Modersmålsutbildningens policy i Sverige 1957-2017

NUHI BAJQINCA

Under min doktorsutbildning vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet har jag ofta tänkt på min roll som forskare inom modersmålsutbildning. Som albansktalande migrant till Sverige har jag också ett annat modersmål än svenska. När jag själv formellt kom i kontakt med det svenska språket från Kosovo i början av 1990-talet, blev det tydlig för mig hur kraftfullt språk kan vara när det gäller utbildning och integration i ett nytt utbildningsystem och samhälle. Detsamma gäller, antar jag, för de flesta individer i Sverige vars modersmål inte är svenska. Föreliggande artikeln grundas på min avhandling Mother Tongue Education – The Interest of a Nation (2019). Den övergripande sammanfattning som jag har bearbetat från min avhandling handlar om modersmålsutbildningens policy med fokus på hur den svenska nationalstatens politik och samhällsförändring har präglat statusen och positioneringen av modersmålsutbildningen i det svenska skolsystemet från 1957 till 2017. Med modersmålsutbildning avses utbildning i modersmålet som ett skolämne för elever vars modersmål inte är svenska.


Den svenska skolan har länge präglats av idealet för en skola för alla, baserat på lika möjligheter för alla. Detta ideal har länge haft en framträdande roll i övergripande målformuleringar och syften i styrdokument och läroplaner. I skollagen och svenska läroplanen är modersmålsundervisning förknippad med utbildningsmöjligheterna för elever vars modersmål inte är svenska och presenteras ofta med ord som har positiva konnotationer. I Sverige finns det vid sidan av den generösa officiella politiken också en motdiskurs som återger negativa attityder gentemot modersmålsutbildning. Denna negativa diskurs bör förstås i ljuset av en enspråkig norm som fortfarande finns i Sverige, trots den positiva retoriken om minoriteters rättigheter.

Analysen av ämnet modersmål ger kunskap om de framträdande uppfattningarna och sätten att förstå, tänka och tala om modersmålsutbildning och dess målgrupp, och hur det har förändrats över tid. Modersmålsutbildning som en del av ett större socialt sammanhang synliggör såväl de politiska krafterna som nationens intresse. Således får modersmålsundervisning en politisk dimension. Empiriskt har studien identifierat fyra perioder. Den första perioden präglas av samanhållning och homogenisering 1957-1965. Den andra perioden 1966–1988 kännetecknas av tvåspråkighet och interkulturellt perspektiv. Den tredje perioden omfattar 1989–1999 och präglas av kommunalisering och marknadsanpassning. Den fjärde perioden avser 2000-2017 och kännetecknas av marknadsekonomi och enskilda medborgares krav på integration och anställbarhet.

Det starka samhället – sammanhållning som ideal 1957-1965

I slutet av 1950-talet myntades den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander begreppet det starka samhället som byggde på omfattande välfärdspolitiska ambitioner i syfte att skapa den starka nationen under ett starkt statligt och kommunalt styre. Den statliga utbildningspolitiken från 1957 till 1965 positionerade eleverna och deras personliga utveckling som fria, självständiga och harmoniska individer, som goda samhällsmedlemmar som kunde verka i och upprätthålla det demokratiska samhället. Skolorna skulle dra fördel av eleverna som enskilda talanger, eftersom dessa sågs som en tillgång för samhället, nationella tillgångar som behövs på samma sätt som naturresurser. Under denna period var begreppet modersmål dock relaterat till det svenska språket. Det relaterades inte – som idag – till elever vars modersmål inte var svenska.

”Svenska. Språket har betydelse för den enskilde individens personlighetsutveckling lika väl som för samlevnaden människor emellan. Det kan sägas utgöra » grunden för all mänsklig odling. Att under skoltiden på allt sätt söka främja elevernas språkliga utveckling blir därför en av skolans mest angelägna uppgifter.” (SOU 1961:30: 166)

Nationalstatens politik vid denna tid framställde tvåspråkighet som en “komplikation” som skulle hanteras i Sverige. Elever vars modersmål inte var svenska antogs inte “ha det semantiska djupet” i svenska språket på samma sätt som på sitt första språk. Det antogs att minoritetselever fick lära sig svenska för att kunna ”höja sig över vildens stadie”.

”Man tänker inte på samma sätt på olika språk, emedan begreppen inte är identiska. En folkundervisning på ett främmande språk innebär, att hela det abstrakta och kulturella tankeinnehållet det som vi behöver för att höja oss över vildens stadium blir förmedlat genom ett språk, som står främmande för de ungas naturliga miljö och som saknar anknytningar i barnets erfarenheter och upplevelser.” (SOU 1960:41, s. 74)

Med nyckelorden, homogen nation, svenskt hemland och förenande språk blev det uppenbart att nationalstaten lagt stor vikt vid homogenisering av samhället via ett gemensamt språk. De nationella, statliga välfärdspolitiska ambitionerna under 1957-1965, fokuserade inte bara på det starka samhället, utan dessa processer ledde ofta till ambitioner om sammanhållning genom ett enande språk. Den enspråkiga ideologin grundades på uppfattningen om att svenska var det sammanhängande och förenande språket för alla elever i samhället.

Tvåspråkighet och interkulturellt samhälle 1966–1988

De politiska motiven för modersmålsutbildning förändrades under denna period. Den socialdemokratiska ideologin som betonade vikten av lika utbildningsmöjligheter för alla grupper i samhället växte sig stark. Perioden präglas av idén att tvåspråkiga elever skall ges möjlighet till modersmålsutbildning. Som ett resultat av ökning av arbetskraftsmigranternas barn vars modersmål inte var svenska under andra delen av 1960-talet infördes den socialdemokratiska iden om att de måste förses med modersmålsutbildning. Detta betraktades som en central aspekt av nationalstatens skyldighet att tillhandahålla lika möjligheter för alla grupper i samhället samt jämlikhet mellan migranter och svenskar.

”… alla grupper i samhället skall ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet. Invandrar- och minoritetspolitiken bör därför syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det svenska samhället, ge utryck för en egen språklig och kulturell identitet” (Prop. 1975:26, sid. 15)

Den socialdemokratiska regeringen syftade till att skapa ett så kallat interkulturellt samhälle. Tanken var att de nya medborgarnas språk och kulturer samt kunskap om deras hemländer skulle vara till nytta för alla elever i skolan. Bilden om de nya medborgarna gick hand i hand med diskussionen om tvåspråkighet, vilket byggdes på att modersmålsutbildning har positiva effekter på kunskapsutveckling.

Riksdagen beslutade 1975 att Sverige skulle byggas på ett jämställt samhälle, oberoende av individers kulturella eller språkliga bakgrund. Regeringen slog fast att tvåspråkighet skulle karakterisera det framtida utbildningssystemet i landet. Andelen elever som var berättigade och deltog i modersmålsundervisning under 1957-2017 var som högst 1986, då 68 procent av de elever som hade rätt till denna utbildning deltog i den.

Kommunalisering och marknadsanpassning av modersmålsundervisning 1989–1999

Under åren mellan 1989 och 1991, då beslutet om skolans kommunalisering, decentralisering och fria skolvalet fattades, skedde en marknadsanpassning av den offentliga skolan, och konservativa idéer blev mer framträdande. Konservativa idéer som baserades på argumenten om kulturarv, kristen etik och västerländsk humanism. Jämlikhetsargumentet som förekom i den tidigare perioden förändrades i början på 1990-talet då modersmålsutbildningsdiskursen främst blev en integrationsfråga.

För att bekämpa segregation och förbättra integrationen bytte den socialdemokratiska regeringen begreppet från migrationspolitisk till integrationspolitik. Motiven bakom den politiska förändringen berodde till stor del på arbetsmarknadsaktörer som påpekade att vissa etniska grupper missgynnades på arbetsmarknaden. Således syftade regeringen till att integrera enskilda migranter i samhället oavsett deras språkbakgrund. På det sättet tros den nya idén om individuellt ansvar öka anställbarheten hos integrerade individer i ett enhetligt samhälle. Integration blev nyckelordet för alla individer som inte hade svenska som modersmål. Behärskning av svenska språket i detta sammanhang ansågs ge möjligheter för integration i samhället och högre utbildning. Integration blev nyckelordet för alla individer som inte hade svenska som modersmål. Personer vars modersmål inte var svenska skulle helhjärtat inrikta sig på anställbarhet och integration i det svenska samhället.

”Att alla som bor i Sverige har ett gemensamt språk är också en förutsättning för att hålla ihop den mångkulturella nationen och skapa bryggor mellan olika befolkningsgrupper. Kommittén vill därför starkt understryka vikten av svenskundervisning och förstärka det svenska språkets förutsättningar att fungera som ett sammanhållande kitt.” (SOU 1996:55, sid.375)

Modersmålet som ämne framställdes som ett ämne som bäst bidrar till elevernas inlärning av andra skolämnen. Regeringen ansåg att i de fall migranter inte lärt sig “bra” svenska, är detta ett allvarligt socialt problem för hela samhället I sitt förslag rekommenderade regeringen att benämningen “hemspråk” som användes sedan 1968 skulle ersättas med “modersmål”. Enligt regeringen skulle denna förändring förbättra ämnets betydelse för elever, föräldrar och skolpersonal. Regeringen gjorde denna ersättning i juli 1997. Å andra sidan stod modersmålsutbildningen inför betydande ekonomiska, organisatoriska och administrativa problem.

Kommunaliseringen av skolan som genomfördes under den ekonomiska krisen som Sverige upplevde i början av 1990-talet utsatte kommunerna för omfattande besparingskrav. Vid denna tid av ekonomiska besparingar, trodde regeringen att dess reformer skulle leda till ett mer kostnadseffektivt utbildningssystem. Staten, som den enda befintliga finansiären för utbildning, var inte längre ansvarig för modersmålsutbildningen. Modersmålsutbildningen hade förlorat sin tidigare position och stod nu inför betydande ekonomiska problem. Sammantaget ledde detta till en kraftig minskning av modersmålsutbildningen under 1990-talet.

Svenska som ett förenande värde 2000–2017

Den tredje diskursiva perioden 2000–2017 kännetecknas av marknadsekonomi och enskilda medborgares krav på integration och anställbarhet. Under denna period har modersmålsutbildningen marginaliserats ännu mer, både när det gäller modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål för nyanlända elever.

”Modersmålsundervisningen framstår i studien som en i hög grad extern verksamhet i förhållande till skolan, även om den bedrivs inom skolans lokaler och för skolans elever.” (Skolverket 2008,sida 18)

Modersmålet som ämne framställdes som ett ämne som bäst bidrar till elevernas inlärning av andra skolämnen.. ”Det handlar således inte endast om resurser och planering utan också om perspektiv och synsätt. På en del skolor anser man t.ex. att det är bättre för eleverna att läsa svenska.” (Skolverket 2008,sida 17). Under denna period kom nyckelorden livslångt lärande och entreprenörskap in i den nya läroplanen. Modersmålet blev uttryckligen som ett stödjande verktyg för inlärning av andra skolämnen, som endast ska användas före eleven har tillräckligt goda kunskaper i det svenska språket. Att lära sig svenska var det övergripande målet för alla enskilda studenter, oavsett deras språkliga bakgrund. Ansträngningar gjordes för att göra det möjligt för alla som bor i Sverige att lära sig svenska. Diskursen för modersmålutbildning präglades också av de konservativa värderingar som vi såg på 1960-talet om kulturarv, medborgarskap och en ny sammanhängande språkpolitik.

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.” (Lgr 2011, sida 9)

Under 2000-talet positionerades elever vars modersmål inte var svenska som ansvarsfulla individer som själva kan bevara modersmålet och sitt eget kulturarv, något som i slutändan inte sågs som statens ansvar. Kultur och modersmålskunskap blev i första hand en angelägenhet för individen själv. Framställningen av modersmålsutbildningens policy i skolpolitiska dokument är ett resultat av nationella intressen som skapats i specifika historiska och politiska sammanhang, och av tidens olika politiska avsikter. Diskursen om integration av tvåspråkiga elever i samhället och i den ordinarie skolprocessen har varit lika stark i alla perioder från 1957 till 2017. Retoriskt, finns det en stark kontinuitet under alla perioder 1957-2017 när det gäller uppfattningen om att modersmålsutbildning är viktig för alla elever vars modersmål inte är svenska.

Samtidigt var modersmålsutbildningen, till skillnad från svenska, mer eller mindre ständigt värderad i förhållande till vad som hände i omvärlden, ökad migration, mångfald, integration, arbetslöshet etcetera, liksom i förhållande till andra skolämnen. I ett jämförande perspektiv gick modersmålsutbildning som ett skolämne från att vara positionerat som en ”komplikation” i likhet med förhållandet i många delar av världen 1957- 1965, däribland Sverige, till en position som en resurs för tvåspråkiga elever under 1970-talet och 1980-talet. Modersmålsutbildningens ställning växte starkare under 1970-talet och 1980-talet och in i 1990-talet, men har en ännu mer marginaliserad betydelse under den fjärde diskursiva perioden 2000-talet. Modersmålsutbildning ses inte längre som en möjlig resurs för tvåspråkighet i samhället. Istället var diskursen om integration och sammanhängande språkpolitik liknande perioden 1950–1960 uttryckligen framträdande under 1990-talet och 2000-talet.


Nuhi Bajqinca Fil. Dr – samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning. Bajqinca disputerade vid Göteborgs universitet, institutionen för sociologi och arbetsvetenskap år 2019. Hans forskningsområde innefattar huvudsakligen mångfald och modersmålsutbildningens policy för flerspråkiga elever i officiella skolpolitiska styrdokument i det svenska skolsystemet ur ett historiskt perspektiv från 50-talet och framåt. Numera arbetar han som universitetslärare i de samhällsorienterade ämnenas didaktik och examinator på grund och avancerad nivå vid Högskolan i Borås. I hans tidigare utbildning har han filosofie magisterexamen med huvudämnet engelska vid Göteborgs universitet och gymnasielärarexamen med huvudområdet i samhällskunskap från Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

LITTERATUR

Bajqinca, N. (2019). Mother Tongue Education – The Interest of a Nation A policy study in Sweden 1957- 2017. Avhandling Göteborgs Universitet. ISBN: 978-91-7833-300-4 Online: http://hdl.handle.net/
Egidius, H. (2001). Skola och utbildning i historiskt och internationellt perspektiv. Stockholm: Natur och Kultur.
Hyltenstam, K., & Milani, T. M. (2012). Flerspråkighetens sociopolitiska och sociokulturella ramar. In K. Hyltenstam, M. Axelsson, and I. Lindberg (Ed.), Flerspråkighet: en forskningsöversikt, 17–152. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Lainio, J. (1999). Språk, genetik och geografi-om kontinuitetsproblematiken och debatten om finska som minoritetsspråk. I Hyltenstam, K. (ed.), Sveriges sju inhemska språk- ett minoritetsspråkperspektiv, 138–204. Lund: Studentlitteratur.
Lainio, J. (2013). Modersmålserkända och negligerade roller. In M. Olofsson (Ed.), Symposium 2012: Lärarrollen i svenska som andraspråk, 66–96. Stockholm: Stockholms Universitets Förlag.
Prop. 1975:26. Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokumentlagar/dokument/proposition/regeringens-propositionom-riktlinjer-for_FY0326
Prop. 1975/76:118. Om hemspråksundervisning för invandrarbarn. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokumentlagar/dokument/proposition/om-hemspraksndervisningfor-invnndrarbarn_FZ03118
Prop. 1996/97:110. Vissa skolfrågor m.m. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokumentlagar/dokument/proposition/vissa-skolfragormm_GK03110
Skolverket. (2008). Med annat modersmål – elever i grundskolan och skolans verksamhet. Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: https://www.skolverket.se/publikationer?id=2116
SFS 1994:1/194. Skollag. Grundskoleförordningen om läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/sv/dokumentlagar/dokument/svenskforfattningssamling/grundskoleforordning-19941194_sfs1994-1194 Downloaded 2017-02-13
SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartement.
SFS 2014:458. Lag om ändring i skollagen 2010:800. Stockholm: Utbildningsdepartement.
Skolverket. (2008). Med annat modersmål – elever i grundskolan och skolans verksamhet. Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: https://www.skolverket.se/publikationer?id=2116
Skolverket. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet. Stockholm: Skolverket.
SOU 1960:41. Samernas skolgång. Betänkande avgivet av 1957 års nomadskolutredning. Stockholm: Ecklesiastikdepartementet.
SOU 1961:30. Grundskolan. Betänkande avgivet av 1957 års skolberedning VI. Stockholm: Ecklesiastikdepartementet
SOU 1996:55a. Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet.
Spetz, J. (2012). Modersmålsundervisning – På barrikaden och i marginalen, s 61–72. In: Språk i Norden (2012). Tema: Morsmål, andrespråk, nabospråk og fremmedspråk. Nettverket for språknemndene i Norden
Utbildningsdepartementet (1994). Läroplaner för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna: Lpo 94: Lpf 94. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *