Lärarutbildare och skolreformatörer – Hedwig Sidner och Anna Sörensen

AGNETA LINNÉ

I år är det inte bara 100 år sedan riksdagen formellt beslutade om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Det är också 100 år sedan folkskolan fick en ny läroplan. Några år dessförinnan hade utbildningen av folkskolans lärare reformerats. Artikelns huvudpersoner är två lärarutbildare som var verksamma i det här förändringsarbetet – Hedwig Sidner (1852–1929) och Anna Sörensen (1875–1943). Genom sitt arbete bidrog de till att forma centrala vägval i skolans och lärarutbildningens historia. I den här artikeln jämförs de båda kvinnornas liv och verk och diskuteras vad som bidrog till att deras insatser blev möjliga.

År 1859 hade kvinnor formellt fått tillträde till folkskolläraryrket och något år senare öppnade några av folkskoleseminarierna sina dörrar för endast kvinnliga studerande. Både Hedwig Sidner och Anna Sörensen var stora delar av yrkeslivet verksamma vid Folkskoleseminariet i Stockholm, ett statligt seminarium som utbildade folkskollärarinnor. Båda var bland de allra första kvinnorna i landet som utnämndes till lektor respektive rektor vid en statlig läroanstalt – befattningar som dessförinnan inte varit formellt öppna för kvinnor.

Syftet med den här artikeln är dels att översiktligt belysa två idag nära nog bortglömda lärarinnors liv och pedagogiska arbete, dels att bidra till diskussionen av de kontextuella villkor som möjliggjorde att kvinnorna kunde skapa sig plats i det offentliga rummet och fick utrymme att forma samtidens skola.

Artikeln utgår från mina bidrag i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (www.skbl.se) och annan egen forskning om stockholmskvinnor verksamma kring sekelskiftet 1900. Förutom att synliggöra många kvinnor som gjort betydande insatser inte minst för skolan, öppnar Svenskt kvinnovetenskapligt lexikon också för jämförande analyser av kvinnornas förutsättningar, levnadslopp, yrkesverksamhet och strategier.

Hedwig Sidner – bakgrund och yrkesverksamhet

Hedwig Sidner föddes 1852. Hon växte upp i Härnösand i en stor syskonkrets – fem systrar och tre bröder nådde vuxen ålder. Hon kan ses som en kvinnlig representant för ett framåtstigande, expansivt och på många sätt tidstypiskt bildningsborgerskap. Konturerna till hennes bakgrund har kunnat spåras genom släktens brevväxling.

Hedwig Sidners far var konsistorienotarie, det vill säga stiftssekreterare och biskopens närmaste medarbetare. Han var också starkt engagerad i att bygga upp Härnösands musikliv och att utveckla läroverkets och folkskoleseminariets musikundervisning. Värt att framhålla är att fadern var angelägen om att inte bara sönerna utan även de fem döttrarna skulle få möjlighet att studera – inom de områden som då hade öppnats för kvinnor, såsom undervisning och musik. En del av hans brev uttrycker en framväxande syn på den enskilde individen som viktig och faderns skyldighet att främja utvecklingen av en dotters anlag, även om avkall fick lov att göras på den anspråkslöshet som dominerade det påbjudna förhållningssättet. Tre av döttrarna blev lärarinnor och de två andra utbildade sig inom musikområdet.

Hedwig Sidner Foto: Upphovsman okänd. Källa: Riksarkivet/SKBL

 

När Hedwig var sexton år dog fadern plötsligt och hon fick under några år ta stort ansvar för sina yngre syskon. Efter flickskola i hemstaden utbildade sig Hedwig Sidner vid Kungliga Högre lärarinneseminariet i Stockholm, som sedan starten 1861 kom att fungera som bildningsanstalt för många av dåtidens kvinnor vid en tid när tillträde till de högre allmänna läroverken var förbehållet pojkar. Här kunde de unga kvinnorna utveckla kontakter och forma nätverk som blev viktiga för framtiden.

Efter några år som privatlärare i familj, lärare i hemstadens flickläroverk och föreståndarinna för flickläroverket i Falun sökte Hedwig i konkurrens med en manlig och en kvinnlig sökande en ledigförklarad tjänst som adjunkt vid folkskoleseminariet i Falun. Lätt förvåning kan anas när seminariets rektor konstaterar att de kvinnliga sökande visat sig fullt kompetenta och att Hedwig Sidner rent av fått lika vackra betyg av bedömningskommittén som den ende kvarstående, manlige kandidaten – och därtill av rektor själv ansågs vara den manlige sökanden ”öfverlägsen i fråga om profvet i öfningsskolan” (1). Hon fick tjänsten; året var 1882. Efter sex år sökte hon en liknande befattning vid Folkskoleseminariet i Stockholm, där hon kom att stanna i drygt 30 år och 1918, året före sin pensionering, utnämnas till lektor. Hon verkade också periodvis som tillförordnad rektor och ingick i ledningen för seminariets provårskurs.

Som första och i flera år enda kvinna knöts Hedwig Sidner som ledamot till det stora utredningsarbete av folkundervisning och folkskollärarutbildning som folkundervisningskommittén svarade för i seklets början (1906–1914). Hennes insats i kommittén var betydande. Hon var i flera år ledamot av det utskott som utarbetade förslag till en reformerad folkskollärarutbildning, inklusive utförliga motiveringar för och beskrivningar av den nya utbildningens mål, ämnesinnehåll, kursplaner, organisation och arbetssätt. Hon var också ledamot av de två utskott som tog fram förslag till fortsättningsskola och ny folkskoleinspektion och hon deltog aktivt i arbetet med 1919 års nya undervisningsplan för folkskolan.

Som enda kvinna var hon också ledamot av Överstyrelsen för Stockholms folkskolor åren kring 1910 och därmed aktiv i styrningen av huvudstadens kommunala skolväsen. Efter pensioneringen verkade hon i tio år vid Birkagården, där hon förestod förlaget och svarade för en del översättningar.

Anna Sörensen – bakgrund och yrkesverksamhet

Anna Sörensen föddes 1875, 23 år efter Hedwig Sidner. Det hade då gått fem år sedan kvinnor fått rätt att avlägga studentexamen och fyra sedan Betty Pettersson som första kvinna i Sverige tog studenten. När Anna Sörensen var i nittonårsåldern (1894) kunde kvinnor avlägga denna examen, som torde ha tett sig ouppnåelig för Hedwig Sidner, vid två privata högre flickläroverk och en privat samskola, alla belägna i Stockholm. I övrigt handlade det om att examineras som privatist. Långsamt förvärvade några fler flickläroverk under åren som följde rätten att erbjuda studier till studentexamen. Ännu mot mitten av 1910-talet handlade det om ett mindre antal privata flick- eller samskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund och Hälsingborg. De flesta av skolorna låg i Stockholm. Först 1927 öppnades de statliga högre allmänna läroverken för flickor.

Anna Sörensen föddes och växte upp i Göteborg. Hennes far var fotograf; hon hade ett syskon, en bror. Efter genomgången flickskola tog hon studenten som privatist och utbildade sig därefter till folkskollärare vid seminariet i Skara, ett av seminarierna som utbildade kvinnor. Här kunde hon dra nytta av den möjlighet som skapats för studenter att avlägga folkskollärarexamen efter endast ett års studier i sista årskursen.

Rektor Anna Sörensen. Foto: Upphovsman okänd. Källa: KvinnSam/Göteborgs universitetsbibliotek.

 

Fridtjuv Berg inspirerade hennes yrkesval. Hon berättar i en intervju för tidningen Idun: ”Vid 18 år … hörde jag Fridtjuv Berg i ett föredrag utveckla … alla barns rätt till kunskaper – oavsett föräldrarnas samhällsställning och ekonomi. Det var ord, som grep mig och från den stunden beslöt jag att ägna mitt liv åt folkskolan”(2). På sin första plats som tjuguårig nyutexaminerad lärarinna (i Otterstad, Västergötland) fick hon en klass om 125 elever att ta sig an!

Delvis parallellt med anställningar som folkskollärare studerade Anna Sörensen sedan vidare vid Göteborgs högskola och avlade fil.kand.-examen med ämnena filosofi, historia, nordiska språk och estetik. Efter vikariat som lärare vid folkskoleseminarium och provår fick hon anställning som adjunkt vid Folkskoleseminariet i Falun. Härifrån tog hon det djärva steget att söka tjänsten som rektor vid Folkskoleseminariet i Stockholm två år innan kvinnor fått behörighet till de här tjänsterna. Hon fick inte tjänsten då, eftersom hon som kvinna inte var formellt behörig. Att hon sökte bidrog emellertid till att regelverket ändrades. 1919 sökte hon rektorstjänsten på nytt och fick den – den högsta statliga tjänst kvinnor då fått tillträde till.

Också Anna Sörensen anlitades flitigt för statligt utredningsarbete. Redan 1913 fick hon ecklesiastikdepartementets uppdrag att som sakkunnig bidra till utarbetandet av ny stadga och undervisningsplan för folkskoleseminarierna – det vill säga bearbeta det förslag som Hedwig Sidner medverkat till att ta fram i folkundervisningskommittén. En stridsfråga under 1900-talets första decennier var frågan om kvinnors och mäns löner i allmän tjänst och om lika lön för lika arbete skulle införas; Anna Sörensen utsågs till ledamot av flera av de lönekommittéer som utredde detta.

Hon utarbetade läroböcker i kristendomskunskap och hon svarade som en av tre redaktörer för en serie tongivande läroböcker för skola och seminarium i sju band, Arbetssättet i folkskolan, som utvecklade metoder och arbetsformer för folkskolans olika ämnen med utgångspunkt i den nya undervisningsplanen 1919. Hon var också medlem av redaktionen för tidskriften Skola och samhälle. Efter pensioneringen utarbetade hon bland annat den tredje volymen i bokverket Svenska folkskolans historia.

Anna Sörensen engagerade sig också för barn med psykisk funktionsnedsättning och andra specialpedagogiska frågor, tog initiativ till landets första utbildning av hjälpklasslärare och var aktiv i styrelserna för många olika organisationer inom det området. Hon fanns bland initiativtagarna till den förening som bildats 1934 för att främja tillkomsten av ett statligt institut för psykologisk-pedagogisk forskning om barns utveckling och undervisning. Statens psykologisk-pedagogiska institut kom till stånd 1944, året efter Anna Sörensens död.

Hedwig Sidner och Anna Sörensen – idéer och ställningstaganden

Det reformarbete som Hedwig Sidner och Anna Sörensen bidrog till omvandlade det tidiga 1900-talets lärarutbildning och skola. Skolan skulle anpassas efter barns natur och utveckling och lärarutbildningen ge kunskap i modern psykologi och andra förutsättningar för detta.

Lärarutbildningen skulle innehålla mer av naturvetenskapliga ämnen och radikalt minskat timantal för kristendomskunskap, mer av laborativ undervisning och en förändrad kristendomsundervisning med bas i evangeliernas budskap i stället för i katekesens regelsystem. Inträdeskraven höjdes och enskilt arbete infördes.

Hedwig Sidner förespråkade inte minst att undervisningen av barn måste ta hänsyn till vad barnet behövde just i egenskap av barn för att nå en allsidig och harmonisk utveckling till tänkande människa och medborgare som strävade efter det goda. Hon satte särskilt prägel på de naturvetenskapliga ämnena och gjorde för sin tid radikala pedagogiska ställningstaganden i flera avseenden.

Hon ansåg till exempel att seminariekurser skulle kunna omfatta en mindre, obligatorisk del och en valfri del, hellre än samma kurs lika för alla. När hon i folkundervisningskommittén ombeds utarbeta förslag till innehåll och utformning av biologiämnet i lärarutbildningen är hon tveksam: ”Rätt konstigt är det för mig att sitta och försöka utarbeta kurser, afsedda att föra alla lärjungar lika långt, då, som Ni vet, min tanke är, att den obligatoriska kursen skulle göras rätt liten, och det för öfrigt skulle vara valfritt i detta ämne liksom i andra, att gå längre “(3). När många ansåg det otänkbart att kvinnor skulle kunna undervisa unga män utvecklade hon väl underbyggda argument för att både blivande lärare och lärarinnor borde möta lärare av båda könen. Ingen ifrågasatte t.ex. att det var fördelaktigt för blivande lärarinnor att ha både manliga och kvinnliga lärare; på samma sätt behövdes kvinnliga lärare vid de manliga seminarierna för att undvika faran av en ensidigt manlig uppfattning. Och både manliga och kvinnliga seminarister behövde i övningsskolan få lära av såväl manliga som kvinnliga lärares olika sätt att behandla och uppfostra barn.

Anna Sörensen var liksom Hedwig Sidner en stark förespråkare av att skolan skulle anpassas efter barnets natur och utveckling. Hon argumenterade för att det nya seklets läroplan skulle ha sin grund i kunskap om barnets natur, vunnen genom vetenskaplig forskning. Hon tog mycket klart ställning för en annan kristendomsundervisning än den som tidigare dominerat. Katekesen skulle inte vara det centrala utan i stället en levande framställning av Jesu förkunnelse utifrån evangelierna. Hon menar att den största förtjänsten med det nya är att ”kristendomen inte längre framställes som en lära utan som historisk verklighet, som barnen skola föras in i. … [det] ger också lärarna mer personlig frihet”(4).

Möjligheter och vägar fram

Både Hedwig Sidner och Anna Sörensen var anställda vid en statlig institution. De företrädde statsmakten. Det satte bestämda ramar för deras agerande. Lärarinnor och skolledare vid de privata flickskolorna, till exempel Anna Sandström eller Anna Whitlock, kunde ha större frihet att genomföra en radikal reformpedagogik. Det kunde också ligga närmare till hands för Hedwig Sidner och Anna Sörensen att i offentliga stridsfrågor förespråka kompromiss än att ställa sig på barrikaderna för kvinnans ställning eller skolans förändring. De agerade i hög grad med hjälp av de goda argumentens kraft. Båda synes ständigt ha arbetat och båda levde ogifta.

Hedwig Sidner verkade i det tysta. Hennes debattartiklar är inte många och hennes roll i folkundervisningskommittén har inte varit enkel att få syn på. Anna Sörensen var däremot flitigt aktiv i den pedagogiska debatten. Hon tillhörde ett dåtida ledande pedagogiskt skikt. Förändring steg för steg synes prägla hennes framgångsväg. Privat kunde hon uttrycka stark kritik mot den seminarieutbildning hon senare kom att förändra. I ett brev 1909 önskar hon sålunda att hon finge riva hela utbildningsanstalten där hon var anställd. Det hon i stället gör är att engagera sig i både övergripande reformarbete och att söka – och få – en av de högsta tjänsterna inom området, med möjlighet att sätta ett betydande avtryck i annan riktning.

En stridsfråga i tiden gällde folkskolan som bottenskola för alla barn. Anna Sörensen var en stark förespråkare och hänvisade till barnets bästa. Hon förordade emellertid en långsiktig strategi: ”Det är bara så sorgligt … att striden förts med så mycken bitterhet. Även om man under sådana förhållanden har möjlighet att driva den igenom, är det ingen seger för bottenskolans stora idé. Då vore det bättre att arbeta på långsikt och på övertygelsens väg vinna de nuvarande motståndarna” (5).

I ett särskilt yttrande till en av de lönekommittéer Sörensen är ledamot av argumenterar hon tillsammans med Emilia Broomé synnerligen välgrundat och utförligt för lika lön för lika arbete kvinnor och män emellan, men kan gå med på att i ett nuläge acceptera en ur kvinnosynpunkt sämre lösning: ”Vår anslutning till det av kommittén föreslagna lönesystemet har föranletts dels av önskan att genom ett i möjligaste mån enigt förslag trygga utsikterna för en omedelbar – om också av oss endast såsom provisorisk ansedd – lösning av det föreliggande spörsmålet, dels ock av insikten om att det statsfinansiella läget just nu förhindrar, att en omedelbar lösning också kan bli en lösning, som är principiellt tillfredsställande.” I efterhand, sju år senare (1930), uttrycker hon dock bitter besvikelse över att löneskillnaderna mellan män och kvinnor alltjämt kvarstod i en senare utrednings förslag.

Övergripande strukturella samhällsförändringar hade avgörande betydelse för kvinnornas möjligheter att skapa sig plats i det offentliga rummet. Det faktum att en fungerande folkskola snabbt behövde byggas upp, inte minst i landets större och kraftigt expanderande städer hör till förutsättningarna – liksom att de ekonomiska villkoren tillät expansionen. Överlag växte utbildningsområdet starkt.

Viktiga för kvinnornas möjligheter var också de nätverk som många kvinnor lade ner stort arbete på att bygga upp. Kvinnorörelsen hör förstås hit. Rösträttsrörelsen samlade på ett enastående sätt kvinnor över hela landet. Anna Sörensen var aktiv som styrelseledamot i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Falun. Hon var också aktiv i Akademiskt bildade kvinnors förening. Den föreningen, som bildats 1904, förde en ihärdig kamp för att kvinnor skulle få rätt att inneha högre statliga befattningar. Till dessa hörde anställningar som lektor och rektor vid statliga läroverk och seminarier. Seminarierna blev som framgått ovan ett pilotfall i den kampen.

De kvinnliga seminarielärarna utgjorde ett litet nätverk. De hade kontakt sinsemellan över landet och en del av dem hade varit skol- eller klasskamrater vid Kungl. Högre lärarinneseminariet; Hedwig Sidner blev ledamot av folkundervisningskommittén som representant just för de kvinnliga seminarielärarna. Familjenätverken kunde också vara till nytta. Hedwig Sidner är ett typiskt exempel på detta; i hennes barndomsfamilj fanns både lärare och skolledare inom flera olika skolformer och en kort tid även en regeringskollega till Fridtjuv Berg. I det här avseendet skilde sig Hedwig Sidners och Anna Sörensens bakgrundsvillkor.

Ur det myller av historiska villkor, skeenden, människor och miljöer där artikelns båda huvudpersoner rört sig har artikelformatet tillåtit att några få faktorer lyfts fram. Annat har skymtat förbi eller inte rymts. Mer finns att läsa i arbetena nedan.


Agneta Linné, Örebro, är professor emerita i pedagogik vid Örebro universitet. Hennes forskning ägnas utbildningshistoria, läroplansteori, forskning om lärares utbildning och arbete samt kunskapstraditioner i högre utbildning. Ett spår gäller hur utbildning av lärare för obligatorisk skola tagit form historiskt, hur dess innehåll skiftat över tid utifrån förändrade samhälleliga intressen, värderingar och pedagogiska traditioner, och vilka krav som ställts på en god lärare i olika tider. Andra studier gäller lärares arbete och hur den pedagogiska praktiken kom att ta lektionens form, med givna regler för hur talet mellan lärare och elev skulle gestaltas. Under senare år har Agneta Linné också studerat möten mellan kunskapstraditioner och kunskapskulturer i högre utbildning. Hon har även undersökt liv och strategier hos kvinnliga pedagoger verksamma kring sekelskiftet 1900. (Foto: Linn Björkstrand)

Fotnoter: (1) Brev från rektor Henrik Åkerblom till biskop C. O. Björling 21 maj 1882. Falu folkskoleseminariumes arkiv, Landsarkivet i Uppsala.

(2) “En livsgärning i folkskolans tjänst.” Idun 1925 nr 15, s. 436

(3) Brev från Hedwig Sidner till Harald Dahlgren 8 juli 1907. Rektor Harald Dahlgrens arkiv, Landsarkivet i Härnösand.

(4) )dun a.a., s. 443,

(5) Idun a.a., s 443


LITTERATUR:
Anna Elisabeth Sörensen, www.skbl.se/sv/artikel/AnnaSorensen, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Agneta Linné), hämtad 2019-09-15.

Englund, Boel; Heyman, Ingrid; Linné, Agneta; Skog-Östlin, Kerstin; Trotzig, Eva (Englund & Linné red.) Att forma en ny tid. Borgerliga kvinnor i Stockholm kring sekelskiftet 1900 – en kollektivbiografi. Under utgivning 2020 på Stockholmia förlag (prel. titel).

Eurén, Elisabet (1917). ”Vägen till den första kvinnliga fullmaktstjänsten”, Hertha, vol. 4, nr 11, s. 226-232.

Florin, Christina (2006). Kvinnor får röst. Stockholm: Atlas akademi.

Heckscher, Ebba (1914). Några drag ur den svenska flickskolans historia. Stockholm: Norstedts.

Hedwig Christina Margareta Sidner, www.skbl.se/sv/artikel/HedwigSidner, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Agneta Linné), hämtad 2019-09-15.

Linné, Agneta (2010). ”Anna Sörensen och folkskoleseminariet som kunskapskultur.” I Ann-Kristin Högman, Lars Petterson, Sune Åkerman (red.) Samhällsbyggare i närmiljön. Kvinnliga och manliga folkskollärares insatser i det lokala samhällslivet 1860–1960, s. 59-88. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria, ÅSU 213.

Linné, Agneta (1996). Moralen, barnet eller vetenskapen? En studie av tradition och förändring i lärarutbildningen. Stockholm: HLS Förlag, Studies in Educational Sciences 6.

Linné, Agneta (2001). ”En kvinnlig lärarutbildares levnadslopp och existens vid modernitetens genombrott.” I Agneta Linné & Kerstin Skog-Östlin (red.) Biografi och kollektivbiografi som historisk metod, s. 35-54. Uppsala: Uppsala universitet.

Lundahl, Christian (2014). ”Progressiva koalitioner, (inter)nationella influenser och kunskapsmätningar i reformarbetet med svensk läroplan, ca 1930–1950.” Nordic Journal of Educational History, vol. 1, nr 1, s. 59-79.

Ullman, Annika (2004). Stiftarinnegenerationen. Sofi Almqvist, Anna Sandström, Anna Ahlström. Stockholm: Stockholmia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *