Lokala eliter, ojämlikhet och folkskolans expansion på 1800-talet

JENS ANDERSSON, THOR BERGER

Folkskolereformen från 1842 ses allmänt som avgörande för skolans expansion i Sverige, men hur genomförandet av reformen såg ut och vilka faktorer som drev på är mindre kända. Faktum är att utvecklingen av det lokala skolväsendet var en lång och ojämn process. Frågan är vilken roll lokala godsägare och kapitalistiska eliter hade under en tid då rösträtten var starkt begränsad? Kan ekonomisk och politisk ojämlikhet till och med ha haft positiv inverkan på skolan?

Den svenska utbyggnaden av folkutbildningen under 1800-talet var en del av en bredare internationell trend, där skolan i vissa länder utvecklades snabbare än i andra. Detta har föranlett en intensiv debatt bland forskare om vad som förklarar framväxten av skolan i olika länder. En viktig förklaringsmodell grundar sig i antagandet att en ojämn fördelning av politisk och ekonomisk makt gjorde att eliten kunde blockera expansionen av skola för folket före införandet av allmän rösträtt. Svagheten i denna syn är att skolexpansionen i allmänhet skedde innan rösträtten utvidgades. Detta har i stället kastat ljus på elitens främjande roll för skolväsendet i syfte att stärka nationsbyggandet och hålla en växande arbetarklass i schack.

I Sveriges fall finns det en betydande litteratur om debatten och de faktorer på nationell nivå som ledde fram till folkskolereformen 1842 och efterföljande reformer. Den nationella dynamiken är dock enbart en aspekt av skolans utbyggnad. Det finns betydligt mindre forskning om hur dessa reformer togs emot och genomfördes på landsbygden. Det är värt att påminna sig om att i mitten av 1800-talet bodde runt 90 % av Sveriges befolkning på landet och den industriella revolutionen var ännu i sin linda. Trots detta uppvisade Sverige en utbildningsnivå som var mycket högre än förväntat givet den låga ekonomiska utvecklingen.

Statens bidrag till lokala folkskolor var initialt ytterst modesta och socknar och kommuner tog ansvaret att organisera den lokala skolan. Kommunernas intresse och möjligheter att axla detta ansvar varierade dock betydligt. Det gjorde att införandet av folkskolan tog lång tid och tog sig olika uttryck i olika delar av landet, vilket öppnar upp för en diskussion om vilka faktorer som var avgörande för skolans utbredning på lokal nivå.

Den här artikeln baserar sig på en statistisk undersökning av över 2000 socknar på landsbygden i Sverige på 1870-talet för att utröna vilka lokala karaktärsdrag som avgjorde skolans expansion på lokal nivå. Städer täcks inte av undersökningen då de var organiserade på annat sätt. Vi är särskilt intresserade av hur lokala eliter agerade i förhållande till skolan. Den grundläggande frågan är i vilken utsträckning fördelningen av ekonomisk och politisk makt på lokal nivå påverkade investeringar i skolan?

Artikeln är en sammanfattning av en kommande artikel i den internationella tidskriften Economic History Review (länk). Nu 150 år senare när det svenska skolsystemet återigen präglas av växande klyftor, är kopplingen mellan ojämlikhet och skolan alltjämt brännande aktuell. Historien kan hjälpa oss få perspektiv på dagens situation.

Folkskolans långsamma framväxt

I dessa tider av populism och längtan efter enkla lösningar på komplexa samhällsproblem är det värt att påminna sig om hur lång tid det historiskt har tagit att genomföra välfärdsreformer. Folkskolans utbredning illustrerar detta tydligt. Faktum är att folkskolestadgan från 1842 var relativt anspråkslös – den begränsades till att stipulera att varje socken skulle ha en skola och angav några minimikrav vad gäller kunskap.

Skolgången blev dock inte obligatorisk, det ställdes inga närvarokrav, skolorna behövde inte vara permanenta och, framför allt, det finansiella stödet från staten var initialt ytterst begränsat. Trots att genomförandet av folkskolereformen var långsamt, gick nästan alla elever i någon form av skola på 1870-talet, framför allt tack vare införandet av tvååriga småskolor med billiga kvinnliga lärare 1858 (Figur 1). Låg närvaro och ett kort skolår gjorde dock att den genomsnittliga skolgången per elev inte uppgick till mer än två år vid samma tid enligt beräkningar av Jonas Ljungberg och Anders Nilsson. Samma författare har uppskattat att en genomsnittlig svensk elev endast gick något över fyra år i skola så sent som 1910, 60 år efter folkskolereformen.

Figur 1. Expansionen av folkskolan 1847-1874

Lokalt ansvar och begränsad rösträtt

Under hela 1800-talet var socknar och kommuner ansvariga för det lokala skolväsendet. Skolan utgjorde länge den största lokala kostnadsposten jämte kyrkan och fattigvård. Tidiga skolor finansierades av donationer, avgifter och lokala skatter. Lokala skatter utgjorde den viktigaste inkomstkällan och betalades främst av de skattepliktiga baserat på landägande eller inkomst från affärsverksamhet, kapital eller inkomst. Folkskolereformen införde en lokal folkskoleavgift för att finansiera statsbidrag till socknar och kommuner som uppfyllde vissa kriterier. Statsbidragssystemet utvidgades gradvis och täckte runt 30% av de lokala utgifterna för skolan från 1860-talet och framåt.

Vem bestämde då över skolan i socknarna på landsbygden? Prästerna hade av hävd haft stort inflytande på den lokala skolgången före folkskolereformen och kyrkostämman behöll bestämmanderätten över skolan även efter kommunreformen 1862, vilket kan förefalla märkligt i dagens ögon. Eftersom kyrkostämman bestämde över skolans resurser är frågan om hur besluten gick till på kyrkostämman central för vår studie. Enligt 1862 års reform gällde samma röstregler för kyrkostämman som för kommunstämman, det vill säga att rösträtten fördelades bland individer och juridiska personer, inklusive företag, i förhållande till jordägande och inkomst. Rösträtten var alltså graderad efter kapital och inkomst vilket innebar att en enskild röstägare kunde inneha flera hundra eller tusen röster. Vidare begränsades rösträtten till män över 21 år som betalade statlig skatt, vilket gjorde att individer som inte nådde upp till minimumgränsen för statlig skatt (inkomst på minst 400 riksdaler och land värderat till minst 100 riksdaler) inte hade rösträtt. Det faktiska förfarandet skiftade dock mellan socknar och landsändar, eftersom lokala traditioner och möjligheterna att korrekt taxera inkomst och land varierade.

Samtida statisk visar att detta graderade rösträttssystem gav runt 10 procent av landsbygdsbefolkningen rösträtt år 1871, men att fördelningen av rösträtterna varierade kraftigt. I många socknar kunde några få individer eller juridiska personer helt dominera den lokala politiken. I mer än femtio socknar hade en ensam röstägare mer än hälften av rösterna och därmed i teorin diktatorisk makt. Hur det lokala beslutsfattandet såg ut i praktiken har vi dock endast spridda uppgifter om – här finns stort utrymme för vidare forskning.

De få studier som har gjorts på lokal nivå visar att den graderade röstskalan ledde till att den kapitalistiska och landägande eliten fick stort inflytande över det lokala beslutsfattandet och då i synnerhet på områden som var särskilt viktiga för dessa grupper, såsom järnvägsbyggande. Vi är intresserade av hur röstfördelningen påverkade utbyggnaden av skolan och i nästa avsnitt beskriver vi vår metod och undersökningens resultat.

Eliten + skolan = sant?

Vi använder huvudsakligen en kvantitativ metod för att undersöka sambandet mellan den lokala skolan och andra faktorer. Likande så kallade ekonometriska tekniker används i allt större utsträckning i ekonomisk-historiska studier för att etablera samband mellan historiska variabler. Fördelen med metoden är att den gör det möjligt att urskilja mönster i ett stort dataunderlag; nackdelen är att den har sina begränsningar vad gäller att förklara vad dessa samband beror på.

Vår ansats består av två huvudsakliga delar – en nykonstruerad databas över Sveriges över 2000 socknar, samt ekonometrisk bearbetning av detta material. Databasen har vi sammanställt framför allt genom att samla in data från Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS) som är fritt nedladdningsbart på Statistiska Centralbyråns hemsida och utgör en ovärderlig och underutnyttjad statistisk källa till vår historia.

Den centrala beroende variabeln (det vill säga den variabel som vi vill förklara) är socknarnas utgifter för skolan (per invånare eller per skattebetalare) år 1874. Vi tolkar detta som ett mått på skolväsendets utbyggnad vid denna tid och ställer frågan: Varför spenderade vissa socknar mer än andra?

Vår viktigaste förklarande variabel är andelen av befolkningen som innehar rösträtt år 1871. Dessa utgjorde som redan nämnts runt 10 procent av befolkningen, men varierade mellan under en procent och mer än en fjärdedel av befolkningen. Eftersom röstetalen var graderade kan vi också använda olika fördelningsmått för att undersöka vissa gruppers samband med skolinvesteringarna.

Exempelvis definierar vi elitkommuner som kommuner där minst en röstägare kontrollerade mer än 10 procent av rösterna, vilket är en nivå som Einar Mellquist menar innebar stort inflytande över det lokala beslutsfattandet. Enligt denna definition fanns en kapitalistisk eller landägande elit i 530 respektive 843 kommuner. Vi vill se om närvaron av en sådan elit kan kopplas till högre eller lägre lokala investeringar i skolan.

Vår databas innehåller också en mängd andra variabler som beskriver socknarnas särdrag såsom taxeringsvärdet av land och inkomst, jordmån, arbetskraftens fördelning mellan sektorer och närheten till järnväg. Dessa så kallade kontrollvariabler syftar till att se till att vi verkligen studerar länken mellan skolutgifter och rösträttens fördelning. Figur 2 visar ett positivt samband mellan lokala skolutgifter och en ojämn fördelningen av rösträtt. Kan det alltså vara så att skolans utbyggnad faktiskt kan ha gynnats av lokala eliter?

Figur 2. Sambandet mellan lokala skolutgifter och ojämn röstfördelning

För att undersöka dessa samband mer systematiskt använder vi en så kallad multipel linjär regression, som syftar till att inte bara undersöka samband mellan två variabler, utan även inkluderar kontrollvariabler för att säkerställa att det inte är dessa som driver de mönster vi ser. Exempelvis kan man tänka sig att rikare socknar både lägger mer resurser på skolan och har skevare röstfördelning.

Vår modell ger dock för handen att det faktiskt finns en statistiskt säkerställd positiv relation mellan lokala skolutgifter och ojämn fördelning av rösträtten, även efter att ha kontrollerat för andra faktorer såsom den allmänna inkomstnivån.

Intressant nog finner vi att skolutgifterna i genomsnitt är högre i socknar med en lokal landägande elit, men inte med en kapitalistisk elit. I socknar med en landägande elit är skolutgifterna i genomsnitt 17% högre än i andra socknar. I socknar där en landägare kontrollerar mer än hälften av rösterna är skolutgifterna i genomsnitt 30% högre.

Nästan samtliga av de sistnämnda socknarna domineras av stora gods såsom Bollerup, Högestad, och Skarhult, vilket pekar på det ansvar för lokala skolor som tidigare forskning visat att stora landägare historiskt tagit. Den kapitalistiska eliten var dock vid denna tid inte överlag en drivande kraft i folkskolans expansion, vilket dock inte utesluter att lokala manufakturägare kan ha gett betydande stöd till lokala skolor, såsom Madeleine Michaëlsson nyligen visat. Ett annat intressant resultat är att skolutgifterna i genomsnitt sjunker när en större andel av den lokala befolkningen får rösträtt, men att denna effekt minskar allteftersom en större del av befolkningen får rösträtt.

Varför stödde lokala godsägare skolan?

Våra resultat visar att lokala godsägare var av stor betydelse för skolans expansion så sent som på 1870-talet och därmed för att Sverige skulle uppnå en högre utbildningsnivå än förväntat givet den ekonomiska utvecklingen. Denna bild går emot tidigare svensk forskning som i stället förklarat folkskolans utbredning som en process ledd av bönder eller präster samt internationella studier som fokuserat på industrialiseringens betydelse för skolans expansion.

Varför stödde då lokala godsägare skolan? Även om det är svårt att komma med ett definitivt svar på den frågan, ser vi flera möjliga förklaringar baserat på tidigare ekonomisk- och socialhistoriska studier.

För det första hade godsägare ett historiskt ansvar för lokalsamhället, vilket omfattade privilegier som att utnämna sockenpräster, men även att bidra till lokala skolor öppna för alla barn.

För det andra kände sig godsägare hotade av den växande skara av landlösa som började bilda ett landsbygdsproletariat under första halvan av 1800-talet. Skolan uppfattades som ett sätt att dämpa social oro och hålla fattiga barn från gatorna, på ett mer effektivt sätt än fattigvård.

Slutligen utgjorde den lokala landägande adeln i Sverige historiskt en viktig intermediär mellan staten och lokalsamhället, och stödde därmed folkskoleexpansionen baserat på såväl upplysningsideal och som en del av nationalstatsbyggandet.

Därmed inte sagt att den landägande eliten inte agerande i eget intresse, men våra resultat går emot antaganden om att eliter motsatte sig skolans expansion och att rösträttens utbredning var nödvändig för denna. Det är snarare så att det fanns stort motstånd mot offentligt finansierad utbildning bland den fattigare delen av befolkningen eftersom de inte ville betala och var beroende av barnens arbete.

Det här visar på betydelsen att analysera vidare hur folkskolans expansion under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet påverkades av de politiska och ekonomiska intressen som snabbt förändrades under Sveriges snabba industrialisering, med en förskjutning av den politiska makten från den landägande adeln till kapitalistisk elit och arbetarklass.

Det finns en tydlig parallell till svenska skolan i dag. Vilka krafter har drivit på de senaste decenniernas skolreformer och varför är det så svårt att åtgärda de ökande klyftorna inom skolan? Historien visar att ekonomiskt och politiskt inflytelserika grupper har ett finger med i spelet – på gott och ont.


Jens Andersson disputerade under våren 2018 med en avhandling om statens historiska utveckling i franskspråkiga Västafrika. Parallellt med avhandlingsarbetet har han intresserat sig för folkskolans ekonomiska historia. Han är för närvarande gästforskare på Ekonomisk-historiska institutionen i Lund och arbetar parallellt som konsult och utvärderare inom utvecklingsbiståndet. 

Thor Berger disputerade 2017 på en avhandling om regional utveckling i Sverige under 1800- och 1900-talet vid Ekonomisk-Historiska Institutionen, Lunds Universitet. För närvarande är han postdoktor vid Stockholms Universitet samt Associate Fellow i Oxford. Hans forskning berör humankapital, innovation, och teknologisk förändring ur ett både historiskt och modernt perspektiv.


LITTERATUR
Boli, J. (1989), New citizens for a new society. The institutional origins of mass schooling in Sweden (1989).
Englund, P., Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden (Stockholm, 1994).
Go, S. and Lindert, P., ‘The uneven rise of American public schools to 1850’, Journal of Economic History, 70 (2010), pp. 1-26.
Gustafsson, H., Sockenstugans politiska kultur. Studier i stads- och kommunalhistoria (Stockholm, 1989).
Klose, G., ’Folkundervisningens finansiering före 1842’, in E. Larsson and J. Westberg, eds., Utbildningshistoriska meddelanden 2, (Uppsala, 2011).
Lindert, P. H., Growing public: Social spending and economic growth since the eighteenth century (Vol. 1), (Cambridge, 2004).
Ljungberg, J. and Nilsson, A., ‘Human capital and economic growth: Sweden 1870–2000’. Cliometrica, 3 (2009), pp. 71-95.
Mellquist, E. D., Rösträtt efter förtjänst? Riksdagsdebatten om den kommunala rösträtten i Sverige 1862-1900 (Stockholm, 1974).
Michaëlsson, M., Private subsidies to elementary schools: The ironworks’ contributions to the Swedish elementary school system, 1850–1930 (Uppsala, 2016).
Sandberg, L.G., ‘The case of the Impoverished Sophisticate: human capital and Swedish economic growth before World War I’, Journal of Economic History, 39 (1979), pp. 225-241.
Schön, L., Sweden’s road to modernity: an economic history (Stockholm, 2010).
Sjöberg, M., Att säkra framtidens skördar. Barndom, skola och arbete i agrar miljö: Bolstad pastorat 1860-1930 (Linköping, 1996).
Tiscornia, A., Statens, godsens eller böndernas socknar? Den sockenkommunala självstyrelsens utveckling i Västerfärnebo, Stora Malm och Jäder 1800-1880 (Uppsala, 1992).
Westberg, J., Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900, (Lund, 2014).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *