Privata bidrag till folkskolan

MADELEINE MICHAËLSSON

Bidrag från företag, föreningar och välbärgade individer har stundtals spelat en stor roll i skolväsendets historia, såväl i Sverige som utomlands. I mindre skala har även bidrag lämnats från elevernas vårdnadshavare till det offentliga skolväsendet. Traditionellt sett har skolundervisning finansierats med hjälp av flera olika källor, och de privata bidragens andel har varierat kraftigt mellan olika länder.

Under 1800-talets andra hälft expanderade det offentliga stödet för folkundervisningen runt om i världen, men i många länder förekom privata satsningar parallellt med denna utveckling, exempelvis i USA, Italien, Norge och Nya Zeeland.

Tidigare forskning har belyst den inställning som befolkningsgrupper med ekonomisk eller politisk makt, det vill säga samhällets eliter, har haft till de lägre klassernas utbildning. Peter Lindert, Carl Kaestle, och Ben Eklof har uppmärksammat att samhällets eliter valde att antingen främja en utvidgad folkundervisning eller ställa sig kritiska emot den. Oavsett om de förhöll sig positiva eller negativa till folkets skolning, så kan deras agerande ses som en strategi för att bevara samhällets lugn.

Undervisningen sågs på vissa håll som ett redskap för social kontroll genom att utbildning antogs kunna motverka kriminalitet och revolution. På annat håll uttrycktes i stället rädsla för att de utbildade massorna skulle bli motspänstiga och upproriska.
Samhällets eliter har också skänkt medel till olika former av välgörande ändamål, däribland också till folkets bildning. Tidigare forskning har visat att sådana donationer innebar att givaren i allmänhet fick någonting tillbaka. Det kunde exempelvis handla om ökat anseende eller bevarande av status i förhållande till andra sociala grupper. För att kunna analysera bevekelsegrunderna bakom en donation krävs kunskap om bidragens form, omfång samt om situationen då den överlämnades.

Förhållandet mellan privata bidrag för folkets bildning och skolväsendets utveckling har i tidigare forskning tolkats på olika sätt. Vissa menar att statens ökande engagemang trängde undan privata initiativ, medan andra drar slutsatsen att privata bidrag medverkade till att statliga satsningar för utbildning genomfördes. Ytterligare en tolkning utgår från att statliga bidrag stimulerade privata donationer.

En studie av privata bidrag till folkskolan med fokus på bruk

Denna sammanfattande artikel bygger på min avhandling och de övergripande frågor som jag har bearbetat handlar om de privata bidragens utformning, funktion och utveckling, samt om eliternas inställning till folkets utbildning. Undersökningsperioden inleds 1850, då skoldistrikten började inrätta skolkassor, och avslutas 1930, eftersom de borgerliga kommunerna då tog över ansvaret för folkskolorna. En bakgrund tecknas också, då brukens intresse för skolfrågor har långa historiska rötter.

På nationell och regional nivå har jag genomfört undersökningar av det privata bidraget med utgångspunkt i officiell statistik, där jämförbara uppgifter funnits för perioden 1885–1910. På lokal nivå har undersökningen utgått från nuvarande Uppsala läns gränser och inom detta område har jag kartlagt bruk som var aktiva i undersökningsområdet den aktuella perioden samt deras församlingar. Bruken hörde nämligen till någon av landets kyrkoförsamlingar, men det förekom också att bruken administrerade en egen så kallad bruksförsamling. I undersökningen ingår de 24 järnbruk som var aktiva under den aktuella perioden och dessa kopplades till 18 närliggande församlingar.

Genom att undersöka de 18 församlingarnas skolkassor har jag identifierat tre former av privata bidrag till folkskolorna kring de uppländska järnbruken under perioden 1850–1930. Det var bidrag från elevernas vårdnadshavare, bidrag från donationsfonder samt bidrag från järnbruk. Källmaterialet kompletterades också med en närstudie av två donationsfonder i syfte att närmare beskriva deras absoluta och relativa omfattning, deras användningsområden och sammanhang.

I 12 av de 18 undersökta skolkassorna redovisades bidrag från olika järnbruk. För att studera dessa bidrag närmare valde jag ut tre av bruken och analyserade sedan deras räkenskaper samt övriga bevarade material som rörde folkskolans verksamhet. Dessa bruk var Lövsta, Vattholma samt Österby bruk. Urvalet gjordes dels med utgångspunkt från att de skilde sig åt beträffande förvaltningsform, dels utifrån min bedömning att de hade haft ett tillräckligt befolkningsunderlag för att kunna avsätta ett tillräckligt stort källmaterial. Det visade sig att ytterligare bidrag till folkskoleväsendet kunde noteras i dessa källor.

För att undersöka de sociala villkor som omgärdade järnbrukens bidrag till folkskolan har jag använt mig av uppländska vittnesmål från Järnbruksundersökningen. Insamlingen av vittnesmål till Järnbruksundersökningen genomfördes av Nordiska museet i samarbete med Svenska Metallindustriarbetareförbundet i syfte att samla och bevara minnen från järnbruk och järnverk. Undersökningen genomfördes åren 1949–1950 och inbringade minnen från 223 personer. Vid en inventering av Järnbruksundersökningen har jag identifierat 38 stycken vittnesmål från Uppland och det är dessa jag använder mig av i analysen.

De olika källorna har gjort det möjligt för mig att konkret beskriva de privata bidragen från skilda perspektiv, samt kartlägga de miljöer som omgärdade bidragen. Undersökningen omfattar såväl kvantitativa analyser av offentlig statistik och räkenskapsmaterial, som kvalitativa analyser av vittnesmål, minnen, dagböcker samt fotografier.

Undersökningen syftar till att beskriva bakgrunden till järnbrukens bidrag, den samtida utvecklingen för privata bidrag ur ett nationellt och regionalt perspektiv, samt hur järnbrukens bidrag utformades, utvecklades och avvecklades under den aktuella perioden. Sammantaget utgör detta underlag för diskussioner om eliters inställning till folkets fostran, om varför donationer lämnats till folkskolan, samt om det privata bidragets marginalisering och avveckling.

De privata bidragens former

Flera järnbruk drev skolor redan före 1842 års folkskolestadga. Några skolor inrättades på 1600-talet och fenomenet blev allt vanligare under 1700-talet, såväl vid uppländska järnbruk som på olika orter runt om i landet. Bruken lät uppföra skolhus och anställde lärare för undervisning av arbetarnas barn, se Bild 1.

Bild 1: Folkskoleklass vid Lövsta bruk, fotograferad framför dammen i Blekhagen. Hammarsmedjan, mälteriet och nedre kvarnen syns i bakgrunden. Fotografiet är från 1905–1908. Läraren, Karl Sjöholm, arbetade vid Lövsta bruk 1896–1908. Fotograf: Gösta Nordberg.

Källa: Leufsta Bruksarkiv, bildarkivet, nr. 269.

Enligt min kartläggning förefaller det som att bruken redan under 1600- och 1700-talen föredrog att bidra till fasta skolor snarare än till ambulerande verksamhet. Skolorna anlades ofta i direkt anslutning till bruken, men den skola som senare blev Vattholma bruksskola placerades initialt långt från både bruket och det gods som donatorn bodde på.

Engagemanget för skolväsendet kunde således ta sig olika uttryck med avseende på skolhusets placering. Lövsta och Österby bruks ägare, Louis De Geer, stöttade på 1600-talet även reformpedagogen Johan Comenius författarskap ekonomiskt. Det har jag tolkat som att De Geers engagemang för skolväsendet också skedde på ett ideologiskt plan, eftersom Comenius verksamhet i stor utsträckning handlade om att sprida idéer beträffande uppfostrings- och skolfrågor.

Min översiktliga genomgång av brukens tidiga bidrag till skolväsendet tyder på att brukens ägare, människor med makt och inflytande, kunde bidra till folkets fostran både direkt, genom att starta skolor, och indirekt genom att stötta ett inflytelserikt författarskap. Motiven bakom ett sådant förhållningssätt återkommer jag till och diskuterar under egen rubrik nedan.

Under slutet av 1800-talet, en period då folkskoleväsendet expanderade kraftigt, registrerades privata bidrag till verksamheten på nationell och regional nivå i officiell statistik. Min analys av detta material för tiden 1885–1910 visar att bidragen alltjämt tog sig många uttryck. När information samlades in från hela landet var variationen stor bland de rapporterade privata bidragen. Där fanns exempelvis gåvor i form av pengar, fastigheter, tomtmark och examinationsgåvor.

Av min analys framgår också att skoldistrikten tog emot elevavgifter efter 1883 års förbud mot dessa. Även på lokal nivå, i församlingarna kring de uppländska järnbruken, förekom privata bidrag i vitt skilda former: undervisningsmaterial, tomtmark, bidrag till sjukvård för fattiga skolbarn, lärarlöner, skolhus, bidrag till skolhusbyggen, mat till behövande skolbarn, resor, examenspresenter och fester. De privata bidragen till skolväsendet var med andra ord en vittomfamnande verksamhet, då bidragen kunde omfatta långt mer än de gåvor som registrerades i församlingarnas skolkassor.

Ofta donerades även pengar som församlingarna kunde välja att antingen använda direkt i verksamheten eller förvalta i fonder. Om de valde det sistnämnda alternativet kunde de låna ut pengar från fonden för att sedan använda inkomsträntan till folkskolornas löpande verksamhet.

Järnbruken bidrog till folkskolorna i 12 av 18 undersökta församlingar. En närmare undersökning av bidragen från Lövsta, Vattholma och Österby bruk tyder på att bidragen gavs på tre nivåer till folkskoleväsendet: bidrag till skolan vid bruket, bidrag till övriga folkskolor i den egna församlingen, samt bidrag till folkskolor i kringliggande församlingar. Brukens ägare, men också andra besuttna människor, valde således att spendera pengar på utbildning av arbetarnas barn. Dessa satsningar tog sig många olika uttryck och involverade därmed verksamheten på flera sätt.

Den slutsats som jag dragit av detta är att bruksägarna, den lokala eliten, i kontrast till exempelvis de amerikanska sydstaternas plantageägare eller godsherrarna i Tyskland, engagerade sig i den offentliga utbildningen snarare än att de bekämpade den. På så vis kunde de få inflytande över verksamheten och ges delaktighet i hur undervisningen utformades.

Miljöerna kring de uppländska järnbruken har i tidigare forskning beskrivits som typiskt patriarkala, åtminstone fram till sekelskiftet 1900. Mina analyser bekräftar i huvudsak denna bild. De privata bidrag till folkskoleväsendet som jag har undersökt, lämnades i miljöer som kännetecknades av att hård disciplin och kontroll utövades gentemot arbetarna och deras barn.

Min slutsats är att bruksägarna hade en rad incitament, som kan ha bidragit till viljan att stötta arbetarbarnens fostran och utbildning i skolform. Det handlade exempelvis om rutiner för utbetalning av lön, där sönernas löner lades till faderns lön och om hårda repressiva inslag med spöstraff för vuxna arbetare fram till 1870-talet och barnarbetare till 1890-talet. Vidare begränsades arbetarnas möjligheter till fackligt engagemang långt in på 1900-talet vid exempelvis Vattholma bruk.

Genom att kontrollera sådana aspekter av arbetarnas liv, kan eventuella farhågor om att arbetarbarnens ökade bildning skulle göra dem revolutionära, ha dämpats. Bruksägare som upplevde sig ha kontroll över arbetarna, kände sannolikt ingen större oro inför arbetarbarnens skolning, utan förhöll sig snarare positiva till folkets utbildning och lämnade bidrag till folkskoleverksamheten. På så vis lyckades de också få inflytande över ytterligare en väsentlig del av arbetarnas liv. Det typiska brukssamhället, med hårt kontrollerade arbetare, var kanske rentutav avgörande för bruksägarens positiva inställning till folkets skolning.

Den decentraliserade förvaltningen av folkskoleväsendet är också värd att nämna i detta sammanhang. Min bedömning är att den lokala kontrollen, där skolråden förvaltade såväl folkskolorna som deras ekonomi, hade en positiv inverkan på bruksägarnas vilja att främja arbetarbarnens utbildning.

Till skillnad från centraliserade skolväsenden, där en stor del av kostnaderna täcktes av statsbidrag, erbjöd de svenska skoldistrikten goda möjligheter för privata bidragsgivare. Ägaren till ett bruk, som i allmänhet hade ett stort inflytande på lokal nivå i många avseenden, kunde på ett enkelt sätt kontakta lärare, skolråd eller kyrkostämmor när han ville bidra till verksamheten. Som jag har visat, kunde lärare själva sköta sådana kontakter med brukets ägare.

Sammanfattningsvis förelåg således följande förutsättningar för de privata bidrag till folkskoleväsendet: de lämnades i miljöer där bruken hade en rad verktyg för att kontrollera arbetarna, det var miljöer där bruken gjorde anspråk på rätten att göra ingrepp i arbetarnas privatliv, och bidragen lämnades i ett decentraliserat utbildningssystem där bruken hade stort inflytande på lokal nivå.

Marginalisering utan undanträngning

Inom den tidigare forskningen har mycket arbete lagts på att analysera om staten trängde undan privata satsningar för utbildning, om privata bidrag stimulerade statliga initiativ eller om statliga initiativ hade en stimulerande effekt på privata satsningar.

En tendens som återkommer i min analys på nationell, regional och lokal nivå är att privata bidrag förekom parallellt med övrig finansiering för folkskoleväsendet åtminstone fram till omkring 1910. På lokal nivå finns belägg för att de alltjämt var en del av finansieringen så sent som vid mitten av 1920-talet.

Här behandlar jag de privata bidragen till folkskoleväsendet på nationell och regional nivå mellan 1885 och 1910. Analyserna visar att de privata bidragen marginaliserades under perioden, men utan att trängas undan. Under hela perioden utgjorde de en liten och minskande andel av den totala finansieringen. Merparten av finansieringen av folkskoleväsendet stod i stället lokalsamhälle och stat för.

Min slutsats är att de privata bidragen inte trängdes undan av de offentliga satsningarna och att orsaken till det är att gåvorna alltjämt var betydelsefulla för givarna under hela undersökningsperioden.

Undersökningen visar också att gåvor som var svåra att uppskatta värdet av undantogs från redovisningen i den officiella statistiken. Vidare fanns det donationer som i och för sig var till nytta för folkskolan, men som på grund av sin natur placerades i andra statistikserier. Exempel på detta var ekonomiskt stöd till fattiga skolbarn.

Vid en analys av data från hela landet blir det tydligt att de privata bidragen varierade kraftigt mellan olika regioner. Källorna indikerar att donationerna ofta vara knutna till vissa skoldistrikt eller till och med till enstaka skolor. De privata bidragen omfördelades således inte. En slutsats jag drar av detta är att de privata bidragen på så vis bidrog till att de totala resurserna för folkskoleväsendet inte fördelades rättvist till landets skolor.

När det gäller de privata bidragen på lokal nivå, kring de uppländska järnbruken, visade det sig att i församlingarnas skolkassor förekom tre former av privata bidrag: elevavgifter, donationer samt järnbrukens bidrag. Analysen visade att av 18 undersökta församlingar tog 9 emot gåvor från privatpersoner, 10 noterade att de tog emot elevavgifter och 12 fick bidrag från järnbruk. De tre formerna av privata bidrag uppvisar liknande mönster beträffande utvecklingen över tid även om bidrag från elevernas vårdnadshavare försvann först, donationerna därefter och bidragen från bruken dröjde kvar längst.

Undersökningen visar att på lokal nivå kunde de privata bidragen vara tämligen betydelsefulla, jämfört med hur förhållanden på nationell och regional nivå presenterades i offentlig statistik. Vid undersökningsperiodens början kunde bruken bidra med så mycket som hälften av kostnaderna för en skola. Vid exempelvis Lövsta bruk stod företaget för en stor del av omkostnaderna fram till 1926. Det är dessutom ett resultat som visar på värdet av att använda kompletterande källmaterial, då det åskådliggör hur mångskiftande de lokala inkomstkällorna för folkskoleväsendet kunde vara.

En tendens som är tydlig även på lokal nivå är att de privata bidragen marginaliserades under den aktuella perioden. För vissa skolor kunde emellertid denna trend vara betydligt mindre påtaglig. En slutsats av detta är att när det fanns intresse av att behålla inflytande över en skola, var det också möjligt att bidra med privata medel trots att en betydande finansiering ställdes till förfogande från skoldistrikt och stat.

Det finns olika anledningar till att bruken ändå slutligen avslutade sitt finansiella engagemang i folkskolan. Det förefaller ha skett på brukens initiativ, inte på grund av påtryckningar från skoldistrikt eller stat. Det faktum att bruken ombildades till aktiebolag verkar inte ha föranlett dem att omedelbart upphöra med skolbidragen. Däremot trappade två av de undersökta bruken ned sina bidrag under något årtionde efter bolagiseringen, för att därefter avsluta engagemanget.

En slutsats jag drar är att så länge bidragen fyllde en funktion, exempelvis gav inflytande över skolan som verktyg för arbetarbarnens fostran, så var de också en del av folkskolans finansiering. I exempelvis tider av ökad facklig verksamhet kunde det således vara en fördel för bruken att fortsätta med bidragen.
Det är svårt att avgöra om de statliga bidragen stimulerade privata bidrag eller vice versa, eftersom det sannolikt fanns många faktorer som påverkade utvecklingen. En slutsats kan jag ändå dra: Privata bidrag samexisterade med såväl statsbidrag som skoldistriktens finansiering under en period som präglades av ökande offentliga satsningar på folkskoleväsendet.

Så fungerade järnbrukens bidrag till folkskolan

De privata donationerna hade knappast någon avgörande betydelse för folkskoleväsendet i stort eftersom de var ytterst marginella i förhållande till den finansiering som skoldistrikt och stat stod för. Detta gäller såväl på nationell som regional nivå.

När jag analyserar donationernas utveckling över tid visar det sig också att deras andel av den totala finansieringen minskade under perioden 1885–1910. Trots denna marginalisering förefaller bidragen alltjämt ha fyllt viktiga funktioner, eftersom donationerna inte minskade i absoluta tal under den aktuella perioden.

Vissa tendenser rörande bruksskolornas funktioner var tydliga långt före 1842 års folkskolestadga. Järnbrukens skolor kan exempelvis redan tidigt ha fungerat som verktyg för att stärka bruksägarnas status, för disciplinering av arbetarna, samt för att tidigt i arbetarbarnens liv befästa vilka normer och regler som var rådande.

Dessa funktioner kvarstod när järnbruken senare lämnade bidrag till folkskoleverksamheten och man valde att bidra av flera skäl. Eftersom bidragen skiftade i såväl form som omfång är det dock svårt att skilja ut en enskild funktion som viktigast. Snarare är det ett övergripande resultat att donatorn kunde få återbäring för sina bidrag på flera plan. Skolbarnen framförde exempelvis officiella tack, vilket sannolikt var värdefullt för donatorns anseende på lokal nivå. Sådana manifestationer var viktiga för att bevara givarens status i förhållande till andra sociala grupper.

Ett mer handfast motiv var att bidragen gav inflytande över skolans verksamhet. Brukens hantering av arbetarna och deras barn präglades i hög grad av disciplinerande och kontrollerande inslag. Bruksskolan har tidigare tolkats som en del av brukens sociala inrättningar och därmed också som ett uttryck för ägarens omsorg gentemot de anställda. Av vittnesmålen att döma kan det finnas anledning att ifrågasätta en sådan tolkning. Snarare framtonar en bild av kraftfull disciplinering av arbetarnas barn. Dels skedde detta genom repressiv pedagogik och dels genom att bruket kunde avgöra när skolgången skulle tillfälligt avbrytas respektive avslutas.

En slutsats är att de bidrag som lämnades till församlingarna och skolverksamheten på lokal nivå banade väg för ett stort inflytande över folkskolans verksamhet. Bland annat tog sig detta uttryck i att skolan vid bruket kunde användas som arbetskraftsreserv. Bruksskolan kunde förvara eleverna på ett sådant sätt att de smidigt kunde mobiliseras till produktionen när ordinarie personal fattades, exempelvis i smedjan. Dessutom kunde skolarbetet arrangeras så att eleverna kunde sättas i arbete parallellt med studierna under terminerna, samt i ännu högre utsträckning under ferierna. Detta ser jag som ett viktigt resultat, framförallt i relation till den tidigare internationella forskningen kring eliters inställning till folkundervisningen.

Skolan förefaller snarare ha varit en instans för att inpränta lydnad hos arbetarna och deras barn, än ett forum för välvilligt omhändertagande. Bland uppgiftslämnarna finns exempel där föräldrarna förgäves protesterade mot att barnen tidigt sattes i arbete, vilket också tydliggör hur underordnade arbetarna var bruket. Vidare finns återkommande belägg i källorna för att bruken hade ett system som innebar att barnens intjänade pengar lades till faderns lön. En tolkning är att sådana rutiner motverkade ytterligare protester från, de många gånger mycket fattiga, bruksarbetarfamiljerna.

Vid sidan om den finansiering som gavs till skolan vid bruket, gavs också bidrag på ytterligare två nivåer: dels till övriga folkskolor i den egna församlingen, dels till folkskolor i kringliggande församlingar. Sådana gåvor styrkte sannolikt donatorns anseende på lokal nivå, men det är också möjligt att det förstärkte hans självbild och företagets varumärke.

Gåvor till skolor inom den egna församlingen handlade sannolikt om att visa intresse för en verksamhet som ansågs angelägen och på så vis upprätthålla inflytande. Man kan tänka sig att den som uppfattades som generellt generös gentemot folkskoleverksamheten också gavs ökat utrymme för bestämmande rörande den skola som låg närmast bruket.

Genom ägande och arrendatorsförhållanden hade bruken inflytande över stora landområden och därmed kunde de påverka folkskoleverksamheten i från bruken avlägsna församlingar. När skoltomter donerades till skolhusbyggen långt från bruket, kunde detta följas av villkor och restriktioner som innebar att inflytandet kunde vara betydande. Den kanske tydligaste konsekvensen av att donera en tomt för skolhusbygge var att bruket på så vis avgjorde var en av församlingens skolor skulle ligga. Bruket kunde också ställa specifika krav på motprestation från församlingen, exempelvis genom att donationen fullföljdes under förutsättning att skolrådet anställde och avlönade en lärarinna. Men framför allt kunde kanske bidrag till såväl närliggande som avlägsna församlingar motverka att donatorn fick ett rykte om sig som girig.

Det är inte förvånande att bidragen till folkskolorna runt bruken gav givarna utdelning av olika slag, utan det är helt i linje med tidigare forskning om filantropi. Värt att uppmärksamma från mina analyser är den mångfald av fördelar som små och stora gåvor till folkskoleväsendet kunde ge givaren. Det är också anmärkningsvärt att skolorna vid bruken kunde användas som arbetskraftsbuffert under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. För folkskoleväsendet var arbetande barn annars ett bekymmer, eftersom det hindrade deltagande i undervisningen. Min slutsats är att bruken, genom sina bidrag till folkskoleväsendet, kunde ha ett kvarstående ekonomiskt, kulturellt och politiskt inflytande över skolorna.

Sammanfattning

I en tid präglad av det offentliga folkskoleväsendets kraftfulla expansion, visar mina undersökningar att privata bidrag till en folkskola vid ett uppländskt järnbruk alltjämt kunde utgöra en ansenlig del av den totala finansieringen under större delen av undersökningsperioden. De privata bidragen kunde också förekomma i andra former än reda pengar: som exempelvis undervisningsmaterial, fester, examinationspresenter, tomtmark eller stöd till fattiga skolbarn. Givaren återgäldades på olika sätt för donationen. Det skedde genom att givarens sociala kapital befästes, exempelvis genom offentligt framförda tack, om att givaren fick tillgång till barnens arbetskraft under skoltid, om inflytande över var skolhus skulle placeras och om ökat anseende.

Denna bild av de lokala sammanhangen har kompletterats av en analys på regional och nationell nivå med utgångspunkt från officiell statistik. De privata bidragen till folkskoleväsendet redovisades då som en bråkdel av den totala finansieringen 1885 och marginaliserades sedan till följd av skoldistriktens och statens ökade satsningar fram till 1910. De trängdes emellertid inte undan av de offentliga satsningarna, utan ökade istället i absoluta tal. Runt om i Sverige fanns det således privatpersoner och företag som genom egna gåvor främjade folkets utbildning.

Fortsatta studier av privata bidrag skulle också kunna belysa om privata medel gynnade eller hämmade utvecklingen av folkskoleväsendet på lokal nivå, exempelvis genom att undersöka utvecklingen i olika områden. Min studie väcker också frågor rörande godsskolornas, donationsskolornas och sågverksskolornas funktioner. Inledande studier har gjorts på dessa områden av exempelvis Gunilla Klose, Alberto Tiscornia och Joakim Malmström, men fortfarande finns mycket kvar att göra. Vidare finns obesvarade frågor om hur de privata bidragen till den offentliga skolverksamheten utvecklades efter 1930.

Inflytande över skolverksamhet via privata bidrag kan ske på flera plan och handla om vilka satsningar som genomförs, om vinklade budskap i undervisningen och om vem som får inflytande över elevernas skolgång. Som jag visat bör en gåva till utbildning inte ses enbart som en gåva.

 


MADELEINE MICHAËLSSON, f. 1968, fil. dr, vikarierande lektor i utbildningshistoria vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet. Hon disputerade 2016 på en avhandling om privata bidrag till folkskoleväsendet på lokal, regional och nationell nivå under perioden 1850-1930. Ett huvudresultat är att de privata bidragen länge fortsatte att utgöra en substantiell del av vissa folkskolors finansiering, trots de ökande ekonomiska satsningarna från stat och lokalsamhälle. Hennes forskning har därefter varit inriktad på att undersöka omfattningen av och formerna för industriellt barnarbete i Sverige, 1870–1910. Michaëlsson är även legitimerad lärare och bland annat kursansvarig för utbildningshistoriska moment inom grund- och ämneslärarprogrammen vid Uppsala universitet.


 

LITTERATUR

Réné Bekkers & Pamela Wiepking “A Literature Review of Empirical Studies of Philanthropy: Eight Mechanisms That Drive Charitable Giving”, Nonprofit and Voluntary Sector Quarterly 40:5 (2011)

Anders Burman, Pedagogikens idéhistoria: Uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år, (Lund 2014)

Ben Eklof “The Myth of the Zemstvo School: The Sources of the Expansion of Rural Education in Imperial Russia: 1864–1914”,

History of Education Quarterly 24:4.
(1984)
Frans Ekström, Wattholma och Trollbo (Tierp 1986)

Anders Florén, Disciplinering och konflikt: den sociala organiseringen av arbetet: Jäders bruk 1640–1750, (Uppsala 1987) s. 215.

Mats Hellspong, ”Bruk och industrisamhällen” i Mats Hellspong &

Orvar Löfgren (red.), Land och stad: svenska samhällstyper och livsformer från medeltid till nutid, (Lund 1974)

J. High & J. Ellig, The private supply of education: Some historical evidence (New Brunswick 1992)

Olov Isaksson, Vallonbruksminnen (Stockholm 1998)

Carl Kaestle, “Between the Scylla of Brutal Ignorance and the Charybdis of a Literary Education: Elite attitudes toward Mass Schooling in Early Industrial England and America”, Stone, Lawrence (red.) Schooling and Society: Studies in the History of Education (Baltimore 1976)

Carl Kaestle Pillars of the Republic: Common Schools and American Society, 1780–1860 (New York 1983)

Alan J. Kidd, “Philanthropy and the ‘social history paradigm’”, Social History 21:2 (1996)

Gunilla Klose & Johannes Westberg (red.) Folkundervisningens finansiering före 1842 (Uppsala 2011)

Juha Kääriäinen & Heikki Lehtonen, “The Variety of Social Capital in Welfare State Regimes – a comparative study of 21 countries”, European Societies 8:1 (2006)

Marjorie Lamberti, State, Society, and the Elementary School in Imperial Germany (1989)

Peter Lindert, Growing Public: Social Spending and Economic Growth Since the Eighteenth Century, Vol. 1, The Story (Cambridge 2004)

Åke Lindström, Bruksarbetarfackföreningar. Metalls avdelningar vid bruken i östra Västmanlands län före 1911 (Uppsala 1979)

Joakim Malmström Herrskapen och den lokala politiken: Eds socken ca 1650–1900 (Uppsala 2006)

Madeleine Michaëlsson, Privata bidrag till folkskolan: Järnbruken och det svenska folkskoleväsendet 1850–1930 (Uppsala 2016)

Wim van Oorschot & Wil Arts “The social capital of European welfare states: The crowding out hypothesis revisited”, Journal of European Social Policy 15:1 (2005)

Alberto Tiscornia Statens, godsens eller böndernas socknar? Den sockenkommunala självstyrelsens utveckling i Västerfärnebo, Stora Malm och Jäder 1800–1880 (Uppsala 1992)

James Tooley, ”The ́Neoliberal ́ Critique of the State Intervention in Education: A Reply to Winch”, Journal of Philosophy of Education 32:2 (1998)

David Strong et al, “Leveraging the State: Private Money and the Development of Public Education for Blacks”, American Sociological Review 65:5 (2000)

Edwin G. West, Education and the Industrial revolution (Birkenhead 1975)

Johannes Westberg, ”Stimulus or impediment? The impact of matching grants on the funding of elementary schools in Sweden during the nineteenth century”, History of Education 42:1(2013) s. 7–10.

Christopher Winch, “Markets, Educational Opportunities and Education: Reply to Tooley”, Journal of Philosophy of Education 32:3 (1998)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *