INLEDNING

JAKOB EVERTSSON

I detta nummer av Vägval (2020:4) presenteras en spännvidd av utbildningshistoriska teman som på olika sätt även anknyter till dagens situation. Här berörs minoritetsspråks ställning i skolväsendet, pandemiers konkreta inverkan på skolmiljöer, historieämnets roll i samspelet mellan individ och kollektiv liksom samhällskunskaps- och historieämnets fostrande funktion.

Den första artikeln av Daniel Lindmark handlar om 1720-talets diskussion kring vilken varietet av samiskt skriftspråk som skulle användas i skolans läroböcker i Härnösands stift. Det samiska språket är alltså uppdelat i ett antal olika varieteter som sinsemellan skiljer sig åt i olika grad beroende på de geografiska avstånden. Umeåsamiskan togs i domkapitlet som utgångspunkt för valet av skriftligt standardspråk trots att olika uppfattningar rådde kring detta ställningstagande. Prosten Johannes Unæus menade exempelvis att barnens språkförståelse var starkt knuten till den egna varieteten vilket egentligen nödvändiggjorde översättningar till flera varieteter. Likväl utgavs år 1726 översättningar av ABC-boken och katekesen enbart på Umeåsamiska. I ett längre perspektiv visade sig diskussionen dock vara ett led i utvecklingen av ett samiskt skriftspråk vilket på 1900-talet utmynnade i att alla samiska varieteter som talas i Sverige fått sina skriftspråk fastställda.

Björn Norlin visar i sin text de konkreta följder som spanska sjukans härjningar åren 1918-1920 fick för skolmiljöerna i Sverige genom att studera lärarpressen och årsredogörelser från ett antal skolor. I Svensk Läraretidning beskrivs mer ingående hur lärarkåren påverkades av pandemin ur ett professionsperspektiv vid denna tid. Förutom upprepade skolstängningar för att minska smittspridningen, kunde det handla om rumsliga omgestaltningar av skolorna liksom att skolväsendet på olika sätt togs i anspråk i civilsamhällets tjänst. En återkommande svårighet i denna situation var att hålla skolorna flytande. Ett tydligt tecken på lärarnas utsatthet är de många dödsannonser över unga lärare som publicerades i tidningen. En uppenbar skillnad mot dagens pandemi är att åldersgruppen 20-40 år drabbades hårdast vilket gjorde att en stor andel lärare insjuknade varav många dessutom avled. I årsredogörelsen för skolorna framkommer att många elever insjuknade men att dödsfall var ovanliga.

Med utgångspunkt i frågor och övningar i läroböcker i historia diskuterar Anders Persson skolämnets förändring sedan efterkrigstiden. Till skillnad från vad som ofta hävdats om perioden kännetecknades utvecklingen av ämnet, vid en granskning av dessa källor, av kontinuitet och beständighet. Snarare än att närma sig den akademiska disciplinens analytiska och källkritiska arbetssätt handlar en stor del av uppgifterna om att på ett slutet sätt upprepa och lära in faktauppgifter från läroboken. Trots att det är mer ovanligt förekommer även elevinvolverande frågor i läroböckerna vilka inbegriper estetiska arbetsformer, rollspel eller att jämföra med den egna samtiden. En tydlig förändring på 1970-talet är att attitydbaserade frågor blev centrala i övningarna vilket innebar att elevens egen åsikt efterfrågas utan krav på att motivera sin ståndpunkt. Sådana frågor blir allt vanligare och når sin kulmen under 1990- och 2000-talet och uttrycker därmed tidens individualisering.

Till sist ger oss Henrik Åström Elmersjö en inblick i samhällskunskaps- och historieundervisningens fostrande funktion i den obligatoriska skolan under 1900-talets sista decennier utifrån en studie av läroplanerna. I samhällskunskapsämnet framträdde på 1970-talet en medborgare som i första hand agerar inom ramen för ett kollektiv. Denna tanke fortsätter göra sig gällande under 1980-talet men betydligt större vikt fästs nu vid att utbilda demokratiska samhällsmedborgare. Samtidigt inleds en utveckling mot att eleverna som individer snarare än som kollektiv skulle ta ansvar för samhället. Betoningen av individen får allt större fäste på 1990-talet då ansvar för det egna livet får mer utrymme än ansvaret för samhället som helhet. I historieämnets läroplaner sker en motsvarande utveckling i läroplanernas skrivningar men inte i lika hög takt och på ett lika tydligt sätt. Genom införandet av historiemedvetande som centralt begrepp år 1994 hamnar dock bearbetningen av den egna identiteten i en föränderlig värld alltmer i fokus.


Jakob Evertsson är verksam som forskare vid historiska institutionen, Uppsala universitet. Han leder för närvarande ett utbildningshistoriskt forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet med titeln ”Skolinspektionen och implementeringen av folkskolan i Sverige 1861-1930”. I projektet granskas undervisningens framväxt i ämnena historia, geografi, naturkunnighet och geometri genom att analysera folkskoleinspektörernas berättelser och nationell statistik. De områden som särskilt granskas är professionaliseringen av lärarrollen, införandet av undervisningsmaterial och antalet undervisade barn. Jakob är även ledamot i FSUH:s styrelse.


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *