ERLAND RINGBORG
Lärarhögskolan i Stockholm inrättades 1956 på förslag av 1946 års skolkommission. Kommissionen hade lagt förslag om införande av nioårig grundskola och såg att nya krav ställdes på lärarutbildningen. Det behövdes en förstärkning av forskning och utvecklingsarbete med anknytning till skolan. Därför skapades landets första lärarhögskola, och den försågs med en pedagogisk institution och en professur i pedagogik.
Det fanns ingen långsiktig plan för vad som komma skulle, men som en röd tråd i utvecklingen under det följande halvseklet kan man ändå se strävan att utveckla en professionsutbildning för skolan som vilar på vetenskaplig grund och odlar kritiskt tänkande men som samtidigt anknyter till skolpraktikens behov och intressen. Utifrån några olika roller jag haft i detta sammanhang gör jag här en snabbskiss.
Skolväsendet leddes fram till mitten av 1970-talet av Kungliga skolöverstyrelsen (SÖ), som höll inte bara landets skolor och lärare utan också de seminarier och högskolor som anordnade olika slag av lärarutbildning i ett fast grepp. Den ordningen ändrades med 1977 års högskolereform, förberedd genom 1968 års utbildningsutredning (U68) och olika organisationskommittéer.
Högskolereformen syftade till att skapa en sammanhållen högskola, där klyftan mellan akademiska och icke-akademiska utbildningar skulle utplånas formellt och minskas reellt. Det fanns naturligtvis ett systemtänkande i detta, men också en ambition att olika utbildningar skulle förbättras genom nya impulser, för universitetens filosofiska fakulteter genom en starkare anknytning till yrkeslivet – detta hade ju relevans för ämneslärarutbildningen – och för de icke-akademiska eftergymnasiala utbildningarna genom en starkare anknytning till forskning och kritiskt tänkande – något som i hög grad berörde förskollärar- och klasslärarutbildningarna.
Genom högskolereformen lades alltså en grund för att minska klyftan mellan olika traditioner i lärarutbildningen. I den utredning (U 68) som föregick reformen kämpade SÖ:s generaldirektör Jonas Orring för att hans myndighet skulle behålla ansvaret för lärarutbildningen; i en reservation talade han för att de nationella planerna för den skulle fastställas av det nya Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) och SÖ gemensamt. Annars kunde det uppstå ”betydande motsättningar mellan olika personalgrupper på utbildningens olika stadier”. Men SÖ-chefen fick inget stöd; lärarutbildningarna fick i den nya ordningen ingen annan ställning än övriga yrkesutbildningar.
Grundskollärarutbildningen
1985 års reformering av grundskollärarutbildningen var ett intressant försök att bryta gränserna mellan klasslärare och ämneslärare genom uppdelning av utbildningen i två inriktningar – mot tidigare respektive senare årskurser – i stället för mot grundskolans tre stadier. (Här blev det dock efter 25 år en politisk ”rekyl” och vi fick en grundlärar- och en ämneslärarexamen.)
En grundtanke i högskolereformen var att det lokala inflytandet över utbildningen skulle öka. Priset för det var en samordning av utbildningarna på varje ort. På de flesta berörda orter blev en befintlig lärarhögskola kärnan i den nya högskolan, något som gav lärarutbildningen en stark ställning från början. På universitetsorterna kom lärarhögskolorna att ingå i respektive universitet. Men i Stockholm fanns redan två stora fristående ”professionshögskolor” – Karolinska institutet och Kungliga tekniska högskolan – och en samordning av dem med universitetet bedömdes som utesluten. Detta gynnade lärarutbildningarna som, även om det fanns förespråkare för ett inordnande i universitetet, fick bilda en egen enhet.
Universitet och högskolor fick successivt ett ökat inflytande över utbildningens innehåll och organisation. När de centrala utbildningsplanerna avskaffades i början av 1990-talet och ersattes av en examensordning, som bara anger mål för olika yrkesexamina, innebar det en stor förändring för områden med centralistiska traditioner. Det blev en utmaning inte minst för Lärarhögskolan att vänja sig vid att lägga upp egna utbildningsprogram och göra självständiga tolkningar av nationella mål.
Lärarhögskolan
Lärarhögskolan utvecklades påtagligt under årtiondena efter högskolereformen. Rekryteringen av rektorer utanför skolvärlden – Bengt Börjesson och Eskil Franck – bidrog till att vidga perspektiven. Nya professurer tillkom, forskning och forskarutbildning etablerades inom en rad områden, och en imponerande mängd avhandlingar producerades på eget förlag. Men forskarutbildningen sorterade organisatoriskt under universitetets samhällsvetenskapliga fakultet. Och i den allmänna debatten förekom mycket kritik mot lärarutbildningen, något som Lärarhögskolan som den enda självständiga högskolan inom området ofta fick klä skott för. Tankar på ett inordnande i universitetet väcktes åter till liv.
Några år som ledamot i Lärarhögskolans styrelse gav mig god insikt i problem och utmaningar. Samtidigt trodde jag att mitt förhållande till Lärarhögskolan skulle vara slut när min mandatperiod i styrelsen löpte ut. Men ordförandeposten blev plötsligt ledig hösten 2004 och när utbildningsministern, Tomas Östros, vädjade till mig att ta över ordförandeskapet accepterade jag. Östros berättade i sammanhanget att han under intryck av debatten haft funderingar på att lägga ner Lärarhögskolan (vilket måste tolkas som att han ville låta den uppgå i universitetet).
Jag såg det som angeläget att få till stånd en diskussion med universitetet innan någon ambitiös minister tog kommandot. Min bedömning var att en för universitetet och Lärarhögskolan gemensam utbildningsvetenskaplig fakultet skulle ge Lärarhögskolans forskning och forskarutbildning en starkare ställning i systemet och också vara en god grund för fördjupat samarbete med universitetet beträffande grundutbildningen. Denna fråga togs också upp i diskussioner mellan de båda läroanstalterna. Förutsättningarna för diskussionerna ändrades emellertid på ett avgörande sätt genom regeringsskiftet hösten 2006. Den nya ledningen i Utbildningsdepartementet deklarerade klart sin uppfattning att Lärarhögskolan skulle inordnas i universitetet – och fick eldunderstöd från många håll i debatten. Nu var det för oss bara att på den premissen hitta en lösning som var den bästa möjliga från lärarutbildningens synpunkt.
En styrelseordförandes kanske viktigaste uppgift är att leda rekryteringen av rektor. Eskil Franck skulle ha en efterträdare i början av 2006. När jag ser dagens ”marknadsanpassade” annonser från universitet och högskolor om lediga rektorsbefattningar och hur konsultfirmor tillåts ta kommandot i rekryteringsprocessen, känner jag en viss stolthet över den enkla metod vi valde: annonsering, intervjuer med några utvalda sökande vid öppna ”stormöten” och därefter självständig värdering av kandidaterna från högskolestyrelsens sida. Vårt val var inte svårt. Med sin förankring i både skola och akademi hade Ingrid Carlgren utmärkta förutsättningar att föra diskussionerna med universitetet i hamn.
Ingrid berättar i sin artikel utförligt om det förslag som universitetet och Lärarhögskolan gemensamt presenterade för regeringen 2007 och det sorgliga historien om hur det förslaget omsattes – eller snarare inte omsattes – i praktiken. Det som vi varit överens om i fråga om institutionell organisation och tjänster övergavs ju helt när universitetet väl tagit över den 1 januari 2008.
En inte orimlig åtgärd för att underlätta en övergång i enlighet med förarbetena hade varit att låta någon från Lärarhögskolans styrelse, t.ex. ordföranden, få plats i universitetsstyrelsen. Men nu hade regeringen – märkligt nog – överlåtit till rektorerna att sätta samman sina egna styrelser – och universitetets rektor visade ingen förståelse för min diskreta propå i denna fråga.
Erland Ringborg. Fil. kand. vid Stockholms universitet (huvudämne historia), ordförande i SFS 1966 – 67, sedan anställd i UKÄ/UHÄ och Utbildningsdepartementet, från 1982 statssekreterare,
generaldirektör SÖ 1986–91 och Svenska institutet 1998–2005, flera utredningsuppdrag inom utbildningsområdet, ledamot i Lärarhögskolans styrelse 1997–2003 och ordförande 2004–2007,
ordförande i Sveriges Släktforskarförbund sedan 2014.