FREDRIK BERTILSSON
Vid mitten av 1700-talet påbörjade den svenska staten, genom den så kallade uppfostringskommissionen, ett storskaligt arbete med att i grunden förändra det svenska utbildningsväsendet. Direktiven för reformarbetet var omfattande. Kommissionens uppdrag var att revidera både de akademiska konstitutionerna och skolordningen. Dessa regelverk styrde över stora delar av utbildningen varför de ofta har kommit i fokus för mer ambitiösa förändringsförsök. Visserligen slutförde kommissionen aldrig sitt officiella uppdrag men den fick ändå betydande konsekvenser.
I min avhandling Frihetstida policyskapande: Uppfostringskommissionen och de akademiska konstitutionerna 1738–1766 studerar jag kommissionens arbete med att förändra de svenska universiteten och de resultat som den trots allt åstadkom.
Det infördes nya gransknings- och styrningsformer som gav nya möjligheter för statsmakten att agera gentemot universiteten. Samtidigt formaliserades professorernas handlingsutrymme. Mot förtydligade externa krav, nya former av redovisningsskyldighet samt nya styrningsformer gjorde universiteten anspråk på ett ökat självbestämmande.
I opposition mot kommissionens reformplaner formulerade de svenska professorerna ett universitetsideal som liknar vad som numer kallas det moderna forskningsuniversitetet.
Uppfostringskommissionen tillsattes 1745 enligt de förslag som lämnades vid den hattstyrda riksdagen 1738/39. Det var framför allt adelsståndet som var drivande i tillsättningen medan det tydligaste motståndet kom från prästeståndet. Prästerna styrde traditionellt sett över utbildningsområdet. De var inte beredda att avhända sig det ansvaret men motsatte sig inte nödvändigtvis alla utbildningsförändringar. Kommissionens arton ledamöter representerade landets politiska ledning och flera av rikets högsta ämbeten. Bland ledamöterna fanns bland andra kanslipresidenten, de tre universitetskanslererna, ärkebiskopen och chefen för landets rättsväsende.
Formellt var kommissionen verksam till år 1766. Den hade emellertid långa uppehåll. Som mest aktiv var den under den senare delen av 1740-talet och några år in på 1750-talet, då den producerade sitt betänkande över de förändringar den ville genomföra vid de svenska universiteten. Många förslag var radikala.
Den ville bland annat omstöpa universitetens hela organisation och skapa ett snävare utbildningsuppdrag med ett större mått av inflytande från statsmakten. Betänkandet skickades på remiss till de svenska universiteten i Uppsala, Lund och Åbo. De flesta av professorerna vände sig mot kommissionens förslag. Dessutom dröjde universitetens respons. När exempelvis Åbo universitet slutligen skickade in sitt remissvar år 1754 hade kommissionens arbete sedan några år legat på is. Senfärdigheten bidrog till att kommissionen faktiskt aldrig presenterade något konkret förslag på hur de nya akademiska konstitutionerna skulle kunna se ut.
Försöket att förändra universitetsutbildningen var inte en isolerad företeelse. Vid tiden genomfördes eller påbörjades reformer även inom andra centrala politiska områden. Det gjordes också jämförbara utbildningspolitiska satsningar på den europeiska kontinenten, inte minst i Preussen. Utvecklingen i Sverige var sålunda en del av en större europeisk omvandling.
Utbildningen och ett idealt samhälle
Kraven från den svenska statsmakten gällde att universiteten skulle förbättra utbildningen för studenterna eftersom de skulle komma att ha viktiga tjänster i den statliga förvaltningen och rättsväsendet. Närmare bestämt var uppfattningen den att universiteten hade misslyckats med att utbilda dygdiga och gudfruktiga undersåtar samt dugliga tjänare för de statliga ämbetena. Universiteten borde även leda den studerande ungdomen till yrken som de ansågs lämpade för. Det inkluderade att avvisa alla studenter som inte ansågs ha fallenhet för eller som inte skulle behöva en teoretisk utbildning i sina kommande yrken. Det gällde, som Carl Boye uttryckte det, inget mindre än:
”huru riksens ungdom kunna hädanefter med sådan flit uti Gudsfrucktan, dygd och bokwett upfostras, at det må lända Guds namn til ähra och fäderneslandet til gagnelig tienst”.
Kraven gällde emellertid mer grundläggande frågor än endast bemanningen av den statliga administrationen. Fordringarna vilade på den grundläggande uppfattningen om att universitetsutbildningen också borde bidra till att etablera vad den politiska eliten betraktade som en ideal samhällsordning. Det samhällsideal som kommissionen förespråkade har ofta beskrivits som ett ståndssamhälle. Utifrån det materialet som kommissionen har lämnat efter sig bör dock inte detta slags samhälle betraktas som en fix och färdig historisk realitet utan ståndssamhället bör snarare betraktas som ett politiskt ideal som kommissionen försökte förverkliga. Universiteten och skolorna i landet tillskrevs en viktig om inte avgörande roll i det sammanhanget.
Enligt den politiska ledningen kunde universiteten skapa allvarliga problem för riket. Det var inte bara ämbetsmannautbildningen som brast. Universiteten kunde dessutom ge upphov till en alltför stor rörlighet bland befolkningen. Vad som sågs som lägre samhällsgrupper kunde göra anspråk på högre positioner i samhället genom att skaffa sig en utbildning. Universiteten ansåg därtill brista i den grundläggande uppgiften att få studenterna att fullt ut praktisera den lutherska läran och de rätta dygderna.
Dygderna tillsammans med den kristna läran var fundamentala byggstenar i det dåtida samhällsbygget. De garanterade samhällets beständighet och förutsägbarhet. Att samhället även borde vila på en tydlig under- och överordning sågs som en självklarhet varför grundläggande samhällsförändringar ständigt motarbetades.
Samhällets enhetlighet ansågs avgörande. Det politiska ledarskapet och ståndens privilegier fick inte ifrågasättas men enligt kommissionen hade både universitetsstudenter och professorer satt sig till doms över landets politiska styre. De betraktades därför som potentiella hot mot den politiska ordningen varför kommissionen bland annat hade på förslag att helt förbjuda samtal om politik vid universiteten. Liksom andra regeringsaktörer vid denna tid ger kommissionen uttryck för en ambition att proaktivt vilja skapa önskvärda beteenden bland befolkningen, inte minst genom uppfostran och utbildningsväsendet, snarare än att uteslutande bestraffa lagöverträdelser genom rättsapparaten.
Med tanke på att kommissionens arbete drevs av en ambition att förverkliga ett statiskt samhällsideal vilade dess verksamhet i själva verket på en paradox: för att få till stånd ett oföränderligt samhälle måste en av dess fundamentala delar, det vill säga utbildningen, först förändras.
En 1700-talets utbildningsexpertis
När ledamöterna i kommissionen tillsattes betonades vad som i dag skulle kallas sakkunskap eller expertis. Samtliga ledamöter var eller hade varit del av den politiska styrningen. Många var eller kom att bli ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin som hade etablerats 1739, bara några år innan kommissionen tillsattes. De diffusa gränserna mellan sakkunskap eller expertis och politisk tillhörighet särskiljer kommissionen från moderna eller nutida statliga utredningar där skiljelinjer mellan vetenskaplig expertis och politiker är tydligare.
Bland kommissionens ledamöter fanns ett fåtal som tidigare varit professorer men ingen av dem var vid tiden aktiva vid något av de svenska universiteten. Däremot var universitetens högsta ledning representerad genom de tre universitetskanslererna och ärkebiskopen som också var prokansler för Uppsala universitet. Kommissionen företrädde således inte främst de svenska professorernas intressen utan var snarare ett verktyg för att genomdriva vad statsmakten såg som viktiga eller nödvändiga förändringar.
Frihetstidens kommissioner har ibland beskrivits som rentav ineffektiva. Med tanke på uppfostringskommissionens politiska tyngd, dess omfattande direktiv och hur den organiserade sitt arbete, bör den i stället ses som ett genuint och systematiskt försök att genomföra omfattande förändringar. Däremot hade den inte mandat att genomföra dessa omvandlingar på egen hand. Den skulle enligt sina direktiv även ta hänsyn till universitetens synpunkter. Den skulle också presentera sina förslag för riksdagen där ju inte minst motstånd var att vänta från prästeståndet.
Nya kontrollfunktioner
Kommissionen presenterade som nämnts aldrig något reformförslag vid riksdagen, men den lyckades genomföra viktiga reformer mellan riksdagarnas sammankomster. År 1749 och 1750 infördes nya examensförordningar som en följd av kommissionens arbete. Den förra gällde blivande jurister och den senare gällde blivande ämbetsmän i vad som kallades den statliga förvaltningens civila grenar. Kommissionen var drivande i processen men den arbetade givetvis inte helt ensam. Den hade stöd bland annat från juridikprofessorn vid Lunds universitet, David Nehrman (senare adlad Ehrenstråhle), som kom med idéer och underlag. Nehrman deltog emellertid aldrig i beslutsfattandet. Det slutgiltiga avgörandet fattades i stället av Kungl. Maj:t. Att kommissionen lyckades införa kungliga förordningar måste ses som en betydande framgång.
Det fanns enligt kommissionen stora brister i examensförfarandet vid de svenska universiteten. Kritiken mot examensordningen var för övrigt vanligt förekommande under denna tidsperiod. Det fanns ett rigoröst regelverk kring examinationerna men det fanns enligt kritikerna stora brister i praktiken. Bristerna i kunskapskontrollen spelade enligt kommissionen en avgörande roll i den bristande duglighet som tjänstsökanden till statliga ämbeten visade prov på:
”Orsaken [till de tjänstsökandes oduglighet] kunde ingen annan wara, än endelst flathet och underslef wid deras examinerande, endels en förwänd ordning i deras Studier, hwilken ej warit lämpad til det lefnads stånd, de sedermera utwalt”
Underslev betyder vanligen förskingring eller fusk. Kommissionen gick inte närmare in på vad den avsåg när den talade om ”underslef” men möjligen anspelade den på att studenterna vid denna tid betalade en avgift för att examineras vilket alltså enligt kommissionen skulle kunna medföra stora brister i kunskapskontrollerna.
De nya examensförordningarna innebar att ett examensbevis skulle krävas för alla som sökte tjänster i de statliga ämbetsverken. Förordningarna förde även med sig förändringar i universitetens styrning. Universiteten synliggjordes på ett nytt sätt. Studentförhören, som tidigare hållits i slutna rum, skulle nu vara offentliga. Somliga professorer vände sig uttryckligen mot denna ökade insyn och betraktade hela företaget som ett uttryck för statsmaktens bristande förtroende för den akademiska verksamheten. Andra såg det rentav som förnedrande att professorerna nu kunde bli föremål för studenternas godtyckliga eller direkt okunniga bedömningar.
De nya examensförordningarna var bara en aspekt av ett samhälle som enligt kommissionen borde genomsyras av kontroller. Från tidig ålder skulle förhör hållas med barn för att utröna deras fallenheter och begåvningar. Genom en kontinuerlig selektionsprocess skulle successivt antalet elever och studenter högre upp i skolsystemet minska. Många skulle inte tillåtas gå längre i skolan än att de lärde sig de nödvändiga delarna av kristendomens huvudstycken. Med en mer restriktiv antagning till universiteten och höjda krav på universitetens studentförhör skulle antalet behöriga tjänstsökande till den statliga förvaltningen i sin tur komma att minska. De tjänstsökandes duglighet skulle däremot öka.
Det var inte ett meritokratiskt samhälle som kommissionen ville genomföra. Enligt kommissionen var det bäst om barn särskilt från vad som kunde kallas de närande stånden följde i sina föräldrars fotspår. Med de närande stånden avsågs jordbrukare, hantverkare och andra yrkesgrupper som utförde arbeten som betraktades som lägre stående i produktionskedjan. Landets invånare skulle inte själva få bestämma sina livsvägar utifrån vad de själva kunde anse vara sina begåvningar eller talanger. Sådana beslut skulle i stället fattas av samhällets ledning. Det rörde sig således om en politisk styrning på individnivå.
På nästan samtliga punkter vände sig de svenska professorerna mot de stora reformer som kommissionen ville genomföra. Professorerna formulerade en betydligt bredare uppgift för de svenska universiteten än att endast utbilda blivande ämbetsmän. Deras uppfattning om universitetens rättmätiga uppdrag har i själva verket uppenbara likheter med det moderna forskningsuniversitetets uppgifter.
Detta universitetsideal kom till tydligast uttryck i Åboprofessorernas svar på kommissionens betänkande. I detta svar betonades vikten av att utbilda studenter för viktiga poster i samhället, söka och utveckla ny kunskap samt förmedla den kunskapen till en bredare allmänhet. Det är intressant att det var i opposition mot statsmaktens reformförsök som de svenska professorerna formulerade en idé om universitetet som så tydligt liknar det moderna universitetsidealet. Därmed givetvis inte sagt att detta var första gången som denna syn på universitetets uppgifter formulerades.
Det kan tyckas som om professorerna var mer framsynta än vad kommissionen var med tanke på att det ideal som de förfäktade senare kom att bli dominerande. Det är emellertid även viktigt att komma ihåg att det universitetsideal som kommissionen stod för levde kvar långt in på 1800-talet där också professorer kunde anse att deras främsta uppgift bestod just i att utbilda blivande ämbetsmän.
Ett aldrig avslutat reformarbete
Efter det att kommissionen författat sitt betänkande avstannade reformarbetet några år in på 1750-talet. Kommissionen fick mycket kritik men det var inte uteslutande bristen på resultat som låg bakom att dess utredningsarbete lades ner. Bland annat gick ledande personer i kommissionen bort, andra drog sig tillbaka från det politiska livet. Kommissionens upplösning måste dessutom ses mot bakgrund av ett turbulent politiskt landskap. Utredningsarbetet lades formellt ner vid riksdagen 1765/66 i samband med en diskussion som rörde hela kommissionsväsendets förhållande till den svenska grundlagen. Redan några år senare tillsattes emellertid en ny uppfostringskommission.
Givetvis kunde inte kommissionen kontrollera vad som hände senare men den kunde formulera problem och dra slutsatser som senare reformarbeten kunde bygga vidare på. I en av sina grundläggande tankestrukturer uppvisar den likheter med de reformer som genomfördes i Sverige under 1960- och 1970-talen där linjeutbildningen stod i fokus. Jämförelser med dagens universitetspolitiska diskussion är givetvis inte heller långt borta. Kommissionens reformarbete ger uttryck för en spänning som kan spåras i flera såväl samtida som historiska universitetspolitiska sammanhang där ett politiskt formulerat nyttobegrepp, krav på fler externa kontroller, ökad insyn och redovisningsskyldighet möter universitetens anspråk på ökat självstyre.
Fredrik Bertilsson disputerade i idéhistoria på Södertörns högskola 2017. Hans forskning är inriktad på universitetspolicy och kunskapspolitik. Han är fr.o.m. 2019 verksam som forskare vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på Kungliga tekniska högskolan. Forskningen handlar om humanistisk kunskap inom ramen för det svenska försvarets kunskapsförsörjning under efterkrigstiden.