AGNETA LINNÉ
Det här numret av Vägval innehåller fyra fristående artiklar som berör så vitt skilda områden som förskolepolitik, svensk skola under reformationen, lärares mångsyssleri under senare delen av 1800-talet samt modersmålsutbildningen från 1950-talet och framåt med policyfrågor i fokus. Numret rymmer också ett minitema som ger några ögonblicksbilder från lärarpressens historia.
I den första artikeln diskuterar Ingrid Söderlind och Anne-Li Lindgren vägval i den statliga förskolepolitiken. Det som idag ses som självklart – institutionsbaserad heltidsverksamhet för barn före skolåldern – var länge en omstridd fråga. Författarna tar upp dels synen på hel- respektive halvdagsverksamhet i förskolan, dels synen på organiserad tillsyn i hemmiljö och spårar hur dagens modell relaterar till de tidigare vägval som gjorts.
Frågan om hel- eller halvdagsomsorg ställdes i fokus redan under 1940-talet när en statlig förskolepolitik började ta fastare form och blev än mer omdiskuterad under 1960-talets utbyggnadsskede. De första offentliga utredningarna om barnomsorg rekommenderade halvdagsomsorg som bäst för barnens utveckling, men i början av 1960-talet skedde ett skifte och heldagsomsorg blev den linje staten förordade. Ett viktigt argument var att förskolan börjat få ett nytt uppdrag och nu skulle kompensera för olikheter i barnens hemmiljöer. På 1960-talet skedde också ett annat vägval i och med att familjedaghemsverksamheten inkluderades i den statliga förskolepolitiken. Artikeln belyser de olika argument som framfördes för å ena sidan omsorg i hemmiljö, å andra sidan i förskolan.
Författarna visar hur familjedaghemmen från att delvis ha setts som en nödlösning först länkades till det kompensatoriska uppdraget och senare sågs mer som en komplementär verksamhet till institutionerna. I samband med att förskolan 1998 fick sin läroplan och dess uppdrag blev utbildningspolitiskt snarare än socialpolitiskt, kom familjedaghemmens särart att lyftas fram som viktig just för barn med behov av liten barngrupp och stabila relationer – således återigen ett kompensatoriskt argument. Idag har familjedaghemmen ersatts av så kallad pedagogisk omsorg.
I numrets andra artikel går Jakob Evertsson tillbaka till 1500-talet och diskuterar vilka konsekvenser reformationen fick för dåtidens skola. Författaren visar att det skedde en kraftig tillbakagång för skolan i det svenska riket i och med reformationen och att nedgången varade under större delen av 1500-talet. Arbetet knyter an till en forskningstradition som sätter in reformationen i en längre process av religiös förändring från medeltiden fram till och med 1600-talet och söker i de långa tidslinjerna för att få grepp om orsakerna till skolans tillbakagång.
Genom analys av Gustav Vasas brev och riksdagshandlingar från 1500-talet synliggörs faktorer bakom nedgången. Kronans indragning av kyrksilver och andra föremål väckte folkliga protester, bland annat i form av att barnen inte sändes till skolan. Förändringar av systemet med allmosor och tionde kritiserades och kunde minska beredvilligheten att bidra ekonomiskt till kyrka och skola. Handel och andra praktiska yrken började väcka större intresse än att gå i skola för att bli präst, samtidigt som den ekonomiska framtiden för prästerna tedde sig osäker. Sist men inte minst väckte skolans nya roll att förmedla luthersk tro misstänksamhet och användandet av det svenska språket i både liturgi och undervisning blev en källa till konflikt.
En helt ny infrastruktur för den nya lutherska skolan behövde byggas upp och präster och skolmästare skolas i den nya traditionen. Först mot slutet av 1500-talet och början av 1600-talet började skolan stabiliseras och reformationen bli mer folkligt accepterad. Med stormaktstiden och 1611 års skolordning inleddes en ny, expansiv fas i skolans historia.
I den tredje artikeln belyser Johannes Westberg lärares mångsyssleri under andra hälften av 1800-talet och visar med konkreta exempel att det långt ifrån var självklart att en lärare vid den här tiden enbart ägnade sig åt skola och undervisning. I praktiken gav en anställning som lärare möjligheter till en rad andra uppdrag i församlingen. Man kunde kombinera sin lärartjänst med att vara klockare, organist, sockenskrivare eller till och med präst. De olika skolstadgorna under 1800-talets andra hälft lyfte explicit fram denna möjlighet. Lärare kunde också vara föreläsare, resepredikant, nykterhetstalare eller auktionsförrättare, ordförande i kommunalstämman eller revisor i den lokala banken. Lärarnas skrivkunnighet gjorde att de också tillfrågades om tillfälliga mindre uppdrag som att upprätta köpehandlingar, skriva protokoll eller bistå vid brevskrivning.
Författaren diskuterar innebörden av detta mångsyssleri både i relation till föreställningarna om vad en lärare är och kan vara och i relation till synen på lärarlönen under olika tider. Uppdragen kunde också stärka lärarens relation till lokalbefolkningen.
I artikeln kommer både uppskattande röster i samtiden till tals och röster som ifrågasatte traditionen med hänvisning till att läraren inte hann med undervisningen, eller att vissa bisysslor var olämpliga eftersom läraren kunde hamna i konflikt med föräldrar. Först i början av 1900-talet syntes det bli mer självklart att lärare enbart skulle ägna sig åt undervisning.
Sist bland de fristående artiklarna presenterar Nuhi Bajqinca en studie av modersmålsutbildningen i Sverige 1957–2017 med fokus på policyfrågor. Artikeln diskuterar språkets roll i byggandet av nationalstaten och berör olika dilemman i välfärdsstaten.
Författaren identifierar fyra olika perioder mellan vilka de framträdande uppfattningarna och sätten att förstå, tänka och tala om modersmålsundervisning skiftat under de sextio år som undersökningen omfattar. Perioden 1957–1965 präglades av det starka samhället och idealet var sammanhållning och homogenisering. Begreppet modersmål var relaterat till det svenska språket och de finskspråkiga och samiska elevernas modersmål sågs som enda undantag. Tvåspråkighet framställdes snarast som en komplikation. Perioden 1966–1988 präglades av synen att tvåspråkiga elever skulle ges möjlighet till modersmålsutbildning. Tvåspråkighet och ett interkulturellt samhälle lyftes fram. Modersmålsutbildning bedömdes ha positiva effekter på kunskapsutvecklingen, och de nya medborgarnas språk och kulturer, liksom kunskap om deras hemländer, framhävdes som nyttigt för alla elever i skolan.
I samband med de stora förändringarna av skolan i början 1990-talet skiftade också policyn vad gäller modersmålsutbildning. Författaren karakteriserar perioden 1990–1999 med orden decentralisering, marknadsanpassning och devalvering av modersmålsundervisning och lyfter fram att denna undervisning nu främst kom att ses som en integrationsfråga. Under det avslutande skedet i undersökningen, perioden 2000–2017, förstärks det svenska språkets roll som förenande värde och modersmålsundervisningen får en mer marginaliserad ställning.
Numrets minitema om lärarpress inleds med en artikel av Joakim Landahl som gör nedslag i Svensk Läraretidnings första decennier från starten med ett provnummer 1881 fram till sekelskiftet 1900. I fokus för artikeln står lärartidningens roll som organ för facklig sammanhållning. När folkskollärarna år 1880 organiserade sig i Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF) och började ge ut sin egen tidning var det något nytt som startade, framhåller författaren. Tidigare hade ingen nationell förening funnits för folkskollärarkåren.
I och med tillkomsten av Svensk Läraretidning fick folkskollärarna ett viktigt språkrör. De började formera sig som en yrkeskår med gemensamma intressen, vilket innebar en hel del utmaningar. Artikeln knyter an till historikern Benedict Andersons tankar om nationen som en föreställd gemenskap och det sena 1800-talets intresse för uppfunna traditioner. Minnesfester, hyllningar, historiska föregångare i lärarkåren som förebilder bereddes återkommande plats i Svensk Läraretidning och bidrog till att skapa samhörighet. Tidningen blev en viktig byggsten i att konstruera en ny gemenskap och samtidigt visa att lärarkåren var en röst att räkna med i offentligheten.
Artikeln belyser också några frågor där ledningen av tidningen blev föremål för skarp kritik. Konflikterna utspelade sig under 1890-talet och gällde dels angrepp på folkskollärarnas ledande företrädare Fridtjuv Berg, dels ägarskapet och styrningen av Svensk Läraretidning och relationen mellan tidningen och den fackliga föreningen.
I minitemats nästa artikel förflyttas fokus från Svensk Läraretidnings första decennier till den sentida efterföljaren Lärarnas tidning och Lärarförbundets tidningsavdelning under 2010-talet. Enikö Arnell-Szurkos lämnar ett personligt vittnesbörd baserat på hågkomster från anställning som journalist vid några av förbundets tidningar åren 2013–2019. I fokus står det vägval ifråga om förändring av ansvar, ledning och drift av tidningarna som skedde i slutet av 2010-talet och dess innebörd för den journalistiska friheten.
Författaren väcker frågan om journalistikens möjligheter till fri och kritisk granskning av den fackliga organisationen och dess verksamhet i de fall då tidningar drivs av en byrå på uppdrag av förbundet jämfört med en fristående och självständig redaktion. Hon framhåller vikten av att journalistiska principer oavsett ägarskap tillåts bli styrande för lärarpressens innehåll och utformning.
I minitemats tredje och avslutande artikel ställer Sten Svenson, chefredaktör för Lärarnas tidning 1995–2009, frågan om en fri och obunden fackförbundspress i fokus. Framställningen vidgar och fördjupar den bild som tecknas i den föregående artikeln och belyser lärarpressens skiftande villkor under 1900-talets två sista decennier och början av 2000-talet. Frågan om tidningarnas relation till förbunden, chefredaktörens ställning och förutsättningarna för en kritiskt granskande och självständig journalistik står i centrum.
Diskussionen baseras delvis på intervjuer med tre journalister som alla är eller har varit verksamma vid olika lärartidningar: Lena Fejan Ljunghill, reporter vid Lärarnas tidning/Svensk skoltidning och Lärarnas tidning 1972–1995 då hon blev chefredaktör för Pedagogiska Magasinet, Jan Malmstedt, chefredaktör för Fackläraren 1982–1991 och Kerstin Weyler, tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för Skolvärlden.
Agneta Linné, Örebro är professor emerita i pedagogik vid Örebro universitet. Hennes forskning ägnas utbildningshistoria, läroplansteori, forskning om lärares utbildning och arbete samt kunskapstraditioner i högre utbildning. Ett spår gäller hur utbildning av lärare för obligatorisk skola tagit form historiskt, hur dess innehåll skiftat över tid utifrån förändrade samhälleliga intressen, värderingar och pedagogiska traditioner, och vilka krav som ställts på en god lärare i olika tider. Andra studier gäller lärares arbete och hur den pedagogiska praktiken kom att ta lektionens form, med givna regler för hur talet mellan lärare och elev skulle gestaltas. Under senare år har Agneta Linné också studerat möten mellan kunskapstraditioner och kunskapskulturer i högre utbildning. Hon har även undersökt liv och strategier hos kvinnliga pedagoger verksamma kring sekelskiftet 1900. (Foto: Linn Björkstrand)