MAGNUS HULTÉN
De fyra texterna vi samlat i detta nummer kan vid första anblick framstå som ganska olika. Vad har totalförsvarskunskap med statliga byråkratier, internationella jämförande kunskapsmätningar och en visionär feministisk pedagog med varandra att göra? Ganska mycket faktiskt. De fyra texterna behandlar alla större samhällsförändringar utifrån ett skolperspektiv. Och visar därmed på samspelet mellan skola, samhälle och samhällsförändring.
Mats Björnssons personliga reflektioner kring ett långt yrkesliv som byråkrat vid Skolöverstyrelsen, Skolverket och vid Regeringskansliet ger perspektiv på ett förändrat välfärdssverige. Enligt Björnsson präglades Skolöverstyrelsen länge av starka hierarkier och av att vara den myndighet som “visste bäst” i skolfrågan. Men också av progressivt inriktade medarbetare som ville förändra skolan. Inrättandet av Skolverket var ett nödvändigt led i att skapa ny myndighetsidentiet som bättre passade det decentraliserade landskapet och en mål- och resultatstyrd verksamhet. Björnsson menar att verket i denna övergång närmast tappade sin myndighetsidentiet och närmast blev en kunskapsorganisation som servade regeringen med sakunderlag inför beslut i skolfrågor. Detta banade enligt Björnsson vägen för en politisering av Skolverket. I takt med att den egna rösten försvann har den politiska växt sig starkare och Skolverkets verksamhet fylls idag allt mer av regeringsuppdrag. Björnsson reflektioner lämnar oss med oro inför vad denna utveckling kommer att innebära för skolans verksamhet i framtiden.
Esbjörn Larssons text om totalförsvarskunskap visar precis som Björnssons hur väl integrerad skolans innehåll och villkor är i de större sammanhangen. Att frågan om försvarsutbildning åter är aktuell är ingen tillfällighet. Ett förändrat säkerhetsläge och en offentlig diskussion kring behovet av att återta försvarsförmågan har inte bara aktualiserat frågor och förslag som rör försvaret mer specifikt utan även skolans syfte och innehåll. Larsson påminner om att försvarskunskap inte är något nytt, utan snarast kommit och gått i historien, från 1800-talets vapenövningar och 1940-talets värntjänstutbildning fram till nutida förslag kring totalförsvarskunskap. Genom att visa hur kunskap som vid en viss tid ses som en naturlig del av skolans verksamhet i en annan ter sig närmast omöjligt sätter Larsson fingern på de större samhälleliga villkoren bakom de kunskaper och färdigheter som värdesätts i skolan. När institutioner och problembilder förändras, förändras också det som anses viktigt för skolan att hantera.
Medan militären och skolbyråkratin utgör nationella exempel lyfter Daniel Pettersson i sin text blicken och fokuserar ett fenomen som tilldragit sig allt mer fokus på senare år, de internationella kunskapsmätningarna. Den idag starkaste institutionella aktören inom detta område är OECD som genom sina mätningar PISA har lyckats sätta agendan för hur skolan och dess utmaningar diskuteras. Pettersson visar att en avgörande teknik i detta varit reduktionen av skolans verksamhet till siffror som möjliggör jämförelser. Att siffrorna tillmäts så stor betydelse i dagens internationaliserade skoldiskussion menar Pettersson inte beror på en kris i skolan utan snarare på en kris i skolpolitiken. När det saknas mer övergripande visioner om skolan så hamnar man lätt i siffrornas och jämförelsernas makt. PISAs resultat blir till en räddande ängel i en visionslös skolpolitik. Och i allt detta går diskussionen om skolans uppdrag i vidare bemärkelse förlorad, enligt Pettersson.
I perspektivet av de stora institutionerna kan den enskilde individen och dess förmåga att förändra framstå som marginell. Men institutioner kan också fungera som plattformar för enskilda individers politiska strävanden. Detta visas i Sofia Perssons text om Ulla Lindström. Lindström använde sin position inom läraryrket för att driva frågor om jämställdhet. Genom läraryrket fick medelklasskvinnor som Lindström utbildning, förvärsarbete och ekonomiskt oberoende. Nya grupper av människor fick på så sätt möjlighet att påverka samhället i dess mest grundläggande villkor såsom jämställdheten på arbetsmarknaden. Persson visar genom detta hur skolan inte bara påverkas av yttre faktorer och förändring utan också i sig kan utgöra en plattform för förändring.
Skolans historia ger inte bara svar på hur förändrade yttre förhållanden formar dess innehåll och verksamhet utan kan även omvänt säga något om det samhället vi lever i. Skolan kan även vara en viktig del i en samhällsförändring. Allt detta kan vi läsa om i detta nummer.
Magnus Hultén, Linköping Universitetslektor i teknikens didaktik vid Linköpings universitet. Huvudsakligt forskningsintresse är läroplansteori och läroplanshistoria med inriktning mot naturvetenskapliga och tekniska skolämnen i folkskola och grundskola. Leder det av vetenskapsrådet finansierade projektet ”Elever på gränsen: Kunskapens organisering, likvärdighet och elevers lärande i ett kriteriebaserat betygssystem, en utvärdering av reformerna 1994 och 2011 med fokus på gränserna IG/G och Fx/E”.