JOHANNES WESTBERG
Skolväsendenas framväxt tillhör utan tvekan ett av de senaste århundrandenas viktigaste förändringar. Från att ha varit något framförallt förbehållen en elit, blev skolan en självklar del av vardagen för de allra flesta.
Idag är rätten till utbildning inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 24), och hela 91 procent av alla världens barn gick i skola enligt UNICEF:s senaste uppgifter från 2012. I Västvärlden var detta en utveckling som kommit långt redan vid 1900-talets början.
Skolstadgor hade redan under 1700-talet och 1800-talets första hälft instiftats i länder som Preussen (1768), Danmark (1814), Frankrike (1833), Kanada (1841), Sverige (1842) och Norge (1848). Stora andelar av barnen i skolåldern hade också börjat att gå i skolan. Vid sekelskiftet 1900 gick exempelvis 90 procent av barnen i Kanada, 86 procent av barnen i Frankrike och 77 procent av barnen i Preussen i skolan. Enligt en uppskattning gick 75 procent av de svenska barnen gick i skolan 1910 (Ljungberg & Nilsson 2009).
Betydelsen av denna utveckling kan inte underskattas. Investeringar i skolväsendet har betraktats som grundläggande för såväl individers frihet och personlig utveckling, som ekonomisk och hållbar utveckling på samhällelig nivå. USA:s och Tysklands starka ekonomiska positioner under 1900-talet har exempelvis förklarats utifrån deras välutvecklade utbildningssystem, och studier har även visat att få utvecklingsländer upplevt en kraftig ekonomisk utveckling utan omfattande satsningar på skolväsendet.
Givet den stora roll som skolan spelat i så många olika sammanhang, är det inte konstig att skolväsendenas framväxt givits stor uppmärksamhet av inte bara historiker och utbildningshistoriker, utan att även ekonomhistoriker och sociologer ställt frågor kring hur och varför skolväsendena växt fram. Varför har stater och lokalsamhällen investerat i barnens skolgång? Vilken betydelse har sådana faktorer som industrialisering, urbanisering och demokratisering haft i detta sammanhang? Inte sällan har frågorna formulerats i motsatspar: Var det demokratisering eller elitens behov av social kontroll som drev på skolväsendets utveckling? Var det stat eller lokalsamhälle som var den viktigaste aktören? Är det centralisering eller decentralisering som möjliggjort skolväsendenas utveckling?
I min bok Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900 (Nordic Academic Press, 2014) ägnade jag mig också åt dessa frågor. Innan jag kan gå närmare in på de resultat som presenterades där, behöver jag dock presentera den tidigare forskningen lite närmare.
Studiet av folkskoleväsendenas framväxt
I den befintliga forskningen har en rad olika förklaringsmodeller formulerats. Till de mest inflytelserika hör de historiematerialistiska förklaringar som betraktat skolväsendet som resultatet av de härskande klassernas behov av en underdånig befolkning i en tid av kraftiga samhällsförändringar. Forskare som Carl Kaestle, Michael Katz och Marvin Lazerson har exempelvis framhållit skolan som ett svar på behovet av att disciplinera och kontrollera ”den farliga underklassen” i en tid av industrialisering och urbanisering. I sin viktiga avhandling kunde Bengt Sandin i linje med ett sådant teoretiskt perspektiv beskriva folkskolan ”som en konsekvens av fattigdom, befolkningsökning och myndigheternas behov av kontroll”, och som ”ett instrument för att forma underklassens medvetande” (Baksidestext till Sandin 1986).
Delvis som en kritik av denna betydelsefulla historieskrivning, utvecklades andra sätt att förstå skolväsendenas expansion. Till de viktigaste hör Andy Greens statsformeringsteori. Enligt honom var skolväsendets historia intimt förbundet med formeringen av nationalstater. Där denna process var särskilt intensiv, på grund av revolution (Frankrike) eller militära konflikter (Preussen), var följaktligen skolväsendets utveckling särskilt kraftfull. En i vissa avseenden liknande tanke har presenterats av John Meyer och dennes medarbetare, vilka knutit skolväsendets framväxt till spridningen av en modern nationalstatsmodell. Ett nationellt skolväsende hade etablerats som ett kännetecken för en nationalstat, och för alla statsbildningar som eftersträvade statusen som nation var det därför nödvändigt att inrätta ett skolväsende.
I kontrast till en sådan statscentrerad, eller åtminstone statsorienterad, historieskrivning, har också studier ägnat sig åt att uppmärksamma lokalsamhällets betydelse för skolväsendets framväxt. Tongivande har dels amerikanska lokalhistoriska studier varit, dels Peter Linderts internationellt jämförande studier, vilka väckt stor uppmärksamhet under senare år. Enligt Peter Lindert var det inte centralstyrning och centraliseringstendenser som stärkte skolväsendets utveckling, vilket varit den ståndpunkt som framhållits i en traditionell historieskrivning som ägnat sig åt skolstadgor, statsbidrag och skolinspektörer, utan i stället var det skolväsendets decentralisering som var avgörande. Tack vare den kunde lokala skoldistrikt göra investeringar i skolväsendet som inte hade varit möjliga att genomföra på nationell nivå.
Dessa förklaringsmodeller har alla givit viktiga och mycket fruktbara bidrag till studiet av skolväsendena och deras framväxt, vilka givit upphov till många ytterligare studier i ämnet. Deras genomslag har också varit mycket stort. Att skolväsendet växt fram som ett svar på det industrialiserade och urbaniserade samhällets behov torde idag vara ett rätt allmänt antagande, inte minst bland de som endast ägnat ett mindre intresse åt utbildningshistoriska frågeställningar.
Trots detta, finns det dock många frågor kvar att besvara. Fortfarande råder osäkerhet kring vilken roll som ska tillskrivas 1700- och 1800-talets stora samhällsomvandlingar. När det gäller den stora betydelse som tillskrivits industrialisering och urbanisering, finns det till exempel många studier som visat att sambandet mellan dessa processer och skolväsendets utbredning har varit svagt. I många områden i Västeuropa och USA introducerades och expanderade folkskoleväsenden innan dessa industrialiserades, och det finns även exempel på hur skolväsenden etablerats även innan områden ens haft barn i skolåldern. Som Lars Petterson noterat, tvingas man göra en hel del våld på historien, om tillkomsten av folkskolestadgor i exempelvis Danmark, Sverige och England ska förklaras med utgångspunkt från industrialiseringsnivå (Petterson 1991).
Det viktigaste skälet till att ytterligare studier behövs på området, är dock att de befintliga analyserna framstår som alltför begränsade. I huvudsak ägnar de sig endast åt skolväsendets relation till en eller ett par faktorer. Stora delar av samhället lämnas därför utanför analysen, och fortfarande kvarstår därför många frågor kring exempelvis vilken betydelse som kreditmarknaden och byggvarumarknadens expansion innebar för skolväsendets utveckling.
Med bebyggelsehistoriska utgångspunkter
För att kunna åstadkomma en undersökning som kan svara upp mot de utmaningar som forskningsfältet rymmer, och kunna formulera en på flera sätt ny förklaring till folkskoleväsendets framväxt, har jag gjort tre metodologiska val. Det första är att skolväsendet har studerats utifrån dess skolhus och mer precist skolbyggnadsprocessen, i stället för exempelvis undervisningen och dess innehåll. Det andra är att jag strävat efter att genomföra en bred studie av skolväsendet förutsättningar, snarare än att söka efter den grundläggande orsaken. Det tredje är att jag valt att göra en fallstudie av skolväsendets framväxt i Sundsvallsregionens tolv landsbygdsförsamlingar. Eftersom större statistiska studier med nödvändighet utesluter mycket av den sociala, ekonomiska och kulturella kontext som en fallstudie kan fånga, framstod detta som ett självklart val. Med den kraftiga samhällsomvälvning som följde på sågverksindustrins expansion i Sundsvallsregionen, framstod också Sundsvallsregionen som ett lämpligt val för en studie som just ägnar sig åt relationen mellan skola och samhälle.
För att kunna studera folkskoleväsendets framväxt genom skolbyggnadsprocessen har jag tagit hjälp av brittiska studier av byggnadsverksamhet under tidigmodern och modern tid, och då framförallt studier publicerade av Richard Wilson, Alam Mackley och Christopher Chalklin. Det viktigaste som de hjälpt mig med, är att de identifierat och kategoriserat en rad förutsättningar som krävs för att en byggnad ska kunna uppföras. Utöver motiv, krävs också organisation, mark, arbetskraft, byggnadsmaterial och finansiering. Det är dessa kategorier som jag också har använt för att studera skolväsendets och skolhusens gemensamma historia.
Skolväsendet som resultat av en mångfald av processer
Genom att studera skolbyggnadsprocessen utifrån dessa kategorier har min undersökning kunnat lämna en rad konkreta bidrag till skolans och skolhusens historieskrivning. Däribland sådant som rör skolhusens och skoltomternas storlek och utformning, vad det kostade att bygga ett skolhus, och hur lång barnens skolväg var. Det viktigaste av dessa bidrag är antagligen att jag nyanserar den etablerade bilden av 1800-talets skolhus som kalla, smutsiga och dragiga byggnader, knappast lämpliga för undervisningen av små barn. Dels gör jag det genom att relatera skolhusen till andra byggnader i samtiden, dels genom att analysera skolinspektörernas omdömen om skolhusen, vilka sammantaget framstår som tämligen goda. Jag ger också läsaren en inblick i hur skoldistrikten motiverade de stora investeringar som ett skolhus kunde innebära, hur det gick till när skolhus byggdes, vilka som gjorde det, vilket material som användes, och hur skolhusen finansierades.
Utifrån skolhusens och skolans gemensamma historia erbjuder min undersökning en bredare och mer omfattande bild av skolväsendets historiska förutsättningar. Betraktat på detta sätt, framstår skolväsendet som resultatet av många, och sinsemellan olikartade, processer. Till att börja med saknade Sundsvallsregionens skolväsende övergripande motiv och ändamål. Skolväsendet betraktades inte framförallt som ett sätt att disciplinera den fattigare befolkningen, utan uppförandet av nya skolhus motiverades bland annat av statliga krav, befolkningstillväxt, de befintliga skolhusens brister samt olika ekonomiska och statusmässiga frågor. Snarare än att svara mot ett övergripande syfte kan alltså skolväsendets etablering och expansion förstås som en konsekvens av att skolväsendet kunde fylla många behov och passa många syften. Snarare än att vara de härskande klassernas redskap, kan alltså folkskoleväsendets etablering förklaras av att skolan var ett mångsidigt verktyg som kunde användas i många olika sammanhang.
Vid sidan av en vilja, krävdes det dock mycket mer för att folkskoleväsendet skulle kunna växa fram. Skolväsendet betingades av församlingarnas organisation i stämmor, skolråd och byggnadskommittéer, vilka administrerade skolbyggena, och förutsatte därtill de skoltomter som befolkningen kunde ställa till skolväsendets förfogande tack vare rådande fastighetslagstiftning och fastighetsmarknad. Därefter krävdes även den arbetskraft som obesuttna, bönder och hantverkare erbjöd skolväsendet, samt det byggnadsmaterial som bönder, handlare och industri försåg skolorna med. Då som nu var också finansieringen avgörande. Skolväsendets utveckling förutsatte i detta sammanhang de resurser som ställdes till förfogande av den lokala penning- och naturabeskattningen, samt lån från kassor och banker.
En förklaring som lägger tonvikten vid andra faktorer
En sådan analys av skolbyggnadsprocessen får många konsekvenser för vår förståelse av skolväsendets framväxt. Om jag ska framhålla några, så är det att min förklaring lägger tonvikten vid andra faktorer än vad tidigare forskning har gjort. Ska man kort sammanfatta min argumentation, så menar jag att det inte längre räcker med att beskriva skolväsendets framväxt som en följd av de härskande klassernas vilja att kontrollera och fostra en växande befolkning, som en konsekvens av nationalstaternas framväxt, eller som en kamp mellan olika sociala grupper. I stället visar min undersökning att verkliga förklaringar till skolväsendets framväxt bör inkludera fler, och delvis andra, faktorer. Skolväsendet förutsatte bland annat skoldistriktens självständiga organisation, fastighetsmarknadens utveckling, lokalsamhällets arbetskraft och de finansieringsformer som stod skoldistrikten till buds.
Särskilt skulle jag vilja framhålla den betydelse som min undersökning tillskrivit kreditväsendets utveckling och de obesuttna torparnas och lantbruksarbetarnas arbetskraft. Dessa faktorer har tidigare framhållits som viktiga förutsättningar för den industriella revolutionen i Sverige, och min undersökning har därvidlag även kunnat visa att de tycks ha varit av stor betydelse även för folkskoleväsendets utveckling. De obesuttnas roll är särskilt intressant. Där tidigare forskning beskrivit folkskolan som ett svar på en befolkningsökning och tillväxten av fattiga och obesuttna klasser, har alltså min studie kunnat visa att rädslan för en växande underklass inte tycks ha motiverat nya investeringar i Sundsvallsregionens skoldistrikt. Detta trots att Sundsvallsregionen var ett område där arbetarbefolkningen växte kraftigt under 1800-talets andra hälft, och där sociala oroligheter uppstod som en följd av den försvagade konjunkturen under slutet av 1870-talet. I stället har min undersökning visat att dessa klasser spelade en annan, och minst lika betydelsefull roll, i skolväsendets utveckling. Det var till stor del tack vare deras arbetskraft som Sundsvallsregionen skolhus kunde uppföras.
Trots att min studie långt ifrån förnekar att det fanns relationer mellan skola, industri och stad – dessa var många och varierande – vill jag dock framhålla den betydelse som läggs vid bondesamhällets roll i skolväsendets utveckling. Forskningen kring skolans historia har hittills i stor utsträckning lagt stor tonvikt vid 1800-talets samhällsomvandlingar, och studerat skolan i en kontext av industrialisering, urbanisering och modernisering. Inte sällan har också de konflikter som uppstod i samband med skolväsendets utbredning tolkats i termer av ett möte mellan tradition och modernitet, som en konflikt mellan Gemeinschaft–Gesellschaft, eller folklighet och urbanitet, där intressena hos stadens pedagoger och skolmän kontrasteras mot de hos landsbygdens torpare och bönder. Vad denna studie visat, är i stället att skolväsendet fann många av sina förutsättningar i just bondesamhället, vilket egentligen är föga förvånande i ett land som Sverige där 96 procent av skolhusen byggdes på landsbygden, och där 80 procent av lärarna var verksamma i sådana områden fortfarande vid sekelskiftet 1900. Folkskolan var följaktligen inte enbart en följd av 1800-talets stora samhälleliga förändringar, utan den förutsatte även strukturer som går att hänföra till äldre tider. Som min undersökning kunnat visa, kunde skolhusen byggas tack vare församlingarnas organisation, prästbordens jordar och böndernas och torparnas mångsyssleri, vilket var samhälleliga strukturer som hade medeltida anor.
Nya frågor och fortsatta studier
Samtidigt som min studie alltså givit en hel del nya svar på frågor rörande skolväsendets framväxt, bör den framförallt ses som en uppmaning till fortsatta studier av denna fullständigt grundläggande utveckling. Det handlar delvis om fortsatta försök att tänka nytt kring skolans historia, att pröva nya angreppssätt och perspektiv. Exempelvis kan man fråga sig själv om skolan inte skulle vara resultatet av en statlig skolpolitik, eller inte motiverad av pedagogisk debatt, vad skulle skolan eller skolväsendet vara då?
Min studie väcker också en hel del nya frågor kring skolväsendets framväxt. Den visar på behovet av lokala, regionala och internationella jämförelser. Spelade exempelvis kreditväsendet en lika stor roll i andra delar av Sverige, som det gjorde i Sundsvallsregionen? Av allt att döma, var de lokala och regionala skillnaderna mycket stora i Sverige, och intressanta jämförelser skulle därvidlag kunna göras mellan fattiga och rika områden, bonde- och godsdominerade områden. När den lokala organisationen framstår som så viktig, behöver också frågor ställas kring vilka likheter och skillnader som det finns mellan exempelvis det svenska skolväsendets organisation i skoldistrikt, amerikanska school districts, franska communes och tyska Schulsozietäten? Sådana frågor kommer att behöva besvaras, om vi ska kunna ge svar på frågor kring varför skolväsendets utvecklades snabbare i vissa områden än i andra.
Johannes Westberg är docent i historia och lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet. Westberg disputerade på avhandlingen Förskolepedagogikens framväxt (2008), och har därefter publicerat artiklar om förskolans och folkskolans historia. Han har bland annat varit redaktör för antologin Förskolans aktörer (2011) och medredaktör för läroboken Utbildningshistoria – en introduktion (2011). Hans senaste bok är monografin ”Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900” (2014).
LITTERATUR
Chalklin, Christopher W. (1998), English counties and public building, 1650-1830 (London: Hambledon Press).
Chaudhary, Latika, et al. (2012), ”Big BRICs, weak foundations: The beginning of public elementary education in Brazil, Russia, India, and China” i Explorations in Eonomic History vol. 49, nr. 2.
Green, Andy (1990), Education and State Formation: The Rise of Education Systems in England, France and the USA (London: Macmillan).
Lindert, Peter (2004), Growing public: Social spending and economic growth since the eighteenth century Vol. 1 The story (Cambridge: Cambridge University Press).
Ljungberg, Jonas & Nilsson, Anders (2009), ”Human capital and economic growth: Sweden 1870–2000” i Cliometrica vol. 3, nr. 1.
Meyer, John, et al. (1992), ”World expansion of mass education, 1870-1980” i Sociology of Education vol. 65, nr. 2.
Petterson, Lars (1991), ”1842, 1822 eller 1882? Vad är det som bör firas?” i Forskning om utbildning. Tidskrift för analys och debatt vol. 18, nr. 4.
Sandin, Bengt (1986), Hemmet, gatan, fabriken eller skolan: Folkundervisning och barnuppfostran i svenska städer 1600-1850 (Lund: Arkiv).
Westberg, Johannes (2014), Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900 (Lund: Nordic Academic Press).
Wilson, Richard George & Mackley, Alan (2000), Creating paradise: The building of the English country house 1660-1880 (London: Hambledon and London).