PETER BERNHARDSSON
I en så kallad mantalsuppgift – en form av skattedeklaration – från 1835 redovisade läraren Frans Rouget sin familj och sina tjänare i hemmet på Götgatan i Stockholm. För de två sönerna Johan och Emile gjorde han noteringen ”biträder sin fader” och avslöjade därmed att flera av familjens medlemmar var verksamma inom den undervisning han bedrev. Möjligen deltog även hustrun och döttrarna i undervisningen. Döttrarna skulle i alla fall senare förestå egna flickpensioner i huvudstaden. Rouget är ett exempel på de ”undervisande familjer” som verkade i 1800-talets Stockholm. Med undervisande familjer menas här familjer eller hushåll där flera medlemmar samtidigt och oftast tillsammans verkade som lärare på den privata undervisningsmarknaden.
Genom olika typer av källmaterial framgår att denna modell för undervisning, närmast i form av familjeföretag, var vanlig. I material som tidningsannonser, skattelängder och biografier återkommer de undervisande familjerna i olika kombinationer: äkta makar, föräldrar och barn eller grupper av syskon. Samtidigt illustrerar exemplet med den lilla noteringen i Rougets mantalsuppgift att spåren av de undervisande familjerna är sporadiska.
I denna text tänkte jag – främst utifrån en pågående studie av huvudstadens privata undervisningsmarknad under 1800-talet – redovisa några exempel på dessa undervisande familjer som illustrerar de generella dragen inom denna verksamhet och de fördelar som arrangemanget troligen erbjöd såväl för lärarna som för eleverna. Därefter vill jag också ge ett par kommentarer kring hur jag menar att kännedomen om dessa familjer kan bidra till vår förståelse av privatundervisningen i historisk tid, en verksamhet som ofta har hamnat i skuggan av den institutionaliserade och offentliga undervisningen.
Den styvmoderliga behandlingen av privatundervisningen har åtminstone delvis berott på svårigheten att finna de historiska spåren av denna verksamhet. Min undersökning av Stockholms undervisningsmarknad, där föreliggande studie alltså ingår, ger en antydan om hur den pågående digitaliseringen av olika källmaterial – inte minst av dagstidningar – har givit helt nya möjligheter att undersöka den svårfångade privatundervisningen. En systematisk undersökning i större skala av exempelvis tidningsannonser skulle troligen ge en helt ny bild av den privata undervisningsmarknadens utveckling och av de lärare – de familjer – som verkade där.
Flera studier av den privata undervisningens historia, såväl svenska som internationella, har berört det faktum att olika familjemedlemmar verkat inom undervisningen eller att undervisningen rentav sysselsatte hela familjer. Ofta har det gjorts som en notis i förbigående. Till exempel i Elisabet Hammars studie av franskundervisningen i Sverige före 1807 nämns flera ”franska” skolor som förestods av makar och syskon. De undervisande familjerna har behandlats som ett perifert fenomen i forskningen och framstår därmed som ett marginellt fenomen i historien. Några forskare har dock intresserat sig mer specifikt för företeelsen. Leonore Davidoff och Catherine Hall beskrev i sin betydelsefulla studie av det tidiga 1800-talets engelska medelklass, ”Family fortunes”, att kvinnor var verksamma som lärarinnor, ofta tillsammans med andra familjemedlemmar. Den australiensiska historikern Kay Whitehead har i ”The teaching family, the state, and new women in nineteenth century South Australia” påpekat att ”undervisning var en familjeangelägenhet vid 1800-talets mitt, inte bara i form av undervisande äkta makar, utan även genom kombinationer av föräldrar och barn och kvinnliga familjemedlemmar som bedrev privat och offentlig undervisning” (min översättning). Det är från Whitehead jag lånat begreppet undervisande familjer – ”teaching families”.
Arbetsdelning inom undervisningen
Fastän dessa familjer undervisade gemensamt är det tydligt att de olika familjemedlemmarna ofta hade olika roller inom den gemensamma verksamheten. Annonser, prospekt och memoarer visar att det existerade en viss arbetsdelning inom undervisningen, där olika familjemedlemmar utförde olika typer av undervisning. I likhet med många andra sysslor inom hushållet var också undervisningen könskodad. En tydlig uppdelning gällde skillnaden mellan elever av olika kön: mannen undervisade pojkar, hustrun undervisade flickor. En sådan arbetsdelning fanns exempelvis hos paret Duclot, verksamma i mitten av 1820-talet. I annonser, exempelvis i Journalen 16 mars 1827, redogjorde herr Duclot först för sin undervisning och kommenterade sedan att hans ”Hustru erbjuder i samma afseende sin tjenst åt unga personer af sitt kön”. Det ska dock understrykas att denna åtskillnad aldrig var absolut: inom den privata undervisningen förekom både att män undervisade flickor och att kvinnor undervisade pojkar.
En annan uppdelning gällde istället elevernas ålder. De kvinnliga familjemedlemmarna undervisade i regel yngre elever medan maken eller fadern undervisade de äldre barnen. I till exempel en förteckning över privatlärare i Klara församling från 1803 meddelades om bokhållaren Peter Samuel Hagborg att han ”har 8 Disciplar, af hwilka han sjelf underwisar de äldre i Skrifwa och Räkna, samt Christendomen efter Svebelii Cateches, och hans hustru de yngre uti innanläsning”. Sannolikt upprätthölls denna uppdelning utifrån barnens ålder i högre grad än uppdelningen utifrån elevernas kön.
Ytterligare grunder för arbetsdelningen inom familjen var också skillnader i lärarnas kunskaper eller kunskapsnivå. Det verkar naturligt att några systrar som drev en flickpension ansvarade för undervisning i olika språk helt enkelt därför att de själva studerat olika språk. Vanligt var också att barn fungerade som hjälplärare eller att de, med den vanliga beteckningen i samtiden, ”biträdde” sina föräldrar i undervisningen. Förutom bröderna Rouget som nämndes i inledningen är ett exempel, hämtat ur Elisabet Hammars ovannämnda bok, Christoffer Knöppel som undervisade i Stockholm på 1780-talet och då biträddes av sina döttrar. Exemplen på liknande arrangemang är många, men på grund av att annonserna ofta var anonyma är de svåra att knyta till särskilda lärare eller familjer.
Att undervisningen sysselsatte flera familjemedlemmar hade flera fördelar. Kay Whitehead har framhållit att den kvinnliga närvaron, i form av lärarens hustru eller döttrar, kunde attrahera kvinnliga elever till undervisningen eftersom det fungerade som en moralisk garanti. För läraren kunde det därför vara en ekonomisk poäng att inkludera och framhålla att hustrun och döttrar deltog i undervisningen. Rimligtvis var detta en faktor som gynnade undervisningen i familjeform. Det är dock svårt att bevisa, eftersom en sådan moralisk poäng knappast var explicit i annonserna. I dem märks dock tecken på en mer allmän oro kring riskerna med att exempelvis låta flickor och pojkar undervisas tillsammans: många lärare är noga med att betona ”ordning” och ”dygd” i sina annonser.
Det är också i undervisningen av flickor som den tydligaste fördelen med de undervisande familjerna återfinns, en fördel som utgår från motsättningen mellan privat och offentlig. Att kvinnors plats i första hand var inom hushållet eller den privata sfären medan män verkade i den offentliga var en dominerande norm under 1800-talet. Som bland andra Michèle Cohen visat kunde dock uppfattningar om den lämpligaste platsen för undervisning och utbildning växla: ibland förordades en privat undervisning som förberedelse på mannens liv i offentligheten, ibland ansågs den offentliga undervisningen som en nödvändighet. Vid 1800-talets början rådde dock en stark överensstämmelse i uppfattningar om könens skilda verksamhetssfärer (privat/offentligt) och om den lämpliga platsen för deras uppfostran (hemmet/skolan). Mot bakgrund av en rådande uppfattning att flickor lämpligast undervisades i hemmet och att en skola i mer institutionaliserad form var olämplig för deras kön, är det logiskt att lärare och pensionsföreståndare i sina annonser anslöt sig till den mer privata ”familjen” snarare än den offentliga ”skolan” när de beskrev sin undervisning. Föräldrar behövde inte förmås att sätta sina döttrar i en skola för undervisning, utan bara i en annan familj. Christina de Bellaigue, som studerat flickors undervisning i England och Frankrike under 1800-talet, har framhållit att engelska flickskolor strävade efter att betona sin hemlikhet och undvek att framställa sig som institutioner distanserade från familjen. Liknande idéer förekom även i Sverige och Stockholm under 1800-talet. När Hilda Elfving på 1850-talet i ”Plan för undertecknads uppfostringsanstalt” beskrev familjens skola betonade hon att åt elevernas ”uppfostran och vård egnar sig hela familjen: min fader, jag och mina systrar; och hoppas vi kunna bereda dem ett trefligt hem, som i möjligaste måtto ersätter fädernehuset.”
Privatundervisningens historia
Kan då kunskapen om de undervisande familjerna bidra till vår förståelse av privatundervisningens historia? Jag menar att familjerna faktiskt utmanar några av de antaganden om den privata undervisningen som ofta upprepats och att familjerna påminner om att privatundervisning är ett mer komplext och varierande fenomen än vad som ibland antytts. Ett sådant antagande är bilden av privatundervisningen som präglad av osäkerhet och snabb omsättning på skolor och lärare. Denna bild är måhända korrekt för en del eller rentav lejonparten av den privata undervisningen. Men jag vill hävda att de undervisande familjerna istället utgjorde ett stabilt och kontinuerligt inslag i den privata undervisningen. Som biträden åt sina föräldrar introducerades barn i privatundervisningen och privatläraryrket och fortsatte sedan verksamheten som vuxna. Flera av Stockholms privatlärare vid mitten av 1800-talet var själva barn till lärare, Johan Rouget som nämndes i inledningen är ett exempel på barn som följde i föräldrarnas fotspår. I några fall kan man tala om familjeföretag eller små dynastier där många familjemedlemmar i flera generationer varit etablerade som lärare.
Genom att det i regel varit hushållsföreståndaren – oftast mannen – som framträtt i annonser och i det offentliga materialet har den kvinnliga insatsen inom den privata undervisningen dolts och underskattats. Det kan till exempel beläggas att Rose Madeleine Lagerwall var lärarinna i Stockholm efter hennes faders död, men det kan inte uteslutas att hon redan tidigare deltagit i hans verksamhet. Det har påståtts att kvinnliga privatlärare är en grupp som växer fram under 1800-talets lopp, och det kan ha sin riktighet om man ser till offentligt källmaterialet såsom de mantalsuppgifter som nämndes i inledningen. Inkluderar man också den dolda insats som skedde bland annat inom de undervisande familjerna måste man erkänna att den kvinnliga undervisningen var både större och tidigare än vad som antagits. Ytterligare en uppfattning som varit mycket långlivad är den att lärarinnorna var kvinnor som misslyckats med att finna en man och därmed tvingats till undervisningen: därför saknade de också tillräcklig förberedelse och utbildning. Genom nyare studier – till exempel av Christina de Bellaigue – har denna uppfattning motbevisats och förklarats som en anpassning till tidens rådande ideal om manligt och kvinnligt. Många lärarinnor hade i själva verket gjort medvetna yrkesval och mycket ambitiösa investeringar i träning och informell utbildning. En del av denna förberedelse skedde uppenbarligen som biträden inom familjens egen skolverksamhet.
Peter Bernhardsson är doktorand i utbildningssociologi vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet där han också undervisar inom lärarutbildningen. Avhandlingen, som beräknas slutföras under 2016, behandlar privat och offentligt i 1800-talets revolutionerande utbildningshistoria, studerat genom språkundervisningen i dåtidens Stockholm.
LITTERATUR
de Bellaigue, Christina, Educating women. Schooling and identity in England and France, 1800-1867, Oxford, 2007.
Cohen, Michèle, “Gender and the private/public debate on education in the long eighteenth century” i Public or private education? Lessons from history, red. Richard Aldrich, London, 2004.
Davidoff, Leonore & Catherine Hall, Family fortunes, London, 1987.
Elfving, Hilda, Plan för undertecknads uppfostringsanstalt, Stockholm, 1855.
Hammar, Elisabet, Franskundervisningen i Sverige fram till 1807. Undervisningssituationer och lärare, Uppsala, 1981.
Whitehead, Kay, ”The teaching family, the state, and new women in nineteenth century South Australia” i Transformations in schooling. Historical and comparative perspectives, red. Kim Tolley, New York, 2007.
De mantalsuppgifter som omtalas i inledningen återfinns i Stockholms stadsarkiv. På samma plats, inom Stockholms domkapitels arkiv, förvaras också den nämnda förteckningen över privatlärare.