HAMPUS ÖSTH GUSTAFSSON
Studenter, lärare och forskare inom olika humanistiska ämnen är vid det här laget vana, för att inte säga utleda, vid att rannsaka sig själva och parera frågor om vad deras samhällsnytta består i: ”Vad får du för jobb? Kommer det verkligen att löna sig? Till vilken nytta?”.
Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv (2011) framstår idag, efter drygt ett decennium, som ett lågvattenmärke i dessa diskussioner om ungdomens ”irrvägar”. I kölvattnet av rapportens förslag om att sänka studiebidragen för studenter inom påstått onyttiga ämnen som humaniora och konst har en strid ström av debattinlägg om humanioras betydelse publicerats. Forskningen kring detta har likaså intensifierats. På senare tid har flera studier presenterats som undersöker den humanistiska kunskapens verkningar ur ett brett och historiskt samhällsperspektiv, såväl i Sverige som internationellt. Inte minst som en reaktion på universitets- och högskolepolitikens omständliga utvärderingssystem har diskussionen om humanioras värde därmed också gjorts mer konstruktiv och framåtsyftande.
Samtidigt kan försöken att kartlägga och manifestera humanioras samhällsbetydelse te sig tillkrånglade. Det som rimligen borde vara det starkaste argumentet hamnar ofta i skymundan – kanske just för att det är så självklart – nämligen att humanistisk kunskap får betydande verkningar genom samhällets utbildningssystem, såväl genom bidrag till allmän bildning som praktiska förberedelser inför arbetslivet. Diskussioner om humanioras värde fokuserar ofta på deras forskningsbidrag, men detta får inte överskugga all den undervisning som på olika skolnivåer bedrivs i humanistiska ämnen. Betraktade i ett sådant ljus står humaniora för en kunskapscirkulation av betydande mått. Kopplingen mellan högskolesektorn och de föregående skolstadierna har historiskt sett varit oumbärlig för humanioras legitimering i samhället. Kanske extra viktig i jämförelse med andra vetenskapsområden. Men vad händer när hela det system som legat till grund för en sådan samhällsfunktion omdanas i grunden?
I min avhandling, Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935-1980 (2020), visar jag hur debatten om den humanistiska utbildningens samhällsnytta är långt ifrån ny. Med 1900-talets reformer och expansioner av det nationella utbildningssystemet kom oron för humanisternas öden utanför universitetens lärdomsborgar att intensifieras, särskilt när läroverkens organisation förändrades och arbetsmarknaden började efterfråga nya yrkesgrupper. Vad skulle det moderna välfärdssamhället då med humanister till? Mitt under efterkrigstidens så kallade ”rekordår” gick detta så långt att de beskrevs som ett hotande ”proletariat”. Litteraturhistorikern Victor Svanberg menade i en tidskrift 1961 att humanisterna hade drabbades av ett så djupt rotat missmod att de såg sig själva som ”utbildningssamhällets styvbarn”. (Svanberg, 1961, s. 4–5) Hur var det egentligen möjligt för denna graverande självbild att ta form? Frågan ska här belysas med hänvisning till hur hotet om uppkomsten av ett humanistproletariat blev ett återkommande motiv i 1900-talets utbildningspolitik.
Högre utbildning som allmän angelägenhet
Humanioras utbildningshistoria är mångbottnad. Ämnenas samhällsfunktion har givetvis inte varit entydig eller statisk över tid. För att se dessa föränderliga mönster och bättre förstå humanioras ställning idag krävs en överblick av 1900-talets kraftfulla utbildningsexpansion. Denna har karaktäriserats som en övergång från ett system för elit- till massutbildning där nya studentvolymer sprängde alla förväntningar om vad ett universitet kunde rymma. Med vidgningen kom även den högre utbildningen att, i likhet med skol- och gymnasieutbildning, prioriteras som en allmän, statlig angelägenhet på ett betydligt mer genomgripande sätt än tidigare. När en stigande andel av befolkningen skrevs in vid rikets universitet och högskolor krävdes en ny form av rationaliserad centralplanering för att säkerställa enhetlighet och effektivitet, inte minst vad gäller statens investerade medel.
Även om det finns en risk att betydelsen av enskilda reformer överdrivs så går det inte att bortse från att konkreta politiska beslut och utredningar fick reella konsekvenser för hur olika typer av utbildning kom att värderas. De utbildningspolitiska beredningarnas förslag var långt ifrån skrivbordskonstruktioner; just genom att initiera ingående diskussioner av hur utbildningen skulle planeras och organiseras öppnades en yta där vetenskapens samhällskontrakt kunde omförhandlas. I min avhandling argumenterar jag rentav för att en ny kunskapspolitisk regim etablerades med mellankrigstidens reformarbete. Vetenskapen fick därmed nya legitimitetsvillkor att förhålla sig till under efterkrigstiden. Det var knappast så att universitetssektorn tidigare inte varit föremål för statsmakternas intresse; den föregående hundraårsperioden hade tvärtom sett flera intensiva reformskeenden och debatter om universitetens syfte och ställning. Men på 30-talet togs detta i en ny riktning då universitetsdebatten underställdes ett politiskt totalperspektiv med tydligare krav på arbetsmarknadsanpassning och planeringsrationalitet.
Under mellankrigstiden hade det sedermera välkända talet om en så kallad ”begåvningsreserv” ännu inte slagit igenom i den politiska debatten. Trots att bara en procent av befolkningen avlade studentexamen vid 30-talets början talades det redan då om trängsel på de lärda banorna i takt med att studenter ur fler olika sociala grupper sökte sig till universiteten, bland annat till följd av 1927 års läroverksreform då högre allmänna läroverk även öppnades för flickor. I våra ögon ter sig anstormningen – till en högre utbildningssfär som nationellt omfattande cirka 10 000 studenter – ytterst blygsam. Icke desto mindre befarade dåtida politiker och utbildningsadministratörer att den skulle föranleda sänkt kvalitet, särskilt vid de ”fria” fakulteterna där humaniora ingick. Dessa utbildningar var ospärrade på så vis att antalet studenter som kunde tillträda inte reglerades (fram till 70-talet). I förlängningen tornade skräckscenarion upp om ett intellektuellt och litterärt ”proletariat” såvida inte antagningsrestriktioner infördes. Detta inskärptes i huvudbetänkandet för en utredning om studenttillströmningen, tillsatt 1933, under ledning av statistikern Sven Wicksell och pedagogen Tor Jerneman. (SOU 1935:52, s. 3–4) Utifrån föreställningar om en övermättad arbetsmarknad tvivlade en ökande mängd ungdomar på utsikterna till förvärvsarbete efter avslutade skolstudier och sökte sig därför vidare till högre studienivåer. Men detta förflyttade bara problemet.
Utvecklingen måste tolkas mot 30-talets lågkonjunktur och höga arbetslöshet, samtidigt som det ska påminnas om att liknande diskussioner förekommit långt tidigare. På sätt och vis rörde det sig därför om en mer djupgående, strukturell problematik som aktualiserades vid olika tillfällen. Under 1880-talet hade ”det litterära proletariatet” rentav blivit ett slagord i universitetsdebatter. (Blomqvist, 1992, s. 200) På 30-talet stegrades dock farhågorna för en akademisk överbefolkning då studentpopulationens sammansättning började förändras allt tydligare. När den blev mer heterogen behövde nya intressen och behov jämkas med varandra. Detta gjorde att 1900-talets studentexpansion inte bara innebar ökade volymer, utan också omkastningar av vilka ämnen som stod i centrum för universitetens verksamhet. Humaniorastudenterna blev fler, främst genom tillströmningen av kvinnliga studenter, men ur ett långsiktigt perspektiv kom deras relativa andel av den totala studentpopulationen att minska i takt med tillkomsten av nya ämnen. Det fick konsekvenser för humanioras status vid universiteten och synlighet i samhället mer generellt. Särskilt tydligt blev detta när den första verkligt stora expansionsvågen slog in strax efter seklets mitt.
Utbildning som samhällsresurs, humanister som samhällsproblem
På flera håll i Västeuropa flerdubblades antalet studenter under framför allt 60-talet. I Sverige ökade antalet från knappt 40 000 år 1960 till 120 000 år 1970. Den humanistiska fakulteten (inklusive den från år 1964 självständiga samhällsvetenskapliga fakulteten) såg antalet studenter femfaldigas under samma decennium, från 15 300 till 73 000. Utbildningssociologen Mikael Börjesson har noterat att expansionen bottnade i framväxten av en annorlunda näringsstruktur med nya förväntningar på arbetsmarknaden och en demografisk utveckling där 40-talets stora barnkullar fann vägen till universiteten. (Börjesson, 2011) Riksdagen hade 1950 beslutat om att införa en försöksperiod med nationell enhetsskola, vilket ledde till att grundskolan inrättades 1962. Detta banade väg för en ökad efterfrågan på gymnasieutbildning. Helt logiskt slog prognoserna fast att den högre utbildningen också skulle behöva expandera. En stor universitetsutredning tillsattes 1955, först under ledning av den socialdemokratiske politikern och statsvetaren Ragnar Edenman och sedan av sociologen och universitetsrektorn Torgny T. Segerstedt. Utredningen kom att verka parallellt med 1957 års skolberedning och 1960 års gymnasieutredning. Att betänkandena från dessa utredningar tillsammans upptog över 7 000 sidor understryker vilken febril reformaktivitet som pågick på samtliga utbildningsnivåer. Hela sektorn började behandlas som ett mer integrerat system i behov av en övergripande politisk styrning.

Utbildningsexpansionen handlade inte bara om administrativa anpassningar till nya materiella villkor. Förändringarna kan också tolkas som ett inslag i en nationell självbild och (företrädesvis socialdemokratisk) förståelse av välfärdsstaten som ett progressivt projekt, orienterad mot ökad social jämlikhet samt teknisk och ekonomisk utveckling. Mot efterkrigstidens nya politiska läge framtonade kvalificerad utbildning alltmer som en universell rättighet. På ett ideologiskt plan förelåg en aktiv strävan att uppmuntra högre studier som ett led i att säkra samhällets långsiktiga kunskapsförsörjning samt stärka Sverige utifrån ett internationellt konkurrensperspektiv. Detta blev extra påtagligt mot bakgrund av kalla kriget och stimulerades av internationella samarbetsorganisationer som OECD. Ett slags tävlingslogik etablerades som kan jämföras med vår tids PISA-hets.
Med tanke på att forskning och utbildning successivt uppvärderades som oumbärliga samhällsresurser är det anmärkningsvärt att humaniora istället började omtalas som ett samhällsproblem. De stora studentskarorna inom dessa ämnen framställdes i utbildningspolitiska debatter som en börda snarare än en tillgång. På initiativ av 1955 års universitetsutredning tillsattes den så kallade ”Prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet” för att se över hur universitetens nya volymer skulle kunna tas tillvara. En fråga som särskilt hamnade i blickfånget var om man skulle låta spärra antagningen till de dittills fria fakulteterna. Att studenter fritt fick välja sin utbildningsgång hade länge betraktats som ett centralt värde som många akademiska lärare var beredda att sälja sig dyrt för. Den nya, mer instrumentella, för att inte säga industriella logiken passade inte väl ihop med vare sig självbild eller studietraditioner inom humanistiska ämnen. Därtill höjde flera kritiker ett varningens finger för att spärråtgärder skulle få förödande konsekvenser för den dynamik som annars frodades vid mindre arbetsmarknadsorienterade fakulteter. Deras styrka ansågs ligga just i att studieresultaten på sikt var oförutsägbara och att det fria kunskapssökandet kunde bana väg för nya ämnen och idéer, ja, rentav nya yrken.
Detta leder oss över till den springande punkten i 50- och 60-talens debatter om ett hotande humanistproletariat. Tidigare hade läroverken, i enlighet med den ämbetsmannatradition som stått stark sedan föregående sekel, utgjort den mest givna avnämaren för dem som examinerades inom humaniora. Även om mer forskning behövs om hur humanistiska alumner faktiskt rörde sig i samhället står det utom tvivel att en mycket stor andel kom att göra betydelsefulla insatser som lärare. Den norske historikern Fredrik W. Thue har talat om detta system som en sorts humanistisk ”lärdomskultur i diaspora”. (Thue, 2019, s. 172) Runtom i landet bidrog lärare som utbildats vid humanistiska fakulteter till en omfattande cirkulation av humanistisk kunskap. Men med efterkrigstidens första stora expansionsvåg lät prognoserna meddela att behovet av lärare riskerade att mättas redan under 60-talets början. Antalet examinerade inom humaniora skulle komma att öka kraftigt samtidigt som skolan väntades erbjuda färre nya anställningar. Ovanpå detta började utbildningsvetenskaperna tillskansa sig en alltmer självständig och professionell identitet, vilket så småningom förflyttade ansvaret för examination av gymnasielärare. Avskaffandet år 1952 av kravet på doktorsgrad för att tillträda läroverkslektorat spelade in i detta, och införandet av det nya gymnasiet 1965 bidrog också till att stöpa om förutsättningarna. ”Under sådana omständigheter” måste det för statsmakterna, så som 1955 års universitetsutredning uttryckte det,
”vara en angelägen uppgift att noggrant inventera samhällets behov av humanister, så att den utbildade dyrbara arbetskraften, så långt ske kan, ska finna god användning i samhällslivet”. (SOU 1958:21, s. 97)
Ja, vilka samhällssektorer skulle egentligen absorbera alla de nyutbildade humanisterna?

En rad politiska initiativ togs för att avhjälpa hotet om överskott på humanisternas arbetsmarknad. Exempelvis föreslogs det att studenterna skulle ”avlänkas”, det vill säga genom olika incitament styras över till mer relevanta utbildningsgångar sett utifrån industrins och näringslivets efterfrågan, något som inte minst verkade premiera samhällsvetenskapliga och tekniska ämnen. Detta skulle framför allt ske med hjälp av studie- och yrkesvägledning. (Murray, 1988) Studenternas faktiska vilja – att studera humanistiska ämnen – gick alltså inte ihop med vad statsmakterna bedömde som önskvärt. Det var i denna intressekollision som talet om humanister som samhällsproblem, eller stundande proletariat, flammade upp. Till stor del skulle detta kunna tolkas som en kris för det politiska systemet, men samtidigt går det inte att blunda för den oro som faktiskt drabbade rikets humanister. Många föräldrar drog sig för att uppmuntra ungdomar att påbörja studier vid humanistiska fakulteter om de skulle kunna ha en säkrad försörjning att se fram emot. Det fanns också farhågor för att utbildningskvaliteten skulle sänkas om bara de mindre begåvade studenterna – som inte hade något annat alternativ – sökte sig till humanistiska ämnen.
Det gjordes också försök att ”differentiera” humaniora genom att internt utarbeta nya, mer samhällsnyttiga specialområden bortom de traditionella kopplingarna till läroverken samt lärda verk som arkiv, bibliotek och museer. Anklagelser riktades mot humanister för att vara alltför konservativt lagda och bundna vid äldre tiders elitistiska bildningsideal, vilka nu tonades ned i den nya gymnasieutredningen och fick mindre betydelse vid läroverken. Humanisterna ansågs därför i behov av en knuff i ryggen för att bättre bidra till välfärdsutvecklingen och det demokratiska samhällslivet. Bland annat togs initiativ genom en utredning som benämndes just Knuff (Kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna) som tillsattes 1960. Även SACO (Sveriges akademikers centralorganisation) och SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) strävade efter att inventera nya yrkesområden för humanister. De fann potential inom bland annat personaladministration, reklam och journalistik. Men ironiskt nog ansågs dessa yrkesbanor i praktiken kräva främst samhällsvetenskaplig och pedagogisk kunskap. Tillkomsten av en självständig samhällsvetenskaplig fakultet (1964) och införlivandet av lärarhögskolorna i universitets- och högskolesektorn (1977) medförde därför att de humanistiska fakulteterna i sig knappast fick ta åt sig äran för att ha bidragit till utvecklingen på ovanstående yrkesområden. Humaniora framställdes mer som ett passivt avknoppningsområde till skillnad från den dynamiska grogrund som de ansågs ha varit.
Dessa parallella processer innebar en negativ spiral. De humanistiska utbildningarna fick allt mindre prestige i samband med studentexpansionen och många avskräcktes från att söka sig dit. Samtidigt befästes ett politiskt tvivel kring samhällsvärdet av de stora skaror som faktiskt examinerades där. Som historikern Sven Ulric Palme kommenterade utvecklingen i Stockholms-Tidningen 1962 hade humanisterna blivit föremål för en ”proletariatstämpel”. I hans ögon var detta ett ”oerhört” resultat av ”en officiellt bedriven, av statsmedel och arbetsmarknadsorganisationer bekostad nedklassning av en hel grupp studerande”. (Palme, 1962) Humanistproletariatet hade så blivit en ledande tankefigur med stora konsekvenser inom 60-talets utbildningspolitik. En kamp pågick om vad som skulle betraktas som professionell, användbar kunskap i det svenska yrkeslivet. Humanisterna misslyckades uppenbarligen med att sätta agendan.
Mer hot än verklighet?
Av allt att döma blev det inte så mycket med prognoserna om ett humanistöverskott eller proletariat under 60-talets första hälft. Den goda ekonomiska konjunkturen bidrog till en hög efterfrågan på kvalificerad, utbildad arbetskraft, även om de som anställdes hade en på pappret ”fel” ämnesbakgrund. Trots detta dröjde det inte länge förrän lugnet bröts på nytt. Redan mot 60-talets slut tilltog varningarna igen, men den gången mer inriktade på arbetsmarknadsproblem på bredare front, för både humanister och samhällsvetare, till följd av årtiondets allmänna ”akademikerexplosion” (som sedan kom att mattas av under 70-talet). Läraryrket sågs inte längre som en räddningsplanka, och frågan om hur studenter i humaniora skulle kunna avlänkas till andra, mer efterfrågade utbildningar blev på nytt ett ledmotiv när Olof Palme formulerade direktiven för 1968 års utbildningsutredning.
Det var ingen slump att den nya kommittén kallades för utbildnings- istället för universitetsutredning då den syftade till att ta ett betydligt bredare grepp om postgymnasial utbildning i Sverige. Den traditionella högre utbildningen hade sedan mellankrigstidens begynnande studenttillströmning förlorat sin prägel av exklusivitet. Införandet av högskolelagen och högskoleförordningen år 1977 understryker hur universiteten på allvar integrerades i politiken och behandlades som en allmän angelägenhet på helt annat sätt än tidigare. Det svenska utbildningssystemet hade under ett halvt sekel omdanats i grunden.
Förändringarna orsakade fantomsmärtor för humanioras del. I den nya verkligheten framstod deras traditionella avnämare, i huvudsak skolvärlden, som otillräckliga. Intressant nog tycktes humaniora förlora sin dittills så välförankrade arbetslivskoppling just i ett skede när explicita arbetsmarknadskrav markerades som ideal i högre utsträckning än tidigare inom utbildningspolitiken. Humaniora lyckades som ämnesområde inte följa med i de nya reformerna på ett friktionsfritt sätt. De tog därmed inte del av utbildningsexpansionens expansiva kraft så som exempelvis samhällsvetenskaperna. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att studenter inom humaniora än idag leds in i ett tvivel över att eventuellt inte räcka till i termer av samhällsnytta.
Det sägs ofta att vi lever i en tid av kriser. Utbildning är sannolikt ett av de samhällsområden som oftast omtalas i dylika termer, vanligen inom ramen för nostalgiska förfallsberättelser. Som det nyligen uppmärksammats i antologin Skolans kriser (Landahl, Sjögren & Westberg, 2021) utgör detta en mer än sekellång tradition. Är det några som på utbildningens område är vana vid krisberättelser så är det humanisterna. I återkommande debatter har det tröttsamma uttrycket ”humanioras kris” samsats med allehanda metaforer som skildrat humanister som lyxföreteelser, styvbarn, satta på undantag, eller som ett hotande proletariat. Med ett längre historiskt perspektiv blir det tydligt hur kreativiteten flödat i försöken att vid olika tillfällen skildra humanisternas prekära situation.
Men frågan är om det verkligen är så illa ställt? Humaniora tycks resa sig snabbt efter varje upplevt angrepp, så som jag inledningsvis beskrev effekten av Svenskt Näringslivs rapport. Och som en alumnundersökning vid Lunds universitet nyligen visade verkar humanister klara sig i högsta grad hyggligt efter sina avslutade studier som upplevs både samhällsnyttiga och individuellt lönsamma. (Hammar, 2021) Problemet med många diskussioner om dessa förhållanden är att de blir låsta vid vad som strikt definieras som direkta utflöden av akademiska humaniora när det borde vara mer meningsfullt att betänka all den breda humanistiska kunskap som på olika sätt flödar i 2020-talets samhälle. Många yrken kanske inte räknas som humanistiska i rent administrativa termer, men bygger likväl på typisk humanistisk kunskap och kompetens.
Det blir lätt missvisande att tala om humaniora som något marginaliserat i samband med 1900-talets utbildningsexpansion. Att humaniorastudenter idag utgör en mindre andel av den totala populationen vid universiteten jämfört med år 1930 är inte så konstigt med tanke på att en mycket större andel av befolkningen nu ägnar sig åt högre utbildning, som i sig rymmer betydligt fler utbildningsområden än tidigare. Det vore då mer rättvisande att utgå från hur stor del av befolkningen i samhället i stort som faktiskt ägnar sig åt verksamheter byggda på humanistisk kunskap. Bara som ett exempel på hur de humanistiska volymerna ökat så indikerar tillgängliga data att personalresurserna inom humanistiska universitetsämnen mer än tiofaldigats sedan år 1900 (Geschwind & Terrell, 2011). Det har inte Sveriges befolkning gjort.
Ett visst mått av historisk distans kan vara välgörande för de studenter, lärare och andra som idag bekymrar sig över humanioras belägenhet. När allt kommer omkring behöver de nog inte vara så rädda för att deras studieval ska strula till det för dem. För även om samhällets utbildningssystem förändras tycks behovet av humanistisk kunskap inte förtvina. Vägen leder möjligen inte alltid rakt till ett meningsfullt värv, men humanistproletariatet har förblivit mer hot än verklighet.

LITTERATUR
Blomqvist, Göran, Elfenbenstorn eller statsskepp? Stat, universitet och akademisk frihet i vardag och vision från Agardh till Schück, Bibliotheca Historica Lundensis 71 (Lund: Lund University Press, 1992).
Börjesson, Mikael, ”Studentexplosionen under 1960-talet: Numerär utveckling och orsaker”, Praktiske Grunde, 4 (2011).
Dalberg, Tobias, Mot lärdomens topp: Svenska humanisters och samhällsvetare ursprung, utbildning och yrkesbana under 1900-talets första hälft, Acta Universitatis Upsaliensis. Studier i utbildnings- och kultursociologi 11 (Uppsala: Uppsala universitet, 2018).
Ekström, Anders & Östh Gustafsson, Hampus (red.), The Humanities and the Modern Politics of Knowledge: The Impact and Organization of the Humanities in Sweden, 1850–2020 (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2022).
Fölster, Stefan, Kreicbergs, Johan & Sahlén, Malin, Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete (Stockholm: Svenskt Näringsliv, 2011).
Geschwind, Lars & Terrell, Miriam, ”Vilka var humanisterna? Miljöer och verksamhet 1900, 1950 och 2000” i Humanisterna och framtidssamhället, 2011/1 (Stockholm: Institutet för Framtidsstudier, 2011), s. 77–107.
Hammar, Isak, Humanistisk kunskap och kompetens: En rapport om alumners nytta av studier i humaniora och teologi (Lund: Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet, 2021).
Landahl, Joakim, Sjögren, David & Westberg, Johannes (red.), Skolans kriser: Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (Lund: Nordic Academic Press, 2021).
Lövheim, Daniel, Naturvetarna, ingenjörerna och valfrihetens samhälle: Rekrytering till teknik och naturvetenskap under svensk efterkrigstid (Lund: Nordic Academic Press, 2016).
Murray, Mac, Utbildningsexpansion, jämlikhet och avlänkning: Studier i utbildningspolitik och utbildningsplanering 1933–1985, Göteborg Studies in Educational Sciences 66 (Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis, 1988).
Palme, Sven Ulric, ”Humanistproletariat”, Stockholms-Tidningen (23/7 1962).
Salö, Linus (red.), Humanvetenskapernas verkningar (Stockholm: Dialogos, 2021).
Skoglund, Crister, ”’Tillverka akademiker mer fabriksmässigt’: De socialdemokratiska studenternas syn på högre utbildning under femtiotalet” i Anders Burman & Bosse Holmqvist (red.), Det lyckliga femtiotalet: Sexualitet, politik och motstånd (Stockholm/Höör: Symposion, 2019), s. 199–218.
SOU 1935:52, Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena.
SOU 1958:21, Lärarbrist och läraröverskott: 1955 års universitetsutredning IV.
SOU 1973:3, Högskolan: Sammanfattning av förslag av 1968 års utbildningsutredning.
Svanberg, Victor, ”Humanisten i teknikens värld”, Humanisten, 1 (1961), s. 4–7.
Thue, Fredrik W., ”Den historiske allmenndannelse: Historiefaget i høyere/videregående skole, 1869–2019”, Historisk tidskrift (Norge), 98:2 (2019), s. 167–190.
Trow, Martin, Twentieth-Century Higher Education: Elite to Mass to Universal (Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2010).
Östh Gustafsson, Hampus, Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik (Göteborg: Daidalos, 2020).