BJÖRN FURUHAGEN

Vad är en god lärarutbildning? Åsikterna om vad som är en god lärarutbildning varierar mycket, och lärarutbildningen har varit och är ännu ofta omdebatterad. Den som studerar lärarutbildningens moderna historia finner högst varierande och motstridiga åsikter om lärarutbildningen som också utformats på olika sätt när den förändrats. I den här uppsatsen jämförs lärarutbildningens förändring i Sverige med hur samma utbildning förändrats i Finland, men tyngdpunkten ligger på den svenska lärarutbildningen. Tyngdpunkten ligger också på idéer och förslag om hur lärarutbildningen ska utformas, inte på hur den faktiskt fungerat. Tidsperioden sträcker sig från slutet av 1940-talet till nutiden.

Under efterkrigstiden ställdes båda länderna inför utmaningar när lärarutbildningen skulle reformeras för att anpassas till den grundskola som båda länderna började planera för. Detta reformarbete drog ut över flera decennier och har påverkat lärarutbildningen ända fram till idag. Sverige och Finland är två länder som på många sätt liknar varandra, även inom utbildningsområdet. Men när det gäller lärarutbildningen finns tydliga skillnader, vilket gör en jämförelse intressant.

I Sverige har lärarutbildningen ganska låg status. Den betraktas sedan länge som problematisk, den får ofta kritik och utvärderingarna har upprepade gånger visat på brister. Det skedde senast i april 2019 när Universitetskanslerämbetets utvärdering visade att lärarutbildningen för låg- och mellanstadielärare på många lärosäten har kvalitetsproblem, vilket föranledde Moderaterna att genast kräva åtgärder.

Den svenska lärarutbildningen har reformerats från grunden flera gånger sedan andra världskriget: 1968, 1988, 2001 och 2011 (samt två mindre omfattande reformer 1977 och 1992).

I Finland är situationen den omvända. Lärarutbildningen har hög status, och i Finland är det till skillnad från i Sverige svårt att få en studieplats. Den finska lärarutbildningen har inte heller reformerats i samma takt som den svenska. Efter en grundläggande reform i slutet av 1970-talet har förändringarna varit mindre omfattande och skett inom ramen för den befintliga utbildningsstrukturen. Skillnaderna mellan Sverige och Finland märks än idag men har historiska rötter.

Olika lärarutbildningsideologier

Tidigare forskning om hur lärarutbildningens innehåll och utformning varierat över tid och mellan eller inom länder har kategoriserat olika lärarutbildningar enligt en typologi med olika lärarutbildningsideologier, här förkortat till utbildningsideologier. En sådan utbildningsideologi uttrycker synen på lärarrollen och skolan men också syftet och innehållet i utbildningen, det vill säga uppfattningar om vad som är en god lärarutbildning. Idén är hämtad från forskning om lärarutbildningen i USA, men den lämpar sig väl också för att analysera lärarutbildningen i Sverige och Finland, där det går att urskilja fyra tydliga utbildningsideologier.

1: En yrkesinriktad utbildningsideologi med syftet att lära studenterna praktiska färdigheter som direkt går att tillämpa i klassrummet. Skolpraktiken får en stor betydelse liksom metodik och ämnesdidaktik.

2: En akademisk utbildningsideologi som betonar ämneskunskaperna och vetenskapliga förhållningssätt. Lärarutbildningen ska vara förlagd till universiteten eller motsvarande institutioner med forskningsresurser, och ämnesstudierna får stor plats i utbildningen.

3: En utbildningsvetenskaplig utbildningsideologi som liksom den akademiska betonar att lärarutbildningen ska vara vetenskapligt grundad och förlagd till universiteten. I denna ideologi står inte ämnesstudierna i centrum utan främst pedagogik, didaktik, utvecklingspsykologi men även ledarskap, utbildningssociologi, med flera ämnen i ett skol- och utbildningssammanhang. (Observera att termen utbildningsvetenskaplig utbildningsideologi inte är term vald för att beskriva forskningsområdet utbildningsvetenskap i Sverige)

4: En progressiv utbildningsideologi där förändringen av lärarutbildningen ska bana väg för förändringar i skolan. Syftet är att införa ny pedagogik, nya arbetsformer, en ny lärarroll och att förstärka ideal som demokrati, jämlikhet och jämställdhet i lärarutbildningen men i förlängningen också i skolan. I denna utbildningsideologi betonas också lärarens sociala uppgifter.

En lärarutbildning är sällan helt byggd på en enda utbildningsideologi utan är en blandning, men där ett par utbildningsideologier tydligt dominerar. Det rör sig således om idealtypiska konstruktioner. När en lärarutbildning förändras sker det ofta i en mer eller mindre uttalad kamp mellan företrädare för olika utbildningsideologier.

Historisk bakgrund

För att förstå utvecklingen av lärarutbildningen under efterkrigstiden behövs en historisk bakgrund. När folkskolan infördes (Sverige 1846, Finland 1866) utvecklades ett parallellskolesystem i båda länderna. De flesta barn gick endast i folkskolan, men de välbärgade gruppernas barn fortsatte ofta i läroverket, (ungefärligen motsvarade dagens årskurs 7-9 och gymnasiet).

Folkskollärarna och läroverkslärarna fick i både Sverige och Finland helt skilda utbildningar. Folkskollärarna fick en kort praktiskt inriktad utbildning vid så kallade seminarier som inte hade någon anknytning till universiteten. Dessa lärarstudenter utbildades för att bli generalister som kunde undervisa eleverna i nästan alla ämnen och följa dem under nästan hela folkskolan. Ämneskunskaperna blev därför inte så djupa utan snarare inriktade på att ge de blivande lärarna en bredd med många ämnen. Den praktiska anknytningen till skolan var också central i seminarieutbildningen. Läroverkslärarna studerade däremot på universitetet i flera år där de avlade en examen i ett par ämnen. Sedan kompletterades ämnesstudierna med ett år av studier i pedagogik och skolpraktik som organiserades vid utvalda läroverk. Läroverkslärarna blev således specialister i sina ämnen, och de följde sina elever endast under en begränsad del av deras skolgång.

De skilda skolformerna och de skilda lärarutbildningarna skapade två helt olika lärarkategorier med skilda yrkesintressen, egna fackföreningar och olika synsätt på skolan och lärarutbildningen. Historiskt har dessa skillnader suttit djupt eftersom de går tillbaka till 1800-talet. Skillnaderna mellan de två yrkesgrupperna, folkskollärarnas praktiskt och yrkesinriktade ”seminarietradition” och den akademiska ”läroverkstraditionen”, har även fortsatt att spela roll för utformningen av lärarutbildningen i modern tid.

En ny lärarutbildning utformas i Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talen.

Så länge parallellskolesystemet fanns kvar utvecklades de båda skilda lärarutbildningarna separat. När den nya grundskolan skulle införas efter andra världskriget ställdes lärarutbildningen för båda grupperna av lärare inför nya utmaningar. Tanken att ersätta folkskolan och läroverket med en ny grundskola gemensam för alla barn och ungdomar var inte ny. Det var först med 1946 års skolkommission som man konkret började utreda hur en för alla elever gemensam och obligatorisk grundskola skulle införas.

Grundskolan krävde även en ny lärarutbildning ansåg kommissionen som 1952 presenterade en särskild rapport om detta. Huvudproblemet var att lärarna i folkskolorna respektive läroverken hittills hade gått helt skilda utbildningar, men om dessa båda olika lärargrupper nu skulle börja arbeta i en gemensam grundskola behövde de närma sig varandra och samarbeta. En helt eller delvis gemensam lärarutbildning skulle lösa detta, menade skolkommissionen. Dessutom behövde båda formerna av lärarutbildning moderniseras och förändras.

Skolkommissionens förslag från 1952 var att inrätta en ny modern form av utbildningsinstitution, nämligen lärarhögskolor som skulle utbilda lärare för den nya grundskolan. På lärarhögskolorna skulle blivande låg- och mellanstadielärare (de före detta folkskollärarna) gå hela sin utbildning. Seminarierna skulle avvecklas helt. De blivande högstadie- och gymnasielärarna skulle som tidigare ta en examen på universiteten i sina undervisningsämnen, men den praktiska och pedagogiska utbildningen och skolpraktiken skulle de få genom ett avslutande år på någon lärarhögskola. Den äldre verksamheten med skolpraktik som vissa läroverk ansvarade för skulle avvecklas. Således skulle båda grupperna av lärarstudenterna få en delvis gemensam utbildning.

Lärarhögskolorna skulle bli en akademisk form av institution för vetenskapligt grundad högre utbildning. Lärarhögskolorna skulle inte bli så många som seminarierna, utan de skulle vara färre till antalet men större. De skulle lokaliseras till de städer där det fanns universitet för att underlätta samarbetet med universitetens forskning. Lärarhögskolorna skulle dock vara självständiga lärosäten med egna forskningsresurser. Vid varje lärarhögskola skulle det finnas en professor i ”skolforskning” och andra resurser för forskning samt experiment- och övningsskolor.

Den utbildningsvetenskapliga utbildningsideologin var således ett tydligt inslag i skolkommissionens utredning från 1952 med en stark tro på pedagogik, psykologi och metodik och på att det skulle gå att utveckla undervisningsmetoderna genom forskning och utvecklingsarbete. Som utredningen skrev skulle lärarhögskolorna ”ha centrala uppgifter i den pedagogiska utvecklingens tjänst” (1). Däremot betonades inte själva ämneskunskaperna särskilt mycket hos skolkommissionen som inte stod för någon uttalad akademisk utbildningsideologi. Istället kombinerades tron på pedagogik, psykologi och metodik med en progressiv utbildningsideologi, där lärarutbildningen inklusive lärarstudenterna tydligt sågs som medel för att förändra skolan och främja införandet av den nya grundskolan.

En bärande tanke i kommissionens syn på den nya grundskolan var att denna inte endast skulle förmedla kunskaper och färdigheter, utan grundskolans undervisning skulle också utveckla elevernas personlighet och fostra dem till goda demokratiska medborgare. Gamla undervisningsmetoder med katederundervisning i centrum ansågs förlegade. Därför var det viktigt att lärarstudenterna skulle förstå att undervisningen inte endast skulle bygga på föreläsningar, läxor och prov. Istället skulle idealet vara en ny pedagogik där eleverna själva var mer aktiva och själva sökte kunskap. Det innebar också att den gamla auktoritära lärarrollen skulle förändras till förmån för en ny lärarroll med samarbete mellan lärare och elev. ”Lärarhögskolorna bör vara härdar för progressiv pedagogik”, menade skolkommissionen (2).

Den första lärarhögskolan öppnade sina portar i Stockholm 1956, men eftersom riksdagen inte hade tagit något bindande beslut om när och hur fler lärarhögskolor skulle inrättas kom reformeringen av lärarutbildningen att dra ut på tiden.

När beslut om en ny grundskola formellt fattades 1962 fanns ingen ny enhetlig lärarutbildning på plats. Två nya lärarhögskolor hade visserligen inrättats (Malmö 1960 och Göteborg 1962), och inom ett par år öppnade två till (Uppsala och Umeå 1964). De gamla formerna av lärarutbildning fanns ändå kvar parallellt. Seminarierna fortsatte således att utbilda lärare för låg- och mellanstadiet.

För att slutligen anpassa lärarutbildningen till den nya grundskolan fick en ny utredning i början av 1960-talet i uppdrag att komma med förslag. Precis som skolkommission föreslog den nya utredningen att lärarhögskolorna skulle bli den enda formen av lärarutbildning för alla kategorier av lärarstudenter, och att seminarierna skulle läggas ner helt. Rapporten, som kom 1965, delade också skolkommissionens utbildningsvetenskapliga utbildningsideologi.

Den progressiva utbildningsideologin återkom också i denna rapport på ungefär samma sätt som hos skolkommissionen. Det innebar att ämneskunskaperna inte heller betonades. Däremot ville man höja förkunskapskraven till studentexamen för alla kategorier av lärarstudenter, även för de som för de som skulle bli låg- och mellanstadielärare. Det var ett detaljförslag som kom att spela stor roll för den fortsatta utvecklingen.

Nu skulle det emellertid visa sig att alla inte höll med om dessa förslag från 1965. Remissinstanserna svar på utredningen varierade. Några, bland annat Skolöverstyrelsen och Landsorganisationen var mot kravet på studentexamen för alla lärarstudenter Dessa båda instanser menade att en lägre examen från fackskolan skulle räcka för de studenter som skulle bli låg- eller mellanstadielärare.

Den stora stridsfrågan kom att bli vad som skulle ske med seminarierna. Utredningens förslag att helt lägga ner dessa och istället ha ett begränsat antal stora lärarhögskolor i eller nära universitetsstäderna stöddes av bland annat Universitets- och högskoleämbetet, studentorganisationerna och lärarnas fackförbund. Seminarierna själva var naturligtvis mot detta förslag. De menade att små utbildningsinstitutioner kunde ha fördelar, eftersom de stora lärarhögskolorna riskerade att bli en slags opersonliga utbildningsfabriker. Seminarierna fick stöd av skolöverstyrelsen och framförallt av länsstyrelser och länsskolnämnder runt om i landet som ville bevara någon form av lärarutbildning i sina regioner.

När frågan kom upp i riksdagen 1967 visade det sig att de regionala aktörerna, seminarierna och skolöverstyrelsen hade lyckats övertala den socialdemokratiska regeringen att inte följa utredningens förslag helt utan att istället gå på deras linje i propositionen. Den borgerliga minoriteten i riksdagen var däremot för utredningens förslag, liksom några få socialdemokrater.

Resultatet blev således ett riksdagsbeslut om att examen från fackskola skulle räcka för att bli låg- eller mellanstadielärare medan gymnasieexamen krävdes för att bli högstadie- eller gymnasielärare. Viktigast av allt var att seminarierna blev kvar genom en konstruktion där dessa omvandlades till så kallade små lärarhögskolor (nio stycken). De små lärarhögskolorna saknade forskningsresurser, och de skulle endast utbilda låg- och mellanstadielärarna. I praktiken innebar detta främst ett namnbyte, och det mesta av den så kallade seminarietraditionen levde vidare vid dessa små lärarhögskolor lokaliserade i städer utan universitet. Vid de redan inrättade så kallade stora lärarhögskolorna skulle alla kategorier av lärare som hittills utbildas, och vid dessa fanns professorer i pedagogik och andra forskningsresurser. Ytterligare en ny stor lärarhögskola etablerades 1968 i Linköping.

Den nya lärarutbildningen startade 1968 och innebar i praktiken att de ursprungliga visionerna från skolkommissionens tid om en för alla lärare gemensam och akademiskt förankrad utbildning inte hade blivit genomförd. Många blivande låg- och mellanstadielärare fick sin utbildning vid de små lärarhögskolorna, som inte var särskilt akademiska utan mest var en fortsättning på seminariernas lärarutbildning. Där utbildades heller inte några lärare för högstadiet eller gymnasiet. Uppdelningen förstärktes av att det ställdes skilda förkunskapskrav, examen från fackskola respektive gymnasieexamen, på olika kategorier av lärarstudenter. Dessutom blev utbildningen strikt uppdelad på olika linjer med olika längd för årskurserna 1-3, 4-6, 7-9 och gymnasiet.

Däremot blev de progressiva idealen och betoningen på utbildningsvetenskap i form av pedagogik, psykologi och metodik kvar i 1968 års lärarutbildning. De stora lärarhögskolorna skulle bedriva forskning av betydelse för skolan. Hela reformen sågs som en viktig förutsättning för att fullt ut genomföra grundskolan och de tankar som skulle prägla denna, framförallt att skolan skulle främja elevernas personliga utveckling. Både små och stora lärarhögskolor skulle således främja utvecklingen i skolan. De praktiska yrkesfärdigheterna fick också en ganska framträdande plats med skolpraktik i övningsskolor och metodikundervisning. Eftersom ämneskunskaperna däremot inte betonades i retoriken kring reformen nedtonades den akademiska utbildningsideologin.

Både de små och de stora lärarhögskolorna sorterade först organisatoriskt under Skolöverstyrelsen. Men när all högre utbildning omorganiserades 1977 överfördes lärarutbildningen, liksom en del andra praktiskt inriktade utbildningar, till universitets- och högskolesektorn. De stora lärarhögskolorna inkorporerades som institutioner i universiteten, och de små lärarhögskolorna blev viktiga delar av de nya regionala högskolorna. I praktiken innebar 1977 års reform inte någon större förändring av innehållet i eller uppläggningen av lärarutbildningen som fortsatte på ungefär samma sätt som tidigare.

Lärarutbildningen i Finland

1963 fattade riksdagen i Finland ett principbeslut om att övergå till en obligatorisk grundskola. 1968 konkretiserades planerna sedan formellt. Precis som i Sverige innebar det att det gamla parallellskolesystemet avskaffades, och att den gamla uppdelningen mellan seminarieutbildningen och läroverkslärarutbildningen övergavs. Idéer om att förändra den finska lärarutbildningen hade visserligen framförts redan på 1950-talet, men det var först under 1960-talet som diskussionerna sköt fart med utredningar och olika förslag.

Visionerna om en ny lärarutbildning var I Finland ungefär likadana som i Sverige. De gamla tudelade formerna av lärarutbildning med seminarier för folkskollärare och universitetsstudier för läroverkslärare ansågs föråldrad när parallellskolesystemet skulle ersättas av en gemensam grundskola. En central tanke i reformprocessen blev att läraren och lärarutbildningen skulle vara värdemässigt neutral. Den gamla parallellskolan och den gamla tudelade lärarutbildningen ansågs ha varit genomsyrad av auktoritära, nationalistiska och kristna värderingar. Några nya sammanhållna värderingar föreslogs inte, delvis på grund av att det rådde delade meningar om vilka värderingar som i så fall skulle ligga till grund för skola och lärarutbildning.

Däremot uppnåddes enighet om att den finska lärarutbildningen skulle bygga på en vetenskaplig grund, och att lärarstudenterna skulle tillägna sig vetenskapliga förhållningssätt. Lärarutbildningen skulle också bygga på studier både i skolämnena och i pedagogik. Det innebar att både den akademiska och utbildningsvetenskapliga utbildningsideologins synsätt tillgodosågs. En ganska stark praktisk yrkesanknytning skulle också finnas, men nu inom ramen för en modern vetenskaplig utbildning istället för den gamla seminarieutbildningen.

Till skillnad från i Sverige kom däremot inte det progressiva tänkandet att få något större inflytande över lärarutbildningen i Finland. Debatten om skola och lärarutbildning var under en period i början av 1970-talet politiskt mer polariserad än i Sverige. Aktörer på vänstersidan med radikala idéer försökte få gehör för att förändra utbildningssystemet i progressiv riktning, men dessa kampanjer fick i längden inget större genomslag.

1974 kunde reformprocessen i Finland avslutas med en ny lärarutbildning. Seminariernas framtid hade precis som i Sverige varit omdebatterad. Resultatet blev däremot ett annat till slut, nämligen att nästan alla seminarier lades ner helt och att lärarutbildningen förlades till universiteten. Det innebar också att den finska lärarutbildningen koncentrerades till färre orter än den svenska. Några små lärarhögskolor utspridda över landet enligt svensk modell infördes inte.

Det ställdes i den nya finska lärarutbildningen samma krav på förkunskaper nämligen studentexamen för alla kategorier av lärarstudenter och alla avlade en fil kand examen, blivande låg- och mellanstadielärare i pedagogik och blivande högstadie- och gymnasielärare i sina respektive undervisningsämnen. Till skillnad från i Sverige utjämnades således skillnaderna mellan de båda grupperna av lärare, och båda fick en lika kvalificerad utbildning. 1979 skedde ytterligare en viktig förändring. Då avskaffades fil kand examen i den finska högre utbildningen. Därmed uppgraderade lärarutbildningen för alla lärarstudenter till en femårig utbildning på mastersnivå, vilket är en konstruktion som finns kvar än idag.

När 1970-talet gick mot sitt slut hade både Sverige och Finland utvecklat nya lärarutbildningar som också blivit helt förlagda till universitets- och högskolenivån. Båda länderna hade haft ungefär samma visioner, nämligen att avskaffa den gamla uppdelade lärarutbildningen och istället skapa en för grundskolan anpassad ny och vetenskapligt förankrad lärarutbildning som var likvärdig för de båda kategorierna av lärare. Som vi sett lyckades Finland mycket bättre än Sverige med att fullfölja denna vision. Den svenska lärarutbildningen blev inte enhetlig utan behöll vissa skillnader mellan de två grupperna av lärarstudenter. I båda länderna etablerades den utbildningsvetenskapliga utbildningsideologin under efterkrigstiden. I Sverige kombinerades detta synsätt med det progressiva tänkandet, medan den akademiska utbildningsideologin fick en starkare ställning i Finland. Den praktiska yrkesinriktningen fanns kvar i båda länderna, men blev ändå inte den dominerande utbildningsideologin. De skilda resultaten av den långa reformprocessen kom att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av lärarutbildningen i de båda länderna och för de skillnader som än idag finns.

I Finland har lärarutbildningen efter reformerna under 1970- talet inte gjorts om från grunden utan fortsatt att förändras inom ramen för den grundläggande struktur som etablerades i slutet av 1970-talet. Under 1980-talet betraktades lärarutbildningen och framförallt den då nya utbildningsvetenskapliga forskningen som en nykomling med ganska låg status inom universitetsvärlden. Men sedan stärkte den utbildningsvetenskapliga utbildningsideologin under 1990-talet sina ställningar inom lärarutbildningen och inom den finska universitetsvärlden.

Vikten av utbildningsvetenskaplig forskning för lärarnas arbete i skolan betonades mer, och det gällde för både låg-och mellanstadielärarna och för högstadie- och gymnasielärarna. Den förstärkta forskningsanknytningen byggde främst på utbildningsvetenskap och mindre på skolämnena. I ämnesstudierna betonades ämnesdidaktiken mer och mer, så att lärarna på de högre stadierna och i gymnasiet började bli mer ämnesdidaktiker och mindre ämnesspecialister än tidigare. Därmed har den utbildningsvetenskapliga utbildningsideologin förstärkts och delvis smält samman med den akademiska utbildningsideologin. Den progressiva utbildningsideologin har däremot inte fått någon större betydelse under de senaste decennierna.

Utvecklingen under 1990-talet av den finska lärarutbildningen kan beskrivas som en förstärkt forskningsorientering, vilket innebar att forskningen betonades betydligt mer men ännu inte var huvudsaken eller utgångspunkten varken inom lärarutbildningen eller i skolan. Under 2000-talet har sedan ytterligare ett steg tagits i utvecklingen. Den finska lärarutbildningen kan numera karaktäriseras som forskningsbaserad, åtminstone enligt den officiella retoriken. Idealet är nu att all undervisning ska baseras på forskning i en process av kontinuerlig utveckling. Lärarutbildarna är också aktiva forskare med samma höga status som andra forskare. Tanken är att även lärarna i skolan ska basera sin undervisning helt på forskning och integrera teori och praktik. De förväntas lösa praktiska problem i skolan med teoretiska kunskaper de fått under lärarutbildningen.

I Finland har det sedan 1980-talet inte varit några större konflikter kring lärarutbildningen, och det har rått en relativt hög grad av politisk konsensus kring skol- och utbildningsfrågor. En bidragande orsak är sannolikt att alla olika lärargrupper sedan 1974 är organiserade i ett gemensamt fackförbund. Den finska lärarutbildningen och hela universitetssektorn har inte heller varit politiskt styrd i någon större utsträckning. I Sverige har det däremot varit nästan tvärtom under de senaste 50 åren. Politiska och fackliga konflikter har bidragit till att lärarutbildningen reformerats upprepade gånger.

Fortsatta reformer i Sverige

Trots att 1968 års reform var resultatet av cirka 20 års reformarbete, drog den socialdemokratiska regeringen igång en ny utredning redan 1974. En viktig bakgrund var att Sveriges Lärarförbund (nuvarande Lärarförbundet) sedan ett par år drivit en kampanj för en ny lärarutbildning och bland annat uppvaktat den socialdemokratiska skolministern som tagit till sig förbundets idéer. Sveriges Lärarförbund hade sina rötter bland folkskollärarnas gamla fackförbund och organiserade främst låg- och mellanstadielärare. Förbundet var inte nöjt med 1968 års reform, som enligt förbundet inte hade fullföljt de ursprungliga intentionerna med en gemensam lärarutbildning för alla kategorier. Istället hade reformen permanentat uppdelningen mellan de två grupperna av lärare högstadie- och gymnasielärare respektive låg- och mellanstadielärare.

1978 lade utredningen fram ett förslag till en helt ny lärarutbildning. Den var präglad av tidens radikala samhällsklimat, och den betonade skolans och lärarens sociala roll samt behovet av mer progressiv pedagogik. Utredningen föreslog i princip att grundskolan skulle ha en enda lärarkategori, en enhetslärare för hela spannet årskurs 1-9. Förslaget hyllades av Sveriges Lärarförbund eftersom det låg i linje med förbundets önskemål. Lärarnas Riksförbund, som redan från början varit emot utredningen, var mycket kritiskt. Detta förbund, som har sina rötter bland läroverkslärarna och organiserar främst högstadie- och gymnasielärare, menade att behovet av ämneskunskaper reducerades och att en åldersspecialisering behövdes. Dessa två frågor, ämneskunskaperna och åldersspecialiseringen, skulle komma att återupptas i den framtida debatten fler gånger.

Förslaget om en ny lärarutbildning var en socialdemokratisk produkt. Men när utredningens rapport publicerades 1978 hade partiet redan förlorat regeringsmakten till den borgerliga koalitionen (1976), och reformprocessen stannade av. De borgerliga partierna hade nämligen en annan syn på lärarutbildningen, och de intresserade sig inte alls för en ny reform. Först när socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1982 kunde arbetet med en ny lärarutbildning återupptas. Nu hade socialdemokraterna uppenbarligen tagit intryck av kritiken mot det radikala förslaget. Resultatet blev en nedtonad kompromiss med två inriktningar på lärarutbildningen 1-7 och 4-9, istället för en enda grundskollärare 1-9. Men mycket av de progressiva idealen fanns kvar i denna nya lärarutbildning som startade 1988.

Inte heller denna reform skulle bli särskilt långvarig. När den borgerliga koalitionen vann valet 1991 började regeringen arbeta för en ny lärarutbildning. Resultatet blev en mindre genomgripande partiell reform 1992, som mer betonade den akademiska utbildningsideologin. De borgerliga utbildningspolitikerna ville se mer betoning på ämneskunskaperna och större möjligheter till specialisering mot olika skolstadier.

När socialdemokraterna återfick makten drogs en ny utredning igång i mitten av 1990-talet. Partiet var inte nöjt med tankarna bakom 1992 års reform. Dessutom visade utvärderingarna att lärarutbildningen hade påtagliga brister. Resultatet blev 2001 års lärarutbildning som i mycket byggde vidare på 1970- och 1980-talets idéer om att utbilda breda lärarkategorier. En del av de progressiva idéerna återkom också, bland annat om en alternativ lärarroll där läraren ska vägleda eleverna så att deras aktiva självstudier och egna kunskapssökande stimuleras.

2006 återtog de borgerliga partierna makten och en ny lärarutbildning blev en angelägen fråga för den nya regeringen som menade att den senaste reformen från 2001 nedvärderade ämneskunskaperna och förändrade lärarrollen på ett negativt sätt. Utvärderingarna visade åter brister lärarutbildningen. Efter ännu en statlig utredning infördes 2011 den nuvarande lärarutbildningen. Den betonar ämneskunskaperna mer och ger således den akademiska utbildningsideologin mer utrymme än den tidigare socialdemokratiska reformen från 2001. En annan skillnad är att den nuvarande lärarutbildningen har återinfört den tydliga uppdelningen med olika utbildningar för olika lärarkategorier: 1-3, 4-6, 7-9 och gymnasiet. Argumentet är att undervisning av elever med olika åldrar kräver olika sorters kunskaper och färdigheter. Tanken om en grundskollärare är således övergiven.

Sammanfattning och slutsatser

Jämförelsen mellan lärarutbildningens utveckling i Sverige och Finland visar på intressanta skillnader i synen på vad som är en god lärarutbildning och på hur en sådan ska skapas. Den finska lärarutbildningen har sedan 1970-talet successivt men ändå tydligt utvecklats mot en alltmer vetenskapligt grundad utbildning. Förenklat kan idealen beskrivas som en kombination av akademiska och utbildningsvetenskapliga lärarutbildningsideologier. Ambitionerna är sedan länge höga, vilket främst manifesterar sig i att lärarutbildningen sedan 1970-talet ligger på mastersnivå för alla lärarstudenter. Visserligen finns olika inriktningar på studierna för olika grupper av lärarstudenter (låg- och mellanstadielärare respektive högstadie- och gymnasielärare), men alla får en lika lång och lika kvalificerad utbildning med examensarbeten och examen på samma nivå. Därmed har konflikter mellan dessa olika grupper av lärare uteblivit. Det har också underlättats av att de finska lärarna sedan länge är förenade i ett enda fackförbund.

I Finland har det med tiden utvecklats en ganska hög grad av konsensus kring vad som är en god lärarutbildning och hur denna bör utformas. De politiska konflikterna har sedan 1970-talet varit begränsade. Politikerna har heller inte försökt styra lärarutbildningen i någon större utsträckning utan lämnat åt universiteten att utveckla denna. En följd har blivit att den finska lärarutbildningen inte reformerats från grunden sedan 70-talet utan istället utvecklats inom ramen för den struktur som man då enades om.

I Sverige har utvecklingen inte alls varit lika entydig. Det har inte funnits någon konsensus om lärarutbildningen, utan istället har olika uppfattningar om vad som är en god lärarutbildningen stått mot varandra. Från 1970-talet har det i grunden varit en politisk kamp om lärarutbildningen. Nästan alla statliga utredningar och propositioner har fastslagit att lärarutbildningen är ett instrument för staten att styra skolan. Politiker ur båda lägren har försökt utforma lärarutbildningen efter sina ideologier, som inte endast handlat om själva utbildningen utan också om synen på lärarrollen och skolan i bredare perspektiv.

Något förenklat har socialdemokratin stått för en progressiv utbildningsideologi kombinerad med en stark tro på utbildningsvetenskapen som medel för att skapa en god lärarutbildning och i förlängningen en bättre skola. De borgerliga partierna har däremot försökt skapa en lärarutbildning där den akademiska utbildningsideologin får en större betydelse. Förutom de politiska konflikterna har det funnits motsättningar mellan de två olika fackförbunden som ibland har haft helt olika uppfattningar om vad som är en god lärarutbildning. Ett resultat av dessa politiska och fackliga konflikter är att man inte kunnat ena sig om lärarutbildningen som istället gjorts om från grunden flera gånger och med intervaller på ungefär tio år under de senaste decennierna.

Vad kan vi lära oss av historien om den svenska och finska lärarutbildningen? En uppenbar slutsats borde vara att lärarutbildningen inte automatiskt blir bättre för att den görs om. Tvärtom kan det bli problematiskt med för många reformer. Den finska lärarutbildningens kvalitet och status har gynnats av att den inte gjorts om upprepade gånger från grunden utan utvecklats inom en befintlig ram och under konsensus. För den svenska lärarutbildningen är det tvärtom, det vill säga det har blivit ett problem i sig med de återkommande reformerna och konflikterna kring dessa.

Frågan är om politiker och experter har dragit lärdom av detta? Den förra socialdemokratiska regeringen (2014 – 2018) drog inte igång någon utredning för att göra om den nuvarande lärarutbildningen, trots att den är en genomförd av en borgerlig regering. Däremot tillsattes en utredning när de svaga PISA-resultaten visade att den svenska skolan har problem. Rapporten publicerades 2017, och den pekade bland annat på flera olika problem i lärarutbildningen. Samtidigt menade utredningen att lösningen inte är nya reformer utan förändringar inom ramen för den befintliga strukturen. De senaste decenniernas höga reformtakt har nämligen i sig blivit ett problem.

Ändå tyder den senaste tidens utveckling på att den svenska lärarutbildningen ännu en gång kommer att göras om. I den så kallade januariöverenskommelsen från 2019 är lärarutbildningen den enda högskoleutbildning som avhandlas, och punkt 56 fastslår att lärarutbildningen ska reformeras. Kraven på utbildningen ska skärpas och intagningskraven höjas. Fler lärarledda timmar ska införas, kopplingen mellan teori och praktik ska stärkas och det ska vara mer fokus på metodiken. I oktober 2019 beslöt sedan regeringen att tillsätta två utredare som ska biträda Utbildningsdepartementet med att ta fram åtgärder enligt januariöverenskommelsen.

Fotnötter:

(1) Citat SOU 1952:33, s 19.

(2) Citat SOU 1952:33, s 24.

---

Björn Furuhagen(född 1961) är docent i historia och universitetslektor Historiska institutionen Uppsala universitet. Hans senaste forskningsprojekt rör en komparation av lärarutbildningens förändring i Sverige och Finland ca 1946-2011 (tillsammans med Janne Holmén

Björn Furuhagen framför sitt tack till Janne Holmén för synpunkter på denna uppsats.

---

LITTERATUR
Uppsatsen är en sammanfattning av det forskningsprojekt Björn Furuhagen och Janne Holmén bedrivit med stöd från Vetenskapsrådet. Projektets resultat har tidigare presenterats i två uppsatser där samtliga referenser för denna uppsats återfinns
Furuhagen, Björn and Holmén, Janne. ”From Seminar to University Dismantling an Old and Constructing a New Teacher Education in Finland and Sweden, 1946–1979”, Nordic Journal of Educational History, Vol 4 No 1 (2017).
https://journals.ub.umu.se/index.php/njedh/article/view/87
Furuhagen, Björn, Holmén, Janne and Santi, Janne. ”The Ideal Teacher: : orientations of teacher education in Sweden and Finland after the Second World War”, History of Education, 2019.
https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/0046760X.2019.1606945