JOHANNES WESTBERG
Arbetsvillkoren för lärare är och förblir omdiskuterade. En av de punkter som diskuterats under 2010-talet är frågan om vad lärare egentligen ägnar sin tid åt. En rapport från 2013 kunde därvidlag visa att grundskollärare enbart använde 34 procent av sin tid för att undervisa, och 12 procent för att planera undervisning. Resten användes åt bedömning, administration, omsorg och ordning och så vidare. Redan 2011 kunde Lärarförbundets Eva-Lis Sirén hävda att ”[m]ångsyssleriet måste får ett omedelbart slut och vi kommer att fortsätta arbeta hårt för en rimlig arbetsbörda för lärarna”. I denna artikel kommer jag att ge en historisk bakgrund till denna diskussion kring lärares yrke.
Snarare än att vara en anomali, har det under perioder varit självklart att lärare ägnar sig åt andra saker än att undervisa. Så är det fortfarande i vissa delar av världen, som exempelvis den ekonomiska krisens Zimbabwe. Så var det också i 1800-talets Sverige, där lärare ägnade sig åt en mängd av olika sysselsättningar under 1800-talets andra hälft. Varför de gjorde detta, och vilken betydelse det hade, kan diskuteras vidare (se Westberg 2019). Men redan nu kan jag säga att viktiga förutsättningar naturligtvis var lärarnas låga lön, deras begränsade undervisningsskyldighet, och de fördelar som mångsyssleriet kunde innebära både för lärare och för skolväsende.
Lärares olika sysselsättningar
Trots att lärares minimilöner ökade under 1800-talets andra hälft, hade folkskollärare och -lärarinnor ofta olika bisysselsättningar. Dessa var av olika slag. De kunde vara tillfälliga eller permanent, formella eller informella, lagliga eller olagliga, och omfatta såväl mer akademiska som mer praktiska områden.
De olika möjligheter som samtiden såg för lärare framgick exempelvis av boken Biförtjänster för folkskollärare (1891), som författats på grundval av den tyska handboken Nebenbeschäftigungen des lehrers, utigven av läraren A. Richter i Leipzig. I denna handbok framhölls privatundervisning inte oväntat som en lämplig födkrok för lärare. Enligt handboken kunde den inbringa 150 kronor per år, eller till och med det dubbla, vilket var en betydande summa då folkskollärarnas minimilön var 600 kronor 1886–1900 (Mellberg 1996). Därtill noterade handboken de extra inkomster som kunde erhållas av skrivandet av artiklar och notiser, insamling av växter till läkemedel, trädgårdsskötsel, försäljning av skolmaterial, hönsuppfödning, och uppstoppning av fåglar (läraren råds att börja med gråsparvar). I handboken framhålls särskilt de möjligheter som försäljningen av livförsäkringar kunde ge, och hur passande och vinstbringande biodling kunde vara. Enligt handboken kunde tyska lärare tack vare sådana sysselsättningar tjäna åtskilliga tusen mark per år. Även pilodling beskrivs i likaledes optimistiska ordalag. En hektar pil beräknades under redan andra året av odling kunna inbringa hela 1 341 kronor.
Lärares mångsyssleri baserades delvis på de möjligheter som själva läraryrket gav. Eftersom de var anställda av de församlingar som även avlönade präster, organister, klockare och sockenskrivare hade de förstås goda möjligheter att kombinera sin lärartjänst med en eller flera av dessa tjänster. Såväl 1842 års folkskolestadga, som de förnyade stadgorna 1882 och 1897, angav uttryckligen att lärare hade denna möjlighet. Det säger nästan sig självt att dessa tjänster kunde kräva både mycket tid och energi från läraryrket. Som klockare skulle läraren exempelvis fungera som tjänare till både församling och präst, och hade viktiga uppgifter för som klockringning, underhåll av kyrkobyggnad, och tjänstgöring vid gudstjänster, bröllop, dop och begravningar. Klockaren skötte också posten, vilket dock blev mindre betungade över tid allt eftersom postväsendet expanderade.
Det förekom också att lärare erhöll inkomster från tjänster kopplade till den offentliga position som de hade som lärare. Lärare kunde beklaga att denna ställning gjorde att deras beteende och klädsel granskades särskilt hårt, men det gav dem också möjlighet att exempelvis tjäna extra pengar som föreläsare, resepredikant, nykterhetstalare eller auktionsförrättare. Ett exempel på detta är läraren Alfred Rosvall (1854–1900) som utöver sin klockar- och organisttjänst även tjänstgjorde som ordförande för kommunalstämman, revisor för den lokala banken och det lokala järnvägsföretaget.
Som dessa exempel också visar, öppnade lärarnas akademiska förmågor också upp vissa möjligheter. Som exempelvis Nilsson, Pettersson & Svensson (1999) noterat, så innebar den svenska landsbygdsbefolkningens begränsade läs- och skrivförmåga att de behövde hjälp när exempelvis formella kontrakt skulle undertecknas. I ett sådant sammanhang kunde lärare arbeta just som revisorer, siffergranskare, kamrer, boutredningsman eller journalist. Lärarens skriv- och läskunnighet innebar också att läraren kunde ta på sig mindre uppdrag. De kvarlämnade dagböckerna från läraren Lars Jansson (1810–1886), verksam i Bergslagen, visar exempelvis på en stor bredd av inkomstkällor som baserades på de skrivkunskaper som han hade tillägnat sig. Han formulerade köpehandlingar, skrev protokoll, diktade bröllopsverser och hjälpte församlingsbor med att skriva amerikabrev. Han uppskattar själv att han under sin verksamma tid författade 372 gratulationer, producerade 82 hjortspel (ett slags tärningsspel), skrev 49 likkistplåtar och sammanställde 68 bouppteckningar.
Lärare utförde också uppgifter som inte var direkt kopplade till deras position som lärare. Dels arbetade de med hantverk som målare, skräddare, snickare, skomakare och barberare. En lärarson kunde exempelvis minnas hur hans far arbetade som just skräddare efter skolan, och där tog 50 öre för ett par byxor och mellan 1,50 och 1,75 kronor för en rock. Det förekom också att lärare utförde olika former av jordbruksarbete. Detta kunde innebära att läraren arbetade för bönder, bland annat genom att gräva diken, plöja, harva, så och skörda. Men lärare kunde också utföra jordbruksarbete på den mark han själv ägde eller arrenderade.
Enligt 1842 års folkskolestadga ingick ju kofoder i minimilönen, och det förekom även att lärare erhöll ett stycke jord som en del av sin lärarlön. Som studier av lön och försörjning visat, så kunde tillgång till mark ge ökade möjligheter till intäkter (se t.ex. Lindström & Mispelaere 2011). Källmaterial kan också berätta om hur lärare tog vara på dessa möjligheter. En lärare, sades det, arbetade exempelvis på sin mark som om den var hans främsta inkomstkälla, och om en annan lärare sades det att han hade omvandlat 1,5 hektar skog till fält och ägnar. Exempel finns också på lärare som tjänade extra genom att arrendera prästens gård, föda grisar, får och getter, eller genom att ägna sig åt hästhandel.
Mångsyssleriet i samtida statistik
Det är förstås svårt att fastställa hur vanligt det var att lärare hade flera arbeten och inkomstkällor. Delvis för att många av dessa var informella och mer eller tillfälliga, delvis eftersom varken skolstyrelse eller lärare var intresserade av att förteckna lärares arbete utanför klassrummet.
Dock finns det källmaterial som ger vissa indikationer. Ecklesiastikdepartementet samlade in statistik var tredje år, och den kunde visa att det blev mindre vanligt att lärare också arbetade som präster: från 211 lärare (8 procent totalt) 1847 till 157 år 1859. Det förblev dock tämligen vanligt att lärare kombinerade sitt yrke antingen med att vara klockare eller organist. Andelen lärare som kombinerade dessa yrken ökade från 21 procent 1847 till 23 procent 1859. Fortfarande 1882 var 33 procent av alla manliga folkskollärare klockare.
Av intresse är också en rapport över sammanlagt 2 992 folkskollärare 1896. Trots att den baserades på svar från skolstyrelsernas ordförande, vilka sannolikt inte hade full insikt i vad som lärarna ägnade sig åt, visade den att hela 57 procent av lärarna på landsbygden hade en bisyssla. Vanligast var arbete som klockare och organist (23 procent), men denna enkät visade sannerligen på den bredd av sysselsättningar som jag presenterat ovan där allt från anställning i sparbank, bibliotekarie, bokbindare, och trikinundersökare omnämndes.
Trots att en dylik undersökning knappast fångade lärarnas samtliga inkomster, visade den dock på att dessa ofta var betydande. Sammanlagt 37 procent av lärarna hade biinkomster som översteg 100 kronor, vilket alltså inte var oävet i en tid när minimilönen var 600 kronor.
En uppmuntrande och kritiserad praktik
Det faktum att lärare på detta sätt förmerade sina inkomster var välkänt i samtiden. Trots att det fanns kritiska röster, vilket framkommer nedan, så var dessa biförtjänster också en accepterad och ibland till och med uppskattad tradition.
De som framhöll fördelarna med lärarnas mångsyssleri pekade naturligtvis på de ekonomiska möjligheterna. Bisysselsättningar beskrevs i detta sammanhang som ett sätt för läraren att försörja sig och sin familj, trots den magra lärarlönen. Detta betraktades dock inte enbart som en nödfallsåtgärd, utan sågs också som en del av en strategi som syftade till att stärka läraryrkets position. Att låta lärare kombinera sin tjänst med klockartjänsten, betraktades som ett sätt att underlätta rekryteringen av nya lärare.
Samtida kommentatorer framhöll också de sociala och mentala aspekterna av mångsyssleriet. Att ägna sig åt bisysselsättningar kunde stärka lärarnas relation till lokalbefolkningen, samt bidra till att stärka lärarens humör. Biskötsel kunde exempelvis beskrivas som en nöjsam avkoppling, och det fanns också de som argumenterade för att fysiskt arbete kunde vara ett hälsosamt komplement till lärarens mentala ansträngning i klassrummet. Bisysselsättningarna framställdes i sådana sammanhang alltså som en slags social och lönsam hobbyverksamhet.
Som ett resultat av sådana attityder, förekom det att skoldistrikt anpassade undervisningen efter lärarnas biförtjänster. På detta finns det exempel från Sundsvallsregionen från 1880-talet. Eftersom läraren i Tynderö arbetade som postiljon, och skolrådet uttryckligen noterade att man inte ville beröva honom denna biförtjänst, så justerade skolrådet barnens schema. Eftersom posten ankom och avgick från Tynderö på lördagar, skulle han sköta sin undervisning som vanligt vid skolan på Åstön, men att han under lördagarna skulle erbjudas möjlighet att i stället ta hand om undervisningen i närheten av kyrkan, dit posten anlände.
Det riktades dock också mycket kritik mot lärarnas mångsyssleri. Dessa kritiker menade då att bisysslorna tog tid och kraft från undervisningen. Från att ha varit en ambitiös lärare, förvandlades läraren till hantverkare, auktionsförrättare och mycket mer. I Aftonbladet noterades redan 1857 att läraren enligt artikelförfattaren bör förbli en lärare. Visserligen kunde han få vaccinera ett eller annat barn, men läraren borde inte få förvandlas till en trädgårdsmästare, agronom, vaccinatör, åderlåtare ”samt öfrigt qvacksalvaren – politikern – sockenskrifvaren – klockaren – och organisten”.
Denna ståndpunkt tycks ha växt starkare vid sekelskiftet 1900 när lärare kunde beklaga att allt starkare krav ställdes på att lärare skulle begränsa sitt mångsyssleri.
Problemet att lärarens bisysslor påverkade undervisningen i klassrummet uppmärksammades också på lokal nivå. I rapporter från Skara och Västerås stift hävdade inspektörer att mångsyssleriet påverkade lärarnas intresse för sin undervisning, och att vissa lärare anställde vikarier som inte alltid var lämpliga. I Västerås ifrågasatte skolinspektören även om en lärare verkligen hade tid att sköta sin undervisning när han också arbetade som organist, klockare, sockenskrivare, lantbruksarbetare, fiskare och glasmästare.
Två tydliga exempel på detta missnöje kan återigen hämtas från Sundsvallsregionen. I Tynderö fick lärarens biförtjänster tämligen stora konsekvenser år 1870. Läraren anklagades där för att vid återkommande tillfällen överlåtit undervisningen på sina söner, Johan och Esbjörn 10 respektive 14 år, medan läraren själv ”gjort skor” på skolans vind. För att upprätthålla ordningen, hade lärarens söner slagit barnen med vedträn, och vid ett tillfälle slagit en klockkedja över ögat på en flicka, så att hennes syn var i fara. I Sättna uppfattades lärarens biförtjänster framförallt som ett problem av domkapitlet vid en inspektion 1859. Inspektören noterade då att läraren tycktes sakna allt intresse för skolan, och i stället ägnade sin tid och omtanke åt annat. Bland annat arbetade han som sockenskrivare, magasinsförvaltare, advokat och testamentsexekutor. Den droppe, som fick bägaren att rinna över, var att läraren vid inspektionstillfället inte undervisade sin skolklass, utan i stället befann sig i staden Härnösand (ungefär 5 mil från Sättna) där han avsåg att avlägga en länsmansexamen. I sitt ställe hade han satt en oexaminerad lärare, som inte hade kunnat leda barnen på ett bra sätt. I stället uppvisade de såväl små kunskaper som ”vildhet i skick”.
Vid sidan av att mångsyssleriet i allmänhet kunde påverka lärarens undervisningsinsats, noterades också i samtida debatt hur vissa bisysslor var särskilt olämpliga för lärare. Skolmannen och pedagogen Carl Kastman (1898) var exempelvis i allmänhet tämligen positiv till att lärare erhöll ytterligare inkomster, men menade att vissa sysselsättningar borde undvikas. Exempelvis menade Kastman att lärare inte borde ägna sig åt handel, eller arbeta som rättegångsbiträde eller pantlånare, eftersom det kunde fresta läraren till oärlighet, ohederlighet eller ocker. Kastman menade också att lärare borde undvika att arbeta som kommunalstämmans ordförande, auktionsförrättare eller som fjärdings- eller stämningsman, eftersom dessa sysslor lätt kunde innebär att läraren hamnade i konflikt med föräldrarna. Trots att mångsyssleriet alltså hade sina förespråkare, hade det även sina kritiker.
Sammanfattning
Idag när vi pratar om lärare, tänker vi oss i allmänhet en person som ägnar sin huvudsakliga tid i skolor, förhoppningsvis åt undervisning, och får sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Så har det dock inte alltid varit. Jag tycker att beskrivningar av lärares mångsyssleri är intressanta av flera olika skäl. De visar att våra föreställningar om vad en lärare är och vad en lärare gör har varierat över tid. Under 1800-talets andra hälft var det långt ifrån självklart att lärare enbart ägnade sig åt undervisning. Lärare med ett sådant fokus förefaller i stället vara ett fenomen som växer sig allt starkare under 1900-talets början. Det påverkar också hur vi ser på lärarnas lön under 1800-talet. Om lärare även förväntades ha andra inkomster, så innebär detta att lärarlönen får en annan roll och en annan betydelse. Det som framstår som en låg heltidslön, kan i stället ha utgjort en god grund för de andra inkomster som läraren fick just tack vare sin lärartjänst.
Johannes Westberg är professor i utbildningens historia och filosofi vid universitetet i Groningen, Nederländerna, och professor i pedagogik vid Örebro Universitet. Han har framförallt ägnat sig åt förskolans och folkskolans historia, och är bland annat redaktör till antologin School Acts and the Rise of Mass Schooling (2019) och författare till monografin “Funding the Rise of Mass Schooling (2017).
LITTERATUR
Hejde, Nils (1891): Biförtjänster för folkskollärare: Några råd och anvisningar att i väsentlig mån höja sin årsinkomst. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Kastman, Carl (1898): Om folkskolelärarnes bisysselsättningar. Tidskrift för folkundervisningen 17, 6-19.
Lindström, Jonas, & Mispelaere, Jan (2011): Genus, arbete och hushåll bland jordfattiga på landsbygden. I Benny Jacobsson & Maria Ågren, red: Levebröd: Vad vet vi om tidigmodern könsarbetsdelning? Uppsala: Historiska institutionen.
Mellberg, Margaretha (1996): Pedagogen och det skrivna ordet: Skrivkonst och folkskollärare 1870-1920. Göteborg: Historiska institutionen.
Nilsson, Anders, Pettersson, Lars, & Svensson, Patrick (1999): Agrarian transition and literacy: The case of nineteenth century Sweden. European Review of Economic History 3(1), 76-96.
Westberg, Johannes (2019): How did teachers make a living? The teacher occupation, livelihood diversification and the rise of mass schooling in nineteenth-century Sweden. History of Education 48(1), 19-40.