MARTIN JÄRNEK
Det är snart fyrtio år sedan gymnasieinspektionen försvann. Den är redan historia och det är kanske inte så många idag som kommer ihåg gymnasieinspektörernas verksamhet. Därför tycker jag att det kan vara dags att skriva ned några minnen från denna verksamhet, där jag var verksam i perioden 1977-1982. Det var min start inom den statliga skoladministrationen. Verksamheten upphörde 1982 genom en omorganisation där länsarbetsnämnderna övertog inspektionsverksamheten även över gymnasieskolan.
Jag skall skriva ned några personliga minnen och inte så mycket om verksamheten och dess resultat. Minnet fungerar ju ofta så att mycket av det vardagliga försvinner, medan det avvikande framträder. Därför kan man inte säga att det som jag skriver är representativt för gymnasieinspektionen, utan det är i högsta grad personligt och de mera udda minnena är klart överrepresenterade.
Vid gymnasiereformen 1965 inrättades en inspektion med fackinspektörer knutna till Skolöverstyrelsen. Dess verksamhet utvidgades ordentligt när den sammanhållna gymnasieskolan tillkom 1970, bl. a. genom att yrkesämnena, som då inlemmades i gymnasieskolan, krävde en ny typ av fackexpertis. Inspektionen av gymnasieskolan motiverades både av den utveckling som behövdes av verksamheten genom en ny reform och det behov av kontroll och uppföljning av reformerna som staten hade. Det var både utveckling och kontroll.
Mina personliga minnen från min period är att utvecklingsuppdraget blev allt tydligare på kontrollens bekostnad. Kanske berodde detta på att de flesta ämnen fungerade bra i den nya gymnasiereformen, och skolornas lärare var mera intresserade av att inspektörerna överförde nyheter och idéer än att de kontrollerade verksamheten.
Gymnasieinspektörstjänsterna var av två slag; dels ett mindre antal ordinarie inspektörer som var långtidsförordnade och ett större antal extra ordinarie inspektörer som var korttidsförordnade. De förordnades i allmänhet för ett år i taget. Jag tillhörde de senare. Ofta sökte man inte dessa tjänster utan man tillfrågades om man ville ha en sådan tjänst. Grunden för att bli tillfrågad är för mig oklar, men för de mera teoretiska ämnen i gymnasieskolan fordrades i allmänhet att man var disputerad och varit framgångsrikt pedagogiskt verksam inom det ämnesområde man skulle inspektera.
Jag blev tillfrågad av chefen för gymnasieinspektionen Evald Palmlund, om jag ville bli gymnasieinspektör i samhällskunskap. Jag tackade ja, och jag blev förvånad över de generösa villkoren. Jag kunde ha mitt hem som utgångspunkt för verksamheten, jag skulle börja med semester och behövde inte göra någonting förrän senare delen av augusti då det skulle vare en planeringskonferens vid vilken vi skulle få vårt reseschema och uppgift om våra ytterligare uppgifter. Jag började alltså med semester och tog det lugnt.
Generaldirektör för en dag
Men jag fick en mycket annorlunda start. Mitt under sommaren ringde Evald Palmlund och sa beklagande att han tyvärr hade ett uppdrag åt mig före starten. Generaldirektören för Skolöverstyrelsen, Jonas Orring, hade lovat att vara med på en stor internationell konferens mitt i juli i Stockholm ”Technology and its Impact on Society”, men nu hade han fått förhinder och nu sökte man en ersättare med antingen kvalificerad teknisk eller samhällsvetenskaplig bakgrund. Flera inom Skolöverstyrelsen hade tillfrågats, men kunde inte bryta sina semestrar, och nu hade budet gått till mig som var forskarutbildad samhällsvetare. Generaldirektören hade varit mycket angelägen att få en ersättare, och såvitt Evald Palmlund visste skulle jag inte behöva göra någonting mer än att vara med på konferensen. Jag hade inget särskilt för mig utan accepterade detta. Konferensen hölls på Tekniska muséet och jag kom upp med ett tåg ganska sent och vid anmälan till konferensen blev det bråttom, eftersom röda mattan redan var utrullad och kungen skulle strax komma, åtföljd av utbildningsministern. Jag tilldelades en namnbricka där det stod ”Director of the National Agency of Education”. Den var förberedd för Jonas Orring, men man hade inte tid att ändra, utan jag uppmanades att ta brickan ställa mig vid sidan av röda mattan och följa kungen och utbildningsministern upp på podiet, tillsammans med en annan grupp generaldirektörer och universitets- och högskolerektorer och professorer inom tekniska och samhällsvetenskapliga områden.
Jag insåg plötsligt att jag befann mig i den paneldebatt som skulle inledas mellan forskare och experter strax efter kungens öppningstal. Jag blev av ordföranden för paneldebatten diskret tillfrågad om jag ville hålla något inledningsanförande. Det ville jag verkligen inte! Det kändes inte särskilt angeläget att göra det eftersom jag inte visste vad debatten skulle handla om och dessutom hade jag inte hunnit att läsa programmet. Om själva debatten minns jag inte mycket, men jag är säker på att mina inlägg inte var av det tyngre slaget.
När debattdeltagarna gick ned från podiet upptäckte jag en gammal forskarkollega från Lund. Han tittade på min namnskylt och utbrast ”det var förfärligt vad det har gått fort för dig i karriären. Det här måste jag berätta för kollegorna på institutionen.” Min första arbetsdag i den statliga skoladministrationen blev alltså annorlunda. Jag gjorde inom den statliga skoladministrationen en totalt omvänd karriär; jag började som vikarierande generaldirektör. Därefter gick det bara utför – med en rad omorganisationer och åtföljande uppsägningar. Jag tror faktiskt att jag än idag skulle kunna leta fram något tjänstgöringsbetyg där det står att jag vikarierat som generaldirektör under en dag. Samt åtminstone fyra avskedande från tjänster på grund av omorganisationer.
Landets alla gymnasieskolor
Reseschemat som jag tilldelades omfattade i allmänhet ca 130 resdagar och man tilldelades ett årskort på SJ och hann på tre år med samtliga landets gymnasieskolor, om man tog några län varje år. Jag arbetade så länge att jag hann med att besöka alla de gymnasieskolor som fanns i landet då. Ambitionen var också att höra på någon lektion av varje lärare inom mitt ämnesområde. Besöken var i allmänhet 2-3 dagar och för att detta schematekniskt skulle gå i lås var man ofta hänvisad till att lyssna på lärarnas andra ämnen vid sidan av samhällskunskap. Denna ambition kunde ibland orsaka konstiga situationer.
Jag minns från ett av mina tidiga besök det första året att jag för att få lyssna på en viss lärare måste besöka honom första lektionen den första dagen under mitt besök. Jag kom något försenad och meddelade rektor att jag omedelbart måste gå på lektionsbesök. Rektorn förstod detta och han sa när jag hastade iväg: ”Den där läraren är en riktig friskus, så där kan du nog vänta dig en rolig lektion. Han har socialkunskap just nu och det är ju ett ganska fritt ämne.” Jag hittade klassrummet och knackade på öppnade dörren och presenterade mig och undrade om jag kunde vara med. I katedern stod en långhårig man i en T-shirt och han kommenterade min presentation med ”Ja, för tusan grabben, sjunk ihop där på stolen vid dörren.” Lektionen hade börjat och läraren fortsatte en berättelse han påbörjat. Tydligen en historia om ett gäng som var på väg till en fest och där han själv var med. Historien blev alltmera drastisk och läraren kryddade den med ett stort inslag av svordomar och intagandet av starka drycker. Jag märkte också att han saknade ett antal tänder i munnen. Ja, det var verkligen en friskus, som rektorn hade sagt, tänkte jag. Men allteftersom berättelsen fortskred blev situationen alltmera pinsam för mig. Dels gällde det alla svordomarna som jag tvingades lyssna till, och dels kunde jag inte förstå vilket undervisningsmoment i socialkunskap som lektionen behandlade. Det enda försonande i situationen var att eleverna satt som tända ljus och lyssnade. Men jag beslöt till slut att försöka gripa in i denna äventyrliga historia och ställa några frågor kring målen och meningen med denna lektion. När jag rest mig upp och tittade ut över klassrummet fick jag turligt nog snabbt klart för mig situationen. Längst ned i klassrummet satt nämligen en prydligt klädd medelålders man. Jag insåg att det var han som måste vara lärare och att mannen i katedern var någon gästande besökare som berättade om sitt liv. Efteråt uppdagades det att mannen i katedern kom från en närbelägen alkoholistanstalt för att berätta om sitt liv som alkoholist och hade ställt upp för att levandegöra undervisningen om sociala problem. Efteråt hade vi ett intressant samtal kring undervisningen och jag var glad över att jag inte hade hunnit att ingripa i lektionen.
Under min tid som inspektör hann jag besöka alla gymnasieskolor inom mitt ämnesområde och påbörja en andra omgång av besök. Jag fann då ofta en stor stabilitet, och att förändringarna var ganska små. En gång kom jag tillbaka efter tre år till samma gymnasieskola i södra Sverige. Jag kunde konstatera att mitt ämnesområde bestod av samma fem lärare som förra gången och att de satt på samma platser i ämnesinstitutionen som för tre år sedan. När jag just tagit av mig ytterkläderna och hälsat, tar huvudläraren till ordet och säger att jag tycker att du har fel när du säger att det är så här och så här etc… Så tar han upp en diskussion och ger en åsikt i en ämnesfråga. Jag blir mycket förvånad och säger att jag har ju inte sagt någonting, jag har ju bara hunnit att hälsa och ta av mig ytterkläderna. ”Nej, jag menar att du sa så när du var här för tre år sedan”, sa huvudläraren. Han anknöt således till ett samtal för tre år sedan, som om ingenting hade hänt. Det hade det kanske inte heller på den skolan, men jag som på tre år hunnit diskutera med hundratals lärare hade naturligtvis inte en möjlighet att komma ihåg vad vi diskuterat för tre år sedan. I balansen mellan stabilitet och förändring kan man nog säga att det just på denna skola balanserat över mot stabilitet.
Jazz på rektorsexpeditionen
Det normala var att vi endast hade uppdraget att inspektera våra ämnen på den gymnasieskola vi besökte. Men någon gång hände det att det inkommit klagomål till Skolöverstyrelsen på skolledningen, och då kunde endast den instans som utnämnt skolledningen, d.v.s. Skolöverstyrelsen, vidta åtgärder. Gymnasieinspektionen användes då som utredande instans. En gång skickades jag och en annan gymnasieinspektör med uppdraget att vi vid sidan av våra ämnesinspektioner också skulle utreda ett klagomål mot en rektor på en mindre gymnasieort i södra Sverige. Vi hade kommit kvällen före till orten och anlände till skolan vid åttatiden på morgonen och knackade på rektorsexpeditionen. Inifrån den strömmade ljudlig jazzmusik. När vi steg in och hälsade möttes vi av:” Tyst, grabbar nu kommer det!” Rektorn satt och lyssnade på en gammal inspelning med Louis Armstrong och han ville att vi skulle lyssna på Louis Armstrongs solo, vilket vi också gjorde. När skivan var slut frågade rektorn: ”Hörde ni vad det var?” Jag råkar ha ett intresse för klassisk jazz och svarade snabbt. ”Det var en inspelning från 1928 av Louis Armstrongs Hot Five av West End Blues där Louis Armstrong spelar sitt berömda solo.” Svaret imponerade på rektorn som undrade om man verkligen lär sig sådant i gymnasieinspektionen. Jag sa att man inte gjorde det, utan det var mitt eget intresse. Besöket började således med munter stämning. Dock framgick det med önskvärd tydlighet att rektorn inte var helt nykter. Det var också kring nykterheten som de klagomål som vi hade att utreda handlade om. Rektorn gick under dagen hem, ansvaret övertogs av en biträdande rektor, och vi såg honom inte mera under detta besök, och vi kunde i lugn och ro utreda klagomålen mot honom genom att intervjua lämpliga grupper från personal och elever. Vi rapporterade vad vi funnit, och om jag minns rätt blev åtgärderna mot denna rektor att han en period avskildes från tjänsten och fick vård för sin alkoholism. För detta beslut var det naturligtvis inte enbart vår rapport som låg till grund, utan utredning i ärendet hade påbörjats långt tidigare. Men jag måste ge rektorn en eloge för hans goda musiksmak. Vid milleniumskiftet läste jag i den berömda jazztidskriften Down Beat, att man hade röstat fram förra århundradets bästa jazzinspelning och valet hade fallet på just West End Blues med Louis Armstrong från 1928, d.v.s. just det solo vi gymnasieinspektörer tvingats att lyssna till en gång.
Det hände också någon gång att gymnasieinspektörerna fick sällskap av andra som skulle besöka en viss skola tillsammans med oss inspektörer. Från universitetens sida kom under en tid på våren s.k. avnämarinspektörer. Det var ofta professorer i ett visst ämne som var förordnade att under en kort tid studera undervisningen i motsvarande gymnasieämne som de var experter i. Men det hände också att vi någon gång fick sällskap av utländska besökare. Ett sådant besök med ganska komiska inslag skall jag berätta om.
Det gällde en gymnasieort i Norrland där skolan var ganska nybyggd och hade en tydlig yrkesinriktad profil. Den skulle besökas av en skolman från Japan samtidigt som jag var där. Jag tror att japanen blev ganska förvirrad av sitt besök. Det började redan på hotellfrukosten, där vi åt tillsammans. Det var på den tiden som hotellen ofta konkurrerade med varandra genom att ha rikliga och överdådiga frukostar där allting fanns. Japanen och jag satt vid samma bord och tog för oss av frukosten på varsin tallrik. När jag tittade på hans såg jag att han hade försökt ta av allt och blanda det på samma tallrik, d.v.s. han hade börjat med någonvåffla med hjortronsylt och sedan i olika lager lagt på köttbullar, stekt ägg och bacon, olika sorters sill och kaviar, sardiner, och avslutat med inlagd frukt och vispad grädde. Jag frågade honom artigt vad han tyckte om Sverige. Jo, han tyckte det var bra här, men att maten nog var litet konstig, och han hade inte kunnat identifiera så mycket av vad han åt. Jag hade inte hjärta att förklara för honom att vissa saker på hans tallrik inte hörde ihop.
När vi kom till skolan möttes vi av rektorn som ville ta med oss på en rundvandring och stolt visa oss vad han hade genomfört för idéer på skolan. Han kunde tyvärr bara några få ord på engelska så rundvandringen blev ganska förvirrad för japanen. Jag minns att vi gick ned på skolans parkeringsplats och där ville rektorn visa att han genomfört att varje lärare hade tillgång till en motorvärmare, vilket betydde att det fanns många stolpar som innehöll elektricitet på asfaltgården. Rektorn svepte med handen och sa: ”Hat I have done!”. Japanen som förmodligen aldrig hade sett en sådan stolpe förut, såg helt frågande ut. Dessutom fattade han inte vad rektorn egentligen pekade på. Var det asfalten, stolparna eller elektriska kontakter? Och vad skulle detta användas till. Vid tillfället fanns det ingen bil uppkopplad.
Vi gick sedan vidare till den livsmedelstekniska avdelningen. Där ville rektorn visa på att han åstadkommit att det traditionella köket brutits ned i ett antal mindre kök. Jag minns att åtta elever samtidigt stod vid sina minikök och stekte köttbullar när vi kom. Rektorn svepte ut med handen och sa ånyo: ”That I have doden!” Han råkade peka på en stekpanna med köttbullar och japanen gick artigt, men förbryllad, fram och tittade på den. Men jag såg att han inte begrep hur rektorn hade kunnat steka dessa köttbullar. Eller vad det var som rektorn åstadkommit i detta kök. Jag minns att rundvandringen fortsatte i den stilen och p.g.a. språkproblem blev nog den besökande japanen ganska förvirrad kring den svenska yrkesutbildningen. Genom att jag hade mina egna uppgifter att sköta sedan och knappast träffade den japanska besökaren igen, kunde jag knappast heller hjälpa till med att räta ut frågetecknen.
Arbetslivsorientering – ett lågstatus ämne
I allmänhet fungerade undervisningen inom mitt ämnesområde mycket bra. På de yrkesinriktade linjerna som läste enligt Lgy 70 fanns ett ämne som hette arbetslivsorientering. Det var en blandning av samhällsorientering och yrkesorientering och där kunde såväl samhällskunskapslärare som yrkeslärare undervisa. Det var ett sorgebarn bland ämnena, främst därför att det endast hade en veckotimme och att det saknade betyg. Ämnet hade ingen särskild inspektör utan jag skulle inspektera de samhällsvetenskapliga delarna i ämnet. Jag har i ett tidigare nummer i Vägval skrivit om detta idag försvunna ämne. Här skall jag berätta en händelse från en gymnasieskola i södra Sverige, som visar ämnets låga status.
När jag gjorde flerdagsbesök brukade jag avsätta en timme sista dagen där elever som hade någon fråga kunde komma och lägga fram den. Jag lät meddela att de kunde fråga om vad som helst. Den här aktuella skolan besökte jag i slutet av maj. Då kom det två flickor som gick i var sin parallella avslutningsklass på den konsumtionstekniska linjen. De berättade att de gick i var sin parallell klass och skulle snart ta examen, men den ena flickan hade inte så många ämnen i sitt betyg som den andra. Jag sa att detta inte var möjligt och bad dem ta upp sina scheman och räkna på ämnena.
När de gjort detta fann de att den ena flickan inte hade arbetslivsorientering och aldrig hade haft detta. Frågan gällde inte att de saknade ämnet, utan hur detta räknades vid intag till högre utbildning. Jag sa att jag tvivlade starkt på att den ena flickan inte haft ämnet, men att jag skulle ta upp det med rektorn. När jag senare gjorde möttes jag av en djupt generad rektor som tvingades erkänna att han nog tyvärr glömt att lägga ut ämnet i den ena klassen. Det berodde nog mest på att ingen lärare ville ha flera timmar, varken yrkeslärare eller samhällskunskapslärare. Det blev verkligen ett reellt problem. Den klass som aldrig haft ämnet kunde nämligen inte få ut några gymnasiebetyg. Det återstod endast ett fåtal veckor till avslutningen. Man måste nämligen i betyget ha markerat att man deltagit i ämnet arbetslivsorientering för att betyget skulle bli giltigt.
Det är en av de få gånger som jag tvingades ge ett föreläggande till skolan. De skulle på den korta återstående tiden genomföra hela kursen i arbetslivsorientering, och jag skulle följa upp att de verkligen gjort det. När jag sedan följde upp det fann jag att en heroisk lärare erbjudit sig att genomföra hela kursen på heltid i två veckor för denna klass. Han hade gjort det medan parallellklassen bl.a. fått åka på studieresa till Danmark. Jag kan inte tänka mig att den rektor som glömt bort detta ämne blev särskilt populär. Men händelsen visar på ämnets mycket låga status i den dåvarande gymnasieskolan.
Elevers frågor
När jag avsatte tid för elevernas frågor hände det ofta att frågorna inte berörde mitt ämnesområde. Men jag försökte besvara elevernas frågor så gott jag kunde. Jag minns att det en gång vid ett gammalt klassiskt gymnasium i södra Sverige kom en flicka och hade en fråga kring idrottsämnet. Flickan var redan ett känt namn eftersom hon var svensk juniormästare i en friidrottsgren, jag tror det var någon sprintersträcka. Hon undrade hur hon bara hade fått betyget 3 i ämnet idrott, trots att hon tyckte att hon ansträngde ssig för högre betyg och lyckats bli svensk mästare i en löpargren. Jag tyckte det lät konstigt och tog senare kontakt med hennes lärare. Det var en äldre gymnastikdirektör och kapten som i ganska hårda ordalag sa till mig att jag inte skulle lägga mig i det jag inte begrep. Han tog upp sin lärarkalender och visade att hon inte hade varit med på en skolorienteringsdag som han anordnat, eftersom hon hade varit ledig för att tävla på SM i friidrott. Hon hade också missat ett prov i ämnet som han hade haft, osv. Och med så många missade kursmoment kunde han inte sträcka sig längre än till betyget 3. Det gick inte att kompensera genom att vara så duktig i löpning att man var svensk mästare.
Jag tog kontakt med ämnesexperten på Skolöverstyrelsen och kontrollerade lärarens resonemang. Ämnesexperten tvingades konstatera att gymnastikläraren hade fulla rättigheter att sätta vilket betyg han ville, och att han resonerade helt rätt enligt de bestämmelser och ämnesmål som då gällde för ämnet – även om konsekvenserna för betygssättningen ibland kunde tyckas konstiga.
Lärare undvek att bli bedömda
Huvudsyftet med gymnasieinspektörernas besök var att få en bild av undervisningssituationen i ämnet i landet och sedan rapportera detta uppåt i systemet och föreslå eventuella förändringar. Men ofta uppfattades skolbesöken som att man skulle betygssätta varje enskild lärares undervisning och avge ett omdöme. Därför blev ofta många lärare oroliga inför besöken och ville undvika en tydlig bedömningssituation. Ett sätt att inte hamna i en bedömningssituation var att visa ett självgående ljudbildband, som tog större delen av lektionen. Under en period minns jag att lärarna så ofta vid mina lektionsbesök tog fram det av Pogo förlag utgivna ljudbildbandet Riksdag och Regeringen, att jag kunde texten utantill. Texten kunde jag sedan använda för att repetera på kvällen, om jag hade svårt att sova, istället för att räkna får. Båda sakerna var ungefär lika sövande.
Ett annat sätt att undvika tydlig bedömning var att använda sig av ett färdigt material. Riksdagens upplysningstjänst hade på den tiden producerat en låda med material som man kallade ”ett ärendes gång”. Man hade där i klassuppsättning samlat allt material som skulle illustrera hur ett ärende – i detta fall presstödsfrågan – behandlats; från idé, utredning, via remisser, utskottsbehandling, proposition etc. Det vanliga sättet att använda denna låda var att läraren höll upp materialet, skrev vad det var i en ruta på tavlan, höll upp nästa material och namngav det i en ny ruta osv. På så sätt fick eleverna en bild av hur ett ärende vandrade i riksdag och regering – från idé till beslut. Det fanns ju ingenting att anmärka på en sådan undervisning, men man kan knappast säga att den uppmuntrade till elevaktivitet. Men vid ett gymnasium i Stockholm såg jag denna låda behandlas på ett helt annat sätt.
Det var en ung lärare som inför mig ursäktade sig med att han inte var fullt behörig; han hade inte gått lärarutbildning och ansåg därför att han egentligen inte kunde undervisa i samhällskunskap. Men han skulle just denna lektion undervisa om ett ärendes gång och han hade riksdagens upplysningstjänsts låda under armen. Just när han skulle starta lektionen låtsades han snubbla och välte ut allt materialet på golvet så att det flög iväg på ett oordnat sätt. Han rev sig i huvudet, såg bestört ut, och förklarade att han sorterat upp detta material så att han nyss hade kunnat förklara hur ett ärende hade vandrat mellan riksdag och regering. Men som klassen visste var han inte helt behörig lärare och nu hade han glömt hur det hängde ihop. Men han undrade om klassen kunde hjälpa honom med att sortera upp materialet så att man kunde få en klar bild av hur ett ärende behandlades av riksdag och regering. Det dröjde inte länge förrän eleverna låg på golvet och under livlig diskussion pusslade ihop materialet och någon elev stod vid tavlan och konstruerade den ordningsföljd för ärendet som normalt en lärare brukade presentera. Den här lärarens insats bestod mest i uppmuntrande och förvånande tillrop. När lektionen var slut hade eleverna själva konstruerat ett ärendes gång och de flesta hade varit djupt involverade och det hade varit hög elevaktivitet. Och jag hade bevittnat en föredömlig inlärningssituation.
Gymnasieskolorna fick nya namn
Under den period jag var förordnad som gymnasieinspektör expanderade gymnasierna kraftigt. De blev ofta integrerade med äldre yrkesgymnasier. Det blev också en trend att gymnasieskolorna fick namn efter kända personer som hade anknytning till bygden. De hade tidigare ofta bara kallats för Högre Allmänna Läroverket. Men det passade inte i den nya integrerade gymnasieskolan. På många ställen förvandlades gamla grundskolor till gymnasieskolor och vice versa. Inte ens bygdens befolkning kunde ibland hålla reda på vilka namn som de olika skolorna hade. För att hitta skolorna var det vanliga för oss inspektörer att vi tog en taxi från hotellet. Jag minns att jag i en medelstor mellansvensk stad sa gymnasieskolans namn till taxichauffören, som hämtade mig vid hotellet, och inträffade ungefär klockan åtta på rektorsexpeditionen. Jag möttes av rektors sekreterare, och presenterade mig. Hon såg litet förvånad ut och sa att rektor inte brukade komma förrän vid niotiden. Jag sa att jag bestämt träff med honom vid åttatiden. Hon bad mig sitta ned och vänta. Ingenting hände. Under tiden kom elever och hämtade klassböcker som låg i fack vid rektorsexpeditionen. Jag anmärkte till rektors sekreterare att eleverna såg unga ut. Hon såg förvånad ut. De ser väl ut som normala elever i årskurs åtta och nio, tyckte hon. Då gick det upp för mig att jag suttit i nästan en timme och väntat på en grundskola, där tidigare gymnasiet legat. Taxichauffören hade inte hängt med i flyttningarna och namnbytena. I en helt annan del av staden satt således en annan rektor och undrade varför gymnasieinspektören inte dök upp som han hade lovat. Men allting ordnade upp sig till slut, även om inspektion blev försenad.
Flera av de minnen som framträder från gymnasieinspektörstiden har med omständigheterna kring själva resandet att göra och inte så mycket med själva skolarbetet. När man åkte i Norrbotten och Lappland fick man flyga till Luleå och sedan åka tåg eller buss mellan städerna. Området avverkades normalt på fjorton dagar och den mellanliggande helgen kunde man t.ex. ligga över i Björkliden. Det blev billigare för inspektionen än att flyga hem. Jag och en annan inspektör följdes åt och vi avslutade första veckan i Kiruna och vi sågs vid Kiruna station på fredagseftermiddagen för att ta bussen upp till Björkliden. Vi hittade inte bussen. En tjänsteman sa att den redan lämnat busshållplatsen, men att den går en sväng i stan först, men om ni är snabba så kan ni nog hejda den på andra sidan banvallen innan den lämnar stan. Vi rusade iväg med våra tunga väskor upp på banvallen och ner igen på andra sidan och hann precis hejda bussen, som stannade och vi fick kliva ombord. Helt utpumpade sjönk vid ned längst bak i bussen och pustade ut. Vi blev iakttagna av en man, som satt på samma säte. Efter en stund tittade han på oss, drog upp en liten flaska brännvin ur innerfickan och sträckte över den och sa:” Ni ser ut att behöva er en jäkel!” Jag minns att vi hade all möda i världen att på ett någorlunda artigt sätt hitta en ursäkt varför vi inte ville dricka ur den fickljumna flaskan. Jag tror vi kom undan genom att säga att vi fortfarande var i tjänst och inte ville dricka under tjänstetid. Men minnet av att sedan tillbringa en helg i Björkliden framstår som ett av de mera ljusa under min gymnasieinspektörstid.
Ett minne kring resande och inkvartering, som inte var lika lustfyllt, gällde ett inspektörsbesök i en mindre gymnasieort i Mellansverige någon gång på hösten. Gymnasieinspektionen hade en sekreterare som normalt beställde hotellen i förväg och försåg oss med vouchers. Vi behövde bara hålla reda på vilket hotell vi skulle till. En regnig söndagskväll i november blev jag avsatt av taxin utanför hotellet. Det var närmare midnatt och på voucherns stod att det var anmält sen ankomst. Hotellet var helt nedsläckt och låst. Jag stod utanför med mina väskor. Regnet öste ned. Vad göra? Från en källare i samma kvarter som hotellet låg blinkade det lampor och strömmade ut ljudlig musik. Där fanns ett diskotek, som var öppet. Jag gick dit och talade med diskoteksägaren och berättade min belägenhet och undrade om han hade något råd att ge. Han sa att han visste att hotellet var stängt på söndagar och öppnade inte förrän måndag morgon. Efter en stund sa han att han hade en nyckel som han visste också passade till hotelldörren. Den skulle han egentligen inte ha. Men han kunde gå med på att släppa in mig i hotellet, om jag gick med att under inga omständigheter tala om att jag blivit insläppt av honom. Jag lovade det och blev insläppt . Det var ganska fascinerande att stå framför en nyckeltavla med nycklar till alla rummen och välja precis vilket rum man ville ha. Jag tog ett rum på första våningen.
På morgonen när jag kom ut i receptionen fanns en yngre kvinna där som förvånat tittade på mig och undrade vem jag var. Jag berättade att jag blivit besviken över att hotellet varit stängt trots att jag haft en voucher för den gångna natten. På frågan om hur jag kommit in drog jag till med en nödlögn om att det stått en bakdörr öppen litet på glänt och jag antog att det var så att det inte blivit ordentligt stängd, men att jag nu hade stängt den. Hon blev mycket upprörd, och sa att det måste varit hon som slarvat, eftersom hon lämnat hotellet sist genom den dörren. Hon kände sig skyldig och ville inte ha min voucher, utan ville bara att jag skulle lämna hotellet innan hotellägaren kom någon timme senare. Annars skulle hon nog anklagas för slarv. Det kändes inte särskilt bra att att vidhålla min lögn, men löftet till diskoteksägaren, som räddat mig ur min penibla situation den regniga kvällen, fann jag svårt att bryta, och jag lämnade hotellet så snart jag kunde. Det där med frukost var inte att tänka på. Hade kvinnan i receptionen tagit emot vouchern hade det nog avslöjats att det legat en hotellgäst där när hotellet varit stängt.
Om jag ser tillbaka på min period som gymnasieinspektör så betraktar jag det som en förmån att en gång ha fått få se hela landets gymnasieskolor. Eftersom jag hade läst ämnet geografi på akademisk nivå, så såg jag det också som en förmån att i verkligheten få sitta på tåget och se ut över landskapet och alla de landskapstyper som man läst om. Genom att reseschemat var upplagt så att man ena veckan kunde vara i Norrland och nästa vecka i södra Sverige, kunde man få höra ungefär samma lektioner i olika landsdelar med kort mellanrum. Det gjorde att man kunde få sina fördomar om de olika landsdelarna både bekräftade och inte bekräftade. Visst gick det ofta litet lugnare till i diskussionerna i Norrland och litet hetsigare till i storstäderna, men det var inte alltid som det stämde. Jag blev utan tvekan av med en del fördomar om människor i olika delar av vårt land.
Nytt läroplanssupplement
Den period i min inspektionstid som inte väcker positiva minnen, gäller den period när jag hade som uppgift att introducera ett nytt läroplanssupplement i ämnet samhällskunskap. Ämnet samhällskunskap som uppstått på sextiotalet behövde förändras. Det hade börjat som ett gymnasieämne som var tydligt avlagrat av de akademiska ämnena statskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi. Nu behövde det förändras mot ett skolämne som stod på egna ben och tog ett tydligt ansvar för demokratifrågor och samhällsfrågor. Jag var ordförande i den läroplansgrupp som skrev det nya kommentarmaterialet. Vi fick inte tillstånd att ändra huvudmomenten – för det fordrades ett riksdagsbeslut – utan den svåra uppgiften var att skriva ett nytt läroplanssupplement på de gamla målen så att det tydligt framgick att det var en förändring. Vi valde då att skriva det mycket friare och mera diskuterande än man gjort tidigare; d.v.s. vi tog bort mycket av ämnespreciseringarna och ”pekpinnarna” som brukar finnas i dessa läroplanssupplement. Detta gjorde att det nya supplementet på många håll uppfattades som otydligt och flummigt. Kritiken som jag mötte ute i gymnasieskolorna från många lärargrupper var inte nådig. Det var främst de äldre lärarna som reagerade starkt. De främsta argument jag mötte var av två slag. ”Detta är för radikalt, det går inte” Det andra ”Så här har vi alltid gjort”. Det var inte ovanligt att det var samma person som framförde båda argumenten. Jag var inte heller beredd på att detta nya supplement skulle väcka intresse långt utanför skolan. Men det berodde på att ämnet samhällskunskap är intressant också för politikerna. Det gick så långt att det till och med kommenterades på Svenska Dagbladets ledarsida. I en artikel skrev ledarskribenten att ”de sista vänsterflummarna från Skolöverstyrelsen har tydligen ännu inte lagt ned vapnen.” Med tanke på att det var jag och en sextioårig metodiklektor från Uppsala som avsågs, så är det så här på litet avstånd, nästan skrattretande. Men det var det inte det då. Speciellt roligt var det inte när generaldirektören litet senare kom in till mig med artikeln och sa någonting om att jag nu hade ställt till det ordentligt. Han hade inte lust att sätta sig in i ärendet utan beordrade mig att ombilda läroplansgruppen så att alla s. k. vänsterflummare försvann. Det var ingen lätt upp, eftersom det inte fanns några sådana i gruppen. Det hela slutade med att gruppen tillfördes några nya experter och vissa delar av supplementet skrevs om. Det hände inget speciellt när supplementet senare fastställdes och började gälla.
För min del erfor jag en liten upprättelse och triumf när många år senare Skolverket, där jag då blivit anställd, hade fått uppgiften att skriva nya läroplaner för den då nya gymnasieskolan. Ett gigantiskt arbete. Något hundratal experter var samlade för att sätta igång arbetet. Jag var återigen med i läroplansgruppen i samhällskunskap. Någon expert reste sig och frågade om det fanns någon förebild till hur man skulle kunna skriva en läroplanskommentar. Avdelningschefen i Skolverket, som ledde arbetet, sa då att det finns ett läroplanssupplement i samhällskunskap som man kan titta på. Det skrevs visserligen för ett antal år sedan, men det var långt före sin tid. Min blygsamhet gjorde att jag inte reste mig och påpekade att detta supplement hade jag varit med om att skriva, och för detta har jag blivit utskälld under många år. Men detta är egentligen en annan historia som inte skall påverka mina minnen från min gymnasieinspektörstid.
Martin Järnek har en bakgrund som folkskollärare och lärare i grundskolan och gymnasieskolan. Han har varit välståndsforskare och är filosofie doktor inom det samhällsvetenskapliga området. Han har varit universitetslärare, samt lektor och skolledare i gymnasieskolan. Martin Järnek har också lång erfarenhet från statlig skoladministration och har varit anställd i fem statliga skoladministrationer. Han har bl. a. varit gymnasieinspektör i Skolöverstyrelsen, skolinspektör på länsskolnämnderna i Kronobergs län och i Blekinge län, samt varit undervisningsråd i Skolverket, Myndigheten för skolutveckling och i Statens skolinspektion.