ANNE-LI LINDGREN, INGRID SÖDERLIND
1930-talet var en tid präglad av förändringsvilja och öppenhet för nya influenser såväl politiskt som i undervisning och vardagsliv, åtminstone i västvärlden. I Sverige var allmän och lika rösträtt nyligen införd, barnfamiljernas levnadsförhållanden lyftes fram i samhällsdebatten och aktörer med anknytning till lärarorganisationer och nationell utbildningspolitik stred för att skolans undervisning och nya teknologiska landvinningar som film och radio skulle användas för att sprida arbetsformer och idéer som gjorde medborgarna delaktiga i offentligheten. Skolbarn var en särskilt viktig målgrupp (Lindgren 1999). Även när det gäller förskoleliknande verksamheter pågick stora förändringsarbeten vid samma tid. Institutionerna för barn innan skolåldern hade lite olika karaktär, men gemensamt för dem var att de till skillnad från skolan inte omfattades av några regelverk och de erhöll inte heller några statliga bidrag (Lindgren & Söderlind 2019).
Pionjärkvinnorna i barnträdgårdsrörelsen (1), som snarast anknöt till socialliberal ideologi, kämpade tillsammans med starka kvinnliga socialdemokratiska politiker för att få statsbidrag till verksamheten och en utbyggnad av institutionerna. För att kunna möta ett föränderligt samhälles nya krav, krävdes förmåga att samarbeta och utvecklas i grupp, vilket poängterades i den första statliga utredning som föreslog statsbidrag. Föräldrar skulle involveras mer i verksamheten och få inflytande, var andra förslag (SOU 1938:20; Hatje 1999).
Barnkrubbor och barnträdgårdar
Till de politiska förändringarna kan utbildning av barnträdgårdsledarinnor (2) och forskning om barn knytas. Barnkrubbor med heldagsomsorg var den vanligaste institutionsformen, men det var framför allt vid barnträdgårdarna, som ofta var halvdagsverksamhet men ibland även kunde erbjuda heldagsomsorg, som det fanns personal med särskild utbildning för att leda en pedagogisk verksamhet för yngre barn.
Kring sekelskiftet 1900 startades fyra seminarier för utbildning av barnträdgårdslärarinnor i Sverige, alla med utgångspunkt i så kallad fröbelpedagogik, det vill säga pedagogisk verksamhet som byggde på de gåvor och sysselsättningar som den tyske pedagogen Friedrich Fröbel (1782–1852) utvecklat och beskrivit som särskilt lämpliga för de yngsta barnen (Hatje 1999; Johansson 2017).
I mitten av 1930-talet tillkom två nya seminarier i Stockholm, Södra KFUK:s pedagogiska institut som leddes av Carin Ulin och Socialpedagogiska seminariet där Alva Myrdal var rektor. Båda seminarierna hade sin grund i utvecklingspsykologisk barnforskning, vilket skapade ett konkurrensförhållande till verksamheten vid Fröbelinstitutet i Norrköping som vid denna tid var den dominerande utbildningsinstitutionen i Sverige och där fröbelpedagogiken var central. Myrdal var kritisk mot fröbelpedagogiken som hon menade hade för tydliga religiösa inslag. De fröbelska sysselsättningarna, exempelvis pappersvikning och pärlträdning, hade också fått en alltför dominerande roll i relation till leken. Myrdal kan ha inspirerats från USA där psykologerna G. Stanley Hall och Arnold Gesell båda var kritiska till fröbelpedagogiken (Lindgren & Söderlind 2019).
I den arena som fanns för barnträdgårdsrörelsens aktörer att formulera sina argument vid den här tiden, tidskriften Barnträdgården, fick dock inte Myrdal mycket utrymme. Det var Ellen och Maria Moberg som hade byggt upp Fröbelinstitutet i Norrköping som höll i redaktörskapet. Systrarna Moberg slog vakt om fröbelpedagogiken, men i en tid då psykologisk forskning fick en allt tydligare roll i att definiera barns utveckling och behov måste de förhålla sig till tidens nya strömningar (Fredricson 2019). I den här artikeln vill vi visa vad som på deras initiativ hände vid seminariet i Norrköping, i den praktiska verksamhet de värnade om.
Observationer i vardagsmiljö
Ellen och Maria Moberg höll armlängds avstånd till de nya barnpsykologiska influenser som Alva Myrdal tog in från USA och som bland annat var grundade i Arnold Gesells laboratorieforskning på barn innan skolåldern. Den forskningen byggde delvis på forskningsstyrda situationer och på att observatörer som inte var direkt synliga för barnen registrerade deras aktiviteter. I stället bjöd systrarna Moberg in den Wien-baserade forskaren Elsa Köhler. Hon var barnträdgårdslärarinna men hade senare börjat forska om barn och arbetade tillsammans med de kända psykologerna Karl och Charlotte Bühler som även Alva Myrdal och Carin Ulin delvis var influerade av. Köhler använde andra forskningsmetoder än Gesell. I stället för att studera barn i experimentsituationer ansåg hon att forskaren skulle ut i vardaglig institutionsverksamhet för att göra sina observationer. Inget skulle vara iordningsställt eller förplanerat, det var de vardagliga barnaktiviteterna som skulle dokumenteras.
Hon kom till Norrköping 1931 och höll kurser om de minsta barnens psykologi och de små barnens aktiviteter. Köhler var intresserad av aktivitetspedagogik och av lek, mer bestämt hur lek kunde ligga till grund för en demokratisk fostran (Lindgren & Söderlind 2019).
I tidskriften Barnträdgården framgår att ledarinnor hade gjort observationer i verksamheten redan tidigare, runt 1920, och att detta skapade reflektion (Fredricson 2019). Vad Köhler introducerade var en vetenskaplig inramning till observationerna och att det var eleverna på seminariet som skulle genomföra observationerna som en del i sin utbildning. I praktiken innebar det att eleverna observerade barnen, i första hand, och även ledarinnorna (”fröknar”) och andra vuxna i verksamheten (”syster”, ”tant”), liksom elever (som deltog i seminariets utbildning). Dokumentationerna ger således en unik inblick i den sociala interaktion som pågick mellan barn och vuxna, vilket vi snart ska ge exempel på.
En samtida barnpsykologisk forskare i England, Susan Isaacs, genomförde även hon observationer av barns lek i början av 1930-talet i den reformpedagogiska skola hon var med och startade. Den engelska forskaren Mandy Andrews har beskrivit observationerna som ”kvalitativa observationsprotokoll” eller ”observerade ögonblicksbilder” (Andrews 2012 s 63, 64, vår översättning). Vi menar att de observationer som på Köhlers initiativ startade, och utfördes av eleverna i utbildningen, kan liknas vid dokumenterade ögonblicksbilder med tydligt värde för kvalitativ analys. Vi använder även annat arkivmaterial i form av fotografier och en dagbok, för att visa hur sådana källor ger intressanta inblickar i verksamheten och där frihet och lek, snarare än disciplin och reglering, framträder.
Dokumentation med en flicka i centrum
Vi börjar med två exempel där den drygt treåriga flickan Ann-Mari blev dokumenterad. Som framgår skrev observatören ner hur flickan rörde sig i rummet, hur hon tittade, vilka hon interagerade med och till och med vad hon sade. I materialet anges vad barn sade, barns röster framträder, vilket är ovanligt i historiska källor, och särskilt gäller detta flickor (Backman Prytz 2017). Flickan noterade att både Elsa Köhler och Maria Moberg var närvarande:
“Så tar hon dockan under armen, går till Lasse, tar honom i handen och går till syster Svea och säger: ”Lasse har inget att göra”. Sen kom hon fram till mig och frågar: ”Vad gör fröken?” Utan att vänta på svar, går hon till dockrummet, och frågar barnen där: ”Får jag vara mamma nu?” /…/ Men så i ett tag vet hon ej, vad hon skall göra, hon plockar i allting, tittar sej omkring, tittar undrande på ”den nya tanten”(3) och fröken Moberg, som kommit in i barnkammaren. /…/ Hon leker med lägglappar. ”Fröken, titta fröken”, säger hon, pratar för sig själv, lägger lapparna i rader, smäller på lek en kamrat på fingrarna, ”gråt då, gråt då”, säger hon.”
(Ann-Mari 3:2, två observationer, FFN, NSA)
Den här flickan tog ansvar för sin kamrat pojken Lasse genom att ta honom till en vuxen som hon antog kunde sysselsätta honom med något. Hon gick sedan till den observerande eleven, som barnen ofta tilltalade som fröknar, och undrade vad hon gjorde. Hon tycktes inte vänta sig något svar utan fortsatte till en grupp med barn för att sysselsätta sig, hon tog ett eget initiativ till att få vara med i leken. Hon deltar i familjeleken genom att ordna med en flickas hår. Hon leker sedan med klossar med en annan pojke i cirka tjugo minuter. De bygger tillsammans, sparkar på klossarna, tornet rasar och de skrattar. Men så vet hon inte vad hon ska göra och observerar de vuxna som kommit in i rummet. Hon gör dock inte själv som hon gjorde med Lasse, att be en fröken om förslag på sysselsättning. En andra observation börjar med att Ann-Mari aktiverar sig själv genom en ensamlek med lägglappar. Hon är då tydligt medveten om fröknarnas närvaro eftersom hon ber ”fröken”, vem av de närvarande fröknarna hon menade vet vi inte, att uppmärksamma vad hon gjorde. Hon slår en kamrat på fingrarna med uppmaningen att denne ska gråta.
Dessa korta vardagliga scener, observationerna omfattade cirka 30 minuter var, ger en förvånande inblick i en flickas möjlighet att ta initiativ och agera i en barnträdgård på 1930-talet. När hon hjälpte pojken, kan man säga att hon agerade mamma, med dockan under armen, eller som hjälpfröken. Kanske var det också vad som hände i den andra observationen, när hon ”på lek” slår ett annat barn på fingrarna för att det ska gråta. Om det var något hon själv varit med om kan vi inte veta, men rent teoretiskt kan det ha hämtats såväl från hemmet som från barnträdgården. Observatören tycktes inte reagera på detta, vilket talar för att det som hände inte var något avvikande.
I den scen som spelas upp med hjälp av dokumentationen kan vi således ta del av en händelse där en treårig flicka själv iscensatte liknande beteenden som de vuxna kvinnor hon var omgärdad av; hon såg till att ett barn blev omhändertaget och sysselsatt och att ett annat blev bestraffat. Vi ser en flicka som inte tvekade att ta egna initiativ och kontakt såväl med andra pojkar och flickor som med de vuxna, möjligen med undantag för Moberg och Köhler som hon enbart tittade på. Flickan tycktes van att röra sig fritt och hitta egna aktiviteter, vilket överensstämmer med Köhlers idéer om hur barn borde leka och undervisas i institutioner innan skolåldern. Att barnen skulle kunna aktivera sig själva och lära sig att hantera frihet, var viktigt (jfr Köhler 1936).
Fotografier med elever och en dagbok
Vi är vana att se fotografier av barnträdgårdens ledarinnor och fröknar där deras professionalitet framhävs. Uniformer och allvarliga miner dominerar. Även fotografier på exempelvis systrarna Moberg i mer privata situationer utstrålar värdighet, stillhet och allvar. I arkiv finns även andra beskrivningar, exempelvis filmer och fotografier, som ger en mer nyanserad bild av den verksamhet som pågick (se även Grunditz 2019). Ett antal av de fotografier som finns i Fröbelinstitutets arkiv i Norrköping kommer från fotoalbum som elever, sedermera ledarinnor, lämnat efter sig. Här är det inte allvar och professionalitet som är utmärkande utan snarare glädje, frihet och rörlighet. Fotografier från utflykter och sommaraktiviteter med barnen (koloniverksamhet) visar frisläppta kvinnor.
Bild 1 visar elever på ett fotografi från ett fotoalbum och den handskrivna texten anger ”vårutflykt”. Vi ser fyra kvinnor, med rufsigt hår, leenden, och löst sittande kläder i nära kroppslig kontakt med varandra. Alla ler och särskilt kvinnan som sitter till vänster och trycker sig mot en av de stående kvinnornas ben, med nedslagen blick, förefaller njuta i situationen. Kroppshållning, ansiktsuttryck, kläder och omgivningen förmedlar intryck av glädje och frihet. Njuter de också av sin nyvunna rösträtt? Att de är på väg in i yrken där de kan försörja sig och göra skillnad för de barn de kommer att möta? Detta var en tid av förändring där inte enbart experter (Hirdman 1989), utan även vanliga medborgare, och blivande medborgare i form av skolelever, användes som förebilder för att individer kunde fatta egna informerade beslut och tro på samhälleliga lösningar (Lindgren 2012). Även ordnad och strukturerad undervisning erbjöd glädje och rörelsefrihet, vilket
Bild 2 är exempel på. Också detta fotografi kommer från ett fotoalbum och eleverna övade sig i sånglek. Detta visar således att inte enbart barns aktiviteter utan också vuxnas aktiviteter kunde begreppsliggöras som en form av lek. Vuxna lekte. Idag har vuxnas betydelse för leken i förskolans verksamhet, och vuxnas lekfullhet i allmänhet, alltmer kommit att uppmärksammas även internationellt (Lindgren & Söderlind 2019; International Journal of Play 2017).
Att lekfullhet fanns som ett inslag i verksamheten styrks även av en dagbok som sparats. Det är oklart vem som skrivit dagboken och vi tror att den är från 1930-talet, efter hur den sorterats i arkivet. Texten vittnar om att en elev måste påminna sig själv om att hon inte längre var ett barn utan en ung vuxen och att detta medförde ett nytt ansvar. Hon refererade även till både den vardagliga praktiken och psykologin på ett intressant sätt. I dagboken står:
“Idag fick vi för första gången gå i barnträdgården. Det värsta var att jag var tvungen att försöka dämpa min lekfullhet och det har jag ju svårt för. Jag tog i smyg lite plastelina [ett slags modellera, vår anmärkning] och gjorde en liten gubbe, som jag kvickt stoppade innanför rocken, när jag var tvungen att notera en psykologisk iakttagelse över något av barnens alla upptåg. När gubben var färdig tänkte jag just föreslå barnen att vi skulle leka ”datten” runt borden, men kom plötsligt att tänka på min nuvarande värdighet.” (Dagbok. FFN, NSA)
Utifrån denna anteckning kan man tänka sig att dokumentationerna av barnen var exempel på vad som omnämndes som psykologiska iakttagelser, just därför att de var inspirerade av vetenskapliga perspektiv på bland annat barns lek. Intressant är den barnsyn som samtidigt kommer fram. Hon refererar till barnens aktiviteter som upptåg, vilket indikerar att de ansågs både kreativa och uppfinningsrika. Slutligen ville eleven själv föreslå en lek, men eftersom hon nu själv gick en utbildning, och det medförde en statusskillnad i relation till barnen, avstod hon från att ta detta initiativ. Detta indikerar att avståndet mellan vuxna och barn inte behövde vara särskilt stort, liksom att vuxna kunde ta initiativ till lekar tillsammans med barnen.
Att avståndet mellan att själv vara i en situation som utkrävde ett slags ansvar över barnen, och att själv hamna i en situation där någon (en lärarinna på utbildningen) ansvarade över henne, kom tydligt till uttryck i dagboken. Liksom att kroppslig bestraffning inte skulle vara ett alternativ, samtidigt som att lyfta ett barn i örat, inte ansågs vara det. Vi ger nu exempel på det tillsammans med en beskrivning där det framgår att barnen, i detta fall pojkar, hade handlingsfrihet och att de också tog egna initiativ i den dagliga verksamheten:
“I dag hade jag kruktvättning med några pojkar. Jag höll just på att diskutera med en andrakursare, när vi skulle börja, så jag sa åt Pelle och Hans att gå ut i köket och spola på vatten, och Lasse att han skulle skynda sig in i leksalen och hämta några krukor, och jag tänkte mig noga för, innan jag minst 10 ggr. vänligt med bestämt upprepade mina konsekventa tillsägelser. När jag lite senare kom för att kontrollera om dom åtlytt mej, så mötte jag Lasse i korridoren, där han sprang omkring och lekte radiobil med vår vackra pelargonia. Jag blev hemskt arg på honom och var nära att klå honom, men kom plötsligt ihåg att man inte skall göra det när man är i barnträdgård och lyfte honom därför i stället i örat och sa´ åt honom att inte vara så barnslig en annan gång. Men ännu värre blev det när jag kom ut i köket. Vattnet rann i långa floder. Pelle lekte fisk med tvålen och Hans stod och stänkte på väggen med borsten och ropade: ”Titt fröken va´ de regnar”. –Jag blev alldeles förtvivlad och visste inte hur jag skulle straffa barnen och min anteckningsbok i uppfostringslära hade jag glömt på Fröbel. Just som Lasse skuffade ner ett par krukor i vasken kom tant. Först blev hon ond på barnen, och jag höll verkligen med henne i allt, vad hon sa´ till dom, men sen` titta´ hon på mej och såg ruskigt arg ut och sade några bittra ord. Jag blev så ledsen så att jag nästan grät och då lovade hon att inte tala om det för Tant Maria [Moberg, vår anmärkning]. Det tycker jag i alla fall var jättebussigt av henne. “(Dagbok. FFN, NSA)
Avslutning
Förskolan är en del av en samhällelig kontext och påverkas av politiska beslut, men vad vi velat visa här är att det också finns andra aspekter än de politiska som är viktiga att lyfta fram i förskolans historia. Exempelvis hur vardagen konkret kunde utformas för barn, elever och vuxna i verksamheten och att lek var något som inte enbart barn tog initiativ till. Vi menar att observationer som tidigare använts för att erbjuda barnpsykologiska raster för förståelsen av barn i förskoleåldern kan användas för att studera kulturella och sociala aspekter i verksamheten där lek, omsorg och pedagogik kan sättas i ny belysning. Vi har gett exempel på att synen på hur det kunde vara att vara barn eller elev i en förskoleliknande verksamhet kan studeras på nya sätt (se även Lindgren & Söderlind 2019). Det antyder att de förskolebarndomar barn levt varierat liksom att studier av olika typer av källmaterial kan utmana vår syn på hur det var förr i relation till hur vi förstår nutiden.
Fotnötter: (1) Vi tänker här i första hand på Ellen och Maria Moberg, Carin Uhlin och Alva Myrdal.
(2) Begreppet ledarinnor var ett medvetet val. I skolan fanns lärarinnor, i barnträdgården ledarinnor som arbetade efter Friedrich Fröbels syn på barn och där handarbeten och estetisk verksamhet hade en viktig roll. I mitten av 1940-talet ändrades yrkesbeteckningen till barnträdgårdslärarinna (Hammarström-Lewenhagen 2013; Tallberg-Broman 1995)
(3) Elsa Köhler.
Anne-Li Lindgren är docent i Tema Barn, Linköpings universitet, och professor i Barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskola vid Stockholms universitet. Hon undervisar på förskollärarprogrammet, masterprogrammet i förskoledidaktik och forskarutbildningen i förskoledidaktik. Lindgren forskar om förskolans historia, barnkultur och sexualundervisning. Hon har ett särskilt intresse för bilder, visualitet och observation av och med barn såväl i samtida som historiska perspektiv. På svenska har Lindgren nyligen publicerat Förskolans historia. Förskolepolitik, barn och barndom tillsammans med Ingrid Söderlind (Malmö 2019) och en ny reviderad upplaga av Etik, integritet och dokumentation i förskolan (Malmö 2020).
Ingrid Söderlind är docent i Tema Barn, Linköpings universitet och tidigare lektor vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid samma universitet. Hennes forskning rör barn och barndom i ett historiskt perspektiv med särskilt fokus på barn i utsatta miljöer och välfärdspolitik. Hon är en av författarna till Barnen och välfärdspolitiken. Nordiska barndomar 1900-2000 (Stockholm 2011) och har tillsammans med Anne-Li Lindgren skrivit Förskolans historia. Förskolepolitik, barn och barndom (Malmö 2019). Hon forskar nu om svenskt stöd till barn från och i andra länder under andra världskriget.
LITTERATUR
Otryckt material
Fröbelföreningen i Norrköping (FFN), Norrköpings stadsarkiv (NSA).
Referenser
Andrews, Mandy. 2012. Exploring Play for Early Childhood Studies. London, Thousand Oaks CA, New Delhi, Singapore: Sage.
Backman Prytz, Sara (2017) Arkivkurragömma med historiens flickor – ett genusperspektiv på barn- och ungdomshistoriska källor. I: Catharina Hällström (red.) Tillbaka till framtiden – barnkultur i dialog med vårt förflutna. Centrum för Barnkulturforskning Nr 50, Stockholms universitet, s. 37−48.
Fredricson, Annelie (2019) ”Tidskriften Barnträdgården som professionaliserings- och visualiseringsarena: diskurser om pedagogik och didaktik i en samhällskontext 1918−1945”. Opublicerat avhandlingsmanus 90%-seminarium, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholm: Univ.
Grunditz, Sofia (2018) Vilan i förskolan 1910−2013. Visuella material och visuell metodologi. Diss. Stockholm: Univ.
Hammarström-Lewenhagen, Birgitta (2013) Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968–1998. Diss. Stockholm: Univ.
Hatje, Ann-Katrin (1999) Från treklang till triangeldrama. Barnträdgården som ett kvinnligt samhällsprojekt under 1880−1940-talen. Lund: Historiska Media.
Hirdman, Yvonne (1989) Att lägga livet till rätta – studier i svensk folkhemspolitik. Maktutredningens publikationer. Carlsson: Stockholm.
International Journal of Play (2017) A Multidisciplinary Perspective on Adult Play and Playfulness 6(3), s. 241–ebi.
Johansson, Jan-Erik (2017) Förskolans pedagogiska tradition och barns utveckling med exempel från förskolans historia. I: Anne-Li Lindgren, Niklas Pramling och Roger Säljö (red.), Förskolan och barns utveckling – Grundbok för förskollärare. Malmö: Gleerups, s. 45–55.
Köhler, Elsa (1936) Aktivitetspedagogik – en vägledning. Under medverkan av svenska och norska lärare. Stockholm: Natur och kultur.
Lindgren, Anne-Li (1999) ”Att ha barn med är en god sak”. Barn, medier och medborgarskap under 1930-talet. Diss. Linköping: Univ.
Lindgren, Anne-Li (2012) Gender and generation in Swedish School radio in the 1930s: An exploratory case study, Journal of the History of Childhood and Youth, 5.2, s. 239–259.
Lindgren, Anne-Li och Ingrid Söderlind (2019) Förskolans historia. Förskolepolitik, barn och barndom. Malmö: Gleerups.
SOU 1938:20. Betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m.m. Befolkningskommissionen.
Tallberg-Broman, Ingegerd (1995) Perspektiv på förskolans historia. Lund: Studentlitteratur.