Inledning

SOFIA PERSSON

Detta nummer av Vägval i skolans historia är ett temanummer som uppmärksammar lärarinnors insatser för den svenska skolan och det vidare samhället. I numret möter vi fem lärarinnor som sammantaget levde och var verksamma från mitten av 1800-talet till sent 1900-tal. I artiklarna belyses villkor som präglade lärarinnornas situation i samtiden, deras engagemang och projekt, samt vilka insatser de gjorde. Lärarinnorna bedrev skolutveckling lokalt och nationellt, de utgjorde nav i pedagogiska, politiska och sociala nätverk, samt var pionjärer på centrala positioner inom skolväsendet, i partier, ideella föreningar, organisationer och sociala rörelser.

Flera av lärarinnorna i artiklarna var aktiva inom kvinnorörelsen och verkade för ökad jämställdhet i skola och samhälle. Just lärarinnor var en stor och viktig grupp inom den svenska rösträttsrörelse som bidrog till att kvinnor för 100 år sedan fick politisk rösträtt i Sverige.

Kampen för jämställdhet är fortsatt aktuell och är numera inskriven i grundskolans värdegrund och uppdrag. Så har förstås inte alltid varit fallet, utan det är en konsekvens av en rad aktörers intensiva, långa och oförtrutna arbete, och förändringen har inte genomförts utan stort motstånd, vilket artiklarna i detta temanummer visar på.

De fyra artiklarna i temanumret bygger vidare på texter och biografiska uppgifter som publicerats i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL, se www.skbl.se), ett lexikon som i nuläget porträtterar 1000 svenska kvinnor men som fortsätter att expandera. SKBL visar just kvinnors bidrag till samhällets utveckling, från medeltid till nutid, och tillgängliggör omfattande information om svenska kvinnors yrkesmässiga och samhälleliga insatser, biografiska förhållanden, livsbanor, nätverk och strategier.

Många av de kvinnor som porträtteras i SKBL var lärarinnor, och läraryrket har ur ett historiskt perspektiv inneburit viktiga kulturella, ekonomiska och sociala resurser i form av utbildning, försörjning, självständighet och sociala nätverk. För många lärarinnor kombinerades yrket också med ett vidare samhällsengagemang.

Inom ramen för SKBL, och under ledning av Maria Sjöberg och Lisbeth Larsson, fortsätter forskare och specialister att sammanställa biografiska artiklar och uppgifter om kvinnor för att komplettera traditionella svenska biografiska lexikon. Detta då endast 5-10 procent av de som porträtteras i sådana stora traditionella svenska lexikon är kvinnor, trots att kvinnor utgör halva befolkningen. Eftersom historieskrivningar ofta bygger på biografiska lexikon har denna bias medverkat till att kvinnors insatser i samhället har osynliggjorts, och SKBLs ambition är att bidra till en mer rättvisande bild av Sveriges historia.

I linje med SKBLs vision är detta temanummers avsikt att synliggöra lärarinnors insatser när det gäller att forma skola och samhälle. Vi vill också uppmärksamma Vägvals läsare på den skatt som SKBL utgör när det gäller en mängd intressanta artiklar om pionjärer inom skola och utbildning.

Artiklarna i detta nummer av Vägval behandlar lärarinnor vars liv och verksamhet sträcker sig under närmare 140 år, det vill säga från 1850-tal till sent 1980-tal. Den första artikeln av Agneta Linné handlar om två tidiga lärarutbildare och skolreformatörer: lektor Hedwig Sidner (1852-1929) och rektor Anna Sörensen (1875-1943). I artikeln jämförs aspekter i kvinnornas liv och verk, och en diskussion förs om vilka kontextuella villkor som krävdes för att de båda skulle kunna ta plats i det offentliga rummet och påverka samtidens skola.

Både Sidner och Sörensen arbetade under stora delar av sitt yrkesliv vid Folkskoleseminariet i Stockholm, ett seminarium som utbildade folkskollärarinnor. De två var kvinnliga pionjärer på strategiska professionella positioner – Sidner var en av de första kvinnorna  i Sverige som blev lektor vid en statlig läroanstalt och Sörensen var också bland de första kvinnorna att bli  rektor för en statlig läroanstalt. Gemensamt för de båda var också att de deltog i stora statliga utredningar om folkundervisning och folkskollärarutbildning. Vidare lyfter Linné att Sidners och Sörensens anställningar vid en statlig institution innebar att de verkade utifrån ramar som kunde bidra till ett mer kompromissinriktat förhållningssätt i offentliga stridsfrågor. Genom reformarbete medverkade Sidner och Sörensen i omformandet av folkskollärarutbildning och skola under tidigt 1900-tal.

Den andra artikeln, som är skriven av Madeleine Michaëlsson, behandlar folkskolläraren Cecilia Franckes (1860-1945) insatser inom den svenska rösträtts-, freds- och nykterhetsrörelsen. Francke blev vid konfirmationen uppmärksammad och uppmuntrad att söka sig till lärarbanan, och i och med detta påbörjades en resa först som småskollärare och sedan som folkskollärare och lärarutbildare i och omkring Stockholm. Parallellt med tjänstgöringen som lärare arbetade Francke inom frivilligverksamhet, nykterhetsrörelse, politik, fackförbund, som föredragshållare och skribent, samt med att hålla preparandkurser för personer som avsåg söka in vid småskole- eller folkskoleseminarier. Franckes kontaktnät i Stockholm var brett och de sammanhang hon ingick i var omfattande. Francke levde ett långt och aktivt liv och hon gick bort först 1945.

I den tredje artikeln skildrar Sofia Persson en annan folkskollärares liv och gärning, nämligen Sofia Svenssons. Hon var i likhet med Francke aktiv i kampen för kvinnors politiska rösträtt och jämställda arbetsvillkor, men också i andra vid tiden aktuella sociala och pedagogiska frågor som barnavård och sexualupplysning. Svensson levde mellan 1873 och 1923 och verkade framför allt lokalt i Västsverige och Göteborg. I artikeln lyfts hennes engagemang i pedagogiska frågor, samt agerande på den politiska och fackliga arenan. Svenssons hållning var att sexualundervisning borde vara ett obligatoriskt ämne i folkskolan, och hon bedrev redan sådan undervisning bland sina egna elever. Hon var därtill en förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen i Göteborg och den första kommunisten som blev invald i Göteborgs kommunfullmäktige. Hennes första inlägg där gällde förstås skolan. Svensson var även fackligt aktiv och hade centrala positioner inom Sveriges Folkskollärarinneförbund.

Den fjärde och sista artikeln, som är skriven av Yvonne Lindholm, handlar om ytterligare en folkskollärare – Ester Hermansson (1901-1989). Hermansson var verksam som lärare, konsulent, metodiklektor, expert/utredare, föreläsare och skribent. Genom internationella resor och kontakter, och genom att själv praktiskt tillämpa vad hon lärt sig, skaffade Hermansson sig djup kunskap om både den österrikiska aktivitetspedagogiken och den amerikanska reformpedagogiken. Hermanssons lokala bas var framför allt Göteborg där hon arbetade som lärare och metodiklektor. De pedagogiska perspektiv som Hermansson förespråkade spred hon även nationellt genom sina böcker, sin medverkan som expert i 1946 års skolkommission, och när hon deltog vid utvecklingen av läroplanen Lgr 62. Vidare arbetade Hermansson också i våra nordiska grannländer Norge och Danmark som lärarutbildare.

Samtliga kvinnor i de fyra artiklarna var engagerade i folkskolan eller i den grundläggande obligatoriska utbildningen som antingen folkskollärare, lärarutbildare och/eller reformatorer. De var pionjärer när det gällde yrkeskarriärer och lyckades ta plats i offentligheten och uppnå positioner som annars vanligtvis var förbehållna deras manliga kollegor. Med bas i Sveriges största städer Stockholm och Göteborg ingick de i miljöer och sociala nätverk som också sträckte sig vidare nationellt, och i vissa fall internationellt. Ingen av de porträtterade kvinnorna gifte sig, utan läraryrket öppnade en väg till självförsörjning och självständighet för dem i en tid när det fanns relativt få andra karriärmöjligheter. Det arbete som kvinnorna lade ner var remarkabelt, och de var samtidigt med sitt yrkesliv aktiva i en rad ytterligare sammanhang –  i föreningar, organisationer, fackförbund, politiska partier, sociala rörelser och utredningar –  för att försöka realisera visioner och projekt.

Lärarinnorna var också i flera fall flitiga föredragshållare och skribenter, och använde på så sätt de kanaler som fanns tillgängliga vid tiden för att ge röst åt de frågor som de brann för. Trots deras engagemang och insatser för skola och samhälle har deras gärningar hamnat i skymundan, och detta temanummer vill lyfta fram dessa lärarinnor i ljuset och visa på hur insatser likt deras sammantaget bidragit till att forma den samtida men även nutida svenska skolan.


Sofia Persson är forskare och lektor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Perssons forskning omfattar yrkes- och professionssociologi, med särskilt fokus på lärare och gärna utifrån ett utbildningshistoriskt perspektiv, se även https://www.gu.se/omuniversitetet/personal/?userId=xperso

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *