GÄSTREDAKTÖRER: ANNE-LI LINDGREN & SARA BACKMAN PRYTZ

Med början under det sena 1700-talet ökade det vetenskapliga intresset för barn och barndom – barn behövde studeras och forskas på och fick med detta alltså en ny position som studieobjekt. Barnobservationer började utvecklas som metod.

Barnobservationer har alltså en lång tradition i barnforskningens och pedagogikens brokiga historia. Vi lyfter här inledningsvis fram en mindre känd del av denna historia, nämligen den om de barnobservationer som dokumenterats i dagböcker från ett barns födelse och framåt, här kallade barndagböcker (engelska: baby diaries).

Även om han inte var det första exemplet så kan den tyska filosofen Dietrich Tiedemann betraktas som en av de första som med vetenskapliga ambitioner nedtecknade sina observationer av sonens utveckling under 31 månader efter födseln. Han publicerade detta 1782, som en beskrivning av hur barns själsliv utvecklades, och han är en av dem som pekats ut som den empiriska barnpsykologins tidigaste utövare (Dietrich 1976).

1800-talet skulle sedan bli ett århundrade där barndagböckerna, baserade på barnobservationer, fick stor betydelse när ett barnpsykologiskt och barnpedagogiskt fält baserat på vetenskap etablerade sig i Västeuropa och USA. Barndagböckerna betraktades som viktiga komplement till experimentella metoder och test. De lade grunden för teorin om barns evolutionära utveckling där exempelvis Charles Darwin, tillsammans med sin hustru, förde dagbok över deras fyra barn.

Barns beteenden och språk skrevs ner och såväl kvinnor som män förde barndagböcker även om kvinnornas observationer mer betraktades som länkade till pedagogik och männens mer till psykologi. Som regel observerade kvinnor flickor och män pojkar. I dagböcker av varierande längd, allt från kortare anteckningar i häften till tjocka monografier, observerades barn i komplexa sekvenser och i upp till hundratals timmar, somliga fäste sig vid spontana beteenden och andra genomförde experiment i den meningen att de skapade situationer och observerade barnets reaktioner (Wallace, Franklin & Keegan 1994).

Intresset bland pedagoger och psykologer för att göra denna typ av observationer nådde sin kulmenunder 1920- och 1930-talet. Följande årtionden ersattes barndagböckerna av andra metoder för att genomföra systematiska former av barnobservationer. Men exempelvis Charlotte Bühler och Jean Piaget erkände barndagbokens vetenskapliga nytta för att samla empiriskt material till barnpsykologiska studier vid denna tid. Den tysk-amerikanske psykologen Kurt Koffka, en av gestaltpsykologins grundare, skrev om barndagbokens fördelar år 1925:

Most of the knowledge we now have we owe to diary-notes concerning the development of individual children. […] What I wish to say is only this – that the collection of data is not merely a mechanical and receptive affair, since the greatest foresight and the strictest self-criticism are demanded of those who keep diaries of child-life for scientific purposes [Koffka, 1925, pp. 31-32, citerat ur Wallace, Franklin & Keegan 1994].

Koffka menade att en mamma, en pappa, eller en annan person som stod barnet nära kunde göra barndagböcker. Mödrars dagböcker kunde anses som vetenskapliga särskilt om de tränats inför sitt observerande och hade ett uttalat mål med observationerna. Barndagböcker ansågs, bland de vetenskapliga förespråkarna, som både systematiska och som just vetenskapliga.

Det var dock i USA som motståndet mot, och avvecklingen av, barndagboken som vetenskaplig metod uppstod kring sekelskiftet 1900 (alltså tidigare än i Europa). Bland andra G. Stanley Hall, ofta omnämnd som den moderna barnpsykologins fader, men även en centralfigur för behaviorismen och objektivismen, var en av dem som nu började förespråka kvantitativa metoder och statistisk analys av data som samlats i experimentella laboratorier i stället för empiri genererad via barndagböcker. Kriterier för objektivitet lyftes fram som mer betydelsefulla och barndagboksforskningen tappade snabbt mark. Från att barndagboken utgjort en betydande stomme i utvecklingspsykologin förlorade den snart status i ett omformulerat utvecklingspsykologiskt fält, menar Wallace, Franklin och Keegan (1994).

Det finns mycket mer att säga om de barnobservationer som dokumenterades i olika former av barndagböcker. Men vi stannar upp här och nöjer oss med att konstatera att de utgör historiska primärkällor som kan användas för att studera de allra yngsta barnens historia – deras handlingar, beteenden och även röster. Till detta vill vi addera de olika former av barnobservationer som genomförts i såväl psykologisk forskning och praktik som pedagogisk dito från 1920/30-talet och framåt. Det är svårt att hitta historiska material som beskriver barns liv och därför vill vi peka på möjligheten att använda barnobservationer inte enbart för att beskriva (barn)psykologins historia, utan framför allt som ett primärmaterial som kan liknas vid etnografiska data insamlade i barns hem, i laboratorier eller i institutionell verksamhet, där förskolan och dess historiska motsvarigheter är viktiga exempel.

Det här temanumret om barnobservationer är resultat av en forskarutbildningskurs i förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Kursen hade fördjupande moment om hur olika vetenskapliga barnobservationer kan förstås på nya sätt och delar av förskolans historia. Den utvecklades för att dels tillföra nya perspektiv i den förskolehistoriska forskningen, dels ge perspektiv på det nyväckta intresse för utvecklingsvetenskaplig forskning som finns i förskolefältet idag. Därför lyftes normalitet som teoretiskt begrepp – vad har det skapat historiskt och vad skapar det idag? Frågor som diskuterades var till exempel: hur går det att förstå den förskolepsykologiska och pedagogiska historien som del av ett normalitetsgörande och, lika viktigt, hur kan historien förstås bortom de gränser normalitetsteorier skapar? Frågor om barn agens och hur forskningen hanterat att barn varit forskningsobjekt lyftes också.

I kursen användes tryckta källor med barnobservationer och otryckta arkivmaterial. Ur dessa två kategorier har doktoranderna valt material till sina uppgifter. Artiklarna som publiceras här ger exempel från båda och det utgör ett urval av examinationsuppgifter från kursen som populariserats för att passa tidskriften.

I kursen ingick att förhålla sig till både kontinuitet och förändring men som visas i de fyra texterna har kontinuitet framträtt som det starkaste resultatet, vilket också ger bränsle till att reflektera över vår samtid: Gör vi egentligen så annorlunda idag jämfört med för hundra år sedan (vilket vi gärna vill tro)?

Lärare på kursen var, förutom oss som är gästredaktörer i detta temanummer, docent Åsa Bartholdsson och lektorerna Sofia Grunditz och Annelie Fredricson. Doktorander från universiteten i Umeå, Karlstad och Stockholm deltog på kursen.

---

Anne-Li Lindgren är docent i Tema Barn, Linköpings universitet, och professor i Barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskola vid Stockholms universitet. Hon undervisar på förskollärarprogrammet, masterprogrammet i förskoledidaktik och forskarutbildningen i förskoledidaktik. Lindgren forskar om förskolans historia, barnkultur och sexualundervisning. Hon har ett särskilt intresse för bilder, visualitet och observation av och med barn såväl i samtida som historiska perspektiv. På svenska har Lindgren nyligen publicerat Förskolans historia. Förskolepolitik, barn och barndom tillsammans med Ingrid Söderlind (Malmö 2019) och en ny reviderad upplaga av Etik, integritet och dokumentation i förskolan (Malmö 2020).

Sara Backman Prytz, Uppsala, är gymnasielärare i svenska och historia, och fil. mag. i litteraturvetenskap. Sara disputerade 2014 på avhandlingen “Borgerlighetens döttrar och söner. Kvinnliga och manliga ideal bland läroverksungdomar, ca. 1880−1930” vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet.

---

Referenser
Doris B. Wallace, Margery B. Franklin, Robert T. Keegan (1994) The Observing Eye: A Century of Baby Diaries, Human Development, 37(1), pp. 1−29.
Donald J. Dietrich (1976) Dietrich Tiedemann: Child Psychologist in the Eighteenth Century
The Historian, 38(3), pp. 455−473.