LISA CARLSSON
Under en tid med konstant brist på pengar, när överkokta nudlar med smaksatt buljong var en vanlig middag och när framtiden var gränslös, var jag student på Lärarhögskolan.
Tunnelbanan stannade vid Thorildsplan. Det var på den tiden när perrongen var målad vinröd och guldfärgade citat från Thomas Thorild skrivna med en gammeldags, snirklig handstil prydde väggarna. Jag satt alltid långt bak i tåget så jag kunde kliva av och se solen pryda väggen mitt emot. Den glada, gula solen i trä var nämligen det första jag såg den första dagen när jag klev av tåget och skulle börja på Lärarhögskolan i Stockholm och den blev ett tecken på att jag hade kommit rätt. Om det sitter en sol på väggen dit du ska kan du omöjligtvis ha kommit fel.
På perrongen kunde man även läsa Thorilds ord; ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, innan man gick ner och passerade spärrarna, gick genom den kaklade gula gången och upp för stentrapporna till Lärarhögskolan. Känslan av att gå upp där kan nog idag liknas vid känslan Harry Potter måste ha känt när han satt på Hogwarts express och tittade ut genom tågfönstret och såg Hogwarts skola för häxkonster och trolldom torna upp sig utanför. Och det är faktiskt inte helt olikt när jag tänker efter.
Folk myllrade genom gången och upp för stentrapporna. Några gick ensamma, andra gick och pratade i par eller i grupp och så var det alltid de stressade och något sena som alltid tog två kliv i taget upp för trappan och som sedan ursäktade sig igenom folkströmmen för att komma fram snabbare. Jag tillhörde den sistnämnda gruppen med ryggsäcken hängandes på ena axeln och oftast med någon bok i handen jag hade läst på vägen. Och jag var nästan alltid på minuten till seminariets, lektionens eller föreläsningens början. Eller så var jag tre minuter sen och smög in med den vanliga skammen i kroppen och satte mig på första bästa lediga stol medan kamrater log igenkännande mot mig.
Vid ett tillfälle under mitt första år konstaterade en lärare att det inte var förenligt att både vara sen och att vara lärare och jag uppmanades att se över min tidsuppfattning. Vad skulle jag sända för signaler till mina elever om jag var sen? Jag svarade att mina sena ankomster tyvärr var medfött hos mig, jag började även livet med en två veckor sen ankomst. Dessutom var jag en fullt utvecklad tidsoptimist vid tjugotre års ålder som var både kvällspigg och morgontrött. Det skulle dock ändras senare, men det visste jag inte då. Läraren tittade skarpt på mig, tog upp sin väska och gick raskt vidare. Varför det minnet sitter kvar är för att som student är man både nyfiken, frågvis, diskussionslysten och absolut livrädd. Även om man framstår som fullkomligt orädd. Livrädd att misslyckas med sina studier, livrädd att inte passa in, göra fel eller göra bort sig.
Kommentaren om sena ankomster fick mig direkt att tvivla på om jag passade in, helt omedveten om mina andra kvalifikationer eller kunskaper som kanske gjorde mig mer lämplig. Jag kom inte från ett akademiskt hem. Jag växte upp i ett litet radhus i Hässelby med en mamma som alltid satt mitt emot mig vid köksbordet när jag gjorde läxorna. Jag bestämde mig tidigt för att bli lärare. Jag ville också ha en klass och skriva på tavlan, läsa många böcker och vara duktig på mina ämnen. Jag växte upp under den tiden när man respekterade läraren och såg skolan som en samhällsbärande och livsviktig framtidsfunktion. En plats där man förverkligade drömmar och såg till att upprätthålla samhällets utveckling.
Som student tänker man att man blir en färdigbakad och briljant lärare under utbildningstiden och i jakten på att bli den bästa läraren, vad det nu är, så anstränger man sig till max. Man läser, tänker, skriver och skriver om. Teorier från olika män från olika tidsrum brottas och bråkar med varandra och då och då kliver en kvinna in med ytterligare ett perspektiv, en teori eller ett påstående som gör kaoset i tanken komplett. Man tänker att man vill veta allt, bli redo för allt och kunna lära ut allt. Den första dagen på praktiken är du mån om att göra ett gott intryck så du kommer med hundra frågor om hur man arbetar med olika teorier, om man har testat olika modeller och om de har några tips för framtiden? Och oftast var svaren att det sällan fungerar att bara hålla sig till en teori eller så fick jag motfrågan om det var det vi lärde oss på Lärarhögskolan nuförtiden. Det hindrade inte att jag fortsatte att ställa frågorna.
Lektionsplaneringarna och verkligheten
Mina första lektionsplaneringar fick alla guldmedalj i minutplanering och i dem utgick jag ifrån att alla lärde sig samtidigt och på samma sätt. När planeringarna sedan mötte en verklighet som var som en obarmhärtig puckelpist så fick jag ändra dem snabbt. Jag måste utgå från elevernas olikheter i större utsträckning. Jag kan än idag känna tacksamhet över hur handledaren som tog emot mig bad mig sätta mig i personalrummet som doftade nybryggt kaffe, i den nötta hörnsoffan och undrade om jag själv kunde komma på varför inte planeringarna fungerade i klassrummet? Hon tog sig tid, lyssnade, förklarade och sa sedan att jag skulle slappna av en aning. Orden ”slappna av” borde många studenter höra. Särskilt studenter som är livrädda för att göra fel och misslyckas.
Jag slappnade av något när jag kom tillbaka till Lärarhögskolan och vi skulle utvärdera vår VFU, den verksamhetsförlagda utbildningen eller praktiken som vi sa. Jag var inte ensam om mina misstag och vi kunde alla unna oss ett litet skratt åt våra höga ambitioner att lyckas på första försöket. Dessa skratt skulle fortsätta en bra tid framöver.
Alla läste kurser som ledde till olika inriktningar och när jag började min utbildning så var det under den alldeles nya och färska propositionen som styrde den nya lärarutbildningen från 2001. Jag läste svenska, matematik, drama och samhällsorienterade ämnen. Jag läste pedagogik, didaktik, specialpedagogik och barn- och ungdomsvetenskap som var obligatoriskt för alla och så en kurs om betyg och bedömning. Den största skräcken som infann sig när jag var ny på Lärarhögskolan var att de flesta tentor var hemuppsatser och inte salsskrivningar. Det hade inte varit något större problem om det inte var som så att jag under högstadiet hade fått klart för mig att jag nog inte borde skriva. Jag hade en lärare där som konstaterade att jag sannolikt aldrig skulle arbeta med något som hade med skrivande att göra och så var det bra med den saken. Och nu ställdes jag inför några års skrivande. Så jag gjorde som jag var van vid, jag skrev varenda tenta hemma vid köksbordet hos mamma och läste högt för henne. Om hon förstod så var det bra, när hon inte förstod eller saknade en röd tråd skrev jag om. Så höll vi på termin ut och termin in. Tack för det mamma.
Litteraturlistorna var långa och jag började önska mig litteratur i julklapp och födelsedagspresent. Det här var också under tiden när jag ringde hem och undrade hur vi såg på bokpresenter rent allmänt under året? Jag hade tur som hade en familj som alltid stöttade mig så det blev kurslitteratur, hemlagad mat och en mamma som fortsatte som bollplank vid köksbordet. Jag köpte de flesta böckerna eftersom jag ritade, skrev och strök under i dem och det hade nog inte uppskattats i lånade böcker. Dessutom hade jag en känsla av att jag skulle få anledning att återkomma till dem även efter examen och den känslan visade sig vara rätt.
Engagerad i studentkåren
Jag blev under mitt andra år engagerad i Studentkåren, Lärarhögskolans Studentkår i Stockholm, LäS. Det var en lärare som under slutet av första året tyckte att alla mina frågor och funderingar platsade bättre där än under hans lektionstid. Så jag gick dit och undrade hur man anmälde intresse? Två veckor senare sprakade utbildningsutskottet igång som ansvarade för att kåren, alltså studenterna, hade representation i alla nämnder och styrelser på Lärarhögskolan.
På den tiden hade Sverige kårobligatorium vilket betydde att samtliga studenter var tvungna att vara med i Studentkåren och hade därmed rätt att påverka sin utbildning på demokratisk väg, få hjälp och stöd vid problem och ett ställe där man alltid hittade en varm gemenskap. Det betydde också att vi skulle representera femtontusen studenter och vi var den tredje största studentkåren i Stockholm. Det förpliktade. Eftersom utbildningsutskottet inte var så aktivt just då samlade jag några studenter jag hade gått kurser med och så fylldes utskottet med både liv och vilja. Vi spred ut oss i de olika nämnderna och styrelserna och efter ytterligare ett år satt jag själv i samtliga och följde ärendena upp och ner tills de blev beslutade och skulle verkställas. Det kan man ju ha synpunkter på idag men vi hade inte så många aktiva så vi gjorde vad vi kunde samtidigt som vi studerade på heltid.
Det här var också året när jag satte upp lässcheman på kylskåpsdörren så jag inte skulle komma efter i studierna. VFU: n var det som studenterna hade mest synpunkter på och den största frågan handlade om varför vi inte bara gjorde praktik i den verksamhet vi sedan tänkte arbeta inom. Det fanns många tankar och funderingar kring VFU:n och åsikterna formulerades. De lärda menade på att vi behövde se elevens hela resa, vad som har hänt innan och vad som händer efter att eleven har varit hos oss. Men det tyckte många studenter var snickelisnack eftersom vi ville ha så mycket träning som möjligt i den miljö vi tänkte arbeta i efter examen. Ett logiskt resonemang för dem som var livrädda för att misslyckas. Ett logiskt resonemang för dem som var på jakt efter att bli bäst. Och de lärda suckade djupt. Men kåren fick i uppdrag av medlemmarna att driva VFU-frågan i en bestämd riktning och särskilt i Gruffnämnden. Det var nämnden där vi beslutade om alla kursplaner, innehåll, VFU och litteraturlistor.
Så en dag när Gruffnämnden hade sammanträde gick Någon dit med det nya uppdraget. Hade denna Någon erfarenhet av att driva frågor i en politiskt styrd verksamhet innan? Svaret var lite ja och väldigt mycket nej. Någon hade en gång varit med i elevrådet på högstadiet där Någon tillsammans med andra såg till att lärarna tyvärr blev av med årets julmiddag för att pengarna behövde gå till nya skåp för eleverna. Rektorn hade lovat att om Någon kunde hitta ett litet utrymme i budgeten för nya skåp skulle eleverna få det. Någon hittade ett litet utrymme. Efter det var inte Någon så populär bland lärarna längre.
Man kan ju tro att Någon skulle ha lärt sig av det men nu var Någon en mycket ambitiös student som dessutom hade fått uppdraget att driva en fråga. Under mötet lade Någon fram sina bästa argument och avslutade med att det var logiskt. Det blev sedan en utbredd diskussion mellan En annan och Någon och till sist blev En annan lite trött och frågade med en stringent ton om även studenter som studerade till astronauter borde få åka till månen under studietiden? Någon tänkte en kvarts sekund och svarade sedan att; ja, jo, det borde de få. För det är ju först i rymden de vet om det är deras grej eller inte! Någon vann inte den dagen, inte En annan heller utan frågan fortsatte att diskuteras. Men utan att dra några paralleller till rymden igen.
Vi hade även Disciplinnämnden på Lärarhögskolan. Den kan liknas vid Ministeriet för trolldom i sagan om Harry Potter och där ville ingen hamna. Men jag hamnade där, som representant för Studentkåren. Där prövades både studenter och lärare som hade brutit mot ordningen. Det var frågor om lämplighet, fusk eller olika etiska frågor. Det var inte alltid så lätt men lärorikt. Det starkaste minnet därifrån var när jag hade fått heltidsuppdrag i kårens presidium som vice ordförande med ansvar för utbildningsfrågor och fick in två kvinnliga studenter som hade blivit underkända på matematiken. Det mötet resulterade inte i så mycket men när det sedan följdes av ytterligare ett par kvinnor med samma ärende så letade jag upp de första två och sa att kåren skulle ta upp det. Samtalet med den då ansvariga läraren resulterade i att hen inte tyckte att kvinnor lämpade sig för matematik!
Då hamnade vi i Disciplinnämnden, hos Ministeriet. Och där vann Studentkåren utan att behöva argumentera särskilt mycket. Den argumentationen skötte nämligen den oförstående läraren själv och sedan sattes en liten punkt vilket resulterade i att kvinnor kunde studera matematik på lika villkor igen. Efter det ärendet, tillsammans med några andra, så beslutade kårens fullmäktige att vi skulle få en arvodeshöjning för våra uppdrag i presidiet, ett uppdrag som inte var arbetstidsreglerat vilket betydde att vi jobbade nästan jämt. Så på kommande fullmäktigemöte höjdes vårt arvode från fjortontusen kronor till fjortontusen femhundra kronor innan skatt. Vi hade aldrig känt oss rikare. Eller stoltare.
Formades av mötena med olika människor
Det är konstigt egentligen för när jag tänker på vad som formade mig mest under min tid på Lärarhögskolan så är det inte alla teorier av Vygotskij, Piaget, Key, Montessori eller Freire. Inte heller är det Sokrates, Platon eller Deweys ”learning by doing”, ord jag till slut drömde om. Det är främst genom möten i olika former, med olika personer.
Jag kommer exempelvis alltid minnas föreläsningen som Ebba Witt-Brattström höll i K-aulan om kvinnans historia. När hon sa att förr var det inte ovanligt att vissa kvinnor saltade maten lite extra. Eller gjorde något annat som visade på deras missnöje. Dessa ord och meningar fick mig att få upp ögonen för kvinnokampen. Den stunden blev avgörande, under en helt vanlig dag i K-aulan bland övriga kursare och studenter som bara var där och lyssnade. Ebba fyllde scenen själv och lyste med all sin kunskap. Man kan kunde höra en knappnål falla i hennes pauser.
Och alla möten med olika lärda under min tid på kåren när jag var med och diskuterade kursplaner, innehåll, litteraturlistor och jag fick höra alla pedagogiska diskussioner som blev att ligga som grund för besluten. Alla dessa diskussioner och samtal som blandades med litteraturen jag läste, diskussioner under seminarier och tentorna jag skrev hemma vid köksbordet. Det är den blandningen som formade och formade om mig som student. När jag tänker tillbaka känner jag mig lyckligt priviligierad över det.
De viktiga lärarutbildarna
Den blandningen fick mig att börja förstå att inte ens det minsta ärendet var svart eller vitt, lätt eller svårt och jag började utveckla den berömda gråskalan. Den gav en ny förståelse som i sin tur gav en ödmjukare ton med tiden. Plötsligt handlade det inte om att ha rätt utan om att förstå att det fanns olika nyanser och infallsvinklar på samma fråga. Det började handla om att lyssna för att förstå, kompromissa och hitta lösningar. Det var i Lärarhögskolans nämnder, styrelser och olika möten jag lärde mig det. Och det bidrar fortfarande i mitt jobb som lärare. Det var också på Lärarhögskolan mitt engagemang för samhällsfrågor och rättvisa började.
Sedan fanns det lärare som gav mig massor av verktyg och tankar som jag alltid kommer att bära med mig och som präglar mig än. Jag kommer direkt att tänka på Ove Hartzell som under en lektion sa; ”det gäller att förstå det du har förstått!” Han pratade om att det inte räcker att bara läsa och skriva, du måste göra kunskapen till din egen. Du behöver låta samma kunskap utvecklas och formas om. Det lever jag efter än, både som lärare och politiker idag. Ove var en person som höll sina lektioner likt en teaterföreställning. Det var känslosamt, dramatiskt, ibland vemodigt, ibland komiskt och ibland kom en vrede över olika orättvisor i samhället som fick oss att baxna i bänkarna. Ingen gick från hans lektioner oberörda eller utan nya tankar. Han kan rimligtvis liknas vid Professor Snape som lärde ut försvar mot svartkonster. Fast Ove var betydligt trevligare och mer pratglad än Professor Snape. Ove kunde vara lika sträng som glad och hade alltid höga förväntningar på oss.
Rutger Ingelman var en oerhört engagerad lärare med hjärta för elever i behov av särskilt stöd som då och då kom in och satte sig i den röda fåtöljen bredvid mitt skrivbord på kåren och pratade en stund om barns olika uppväxtvillkor, om alla barns möjligheter att lyckas och om behovet att vara ödmjuk och förstående för olikheter. Rutger stred för att inte Lärarhögskolan skulle ingå i Stockholms universitet och kåren delade den åsikten. I den striden stod vi enade.
Det var en mörk tid på Lärarhögskolan med splittrade åsikter. Det var då Lord Voldemort hade gett sig till känna och ville ta över Hogwarts. Rutger avled tyvärr under den tiden. Studentkårens flagga hissades på halv stång och det hölls en tyst minut på gården utanför. Rutger var den mest empatiska, engagerade och jordnära läraren jag någonsin haft äran att få möta och lära mig av. Hans engagemang för alla barns rätt till en bra utbildning satte djupa spår i mig. Studenterna samlades och sörjde och sedan delade vi fina minnen av honom på studentpuben, något jag fortfarande tror att han hade tyckt om.
En annan person som kom att betyda väldigt mycket för mig var Matts Mattsson, då lektor i Specialpedagogik som också satt i Gruffnämnden. Det var Matts som fick mig att bli intresserad av de lägre åldrarna i grundskolan. En tanke som var horribel för mig i början men som Matts utmanade. Det var Matts som fick mig att förstå mer om barn i behov av särskilt stöd och det var Matts som fick mig att bli genuint intresserad av teorier och vetenskap. Våra samtal när vi möttes på Campus Konradsberg, över en kaffe på väg någonstans eller efter ett nämndsammanträde gav mig en trygghet och ett lugn. Det var också till Matts jag ringde som nyexaminerad och skrek att jag hade blivit lurad. För fy och usch vad läskigt att stå där nyutkommen från Hogwarts och bara ha sina trollformler med sig utan en handledare eller ett efterföljande seminarium där vi skulle utvärdera. Matts lyssnade och lugnade, kom med handfasta tips och råd. Jag åkte även ett par gånger till Campus och letade upp Matts och när han öppnade dörren var mina första ord; jag behöver hjälp! Matts har alltid öppnat dörren, svarat i telefon och funnits där. Han har varit ovärderlig för mig i jakten på att bli den bästa läraren, sedan en bra lärare och så några gånger när jag har ringt och bara velat bli en duglig lärare som överlever veckan. Framför allt är jag trygg i att han finns där när något brakar, knakar eller rasslar till. Trots att jag inte är student längre. Det är precis som Dumbledore säger; hjälp kommer alltid till den som ber om det.
Examensarbete
Då kommer jag osökt in på den värsta och mest fasansfulla tiden under hela utbildningen. Examensarbetet. En hel termin med skrivande; lära sig alla reglerna för uppsatsens uppbyggnad och struktur, hitta litteratur och göra undersökningar som bär. Man får en handledare som ska bedöma när uppsatsen är så pass bra att den kan gå upp för opponering. Listan på krav för godkänt var en lång läsning som gav huvudvärk, ett lätt illamående och ett par kliande utslag. Ord som; frågeställning, metod, diskussion, syfte, resultat och tydlig relevans. Detta hämmande och hånande lilla ord, relevans. Så jag började samla material, läste och skrev. Ett nytt arbetsschema täckte hela kylskåpsdörren. Och jag skrev och skrev och skrev och skickade till Magnus. Han var inte nöjd. Skrivandet fortsatte, läsningen likaså, undersökningarna genomfördes och resultaten plitades ner och diskussionen följde. Skickade till Magnus. Han var inte nöjd. Under en period var Magnus faktiskt aldrig nöjd. Vid något tillfälle tittade han bara på mig och jag slet tillbaka arbetet och gick ut och stängde dörren. Skrev, skrev och skrev. Och så lite gråt och några psykbryt hos mamma innan jag skrev vidare. Ringde till Magnus och undrade hur hårt det egentligen var med alla dessa löjliga skrivregler? Hårt, blev svaret. Och något om att det där löjliga är grundpelaren i vetenskapen. Lade på. Skrev en lapp, ring inte Magnus på några dagar!
Till slut så sa Magnus att nu var det dags, arbetet var okej och jag kunde gå upp för opponering. Han kanske hade sett mina mörka ringar under ögonen, håravfallet och utslagen som lyste rött? Men känslan när han äntligen lät mig gå upp var obeskrivlig. Innan nervositeten kom. Examinatorn undrade varför jag hade skrivit ett så långt arbete och han som opponerade på mig gav mig en sur blick. Efteråt frågade jag Magnus om jag hade kunnat gå upp tidigare och då blev svaret ja, men att det antagligen bara hade blivit ett godkänt då. Det är ett speciellt förhållande som uppstår mellan en student som skriver sitt examensarbete och sin handledare. Det börjar bra men på slutet vill man faktiskt bara skrika rakt i örat att ett G hade räckt! Men nu; många, många år senare är jag tacksam över att Magnus Hultén, som var min handledare drev på, inte nöjde sig och trodde på min kapacitet.
Ämnesstudier vid Stockholms universitet
Ett annat starkt minne var den upplevda skillnaden mellan när vi studerade på Lärarhögskolan och läste något ämne på Stockholms universitet. Jag tyckte aldrig om universitetet, jag tyckte alltid att storleken gick ut över både karaktär och själ i de långa tomma korridorerna som ledde fram till en halvöppen dörr. Det var tydligt att studenter var där av olika anledningar. Det var vi som studerade till att bli lärare och så var det de som var där som hade valt ämnet specifikt utan att vilja bli lärare. Jag läste svenska på universitetet tillsammans med några andra kursare från Lärarhögskolan. Det var tydligt att lärarna gjorde en viss skillnad på oss som var lärarstudenter som dem som var där för själva ämnet. Vi hade ju miljoner frågor om hur man bäst lär ut grammatik, meningsuppbyggnader, dubbelteckning eller stavning rent allmänt. Hur får man ett litet barn att lära sig läsa och upptäcka texternas berättande magi och hur arbetar man bäst med barn som har dyslexi? Frågorna var många och svaren började oftast med en besvärad blick.
Lärarna där ansåg att vi sannolikt skulle bli duktiga lärare om vi bara lärde oss att behärska ämnet, bli entusiaster över skiljetecken som de själva och älska att stoltsera med hur vi kunde den ibland komplicerade grammatiken. Men under den tiden som vi gick där var vi alla ute efter att bli världens bästa didaktiker och då krävde våra frågor konkreta svar som backades upp av tydliga exempel. Tentorna som kom saknade också många gånger en didaktisk och pedagogisk vinkel och vår frustration växte. Hur lär vi barn att skriva en text som har en tydlig början, mitt och slut och hur lär vi barnen att utveckla sina texter? Det kommer av sig självt, blev många gånger svaret. Ett svar som var förödande och inte alls särskilt tryggt för blivande didaktiker som ville veta hur man lärde ut och som var livrädda för att misslyckas. Hur gör man, vad säger man och hur visar man så alla hänger med. Djupa suckar och en oförstående min som undrade varför vi inte bara kunde älska ämnet utan att gegga runt med det. Men ska man bli lärare så brinner man ju även för sin blivande profession, något som vissa lärare på det framstående universitetet hade svårt att förstå.
Magiska Lärarhögskolan
Därför glittrade mina ögon när jag åter igen fick kliva av på perrongen och se solen igen. Då var jag hemma, då var jag bland andra som också såg och förstod betydelsen av läraryrket som ett hantverk och som såg vikten av en egen profession, även i den teoretiska och vetenskapliga världen. Dessa upplevelser som många studenter delade var också en av anledningarna till att Studentkåren var emot samgåendet med universitetet som senare blev en het fråga. För på universitetet kände vi oss många gånger som andra klassens studenter, gruppen som inte var frälsta på riktigt och som saknade den vördnad själva ämnet förtjänade. Förutom på matematiken som också var på universitetet. Under den första dagen var vi åttiotvå personer i salen och när lärarna inledde dagen med att fråga hur många som var där frivilligt räckte endast två personer glatt upp handen. Det är svårt att se åttio studenter som andra klassens studenter.
Det finns många liknelser mellan Lärarhögskolan och Hogwarts. För jag minns fortfarande dagen när jag fick antagningsbeskedet och ringde till mamma som var på jobbet. Jag minns fortfarande känslan när jag gick upp för stentrapporna till husen där de lärda var. Kvinnor med knivskarpa hjärnor och vakna blickar som drev instutioner, var nämndordföranden, professorer, lektorer, föreläsare och enastående lärare. Som gick med rak rygg hållen av kompetens och hårt arbete. Som satte ribban för oss som precis hade börjat. Ingrid Carlgren, Astrid Pettersson och Gunilla Malloy för att nämna några av alla kvinnor som blev förebilder. Precis som på Hogwarts så var varenda lärare och professor på Lärarhögskolan engagerad, kompetent och vass i sina områden. De var förebilder med starka åsikter, argumentation och pondus. Och precis som man lär sig att bemästra trolldom på Hogwarts så gjorde Lärarhögskolan lite samma sak. För vad är väl mer magiskt än att se en elev knäcka läskoden, förstå hur man adderar, när eleverna skapar, skriver egna texter och börjar bemästra orden. När eleven formulerar åsikter, lär sig samarbeta, kompromissa och lär sig problemlösning. Som lärare hjälper vi barnen att nå målen som leder till deras drömmar. Vi hjälper dem att bli goda demokratiska samhällsmedborgare som visar aktning för såväl andra som för miljön. Vi lär barnen att använda ord istället för våld. Vi lär barnen att vänta på sin tur, visa hänsyn och dela med sig. Att vara snälla, generösa och omtänksamma. Vi lär barnen om världen. Om länder, demokrati, religioner och olika levnadsvillkor. Barn lär sig om hav, skogar och vulkaner och säger hej på japanska för att det är häftigt. Och om man inte ser att det finns magi i det en lärare gör, behöver man titta igen.
Lärarna på Lärarhögskolan, oavsett titel, lärde oss det absolut viktigaste, nämligen att tro på den enskilda elevens förmåga att lyckas. Precis som de trodde på oss, oavsett hur spretiga vi än var under åren. Deras outtröttliga förundran, beundran och tro på varje individs unika förmåga att lära sig, utvecklas och göra kunskapen till sin egen förde de över till oss. Och det lärde vi oss genom seminarier, lektioner, föreläsningar och i möten med varandra. Det sitter i märgen nu. Och vi ska komma ihåg att i den samtid som vi lever i, när främlingsfientligheten sprider ut sig genom ord som maskeras av strukna kostymer så är lärarna viktigare än någonsin. För när mörka krafter hotar så är det vi som går ut och höjer våra trollstavar och skapar ett skydd som når ända upp till himlen. Det är vi som ser till att mörkret hålls utanför och det gör vi genom alla samtal om människors lika värde, när vi hjälper barn att lösa konflikter, vänta på sin tur och respektera varandras olikheter och behov. Då går vi ut och höjer våra trollstavar mot skyn i en ring med varandra som bygger på en grundmurad övertygelse om en jämlik värdegrund, vetenskapens kraft och att en allsidig kunskap ger frihet. Och det tar vi alltid strid för, för det höjer vi alltid våra trollstavar. Oavsett om det är på skolgården, i fackförbundet eller i politiken. För det lärde vi oss i de magiska byggnaderna på Lärarhögskolan i Stockholm och det kan inget lärosäte ersätta eller ta ifrån oss.
Därför kan man likna Lärarhögskolan vid Hogwarts för lärare. För där kommer hjälpen till den som ber om den. Där var studenter alltid välkomna, även efter examen. Tack för den tiden, tack för att ni formade mitt blivande hantverk och tack för att ni fortsätter att forma mig än idag. Men framför allt, tack till alla er som gjorde Lärarhögskolan i Stockholm till lärarnas eget Hogwarts, för att ni gav oss magi. Och nu är jag uppe i 9 ¾ sidor och då är vi på perrongen där Hogwarts express avgår och då är vi snart hemma igen. För vissa platser har en förmåga att alltid bli kvar även om de inte är kvar på samma sätt. Och för att komma dit behöver du bara blunda och kliva på tåget så ses vi snart i salen där sorteringshatten väntar. Så här slutar jag nu i ljudet av ett ångandes ånglok och en visselpipa som uppmanar till påstigning.
Lisa Carlsson
Lärare i grundskolan för elever i behov av särskilt stöd
Ledamot i Kommunfullmäktige i Stockholm stad