INLEDNING

BRITTEN EKSTRAND

Detta nummer av Vägval i skolans historia består av fyra från varandra fristående nedslag i svensk skolhistoria. Först behandlas framväxten och utvecklingen av den tekniska elementarskolan 1855–1920 fram till dess fackskolan ersatte densamma. Härefter får vi möta den pedagogiska pionjären, reformpedagogen och en av ledarna för den kvinnliga rösträttsrörelsen Anna Whitlock (förebild för Dagmar Friman i den svenska TV-serien Fröken Frimans krig). Vidare uppmärksammas 1946 års skolkommissions inre arbete. Det vill säga frågan om hur själva arbetet gick till; det omfattande arbetet som ledde fram till betänkandet. Slutligen fokuseras ett utbildningspolitiskt vägval på 1980-talet då regeringen tillät kommunerna att inrätta musikklasser inom grundskolans ram. Ett beslut som blev början på en avreglering som lett till framväxten av profileringen i såväl fristående som kommunala skolor.

I den första artikeln skildrar Fay Lundh Nilsson hur en ny utbildning i en ny tid tar form. Redan under 1800-talets första hälft då urbanisering och industrialisering kunde skönjas efterlystes kunniga människor som kunde placeras i ledande ställning i de näringsyrken som växte fram. Det behövdes utbildad teknisk kvalificerad personal som bidrog till industriell och ekonomisk tillväxt. Problemet blev akut på 1850-talet och i syfte att stödja den samhälleliga ekonomiska och industriella utvecklingen beslutade riksdagen om tekniska elementarskolor. Sverige låg långt framme med en tidigt läskunnig befolkning och genom införandet av allmän folkskola 1842, men det rådde brist på kvalificerad personal till industrierna. Fyra tekniska elementarskolor kom till stånd i Sverige. Malmö och Borås var två typiska val för skolornas lokalisering. Det var städer med industriell utveckling, vilket gav skolorna möjlighet till samverkan, praktik och studiebesök. Den snabba samhällsutvecklingen krävde en översyn av skolorna redan på 1870-talet. Regeringens tillsatte en kommitté som i sitt utlåtande 1874 ställde högre krav på specialisering. De tekniska elementarskolornas timplaner ansågs för vidlyftiga med undervisning i en mängd ämnen som historia, geografi, moderna språk och mycket mer. En reducering av ämnen för vidare studier följde tillsammans med en högre specialisering av utbildningen till tekniska ledare. 1912 kom ytterligare kritik mot läroplanerna som fortfarande ansågs alltför lite fokusera på tekniska ämnen. Nu föreslogs en helt ny utbildning kallad fackskola ersätta de tekniska elementarskolorna. Specialiserade spår skulle inrättas (som till exempel i elektronik, skogsbruk, textil- och pappersindustri) och utbildningen reduceras från 3 till 2 år. I artikeln behandlas särskilt skolornas lokalisering, skolornas undervisning samt om och i så fall på vilket sätt skolorna stödde regionerna de placerades i.

Anders Johnson presenterar i sin text ett porträtt av den samhällsengagerade journalisten och framförallt pedagogen Anna Whitlock. Anna Whitlock startade sin pedagogiska bana tidigt. Redan som 19-åring, under tiden som hon genomgick en teoretisk lärokurs för kvinnor, fick hon arbete som lärare på Adolf Fredriks folkskola. Hon sökte härefter sina finländska rötter och fick i Finland arbeta som privatlärare ett par år. Det högre lärarinneseminariet i Stockholm blev nästa anhalt och efter tre år går hon ut med högsta betyg. Hon lärde känna de danska folkhögskolornas fria undervisningsmetoder och miljö. Och genom en rundresa på ett par år studerande hon skolväsendet samt filosofi och konst först i Italien och sedan i Schweiz. Hon landade härefter i Paris med samma syfte, men utifrån sitt politiska intresse kom hon istället att från fransk mark arbeta för Aftonbladet. Tillbaka i Stockholm grundade Anna Whitlock en flickskola som sedermera blev samskola och längre fram i tid utvidgades till ett gymnasium. Det var en experimentskola där flickor bland annat övades i att ta medborgerligt ansvar. När skolan blivit samskola samlästes ämnen och ingen skillnad gjordes till exempel på flickslöjd och pojkslöjd. Skolan var långt före sin tid; en revolutionär skola med ny pedagogik, undervisning på en mängd samhällsrelevanta områden och en neutral inställning till religion. Många sedermera namnkunniga personer har fått sin grundutbildning på Anna Whitlocks skola. Som reformpedagog och kulturradikalist hyllade hon vetenskapliga framsteg, frihet och jämlikhet. Hennes breda samhällsengagemang resulterade i kurser för bruksfolk i Värmland och embryot till den feriebarnsverksamhet som sedan utvecklades i Sverige. Hon tog initiativet till konsument-kooperativet Svenska Hem och hon bidrog till utarbetandet av den första läroplanen för socialarbetare, det som sedan blev socialhögskolan. Framförallt var hon en av förgrundsgestalterna i rösträttsrörelsen. Allt detta och mer därtill utvecklas i artikeln.

I den tredje artikeln beskriver Johan Samuelsson 1946 års skolkommissions arbete. Det är inte betänkandet i sig som fokuseras utan det arbete som bedrevs under många år och den kunskapsinsamling som blev resultatet av kommissionens arbete. Kommissionen hade politisk representativitet och betydande kompetens på en mängd områden av relevans för skolutredningen. Ett expertråd anlitades också med hög akademisk kompetens. Många välkända som Alva Myrdal och Stellan Arvidsson har medverkat. Tre grundläggande strategier styrde kommissionens arbete. Det handlade om att för det första samla praktik- och erfarenhetsbaserad kunskap, för det andra kunskap från andra länder och för det tredje vetenskapligt grundad kunskap. Att samla erfarenhetsbaserad kunskap innebar främst att lärare hördes ifråga om hur man såg på elevcentrerade och progressiva undervisningsmetoder, och hur man hanterade reformpedagogiska idéer. Kommissionens omfattande insamling av lärares erfarenheter var unik i skolutredningssammanhang. Vad gäller kunskap inhämtad från andra länder genomförde en utsänd en omfattande rundresa i Amerika, men skolpolitiker från Nya Zeeland intervjuades också och flertalet länder i Europa och Norden besöktes. Vetenskapligt grundad kunskap hämtades genom professorer i pedagogik och publicerad forskning. Det gällde såväl internationell som nationell forskning. Kontakter med välkända forskare som Jean Piaget togs och likaså kontakter direkt med universitet i världen kända för sin forskning på undervisningsområdet. Forskning beställdes också i bland annat utvecklingspsykologi. Samuelsson berättar om allt detta och inte minst också om det löpande arbetet i sammanträdena, konflikter och tvisteämnen mellan tongivande ledamöter samt den betydelse som kommissionens arbete haft långt fram i tiden.

Till sist berättar Jonathan Lilliedahl om en väg som bidragit till de alltfler och alltmer profilerade skolorna. Under drygt ett par decennier före ingången till 1980-tal fanns i princip enbart tre musikklasser i Sverige med Adolf Fredriks skola i spetsen. De betraktades då som undantag som bekräftade regeln om en sammanhållen enhets- och grundskola. Men krav ställdes på regeringen att ge kommunerna rätt att jämka timplanen i syfte att gynna musikklassernas framväxt. På 1980-talet växte debatten om dess vara eller inte vara. Debatten var inte ny. Konflikter i anslutning till bland annat Adolf Fredriks skola hade funnits i decennier. En konflikt som delvis bottnade i ekonomiska faktorer då dessa skolor direkt och indirekt var kostnadskrävande. Skolan sågs vidare av socialdemokratier och vänsterpartister som en rest från parallellskolesystemet. För musikklassernas tillskyndare var det en kulturfråga som särskilt kunde kopplas till Adolf Fredriks skola som under lång tid, efter det den utvidgats till gymnasium, levererat ungdomar till musikscenerna i landet. Argumenten för musikklasser lyfte individens behov och intresse samt det fria studievalet. En sammanhållen enhets- och grundskola ställdes således mot valfrihet och individualisering. Lilliedahl ser en kollision mellan kulturpolitiska perspektiv och utbildningspolitiska mål, och menar att utvecklingen bör ses mot bakgrund av ideologiska, politiska och juridiska villkor liksom ekonomiska kalkyler. Utöver timplanejämkning krävdes också en särskild antagningsordning och att man frångick närhetsprincipen, men regeringen gav kommunerna rätt att inrätta musikklasser trots skolöverstyrelsens ogillande. Inrättande av musikklasser sågs som en lyckad ämnesprofilering och banade härmed väg för en alltmer framträdande profilering i de svenska skolorna.


                                                                 

 

 

 

 

 

 

Britten Ekstrand, docent i pedagogik.  Mitt forskningsintresse kretsar kring pedagogik/utbildningsvetenskap och informationsvetenskap, forskningsöversikter och forskningssynteser. Vidare forskningskommunikation, utbildningars vetenskapliga grund, samt relationen teori och praktik.  Den forskning jag bedrivit har också medfört några djupdykningar på områden som närvaro kontra frånvaro och avhopp i grundskolan samt detsamma i högre utbildning och särskilt vid distansstudier. Med ett grundlagt intresse för pedagogikhistoria genom mitt avhandlingsarbete om småbarnsskolans hundraåriga historia, en studie med fokus på förändring i den inre pedagogiska verksamheten, finns som regel alltid ett historiskt perspektiv med i all min forskning.


 

 

En reaktion på ”INLEDNING”

  1. Nu har jag läst samtliga artiklar i “Vårnumret”. Intressant läsning. Jag kan konstatera att Norrköping nämns ett antal gånger i positiva ordalag som en stad som satsat på skolan. Mycket av detta skildras på skolmuseet vid Östra Promenaden. Nu har kommunen fattat beslut att museet skall vara tömt under maj månad då lokalerna skall renoveras för andra ändamål. Hur framtiden ser ut för skolmuseet vet ingen inte ens kommunen som äger samlingarna. Nämnas kan att vi genom intervju dokumenterat dokumenterar spelet bakom Norrköpings musikklasser.
    Jag som har skrivit detta är styrelsemedlem i stödföreningen för Norrköpings skolmuseum och en av landets mest erfarna lärare inom kommunal vuxenundervisning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *