar att resursskolorna kommit att bli en potentiellt lukrativ verksamhet. Det indikeras åtminstone av förändrade ägarförhållanden av de fristående resursskolorna. De första av dessa var tidigare kommunala avknoppade verksamheter. Därefter startades fristående resursskolor av föräldrar till barn med särskilda behov och av personer med anknytning till skolan, såsom rektorer och specialpedagoger. Från år 2010 klev nya typer av aktörer in på området. Större företagskoncerner och riskkapitalbolag både grundade och köpte upp fristående resursskolor.

Kampen om de fristående resursskolornas existens
År 2012 stod det klart för utbildningsnämnden i Stockholm att kostnaden för de fristående resursskolorna skjutit i höjden. Kostnadsökningen fick långtgående konsekvenser. Varje år ansökte de fristående resursskolorna om särskilda medel, så kallade tilläggsbelopp, hos utbildningsförvaltningen. För att säkerställa att inte budgeten överskreds hade kostnaden för tilläggsbeloppen knutits till en pengapott som avsatts till socioekonomiskt anslag för de vanliga grundskolorna i Stockholm. Tilläggsbeloppens ökning finansierades alltså av pengar som vikts åt elever från socioekonomiskt svaga hem. Utbildningsnämnden hade dock inte räknat med att en så stor del av det socioekonomiska anslaget skulle kanaliseras till de fristående resursskolorna. Därför tog utbildningsnämnden ett hastigt beslut om att betala ut endast 75 procent av de tilläggsbelopp de fristående resursskolorna beviljats. De fristående resursskolorna upplevde att neddragningarna var en katastrof. En del av dem gick ut med att de inte längre kunde ta emot sina elever och vi är nu framme vid den tidpunkt där den här artikeln började, det vill säga vid föräldrarnas och barnens demonstrationer mot de ekonomiska neddragningarna år 2013.

En lång rad aktörer kom att delta i 2013 års strid om de fristående resursskolorna. Utöver elever på resursskolor och deras föräldrar hördes kommunala politiker, utbildningsförvaltningen, journalister och de fristående resursskolorna i debatten. Det dåvarande skolborgarrådet, folkpartisten Lotta Edholm, försvarade först beslutet genom att hävda att stadens pengar hamnat i fickorna på de fristående resursskolornas ägare. Vänsterpartiets företrädare påpekade dock att det egentliga skälet till att neddragningarna sjösatts inte var höga vinster utan kostnadsökningar för kommunen och att utbildningsnämnden saknat inblick i de fristående resursskolornas verksamhet och därför inte förutsett att de fristående resursskolorna skulle drabbas så hårt när deras anslag minskades. Att utbildningsförvaltningen i Stockholm och Skolverket gjorde sina första utredningar av de fristående resursskolorna först efter demonstrationerna år 2013 indikerar att det låg något i vänsterpartistens kritik om att man saknat kunskap om de fristående resursskolorna. Diagnoskritiker menade att både antalet stödberättigade barn med neuropsykiatriska diagnoser och nya resursskolor ökat alldeles för mycket. Intresseorganisationer för personer med neuropsykiatriska diagnoser framhöll istället att elever med diagnoser på fristående resursskolor var en missförstådd grupp och att de ekonomiska neddragningarna fick allvarliga konsekvenser.

Utvecklingen av nischen med fristående resursskolor var snårig, inte minst för att den inbegrep en lång rad aktörer och tillsynes motstridiga beslut. Den tycks dessutom ha skett till stor del i det dolda. Hur kan detta förklaras?

I skärningspunkten mellan fältstrider

Den franske sociologen Pierre Bourdieus studier om uppkomsten av och strider inom fält ger en ingång till att förstå de olika aktörernas agerande och hur det påverkade utvecklingen av nischen med de fristående resursskolorna. Ett fält är en del av den sociala världen där aktörer strider mot varandra om symboliska eller materiella tillgångar. Fältbegreppet öppnar upp för en analys där aktörerna inom ett fält förstås i relation till varandra, eftersom de är sammanbundna av en specifik strid. En aktörs agerande påverkar de övriga aktörerna på fältet.

En delförklaring till nischens utveckling finner vi i relationerna mellan å ena sidan de vanliga grundskolorna i Stockholm och å andra sidan relationen mellan grundskolorna och de fristående resursskolorna. Med ett bourdieuskt perspektiv kan grundskolorna i Stockholm betraktas som ett lokalt grundskolefält där skolorna konkurrerar med varandra (om status, elever och skolpeng) och utvecklar strategier för att bevara eller förbättra sina positioner. De fristående resursskolorna kan betraktas som en egen nisch inom grundskolefältet, eftersom de primärt konkurrerar om en viss typ av elever. För grundskolorna blev möjligheten att hjälpa en elev till en resursskola en möjlig strategi för att skydda sin position, då alltför många krävande barn på en grundskola utgjorde en risk i konkurrensen med andra grundskolor. Nischen med de fristående resursskolorna utvecklades på så sätt i symbios med de vanliga grundskolorna.

Symbiosen grundlades redan under kommunala S:t Örjans skolors tid. Både S:t Örjans skolors och de fristående resursskolornas ekonomi byggde ju på att de rekryterade elever med särskilda behov från grundskolorna. Inkluderingsambitionerna i Stockholm, som ledde till nedläggningen av S:t Örjans skolor och en begränsning av mindre undervisningsgrupper, tycks dessutom ha skapat en efterfrågan på skolplatser som var skilda från den vanliga skolan. Samtidigt som möjligheten att kanalisera elever i behov av särskilt stöd till kommunal resursskoleverksamhet stängdes, i inkluderingens namn, hölls vägen till de fristående resursskolorna öppen, eftersom marknadsprinciper också skulle värnas.

Det står även klart att en mängd aktörer utanför grundskolefältet påverkade utvecklingen av nischen med de fristående resursskolorna. Vid en första anblick skulle man kanske kunna tänka sig att kontroverserna om de fristående resursskolorna kunde förstås som ett fält i sig. Här pågick uppenbarligen strider mellan skilda aktörer som på olika sätt tog ställning i frågan om diagnoserna och skolverksamheter för elever med särskilda behov. För att ett område ska kunna betraktas som ett fält måste det dock vara autonomt i den meningen att aktörerna på fältet är mer beroende av varandra än av aktörer utanför fältet. Trots att forskare, Skolinspektionen, Skolverket, föräldrar till barn med diagnoser, intresseorganisationer för personer med diagnoser, utbildningsförvaltningen i Stockholms stad, och andra som figurerat i beskrivningen ovan, tog ställning i frågan om elever med diagnoser och skolverksamheter för elevgruppen, bör man inte betrakta dem som inbegripna i en och samma strid med varandra. Istället kan deras agerande förstås mot bakgrund av att de förde kamper inom sina respektive områden.

Forskare stred mot andra forskare, inom det vetenskapliga fältet, om vilken typ av vetande om barn med diagnoser och särskilda behov som var mest legitimt. Några forskare menade att samhället genom sin kategorisering och diagnostisering skapade problembarn och alltför snäva ideal om normalitet. I stället borde särskiljning av elever med särskilda behov motverkas med inkluderande arbete. Andra hävdade att diagnoserna utgjorde ett sätt att beskriva reella funktionsnedsättningar som kunde förklaras med genetik och biologi. Gemensamt för forskarna i de olika lägren var tron på att striden om de skilda vetenskapliga perspektiven var värd att utkämpas. Det som stod på spel var ett vetenskapligt erkännande. Effekter av de vetenskapliga striderna nådde dock utanför det vetenskapliga fältet och påverkade, som vi sett, till exempel utbildningsförvaltningens hållning i inkluderingsfrågan.

Nationella politiker, Skolinspektionen och andra politiskt-byråkratiska organisationer tog främst spjärn mot varandra i debatter om skolans styrning på vad som skulle kunna beskrivas som ett politiskt-byråkratiskt fält. Att skolformerna för elever i behov av särskilt stöd i Stockholm allt mer kom att bli en fråga för privata aktörer framstår inte som en särskilt genomtänkt och medveten strategi. Beslut som möjliggjort omformningen av kommunala verksamheter till intäktsfinansierade resursenheter, avknoppning samt skolvals- och friskolereformer genomfördes inte primärt med elever i behov av särskilt stöd i åtanke. Istället var dessa reformer effekter av strider inom det politiskt-byråkratiska fältet där företrädare för marknadsstyrning i svensk välfärd vann terräng.

Barn och ungdomspsykiatrin, som utfärdade de neuropsykiatriska diagnoserna och alltså bidrog till ökningen av elever med sådana diagnoser, kan betraktas som en del i ett vårdfält. På detta fält förhandlade psykodynamiskt respektive psykiatriskt inriktade aktörer om hur barn med den problematik som diagnoserna ringade in skulle behandlas.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang är en möjlig hypotes att nischen med friskolor för elever med särskilda behov och neuropsykiatriska diagnoser formades både av strider i grundskolefältet och av strider i ett vetenskapligt, ett politiskt-byråkratiskt och i ett vårdfält. Ett sådant perspektiv belyser att strider mellan aktörer inom sina respektive fält skapade fälteffekter som nådde utanför det aktuella fältet och på så sätt formade vetande om, regelverk och skolverksamheter för skolbarn med diagnoser. Med denna teoretiska utgångspunkt kan man förstå att nischen med de fristående resursskolorna påverkades av kamper mellan aktörer inom en mängd olika områden i samhället och att utvecklingen i nischen därför var föränderlig samtidigt som den, under lång tid, växte fram utan närmare insyn eller intresse från utbildningsförvaltningen, myndigheter, politiker eller media.

Referenser

Berg, Anne, Ringarp, Johanna & Laurin, Emma (2023), “From the Sidelines? The Role of the Academic Field and Social Movements in the Rise of Integration Policies regarding SEN-pupils in Sweden 1960s-1990s”, Konferensbidrag ESSHC.

Bourdieu, Pierre (1996[1989]), The State Nobility: Elite Schools in the Field of Power. Cambridge: Polity Press.

Bourdieu, Pierre (2000[1992]), Konstens regler: Det litterära fältets uppkomst och struktur. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Bourdieu, Pierre (2005), The Social Structures of Economy. Cambridge: Polity Press.

Forsberg, Håkan (2015), Kampen om eleverna: Gymnasiefältet och skolmarknadens framväxt i Stockholm, 1987–2011. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Laurin, Emma (2021), Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Palme, Mikael (2008), Det kulturella kapitalet: Studier av symboliska tillgångar i det svenska utbildningssystemet 1988–2008. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

 

[1] UVK 2021-03985. Projektledare Anne Berg, projektmedarbetare Johanna Ringarp och Emma Laurin.

 

Emma Laurin är Fil. dr i utbildningssociologi och arbetar som universitetslektor på Uppsala universitet, vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Hon tillhör forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC). Laurin disputerade 2021 med avhandlingen Barn med diagnoser. Mödrars och skolors strategier i Stockholm. Hennes huvudsakliga forskningsintressen är utbildning och hälsa, elever i behov av särskilt stöd, föräldraskap samt sociala skillnader inom utbildning.