Inledning

MAGNUS HULTÉN och JONAS HALLSTRÖM,
redaktörer för temanumret: Skolans digitalisering

Året var 1958. Grundskolan höll på att införas i Sverige och på radio sände man en serie om fyra program där denna skola
presenterades för allmänheten. Vi hör programledaren i det inledande avsnittet säga:

-Men redan nu kommer vi att kunna göra oss vissa föreställningar om det samhälle våra barn kommer att utbildas för. Det här ljudet till exempel, det kommer att bli mycket vanligt.

[Ett entonigt pipande och faxliknande ljud hörs]

-Vi står framför en matematikmaskin […].

Lite senare ställer programledaren följande fråga:

-Vilka krav kommer nu den tekniska utvecklingen att ställa? Vad bör den nioåriga obligatoriska skolan ge ungdomen, för att den bäst skall klara sig i morgondagens samhälle?

Sven Åsbrink, som har studerat utvecklingen i USA och är direktör vid industrins produktionsråd får frågan och berättar att det framför allt skapar ett behov av konstruktörer och ingenjörer, men att utvecklingen också kommer att leda till behov av andra yrkesgrupper som behövs för att sköta matematikmaskinen.

Matematikmaskinen, eller datorn som vi säger idag, gjordes alltså i programmet till en symbol för den framtid barnen skulle utbildas för och de kunskaper barnen behövde lära sig för att kunna verka i det framtida datorsamhället. Det säger lite om den symboliska kraft datorn redan i sin ungdom hade i samhället.

Detta nummer ägnas åt datorn och den digitala utvecklingen, och hur dessa påverkat frågor om kunskap, utbildning och lärande i och utanför skolan. Men numret ägnas också åt den motsatta utvecklingen, alltså hur frågor om kunskap, utbildning och lärande i skolan och samhället påverkat hur man sett på datorer och digitala redskap som pedagogiska hjälpmedel. Dock visar historien om digitalisering att skolan ofta varit under ett hårt tryck att ta till sig och använda nya digitala redskap, ibland utan att skolor getts särskilt mycket betänketid (t.ex. vad det gäller datorplattor, programmering och digital kompetens).

Den digitala tekniken har sedan 1950-talet funnits närvarande i den allmänna debatten och skapat tydliga visioner och hotbilder för samhällsutvecklingen. Den dagsaktuella debatten om datorplattor i förskolan är ett exempel. Det sägs att barns hjärnor försämras av för mycket skärmtid och att det dessutom leder till sämre skolprestationer. Är digitaliseringen och införandet av datorplattor ett enda stort psykologiskt experiment vi utför på våra barn? Eller måste barnen tvärtom lära sig hantera digital teknik tidigt, för att inte riskeras att slås ut i skolan och arbetslivet?

Dagens debatt om datortekniken och digitaliseringen som hot och möjlighet är inte unik. Ny teknik har sedan länge setts som både hot och möjlighet, både i samhället i stort och när det gäller utbildning och lärande. Ett ofta återgivet exempel är Platons kritik mot det skrivna ordet. Att människan skrev ner sina tankar skulle göra henne till en sämre filosof, menade Platon, eftersom hon inte skulle tvingas att memorera kunskaper på samma sätt som tidigare. Idag har vi svårt att tänka oss att vara utan texter som ett centralt verktyg för lärande och kunskapsspridning. Och några av oss minns kanske hur många ansåg att TVn skulle revolutionera undervisningen på 1970-talet, och ersätta läraren.

Teknik och digitalisering skapar vad Lina Rahm i detta nummer kallar föreställningen om en framtid och om framtida behov av skola och utbildning, föreställningar som förändrats genom årtiondena men som likväl får faktiska konsekvenser för medborgarna genom politiska beslut baserade på dessa föreställda framtider. Från det perspektivet kan utbildning om datorer genom historien betraktas som medel att försöka kontrollera den tekniska utvecklingen och att styra grupper av befolkningen mot önskade mål, för att på så sätt utforma en önskad framtid, i Rahms fall genom exemplet folkbildning.

Men som Roger Säljö visar i sin text handlar ny teknik inte bara om föreställningar. Den digitala tekniken förändrar också i grunden vår tillvaro, och därmed förändras också vilka kunskaper som blir viktiga att lära sig. Genom att jämföra med andra tekniker som kraftigt förändrat samhället, som det skrivna ordet och boktryckarkonsten, visar Säljö hur ny teknik rent faktiskt förändrar vad en människa behöver kunna.

I Lennart Rolandsson, Ulla Riis och Lars Björklunds bidrag får vi konkreta exempel på datorsatsningar inom skolans område, från 1980-talet fram tills idag.

Rolandsson berättar om programmering som rest sig som en fågel Fenix. Det är ett ämne som många skolforskare nog trodde var dött och begravet som innehåll i skolan så sent som för något decennium sedan. På 1970- och 1980-talet genomfördes många insatser inom detta område, framför allt i gymnasieskolan men också i Datalära, som fanns som innehåll i matematikämnet i Lgr 80. Men så försvann programmering, för att återuppstå med den reviderade läroplanen för grundskolan 2018. Rolandsson menar att de tekniska förutsättningarna förvisso är bättre numera, men att många frågor återstår kring lärares didaktiska kompetens för genomförandet av programmering.

Som Riis påpekar i sin text har statens förhoppningar varit stora på vad datorstödd undervisning ska åstadkomma i skolan, men få av dessa förhoppningar får anses ha realiserats. Det vi kan se är en faktisk ökning av datoranvändning i undervisningen i skolan, men det finns, menar Riis, mycket kvar att göra när det gäller kvaliteten på det som görs och vilken typ av undervisning som bör bedrivas. Datorundervisningens historia bär i hög grad på vad Riis kallar ensidiga push-kampanjer, det vill säga försök att införa datorundervisning via statliga beslut och tekniksatsningar. Riis menar att denna logik ofta saknar förankring i praktiken och därför sällan har chans att lyckas särskilt väl, vilket historien visat. Hon efterlyser en i relation till skolpraktiken mer lyhörd utveckling inom datorteknikens och datorundervisningens område.

Lars Björklund beskriver i sin text hur under senare år begreppet datalogiskt tänkande fått bära en förhoppningsbaserad vision för (åter-)införandet av programmering i skolan, framför allt driven av dataindustrin, universitet och den ideella intresseföreningen Swedsoft. Datalogiskt tänkande (eng. computational thinking) myntades redan på 1980-talet av MITs Seymor Papert, och har populariserats, med delvis annan betydelse, under senare år av Jeannette Wing (2006). Det som 2018 infördes i grundskolan blev nu inte datalogiskt tänkande utan programmering, vilket Björklund för ett fördjupande resonemang om.

De fem bidragen i detta temanummer av Vägval ger en bred bild av digitaliseringen, både hur den blivit föremål för statliga satsningar och utbildningsvisioner, men också hur vår syn på datorn formas av den tid vi lever i. Bidragen ger en bild av samspelet mellan teknik och människa. Teknik bär inte på givna framtidsscenarior, teknik determinerar inte vårt tänkande om teknik, utan våra värderingar och vårt samhälle skapar präglar i lika hög grad de visioner vi skapar för tekniken, som frälsare eller hot.

Det innebär inte att de fem bidragen uttömmer alla ämnen inom detta område. Det är till exempel helt tydligt att det finns en mängd privata aktörer som också kommit in på utbildningsarenan med den digitala utvecklingen. Det satsas enorma summor inom hur man genom digital teknik i högre grad ska kunna följa och styra utvecklingen i skolan. Och nya visioner skapas för hur exempelvis artificiell intelligens ska kunna förbättra lärande och undervisning.

Ännu så länge har den digitala tekniken inte revolutionerat skolan. Många traditionella praktiker lever kvar, fast i datorns värld: Eleverna läser och skriver på datorn eller datorplattan istället för i läroboken och på papper. Men vem vet vart framtiden tar oss? Att nya hopp och hot kommer knytas till den digitala utvecklingen i skolan är dock alldeles säkert. Bidragen i detta nummer visar att dessa visioner och hotbilder är med och skapar vad som faktiskt sker i skola och samhälle.


Magnus Hultén är biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Linköpings universitet. Huvudsakligt forskningsintresse är policy, bedömning och utbildningshistoria med inriktning mot naturvetenskap och teknik i folkskola och grundskola. Han driver det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Elever på gränsen, en studie av de senaste decenniernas reformer av den svenska skolan. Han driver även projektet Animerad kemi, ett projekt om animation som hjälpmedel i yngre barns lärande av kemi, finansierat av Skolforskningsinstitutet.

Jonas Hallström är professor i teknikens didaktik och forskningsledare vid TekNaD, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet. Hans forskningsintressen rör bland annat kunskapsbildning om teknik och tekniska system, tekniklärares förståelse och attityder, autentisk teknikundervisning och historiska perspektiv på teknik- och naturvetenskapsundervisning.


LITTERATUR:
Wing, J. M. (2006). Computational Thinking. Communications of the ACM, 49(3), 33-35.

Skola i omvandling (1958). Sveriges Radio. Hämtat den 18 april 2019 från https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=554046

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *