MAGNUS HULTÉN
Lärarhögskolan i Stockholm (LHS)(1) fanns mellan 1956–2007. Den 1 januari 2008 uppgick dess verksamhet under turbulenta former i Stockholms universitet. En gång i tiden var den landets ledande lärarutbildning, kronjuvelen i det svenska skolbygget. Med tiden kom dock ”lärarhögskolan” också att ses som roten till det dåliga i svensk skola.
Syftet med detta dubbelnummer är att ge en bild av denna för många så laddade institution, den första och sista lärarhögskolan. Vad var det för typ av institution? Vilka verksamheter bedrevs där? Vilka strider utspelades under dess existens och varför finns den inte längre?
Temanumret ger en mängd personligt färgade svar på dessa frågor. Vi får möta många ljusa minnen, men också smärtsamma – framför allt de som rör nedläggningen och turerna kring den. Som Hans Persson, en av skribenterna i numret, uttrycker det:
“Allt som hade byggts upp på Lärarhögskolan i Stockholm skulle nu avvecklas. Hur man kommit fram till ett sådant beslut, vet inte jag. Och inte begriper jag det idag heller.”
När jag själv kom till lärarhögskolan den första april 2002 så hade jag inte bara fått ett arbetsrum på dess nya Campus Konradsberg på Kungsholmen, jag hade även skaffat mig en studentlägenhet på campus, i en av flyglarna till det gamla mentalsjukhuset(2).
Jag kom från Göteborg och var utbildad ingenjör vid Chalmers där jag även hade lagt fram en licentiatavhandling 1999. Att gå från ingenjörsutbildning, en i allmänhetens ögon mycket respekterad och upphöjd utbildning, till lärarutbildningen var som att göra en omvänd klassresa. Jag hörde aldrig någon tala illa eller nedsättande om Chalmers under min tid i Göteborg. Detsamma kan inte sägas om lärarutbildningen. Jag tänkte dock inte särskilt mycket på lärarutbildningens status den där aprildagen 2002, då var jag bara imponerad över min nya arbets- och boplats, Campus Konradsberg, och ivrig att få doktorera i pedagogik.
Med tiden blev det dock uppenbart att ”lärarhögskolan”, och då i synnerhet Lärarhögskolan i Stockholm, gav upphov till starka känslor – ibland rent och skärt hat. De som verkade hata oss mest satt bara ett stenkast från oss i den så kallade DN-skrapan, något av ett landmärke i Stockholms stadsbild. Dagens Nyheter med Hans Bergström i spetsen verkade ha bestämt sig; lärarhögskolan står ivägen för utvecklingen av skolan och skall bort.
Sex år senare var det slut, lärarhögskolan var nedlagd. Där och då funderade jag inte så mycket på det, jag hade fullt upp med annat som nydisputerad på jakt efter en fast anställning.
Åren och mina minnen av lärarhögskolan bleknade, till dess ett textförslag från Ingrid Carlgren kom in till redaktionen för Vägval i skolans historia. Jag satt i dess redaktion och när jag fick höra talas om texten – som skulle handla om nedläggningen av lärarhögskolan – på ett av våra möten framförde jag synpunkten att det där kan vi väl göra lite spinn av, kanske ett helt temanummer om lärarhögskolan? Sagt och gjort, jag fick uppgiften och resultatet är detta dubbelnummer.
Många fler än de som bidragit till det här numret har tillfrågats, och många fler kunde ha blivit tillfrågade. Föga visste jag i början om vad jag dragit igång. Några av de jag frågade sa bestämd nej, nedläggningen rörde fortfarande upp för starka känslor. Andra såg tvärt om en chans att gå tillbaka och försöka förstå vad som hände och varför.
I numret får vi möta lärarstudenten och kårordföranden Lisa Carlsson, slöjdläraren Hans Persson, matematikdidaktikern Astrid Pettersson, pedagogen Sven Hartman, byråkraten Erland Ringborg och dramalärarna Kent Hägglund och Eva Österlind. Titlarna på dessa medverkande skribenter varierade under deras tid vid lärarhögskolan, och några, som Sven, var anställd vid lärarhögskolan under flera perioder. Erland var ordförande för lärarhögskolans styrelse vid tidpunkten för dess nedläggning och en gång i tiden generaldirektör för Skolöverstyrelsen. Texterna skildrar dessa skribenters livsbanor och hur dessa och lärarhögskolan korsat varandra fram till dess nedläggning. Några texter är mer faktaspäckade än andra och för den som vill starta med en kort och koncis överblick över lärarhögskolans institutionella historia så rekommenderas Erland Ringborgs text.
Sist men inte minst har vi texten av upphovskvinna till detta temanummer, Ingrid Carlgren. Hon verkade inte bara som professor vid lärarhögskolan utan också som dess sista rektor. Här berättar hon för första gången om turerna kring nedläggningen.
Fotnoter:
[1] Kärt barn har många namn. Namnet på Lärarhögskolan i Stockholm har skiftat genom decennierna och i flera av texterna blir det kort och gott ”lärarhögskolan”.
[2] Huvudbyggnaden på Campus Konradsberg utgjordes av det gamla mentalsjukhuset Konradsberg, en byggnad som stod klar 1861. Läs mer om mentalsjukhusets historia i Läkartidningen, ” Ordning och trivsel på Konradsberg – Sveriges första moderna sinnessjukhus”https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldPdfFiles/1999/19436.pdf Hämtat den 17 oktober 2021. Läs mer om husen på campus i Husboken: Husen på Campus Konradsberg, Lärarhögskolan i Stockholm, 2006. För den som är intresserad av att läsa mer om lärarhögskolans och dess verksamhet rekommenderas Blix, E., Naeslund, J., Nilsson, I. & Serrander, O. (red.) (1996). Lärarhögskolan i Stockholm 1956 – 1996. HLS Förlag, och Hägglund, K. (red.) (2006). Ständigt i stöpsleven, Lärarhögskolan i Stockholm under fem decennier. HLS förlag.
Magnus Hultén var doktorand vid Lärarhögskolan i Stockholm 2002–2008 och arbetade även där som visstidsanställd mellan 2007 och 2010. Sedan 2013 jobbar han vid Linköpings universitet där han 2020 blev professor i naturvetenskapernas didaktik. Hans forskning rör sig över områdena ämnesdidaktik, utbildningshistoria och utbildningspolitik. I sitt senaste projekt, finansierat av Riksbankens jubileumsfond 2021–2023, undersöker han målstyrningens historia i svensk skola tillsammans med statsvetaren Maria Jarl vid Göteborgs universitet och historiken Johan Samuelsson, Karlstad universitet.