Bidragen i detta nummer av Vägval behandlar specialundervisning och därmed olika teorier och föreställningar om exklusion och inklusion av elever.
I grunden handlar frågan om specialundervisningen om en mycket grundläggande pedagogisk frågeställning, nämligen differentieringsfrågan, när och hur skall skolan skilja ut elever med hänsyn till deras förmåga och möjligheter att lära.
All framgångsrik skolundervisning handlar om att anpassa undervisning och undervisningsmaterial till elevens förkunskaper, intresse och förmåga att lära och minnas. I det ögonblick undervisning inte handlar om en elev och en lärare måste undervisningen utformas med hänsyn till flera individers förkunskaper, intresse och förmåga att lära och minnas.
Detta under förutsättning att vi tror oss veta att dessa skillnader i inlärning finns. Går vi tillbaka till äldre tider fanns en föreställning om att barn var ociviliserade och styrda av sina drifter och begär. Med risets hjälp kunde barnets tuktas och formas till en civiliserad varelse. Skillnader i förmåga handlade om skillnader i motsträvighet, något som behandlades med ris och med färla. Med upplysningen och moderniteten förändras synen på barnet. Det är i denna nya värld som, menar jag, att pedagogiken som vetenskap formas. En av förgrundsgestalterna var Johann Friedrich Herbart. Hans utgångspunkt var att se pedagogiken som en struktur, vilken kan ges olika innehåll. Det är nödvändigt, menade han, att skilja mellan socialisation och utbildning. Skillnaden ligger i att socialisation innebär att underordna sig, utbildning riktas mot att utveckla en förmåga att kritisera och därmed utveckla ett självbestämmande. Häri ligger Kants upplysningstanke att människan skall befria sig från sin omyndighet. Konsekvensen av denna tankegång är att besvara frågan: vad hjälper och vad hindrar lärande?
Om alla individer har olika förutsättningar, erfarenheter och intressen: hur skall då undervisningen utformas? Det finns två svar på denna fråga. Den ena är att undervisningen och undervisningsmaterialet måste anpassas efter varje elevs förutsättningar. Detta svar kan vi kalla den didaktiska lösningen. Det andra svaret är att organisera skolan så att de som har svårigheter att tillgodogöra undervisningen placeras i speciella skolor eller undervisningsgrupper. Detta svar kan vi kalla den organisatoriska lösningen.
Problemet med den didaktiska är att den har sina gränser. Hur stora skall skillnaderna vara för att de skall kunna klaras av; att alla får det individuella stöd som krävs? Och problemet med den organisatoriska lösningen är hur skall elever väljas ut, dvs. vilka instrument skall användas för differentieringen?
Ser vi historiskt på hur dessa lösningar använts och varit i bruk framträder en förskjutning från organisatorisk lösning till didaktisk. Lärdomsskolan och folkskolan var två olika utbildningssystem. De innebar en differentiering som i grunden handlade om urval utifrån social och ekonomisk bakgrund. Med det moderna samhällets framväxt blev det utbildning något som möjliggjorde en annan framtid än den man var född till.
Urbaniseringen och industrialiseringen förändrade landsbygdens struktur. Ett rationellare jordbruk med ökad specialisering formades, små enheter slogs samman till lönande större enheter. Specialiseringen ökade och lönarbete blev den dominerande arbetsformen. Arbetslivet krävde differentierad arbetskraft och utbildad arbetskraft. Utbildning blev allt viktigare för produktionen och lön började sättas i relation till utbildning.
Dessa djupgående ekonomiska och sociala förändringar krävde alltmer av en reglering av samhället. Statens ansvarsområden utvidgades genom att stat och samhälle knöts närmare till varandra. Det var två dominerande processer. Den ena var samhällsmedborgarnas inflytande på staten – demokratiseringen – det andra var statens ökade makt. Rösträtt tillkom och utvecklades och regeringar blev ansvariga inför dem som röstade och inte inför monarken eller en feodal representation. Samtidigt ökade statens ansvarsområden. Staten började kontrollera transportsystem, utbildning och arbetsmarknad.
På 30-talet knöts folkskolan till realskolan (den dubbla anknytningen). Nästa steg var en fråga om hur länge eleverna kunde gå i sammanhållna klasser innan en differentiering skedde. På 5o-talet påbörjades en försöksverksamhet med enhetsskola i syfte att ge ett svar på hur en allmän och obligatorisk grundskola skulle formas. Resultatet blev 1962 år grundskolereform, som innebar en uppdelning i årskurs sju. Beslutet var en politisk kompromiss med omfattande valalternativ i högstadiet, vilket krävde stora skolenheter. Här är inte plats att i detalj gå in på konsekvenserna. Dock vill jag peka på att den läroplan som grundskolan fick i mycket var mer i linje med realskolans styrdokument än folkskolans. Därtill kom att grundskolan genomfördes med en brist på utbildade lärare.
Konsekvenserna blev en rad svårigheter att genomföra reformen och 1970 kom en ny läroplan, som innebar en förenkling av högstadiet. Samma år fördes en debatt om tillståndet grundskolan. Denna debatt ledde till tillsättandet av en utredning SIA (skolans inre arbete). Utredningen visade bland anat på att de elever som gick i special undervisning motsvarade i antal ungefär de som tidigare inte hade gått över till realskolan utan gått ut folkskolan.
Från 70-talet och framåt kom den didaktiska lösningen att bli allt mer framträdande. Den kom att ta sig olika former. Under 70-talet drevs en rad försök med att utveckla undervisningsmaterial som skulle kunna användas för att individualisera undervisningen inom klassens ram. I dessa försök fanns en önskan och tilltro till programmerad undervisning. Specialundervisningen kom att prövas i olika former av stöd till elever med särskilda behov.
SIA-utredningen innebar en decentralisering eller kommunalisering, som den kom att kallas. Denna decentralisering innebar en avreglering av statsbidragssystemet och därmed en ökad frihet för kommunerna att anpassa den lokala skolan till de lokala villkoren. Specialundervisningen blev en del av varje lärares kompetens och lärarutbildningen förändrades. Under 90-talet decentraliserades skolan ytterligare genom att kommunerna fick större frihet ibland annat gällande lönesättning och anställningar av personal. En ny läroplan tillkom 94, där det gavs ett större utrymme för professionell anpassning i den lokala arbetsplanen.
Ett fristående skolsystem etablerades under 2000-talet. Speciallärarutbildningen återkommer. En svärm av reformer genomförs och styrningen av skolan förskjuts alltmer mot en resultatstyrning. Antalet prov såväl nationella som internationella ökar. Skolinspektionen införs. Nya läroplaner tillkommer 2011 liksom en ny skollag. Läroplanerna blir alltmer stofforienterade och med flera betygsreformer börjar termen kunskap få en innebörd av förmåga. Medicinska bedömningar blir av betydelse för specialundervisning och resurstilldelning. Steg för steg synes den didaktiska lösningen alltmer övergå i en organisatorisk lösning.
I detta nummer finns fem artiklar som speglar olika delar av den historiska ram som ovan skisserats. Dessutom presenteras det nya av Vetenskapsrådet finansierade projektet ”Konsekvenser av individualiserad undervisning för elevers motivation i lärandet och prestationer över 50 år – utbildningsreformer och samhällsförändringar”.
Joanna Giota, professor och Ingemar Emanuelsson, professor emeritus vid Göteborgs universitet, skriver i artikeln ”Differentieringsproblematiken i en skola för alla under 100 år”, på djupet om den historiska utvecklingen. Det är en genomgång där begreppet en skola för alla är centralt, ett begrepp som i många decennier präglat skolpolitiken; från ecklesiastikminister Fridtjuv Bergs tid i slutet på 1800-talet fram till idag.
Thomas Barow, universitetslektor vid Halmstads högskola, har bidragit med artikeln ”Övergång från skola till arbete i ett historiskt perspektiv: den svenska ”sinnesslövården” under 1900-talets första hälft”, där han, som titeln anger, ger en översikt av hur undervisningen för de som uppfattats som sinnesslöa har formats. Till läsningen av den artikel vill jag foga en liten kommentar.
Ett problem med en organisatorisk lösning är, som sagts, att ha instrument som är valida vad gäller syftet att kunna sortera. Det första intelligenstestet som utformades av Alfred Binet konstruerades tillsamman med en annan fransk psykolog, Simon, (1905) och kom att utvecklas vid Stanford av Lewis Terman (1916) under benämningen Stanford-Binet skalan. Den svenska versionen var det så kallade Terman-Merill testet. När intelligenstestning infördes i Sverige var det Terman-Merill testet som användes. I Termans bok ”The measurement of Intelligence” från 1919 anges att en IQ under 70 innebär ”avgjord undermålighet eller sinnesslöhet” (se vidare SOU 1936. Åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn och ungdomsåren. Avgivet av 1932 års seminariesakkunniga). De som klassificerades som sinnesslöa och skulle ges särskild vård kan idag tillgodogöra sig en ganska kvalificerad utbildning. Urvalet då uppfattades som säkert och vilande på vetenskaplig grund. Med vilken säkerhet åsätts i dag elever? Och, hur kommer den diagnosen att uppfattas om ett sekel?
I artikeln ”Inkluderingsfrågan i backspegeln – ett utvecklingsperspektiv”
diskuterar Jerry Aulin Rosenqvist, professor emeritus, vid Malmö högskola hur integreringstanken har utvecklats inte bara i Sverige utan också i de nordiska länderna. Denna artikel ger en påtaglig fördjupning av den utveckling som ovan beskrivits.
Artikeln ”Värdegrund och specialpedagogik” har skrivits av Inger Assarson universitetslektor Malmö högskola, Ingela Andreasson docent i pedagogik vid Göteborgs Universitet och Lisbeth Ohlsson universitetslektor, Malmö högskola. Här diskuteras begreppet värdegrund, som infördes med läroplanskommittén 1992. I tidigare läroplaner fanns övergripande mål som behandlade för skolan grundläggande fostransmål kopplade till skolans uppdrag att förmedla och tillämpa grundläggande oförytterliga värden. Den konstruktion som kommittén föreslog för läroplanen var att tydliggöra ansvar och mål i skolan. Termen övergripande mål skulle vara problematiskt i det att mål användes i lite olika betydelser. Skolans demokratiska uppdrag handlade mer om ett förhållningssätt än ett mål, dvs. att de grundläggande värderingarna skulle genomsyra skolarbetet och vara allstädes närvarande; de skulle vara en grund för arbetet. I artikeln diskuteras begreppet värdegrund från ett specialpedagogiskt perspektiv.
Den femte artikeln ”Statliga perspektivskiften inom specialpedagogik. Exemplet: speciallärare och/eller specialpedagoger” har skrivits av Johan Malmqvist, docent i pedagogik vid Högskolan i Jönköping. Här får vi följa utvecklingen av lärarutbildningen för specialpedagogik. Vad som här visas är hur det sker förändringar i statens syn på hur differentieringsfrågan skall hanteras utifrån speciallärarutbildningen.
Ulf P Lundgren, UppsalaProfessor emeritus, Uppsala universitet. Psykolog 1968, Filosofie doktor 1972, Docent Göteborgs universitet (1972), Professor pedagogik och Psykologi Aalborg universitet 1974, Professor pedagogik, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm (HLS) 1975, Rektor HLS 1990, Generaldirektör Skolverket 1991, Professor utbildningspolitik Uppsala universitet 2000, Huvudsekreterare Vetenskapsrådet 2004 – 2008. Senior professor Uppsala universitet 2009 – 2011.