ANDREAS NORDIN

I detta temanummer av Vägval i skolans historia diskuteras och problematiseras situationen för några av Sveriges minoriteter i samband med införandet av en gemensam grundskola för alla. Artiklarna diskuterar hur strävanden efter en mer demokratisk och jämlik skola över hela landet samtidigt innebar att inhemska minoritetsgrupper kom att utmålas som avvikande och i behov av särskilda insatser för att bli del av den sammanhållna och kulturellt homogena nationen. Bidragen belyser på olika sätt hur denna problematik kommit till uttryck i nationell och kommunal skolpolitik samt hur den på olika sätt villkorat dessa gruppers skolgång. Men först inleds numret med en fristående artikel som handlar om det politiska arbetet mot ett mer jämlikt samhälle mellan kvinnor och män och den roll som utbyggnaden av barnomsorgen spelat för detta arbete.

Birgitta Dahl tar i sin fristående artikel utanför temat upp frågan om delaktighet och tillhörighet genom att rikta blicken mot utvecklandet av en gemensam förskola som ett uttryck för strävanden mot mer likvärdiga och enhetliga skolformer med fokus på jämlikhet mellan män och kvinnor och ett ökat fokus på barns rättigheter. Hon ger en personlig inblick i det politiska jämställdhetsarbete som bedrevs under 1900-talets andra hälft och där hon själv fick en framträdande roll. Hennes berättelse visar på några av de många utmaningar som jämställdhetsarbetet ställdes inför, men också hur ett målmedvetet och uthålligt politiskt arbete bidragit till framväxten av ett mer jämlikt samhälle med bland annat införandet av föräldraförsäkringen och en utbyggs barnomsorg.

Lars Elenius tar i sin artikel, som är den första i temat, upp hur skolsituationen såg ut för tornedalingarna vid tiden för grundskolans införande. Han pekar på hur de politiska initiativen vid den här tiden generellt sett präglades av ett osynliggörande av nationens kulturella mångfald. I artikeln beskrivs sedan övergången från en skola som präglats av kyrkans assimilerande språkpolitik till en skola präglad av internationella influenser där framförallt Unesco kom att öppna upp för en mer differentierad syn på språk, kultur och etnicitet. Även om målen och riktlinjerna vad gällde osynliggörandet av den kulturella mångfalden inte skiljde sig avsevärt mellan läroplanerna Lgr 62 och Lgr 69 så möjliggjorde den senare för skolstyrelser i kommuner med finskspråkig befolkning att besluta om att ämnet finska kunde ingå i undervisningen. Denna förskjutning blev också ett första steg mot ett ökat användande av meänkieli som skolspråk.

David Sjögrens artikel handlar om nomadskolans framväxt som en särskild undervisningsform för samer. Han visar hur organiseringen av nomadskolan under tidigt 1900-tal utgick från tvivelaktiga föreställningar om samers olika livsvillkor och valmöjligheter. I artikeln beskrivs hur nomadskolan växer fram en särskild skolform för de renskötande samernas barn. Organisatoriskt var denna skolform helt skild från folkskolan dit de icke renskötande samernas barn var hänvisade. Texten beskriver vidare en undervisning som innehållsligt var avgränsad till sådan kunskap som av nomadskolans ledning ansågs vara relevant för de renskurande samernas barn att känna till. En praktiskt orienterad undervisning där ”onödig” kunskap om det omgivande samhället rensats bort.

Andreas Nordin diskuterar romernas skolsituation i Sverige under perioden 1950-1970. Trots den generella assimileringsambition som präglade svensk utbildningspolitik vid denna tid så fanns i likhets med skolgången för de renskötande samernas barn en utbredd acceptans kring behovet av särskilda utbildningsformer för de romska barnen. I artikeln tas dels upp hur dessa särskilda utbildningsspår planerades nationellt, men också hur de sedan realiseras i kommunal skolpolitik, med Stockholm och Växjö som exempelkommuner. Fallet Stockholm visar hur romerna själva i ett tidigt skede var drivande i frågan om de romska barnens skolgång. Efterhand som frågan fick ökat politiskt genomslag på nationell nivå så blev dock romerna alltmer föremål för nationella reforminitiativ med krav på kulturell anpassning vilket också problematiseras i denna text.

Artiklarna i detta nummer av Vägval berör alltså på olika sätt komplexa frågor om förhållandet mellan ett samhälles enhet och mångfald samt hur detta spänningsförhållande tolkats på olika sätt genom olika tider och i relation till olika grupper i samhället. Avslutningsvis kan man säga att artiklarna i detta nummer av Vägval påminner oss om vikten av att hålla liv i ett samtal om vad vi menar när vi talar om med en skola för alla och att vi behöver vara vaksamma på vilka konsekvenser en sådan politisk strävan kan få för olika grupper i samhället.