Lanthushållsundervisningen i Sverige under 1900-talets första hälft

Gustav Berry

 

I samband med att Sverige under 1900-talets inledande decennier förvandlades från ett jordbruks- till ett industriland skedde en omfattande folkomflyttning från land till stad. Denna urbanisering leddes av unga kvinnor, vilket oroade många i samtiden. För att hålla kvar kvinnorna på landsbygden inrättades en särskild form av huslig utbildning benämnd lanthushållsundervisning, och det är denna som utgör huvudämnet i föreliggande artikel.

Den forskning som artikeln utgår ifrån är publicerad i en nyutkommen avhandling (2023) i utbildningssociologi vid Uppsala universitet. Avhandlingen heter Den självstyrda periferin: Lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1860–1970.

Från 1910- till 1960-talet utgjorde lanthushållsundervisningen en självständig del av det svenska utbildningsväsendet. Den omfattade egna skolor, en egen lärarutbildning och en utbredd upplysningsverksamhet. Trots en nära koppling till den husliga ekonomin klassades lanthushållsundervisningen som jordbruksutbildning, och var den enda av det slaget förbehållen för kvinnor. Lanthushållsundervisningens viktigaste skolform var den år 1912 införda lanthushållsskolan. I denna gick framförallt unga och ogifta landsbygdskvinnor som skulle få en yrkesutbildning för ett liv som bondhustrur. Lanthushållslärarinnor – utbildade vid något av Sveriges två lanthushållseminarier i Rimforsa och Brogård – skötte undervisningen. Den fanns även ambulerande lanthushållsundervisning. Denna hanterades från slutet på 1930-talet av hushållningssällskapens hemkonsulenter, vilka rekryterades från lanthushållslärarinnekåren.

Hemkonsulentverksamheten utgjorde en knutpunkt för flera olika bildnings- och fostransprojekt för flickor och kvinnor på landsbygden. Två sådana projekt var studiearbetet för flickor inom ”Jordbrukare-Ungdomens förbund” och den statliga småbrukarundervisningen för kvinnor. Lanthushållsskolorna och hemkonsulentverksamheten nådde olika målgrupper och kompletterade därmed varandra.

Mångsidig och lokalt anpassad undervisning

 Innehållsligt var lanthushållsundervisningen varierad. Den bestod formellt av praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, samt i de jordbruksgöromål som utfördes av kvinnorna på den ort där skolan låg. Utrymmet för en lokal anpassning var stort, både i lanthushållsskolorna och i hemkonsulentverksamheten. Normalplaner och läsordningar saknades. Istället utformades lanthushållsundervisningen för att svara mot lokala kunskapsbehov. Det var helt rimligt, eftersom könsarbetsdelningen inom jordbruket varierade runt om i landet. Undervisning i ladugårdsskötsel förekom därför främst i norra Sverige, medan trädgårdsskötsel dominerade i landets södra delar.

Bild 1. Bakning vid Kumlans lanthushållsskola i Uppland år 1937. Praktisk undervisning och förrådshushållning var karaktäristiskt för lanthushållsskolorna. Fotograf: Axel Sagerholm. Bilden tillhör Upplandsmuseet.

Lanthushållsskolornas hushållsundervisning – som omfattade avsevärt mer än matlagningskurser – var desto mer enhetlig. Eftersom man i jordbruket producerade sina egna livsmedel, lades stor vikt vid kunskaper och färdigheter i odling, slakt, bakning, tillvaratagande och konservering. Därtill var slöjdundervisningen omfattande. På gårdarna framställdes nämligen inte bara mat, utan även textilier.

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning och lärarkår

Lanthushållsundervisningens lärarutbildning bestod enkom av kvinnor. De som utbildades vid seminarierna Rimforsa och Brogård ansvarade för undervisningen i både de fasta och ambulerande skolorna. Därtill författade de läromedel och propagerade flitigt för lanthushållsskolornas betydelse för jordbrukets kvinnor.

De privatägda lanthushållsseminarierna i Rimforsa och Brogård grundades 1907 respektive 1910. Rimforsa tillhörde Fredrika-Bremer Förbundet medan Brogård var en del av den i Uppsala belägna Fackskolan för huslig ekonomi. För den borgerliga liberala kvinnorörelsen – som Fredrika-Bremer Förbundet utgjorde en del av – var det viktigt att främja kvinnors yrkesutbildning. Lanthushållsundervisningen betraktades därför som ett viktigt stöd för Sveriges jordbrukskvinnor. Vid den konservativt färgade Fackskolan för huslig ekonomi sågs lanthushållsseminariet som en del i skolans klasspedagogiska program där en professionalisering av olika husliga lärarkårer stod i fokus. Trots de olika målsättningarna, förenades seminarierna i Rimforsa och Brogård i ett gemensamt motstånd mot kvinnoflykten från landsbygden.

Lärarutbildningen var tvåårig. Studenterna kom främst från välbeställda landsbygdsfamiljer, vilket var en konsekvens av att utbildningen var exklusiv och kostsam. Flickorna hade real- eller studentexamen och höga skolbetyg. Kampen om studieplatser vid Rimforsa och Brogård var hård och förutsatte flera års förberedande teoretisk och praktisk meritering. Vid urvalet av studenter användes bedömningar och rekommendationer från de platser flickorna hade praktiserat på. En viktig utgångspunkt vid urvalet var just den praktiska dugligheten, vilket berodde på att de praktiska övningarna hade en mycket framskjuten position på såväl lärarseminarierna som i lanthushållsskolorna.

Utbildning för att hantera jordbrukets kvinnoflykt

Den tekniska utvecklingen, landsbygdens sociala förhållanden samt skol- och jordbrukspolitiken påverkade lanthushållsundervisningens inriktning och innehåll. Störst inverkan hade dock oron för att så många kvinnor lämnade jordbrukssamhället. I början på 1900-talet handlade det främst om emigration, vilket många i samtiden såg som en nationell förlust. Några decennier senare var det framförallt urbaniseringen som drev unga kvinnor att lämna landsbygden. Oavsett skäl, blev resultatet arbetskraftsbrist och oro för framtidens svenska jordbruk. Om de unga kvinnorna utbildades för en framtida roll som bondhustrur hoppades man kunna hejda dem från att flytta utomlands eller till städerna.

När jordbruksfamiljernas döttrar och kvinnliga tjänstefolk flyttade till städerna hamnade de ofta i anställningar som hembiträden. Konsekvensen för de kvinnor och bondhustrur som stannade kvar på landsbygden blev en större arbetsbörda. Detta uppmärksammades speciellt under 1930-talet, då det i politik och samhällsdebatt ställdes krav på att arbetsåtagandena måste lättas för de gifta kvinnorna i jordbruket. Detta blev också huvuduppgiften för hemkonsulentverksamhetens upplysningsarbete, som startade på allvar just under denna tid.

En kraftsamling för att skydda hotade värden

Många såg lanthushållsundervisningen som en lösning på problemen med kvinnoflykten från jordbruket. Det gällde till exempel kvinnorörelsen, agrara intresseorganisationer, Husmodersförbundet samt riksdagsmän och representanter för hushållningssällskapen och den statliga jordbruksförvaltningen. Det som främst lyftes fram var betydelsen av jordbrukarkvinnornas hushålls- och omsorgsarbete, inte deras insatser för jordbruksproduktionen.

Med lanthushållsundervisningens hjälp förmedlades en bild av hemmet som jordbrukarkvinnans rättmätiga arbetsfält. Där skulle kvinnorna ägna sig åt familjen samt garantera en rationell hushållning och estetiserande hemvård. Därtill förväntades de upprätthålla ett kvinnligt och agrart kulturarv knutet till den textila hemslöjden. Det som skulle fostras var hemmafruar som följde med sin tid samtidigt som de vördade det gamla bondesamhällets traditioner. Samma ideal präglade lanthushållsskolorna. Dessa utformades som ett sorts lantligt idealhem där hemtrevnaden stod i fokus.

På lokal nivå fanns ett stort engagemang för lanthushållsskolorna. De styrdes av platsbundna skolstyrelser med stort inflytande över undervisningen, skollokalerna, lärartjänsterna och elevantagningen. I dessa styrelser satt ofta inflytelserika personer med stark förankring i det lokala samhället. Styrelserna blev därmed en mötespunkt för präster, godsägare, storbönder, lanthandlare, lärare och jordbrukstjänstemän. Deras politiska utgångspunkt var ofta socialkonservativ med målsättningen att värna hemmen i vad som uppfattades vara ”en hemupplösande tid”. Jordbrukarhemmet blev således en symbol för en organisk social gemenskap och ett tryggt familjeliv kontrasterat mot en samtid där man menade att kopplingen till jorden och hembygden blev allt svagare samtidigt som banden mellan generationerna uppluckrades.

Ideal ställs mot verklighet

Idealet om att kvinnan främst skulle ta hand om hemmet och dess gemenskap stämde sällan överens med hur kvinnornas arbetssituation såg ut i verkligheten. De var nämligen dubbelarbetande. Dels ansvarade de för hushållets skötsel – vilket inkluderade matlagning, städning, tvätt samt omsorg om barn och äldre – och dels skulle de ta hand om delar av gårdsdriften. I det senare ingick bland annat ladugården, trädgården samt grisarna och hönsen. Därutöver assisterade kvinnorna männen i åkerbruket. Jordbrukarkvinnornas arbete blev än mer betungande i ju högre grad gården var självförsörjande. På de mindre gårdarna var kvinnors jordbruksarbete ofta helt avgörande för hushållets överlevnad. I de småbruk som fungerade som stödjordbruk åt lönearbetande sköttes gården främst av hustrun och barnen.

För att lägga ytterligare sten på börda var bostädernas materiella standard ofta undermålig. Långt in på 1900-talet levde och arbetade man i gamla hus utan avlopp, centralvärme och rinnande vatten. Endast fyra procent av Sveriges alla gårdar var år 1945 utrustade med badrum. Den agrara moderniseringen släpade efter och det var få kvinnor i jordbrukssverige som under 1900-talets första hälft fick uppleva några dramatiska förändringar vad gäller teknisk utveckling och bostäders standardhöjning.

Jordbrukets hårda och påvra arbetsvillkor var onekligen en drivkraft bakom kvinnoflykten. Det oreglerade och oavlönade arbetet, i kombination med en tillvaro dikterad av husbonden, bidrog ytterligare till att unga flickor och ogifta kvinnor ofta uppfattade framtiden som tämligen dyster och utsiktslös. Men, här kunde lanthushållsskolorna göra skillnad genom att sprida kunskaper om bostadsförbättringar, arbetsteknik, hygien och ekonomi.

Välfärdsstaten och den agrara moderniseringen

Tanken var följaktligen att lanthushållsskolornas och hemkonsulenternas spridande av ny teknik och nya kunskaper skulle leda till attitydförändringar samt till att jordbrukets vardag blev mer trivsam och lättarbetad för kvinnorna. Förändringsarbetet blev särskilt intensivt under efterkrigstiden, en period som för jordbruket och landsbygden utmärktes av två samtidiga processer. För det första ägde det rum en snabb och genomgripande strukturomvandling. För det andra förbättrades livsvillkoren tack vare välfärdsstatliga satsningar, inte minst inom skol- och jordbrukspolitiken.

I 1947 års jordbrukspolitiska beslut förband sig staten att verka för att ge jordbrukarna samma levnadsvillkor som andra grupper i samhället. Det innebar en rejäl upprustning av landsbygdens bostäder samt en rationalisering och mekanisering av jordbruket och hushållsarbetet.

Under 1950-talet samverkade den tekniska utvecklingen och den ökande konsumtionen med politiska ambitioner att höja levnadsstandarden i svenska bondehem. Det kom att förenkla kvinnornas vardag på många sätt. Lanthushållsundervisningens konsumentupplysning var särskilt viktig i detta sammanhang. Husmödrarna fick i denna lära sig att göra kloka och arbetsbesparande investeringar. Dessutom tränades de i att välja ut det bästa ur den flod av moderna livsmedel och hushållsmaskiner som i efterkrigstidens Sverige också blev tillgängliga för befolkningens bredare lager.

Bild 2. Kurs för landsbygdsungdomar på Wiks slott 1952. Kursen anordnades av hemkonsulenten i Uppsala län och behandlade bland annat landsbygdens bostadsfråga, som här diskuteras med hjälp av en modell. Bostadsfrågan var central under efterkrigstiden och det var viktigt att ungdomen – i synnerhet flickorna – lärde sig om bostadens funktioner och hur hygien och ett gott familjeliv kunde främjas genom hemvård och möblering.

De stora skolreformerna på 1960-talet – till exempel införandet av en enhetlig grundskola och gymnasieutbildning samt etablerandet av nya yrkesskolor – innebar att det inte längre fanns något utrymme för sådana speciallösningar som lanthushållsskolorna utgjorde. Även hushållslärarnas utbildning förstatligades. Därutöver anpassades lanthushållsskolorna till det yrkesgymnasium som infördes vid 1970-talets början. Hemkonsulentverksamheten fick en ny huvudman och ett nytt uppdrag.

Avslutande diskussion

Även om lanthushållsundervisningen under 1900-talets första hälft kan ses som en isolerad ö i det svenska utbildningssystemet, präglades den av samtidens generella utbildningsförändringar. Tydligt är exempelvis att lanthushållsskolorna uttryckte en stark tilltro till att utbildning och fostran kunde åstadkomma social och samhällelig förändring, vilket avspeglade hur man från 1800-talets andra hälft började se på utbildningens samhällsomdanande kraft.

I organisatorisk mening speglar lanthushållsundervisningens historia ett känt mönster för svensk del. Under denna tid var även andra aktörer än staten, landstingen och kommunerna drivande i utbildningssystemets expansion. Det gällde inte minst för yrkesutbildningen. Det tidiga 1900-talets etablerande av lanthushållsseminarier och lanthushållsskolor är ett utmärkt exempel på sådana privata utbildningsinitiativ. 1938 års riksdagsbeslut om att finansiera en rikstäckande hemkonsulentverksamhet är ett annat. Den första hemkonsulenten anställdes förvisso redan år 1908, men på grund av begränsat ekonomiskt statligt stöd var hemkonsulenternas påverkansgrad tämligen ringa under 1920- och 1930-talen. När de sedan ansågs kunna bidra till lösningen på ett välfärdspolitiskt problem – att förbättra arbetssituationen för jordbrukets gifta kvinnor – blev de också intressanta för staten att finansiera.

Tydligast förknippad med välfärds- och utbildningspolitikens förändring var ändå lanthushållsundervisningens avveckling under 1960-talet. Lanthushållsskolorna försvann nämligen som ett resultat av de skolreformer som infördes i samband med den gemensamma grund- och gymnasieskolans införande. Vissa reformer hade planlagts under en längre tid, medan andra genomfördes snabbt och närmast adhocmässigt. Förstatligandet av den husliga lärarutbildningen hade exempelvis förberetts i många år, medan hemkonsulenternas och lanthushållsskolornas abrupta omgestaltning blev en stor överraskning för såväl lärare som för elever. Lika oförutsedd var omvärderingen av den husliga utbildningen under 1960-talet, då kvinnorna klev ut på arbetsmarknaden och husmoderskontraktet började ersättas av ett jämlikhetskontrakt.

Källor
SFS 1912:118

Kungl. Lantbruksstyrelsens underdåniga berättelse för år 1925 (Stockholm 1926)

Husmodersförbundets medlemsblad, årg. 7, 1932:8

Litteratur
Berry, Gustav, Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden 1890–1970 (Uppsala 2023).

Dahlkwist, Matts, En landsbygdens skolreform? Den geografiska dimensionen i bygget av en enhetsskola (Uppsala 2022).

Flygare, Iréne & Isacson, Maths, Jordbruket i välfärdssamhället 1945–2000 (Stockholm 2003).

Flygare, Iréne, ”I flykten från jorden ligga kvinnorna främst”, Uppland (Uppsala 2008).

Hamrin, Eva, Bostadsvanor och möblering: bostadsvaneundersökning (Lund 1954),

Morell, Mats, Jordbruket i industrisamhället 1870–1945 (Stockholm 2001).          

Nyberg, Anita, Tekniken – kvinnornas befriare? Hushållsteknik, köpevaror, gifta kvinnors hushållsarbetstid och förvärvsdeltagande från 1930-talet till 1980-talet (Linköping 1989.)

Gustav Berry är Fil. dr i utbildningssociologi och verksam vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Han disputerade 2023 med avhandlingen Den självstyrda periferin: lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1890–1970. Berrys huvudsakliga forskningsintresse är utbildningens roll i landsbygdens moderna historia, bland annat kopplat till urbanisering och övergången från agrara till icke-agrara yrken.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *