ÅSA BROBERG

Bedömning är centralt i all utbildning och handlar inte bara om att mäta kunskapsnivåer utan också om att sortera människor efter kunskaper och förmågor av olika kvantitet och kvalitet. Men hur det gått till, ser och har sett lite olika ut mellan skolformer och genom tiderna. I den här artikeln tar jag upp en bedömningspraktik som kallades prövotid och som utövades i de praktiska ungdomsskolorna, det vill säga det statligt reglerade och finansierade yrkesutbildningssystem, som fanns i Sverige mellan 1918 och 1971.

Prövotiden var period på några veckor efter antagning där eleven bedömdes som lämplig eller olämplig för det yrke som utbildningen avsåg. Om eleven bedömdes som olämplig skulle denne rekommenderas en annan, mer passande utbildning och om sådan inte kunde erbjudas fick eleven helt enkelt sluta.

En belysning av den här speciella bedömningspraktiken sätter fokus på en dimension i bedömning som inte förekommer explicit i utbildning generellt, nämligen lämplighet. Även om det är ovanligt så förekommer lämplighetsprövning både som praktik (i specifika utbildningar) och som diskussionsämne (i relation till lärarutbildningen).

Däremot varken utförs eller talas det om lämplighetsprövning för de många yrkesutbildningar som ges inom ramen för gymnasieskolan. Det har det emellertid alltså gjort och i sammanhanget infinner sig därför frågan – hur kommer det sig?

För denna artikel har jag inspirerats av ett citat ur organisationstidskriften Tidskrift för yrkesutbildning där man i en kommentar till gymnasieutredningen 1968 menade att: ”prövotiden är en gammal institution i yrkesskolan och har varit till mycket välsignelse”. (Tidskrift för yrkesutbildning 1968:1 s.70.) Prövotiden hade sina rötter i de gamla skråstadgorna och togs upp av den yrkesutbildning som tog form under perioden 1918 till 1971.

När yrkesutbildningen integrerades i gymnasiet genom 1968 års reform togs prövotiden bort. Citatet lockade mig att försöka förstå prövotidens välsignelse – möjligheten att gallra ut, för det specifika yrket, mindre lämpliga rekryter. En nyfiken granskning av vad prövotiden prövade och av det sammanhang den användes i ger dels perspektiv på utmaningar för dagens yrkesutbildning, men också på lämplighetsprövning så som den diskuteras och utövas idag, om än inte i den gymnasiala yrkesutbildningen.

Prövning av elever, inte bara genom granskning av betyg innan en utbildning, tillämpas i flera specialiserade utbildningar inom musik, dans, teater men också nyare områden som gaming. Det diskuteras också som ett steg i antagningsprocessen till lärarutbildningen och det är en självklar del för antagning till försvarsutbildning. För några av dessa utbildningar handlar det om att titta på kroppsliga förutsättningar och förmågor och för andra värderas sociala förmågor och attityder.

Gemensamt är att det synliggör för bedömning sådant som inte framgår i betyg från grundskola och gymnasium och som är specifikt för ett att kunna bli en skicklig yrkesutövare i ett specifikt yrke. Det finns alltså yrkesinriktade utbildningar där man har eller överväger att införa prövning av fysiska och sociala förmågor snarare än förkunskaper. Prövningarna ska bidra till att upprätthålla eller stärka kvaliteten i de verksamheter som berörs.

Kvaliteten på de kunskaper och förmågor som tar form i dagens gymnasiala yrkesutbildning är ett centralt problem som påpekats i utredningar och internationella jämförelser av svensk yrkesutbildning. Ett annat men relaterat problem är yrkesutbildningens låga status som gymnasieutbildning. Näringslivet uttrycker oro, vissa branscher får inte tag på folk och de som gått en utbildning inom området kan inte börja arbeta ordentligt eftersom kunskaper och färdigheter de fått i skolan inte räcker till (se t.ex. senaste yrkesutbildningsutredningen SOU 2015:97).

Att försöka stämma instrumentet yrkesutbildning för att harmoniera med både näringslivets efterfrågan och individens fria val är inte enkelt. Genom tiderna har man laborerat med differentiering och dimensionering för att anpassa utbildning till intresse och efterfrågan. Hur det utfaller i politiska beslut i olika tider verkar vara beroende av styrkeförhållanden i en dragkamp mellan näringslivspolitisk och socialpolitisk (eller demokratifostrande i någon mening) orientering i debatten.

Inbyggd motsättning mellan näringslivets behov och individens?

Det förefaller emellertid finnas en inbyggd motsättning i att utbilda för näringslivets behov och individens. Vilka yrkesutbildningar ska erbjudas och varför? Ska anpassning av utbudet ske för individens möjlighet att fritt välja yrke eller för näringslivets behov? I den här balansakten är det rimligt att lämplighetsprövning skulle kunna vara en (känslig) fråga. Inbäddat i frågan om lämplighetsprövning ligger föreställningar om kunskapssyn och makt. Det handlar om talang som något individen har eller förvärvar. Det handlar om vem som har mandat att bestämma den positionen och vem som formulerar kriterierna för kvalitet.

Under 1930- och 1940-talen låg tyngdpunkten på att tillgodose näringslivets behov av kompetens. Tillsammans med föreställningen om att man med olika medel lätt kunde avgöra vad var och en passade för, uppfattades inga motsättningar mellan människors lycka och samhällets behov av arbetskraft för en positiv utveckling.

Detta byggde i sin tur på föreställningen om att människan blev tillfreds av att arbeta med något som man var bra på. För de praktiska ungdomsskolorna innebar dessa utgångspunkter ett uppdrag att locka och anta rätt elev till rätt utbildning. Det var emellertid inte bara den rådande diskursen som gjorde denna uppgift betydelsefull, en hel del stod på spel för den nya institutionaliserade yrkesutbildningen.

Den behövde nu skapa sin egen utbildningstradition och position i förhållande till sedan länge etablerade och prestigefyllda akademiska utbildningar. För detta behövde man vinna samhällets och framförallt näringslivets erkännande. Rätt ”elevmaterial” som det ibland uttrycktes betraktades som en av förutsättningarna för att göra yrkesutbildning till en kvalificerande utbildning och ett sätt att identifiera rätt elevmaterial var genom den så kallade prövotiden.

Det finns många intressanta källor som berättar om arbetet med att identifiera ”det rätta virket” för rätt yrke. Under de tidiga 1900-talet bildades en förening, vars syfte var att verka för yrkesutbildningens utveckling. Den hette Sveriges yrkesskolors förening (SYF) och denna förening gav ut tidskriften Tidskrift för praktiska ungdomsskolor. I organisationstidskriften dyker prövotid och andra bedömningspraktiker upp både i berättelser och som föremål för debatt. Det är i huvudsak i denna organisationstidskrift som jag följer spåren av prövotiden, men även arkivmaterial från yrkesskolor ger intressanta inblickar i vad prövotiden var och vad den kunde betyda för de praktiska ungdomsskolorna.

Prövotiden migrerar från arbetslivet till yrkesskolan – granskning av eleven

I en den reform 1918 som skapade Sveriges första statligt reglerade och finansierade yrkesutbildning fanns olika skolformer. Några av dessa var rent teoretiska och kravet för att bli antagen till dessa var att man hade anställning i det yrke som utbildningen avsåg. Arbetsplatserna tillämpade i regel prövotid för sina lärlingar som ett arv efter den gamla skråtraditionen där en tid för prövning av lärlingen fanns reglerad i skråstadgorna. Prövotid praktiserades emellertid även i den så kallade verkstadsskolan, en skolform som genom en tilläggsreform 1921 också kom att ingå i de praktiska ungdomsskolorna. Denna skolform krävde ingen anställning utan var en heltidsutbildning där även den praktiska utbildningen tillhandahölls av skolan. Det är här prövotiden som bedömningspraktik inom yrkesutbildningen blir riktigt intressant.

Svensk yrkesutbildning har beskrivits som att den under senare delen av 1900-talet flyttade in från arbetslivet, in i skolan. När en praktik från arbetslivet förs in i skolan, etableras som en del av både skola och arbete och sedan försvinner från skolan, men delvis blir kvar i arbetslivet (i modern form s.k. provanställning) är det en del av den processen som synliggörs.

Det är något betecknande i ordet verkstadsskola som framträder tydligare i kontrast till ordet skolverkstad som är av senare datum. Det finns en historisk förändring av utbildningen som synliggörs i hur orden verkstad och skola kastats om med tiden. Förändringen kan beskrivas som att det pedagogiska innehållets styrning växlat över från arbetets logiker till skolans. Den verkstadsskola där prövotiden tillämpades fungerade i många fall som ett företag eller var en del av ett företag (och kallades då ofta för industriskola). Verkstadsskolorna producerade varor och tjänster för den lokala marknaden och fungerade som underleverantörer till större företag. Det är som just verkstadsskola i bemärkelsen verkstad som skola som prövotiden blir begriplig och den hämtas in från arbetet och produktionen som ett komplement till folkskolans betyg vilka representerade andra logiker.

Den statliga yrkesskolstadgan angav visserligen att folkskolebetyg eller kunskaper motsvarande folkskolan skulle ligga till grund för antagning till en yrkesutbildning. Det fanns från statligt håll en intention att hålla ihop folkskolan och de praktiska ungdomsskolorna. Den tvååriga fortsättningsskola som föreslogs i en reform 1919 skulle ha en mer arbetslivsorienterad läroplan med fler praktiska ämnen efter en arbetsskolemodell som hämtat inspiration från Tyskland. Denna påbyggnad av folkskolan skulle därmed länka vidare till yrkesutbildning eller fungera som yrkesförberedande till enklare manuella arbeten. I det sammanhanget är folkskolebetygen begripliga som överlämning mellan två skolformer. Men prövotiden förstås bäst som komplement till folkskolans betyg och som en prövning utifrån yrkets krav snarare än som bedömning av förkunskaper. Vi kan uppfatta föreställningen om behovet av kompletterande behörighetskontroll utifrån den kritik, från yrkesutbildningen som riktades mot folkskolan.

I organisationstidskriften framfördes också, med jämna mellanrum, synpunkter på folkskolan som förberedelse för yrkesutbildning och det var ofta ganska hård kritik. Betygens informationsvärde för utbildning till ett visst yrke ansågs mycket lågt. Många kunskaper som lärdes ut i folkskolan ansågs vara irrelevanta och en del ämnen, som till exempel matematik uppfattades ha en alltför teoretisk utformning för att eleverna skulle ha någon nytta av dem i sin yrkesutbildning. Därtill kritiserades kvaliteten generellt, ofta rapporterades om yrkeslärare som istället för att bygga vidare på elevernas kunskaper från folkskolan var tvungna att börja om med grunderna i både matematik och svenska.

Folkskolan och dess fortsättningsskola betraktades om än inte med misstro så med en viss skepsis som förberedelse för yrkesutbildning. Formuleringen i yrkesskolstadgan speglar både en politisk intention och en väg för den lokala yrkesskolstyrelsen att manövrera runt den. Förbehållet ”motsvarande kunskaper” lämnade ett visst rörelseutrymme och styrelsen kunde också göra undantag om en blivande elev ansågs ha ”nödiga förutsättningar”. (Se t.ex. SFS 1918:1002., SFS 1921:706) Liksom meriter fanns också hinder för antagning, en elev kunde inte antas om den sökande led av ”sjukdom eller lyte som gör honom olämplig för det yrke skolan avser”( SFS 1918:1002. SFS 1921:706 ) Yrkesskolstadgan (från de första 1918 och 1921 till den sista 1955, med lite olika formuleringar) föreskrev alltså endast: förkunskaper, anställning (i fallet lärlings- och yrkesskola), fysisk kapacitet (gällde verkstadsskolan) och ”nödiga förutsättningar”. Det ankom på den lokala yrkesskolstyrelsen, som utgjordes av olika representanter från näringslivet, att fylla dessa vaga kriterier med ett tydligt innehåll. Det var i det arbetet som prövotiden hämtades in från arbetslivet, för att stödja antagningsprocessen i skolan. Prövotiden var i första hand en praktisk meritvärdering på två sätt. För det första värderades förutsättningar som var av praktisk betydelse (olika uttryck för talang och ambition) och för det andra var det en rent okulär besiktning som utfördes på plats in action. Den nyantagne eleven stod under särskild uppsikt av yrkesläraren när denne arbetade och aktiviteten värderades mot kriterier som yrkesläraren i egenskap av yrkeskunnig var förtrogen med.

Prövotiden identifierar ”nödiga förutsättningar”

Kunskaper som att läsa, skriva och räkna är grundläggande och utbildningshistorisk forskning pekar på att svensk industri och hantverk haft fördelar av en tidigt läskunnig befolkning, med grundkunskaper i matematik och skrivning. De var som tidigare nämnts även viktiga för all yrkesutbildning men det är missvisande att tala om yrkesutbildningen i singular vilket är och länge har varit det vanligaste. Att yrkesutbildningen egentligen består av utbildning till olika yrken med mycket olika kunskapsinnehåll, förutsättningar och krav, skyms av begreppet yrkesutbildningen som ger en bild av mer homogenitet än det betecknar. Yrkens olikheter har inte försvunnit med tiden, skillnader kvarstår även om det inte är de samma skillnader eftersom yrken och arbetsuppgifter utvecklas och förändras. Att kunna läsa, skriva och räkna kvarstår som grundläggande och gemensamma kunskapskrav för yrkesutbildningar men det enskilda yrket ställer unika krav på sina utövare. Frisören och rörmokaren, urmakaren och klänningssömmerskan, elektrikern och charkuteristen förväntas visserligen alla hantera verktyg, men helt olika verktyg, på helt olika sätt inom helt skilda yrkeskulturer med egna kvalitetskrav. För yrkesskolstyrelserna i de praktiska ungdomsskolorna som skulle matcha rätt elev för rätt yrke var folkskolebetygens knapphändiga och övergripande information inte tillräcklig.

Vi kan alltså säga att prövotiden fann sin väg in i skolan genom det svängrum som yrkesskolstadgan gav, erfarenheten och bakgrunden hos de ledamöter som satt i styrelserna och de luckor som folkskolebetygen lämnade. En annan bidragande orsak till prövotidens utbredda användning bör ha varit verkstadsskolans funktion som produktionsenhet och till detta ska jag strax återkomma. Men först behövs en beskrivning av vad prövotiden skulle pröva mer konkret. Det är inte helt enkelt att närma sig innehåll i begrepp som förmåga, talang eller förutsättningar och ändå var det detta som prövotiden skulle lägga i dagen. Definitioner som direkt relaterar till det som bedömdes i de enskilda skolorna under prövotiden är svåra att hitta i källorna. Två aspekter är dock centrala, för det första var det yrkesläraren som gjorde bedömningen utifrån sin erfarenhet och yrkeskompetens för det andra att kriterierna var specifika för de skilda yrkena. Det går emellertid att närma sig en förståelse av vad man i tiden och inom de olika yrkena uppfattade som nödiga förutsättningar genom att ta vägen över ett annat, för den tiden modernt, och inom yrkesutbildningen uppskattat mätinstrument, anlagstest.

Anlagstester hade ett vetenskapligt anslag som skiljdes från det erfarenhetsbaserade kunnandet hos yrkesläraren. Yrkeslärarens uppgift under prövotiden var att iaktta och bedöma varje elev under dess första tid i utbildningen. Hade eleven ett gott handlag med verktygen, ett bra öga för formen, en känsla för materialet, var eleven noggrann, intresserad, flitig och ambitiös? Detta var övergripande kriterier, för varje yrke innebar dessa kriterier något särskilt. En klänningssömmerska, en snickare, en målare en pälssömmerska och skomakare visade genom sitt handlande i förhållande till material, verktyg och yrkeskulturens normer, graden av dessa förutsättningar. Yrkesläraren var här en betrodd auktoritet som ansågs kunna göra denna bedömning utifrån ”yrkets berättigade krav”. (Lärlings-och yrkesskolstyrelsen F1:2)

Anlagstesterna kan istället förstås som ett vetenskapliggörande av den tysta kunskap och erfarenhet som yrkesläraren ägde, ett sätt att göra dem begripliga och tillgängliga för andra än de yrkesutövare som förvärvat dem. På så sätt kan man tänka sig att yrkeslärarens auktoritet utmanandes genom andra yrkesgruppers möjlighet att uttala sig om samma sak som yrkesläraren. Men anlagstester blev aldrig lika vanliga som prövotiden även om de generellt framställs som positivt för att bestämma elevers förutsättningar för ett visst yrke och konstruerades delvis för att mäta de yrkesspecifika krav som den differentierade yrkesutbildningen ställde och tillämpades för att mäta detta hos potentiella elever.

Anlagstesterna byggde på psykotekniken som utvecklades under det tidiga 1900-talet och hade sin grund i experimentalpsykologin. Syftet med psykotekniken och sedermera anlagstesten var att ”klargöra vilka krav olika yrken ställer och därefter urskiljas de individer vilka bäst svarar mot dessa krav.”(Mattsson 1984, s. 132.) Den vetenskapliga grunden för dessa tester var antagandet att delarna var lika med helheten och att dessa delar var möjliga att identifiera genom noggrann, systematisk observation och dokumentation av en arbetsprocess. Ett exempel på hur detaljerade dessa test kunde vara ger Frans von Scheele i en redogörelse för Tidskrift för praktiska ungdomsskolor. Över hundra frågor ställdes till yrkesutövare om deras yrkesutövning fordrade vissa förmågor som till exempel: ”hastigt igenkännand[e] och urskiljand[e] av obetydliga, svagt upplysta eller avlägsna föremål?”; ”hastigt iakttagande av olika fuktighetsgrader?”; ”märkande av olikheter medelst känseln?” ”framställningen av smakfulla eller uppmärksamheten sig ådragande anordningar i rummet (sinne för symmetri eller dyligt)?”(Tidskrift för praktiska ungdomsskolor 1920:4, s. 106.)

Den sista frågan avslöjar inom parentes vad vetenskapen försökte konkretisera. Flera sorters ”sinnen” namnges i tidskriften vid olika tillfällen och för en sentida läsare som inte är del av kontexten förefaller etiketterna, på ett oproblematiskt och tillsynes självklart sätt, stå för ett tydligt innehåll som inte är lika tillgängligt för den oinitierade. Till exempel talar man om hur det i tyska tester är möjligt att hos eleven identifiera ett ”konstruktivt och mekaniskt sinne”, ”sinne för linje-, yt-, volym, och färgbalans”, ”rymdseende”, ”snygghet och handskicklighet”. (Tidskrift för praktiska ungdomsskolor 1947:4 s.118; 1955:3 s. 72.) Ett annat sätt att benämna särskilda färdigheter var att kategorisera specifika begåvningar som till exempel ”teoretisk-teknisk begåvning” eller ”praktisk-mekanisk begåvning.”(Hård m.fl. 1957 s. 8.)

Anlagstester komplement till prövotiden

Även om anlagstester hade potential att utmana yrkeslärarens auktoritet och prövotiden som urvalspraktik så kom de snarare att användas som ett komplement till prövotiden och det finns flera exempel på att frågeformulär i formen av anlagstest användes med yrkeslärarens hjälp i antagningsprocessen. I Stockholms stads lärlings- och yrkesskolor arbetade styrelsen med att ta fram ett test genom att yrkeslärarna utifrån sina, som man uttryckte det, ”egna åsikter och vunna erfarenhet” (Lärlings- och yrkesskolstyrelsen F1:2.) skulle fylla i om sitt yrke. Den centrala frågan löd: ”Vilka äro de ideala fordringar, som helst bör ställas på den inträdessökande till detta yrke?”(Lärlings- och yrkesskolstyrelsen F1:2.) Yrkesläraren kunde sedan ange allt från önskad längd på eleven och beskriva vilket ”psyke” som var önskvärt till vilket betyg som var viktigt att beakta från folkskolan och samtidigt vilka man kunde bortse från. Yrkeslärarens erfarenhetsbaserade kunskap och det vetenskapligt systematiserande av den samma användes på lite olika sätt i de praktiska ungdomsskolorna. I det här fallet förefaller det vetenskapliga systematiserandet vara tänkt som ett stöd för yrkesläraren i den bedömningsprocess som sedan skulle ske under prövotiden.

Prövotiden för höjning av utbildningens status – yrkeseleven som varumärke

Det är inget märkvärdigt i påståendet att slutproduktens kvalitet är beroende av det bästa materialet. Kontroversiellt blir det först när man överför resonemanget på elever och utbildning, i alla fall idag. Men så sent som i mitten av 1960-talet övervägde Gävle kommun att införa anlagstester för att genom dessa åstadkomma ”en standardhöjning av elevmaterialet genom att överlag lämpligare elever vinner inträde än eljest”. (Tidskrift för praktiska ungdomsskolor 1965:9, s. 740) I den här typen av uttalande kan man skönja frestelsen att låta prövotiden höja standarden inte bara på en viss utbildning utan också göra yrkesutbildning generellt attraktivt, genom att göra den till en mer exklusiv utbildning för särskilt utvalda. Prövotiden skulle då kunna sägas fungera som ett verktyg att hävda yrkesutbildning som utbildningsalternativ inom ett stadigt växande nationellt utbildningssystem där allt fler skulle slussas in i olika inriktningar. Verkstadsskolornas trovärdighet som utbildningsalternativ för presumtiva elever hade också en pendang mot arbetslivet. Verkstadsskolor som opererade i det lokala näringslivet betraktade sig både som producenter av varor och som producenter av yrkeskunniga arbetare. Det var därför viktigt för den enskilda skolans rykte, att kunna upprätthålla kvalitet i båda aspekter. I ett brev till företag runt om i Stockholm gjorde Stockholms stad reklam för sina ”produkter”. Yrkesskoledirektören skrev:

”Härmed ber vi att få fästa Eder uppmärksamhet på att från härvarande Yrkesskolor ett femtontal elever genomgått en kurs för elektromekaniker. […] Då flera av eleverna visat sig synnerligen lämpliga för yrket vore här ett gynnsamt tillfälle för rekrytering av arbetare. (LYS, Handlingar rörande undervisningen, F1:2.)”

Om kvaliteten på eleverna efter yrkesutbildningen var betydelsefull för skolans status hos de lokala företagarna är det inte otänkbart att kvaliteten på materialet innan utbildningen var lika betydelsefull. Detta särskilt om skolornas tillämpning av prövotid var känd av företagen och inom näringslivet en erkänd del av anställningsförfarandet.

De gamla verkstadsskolorna låg bokstavligt talat närmare arbetet än skolan. I språkbruket, i organisationen (en styrelse som hämtade sina ledamöter från näringslivet, skolor som producerade för den lokala marknaden), i titlar (som till exempel yrkesskoldirektör eller mäster istället för lärare) hämtades förlagor från arbetet. Men närheten till arbetet låg också verkstadsskolans syfte att förse det lokala näringslivet med yrkeskunniga för specifika yrken. Behovet att hitta elever med ambition och talang hängde också ihop med dåtidens yrkespedagogiska imperativ: praktiska kunskaper lärs bäst i arbete ute i verkligheten. Den så kallade växelutbildningen var en viktig praktik av både pedagogiska och ekonomiska skäl. Den innebar att eleven fick sin verkstadsutbildning till stor del ute på företag. Eleven fick lärlingslön och utbildning, skolan kunde ta in fler elever och materialkostnaderna kunde hållas nere. Men detta system vilade på goda kontakter och skolans goda rykte som i grund och botten vilade på elevernas talanger och uppförande. Prövotiden och anlagstester hämtade alltså sin legitimitet ur arbetet på flera grunder och detta hade en lång tradition från den gamla lärlingsgången hos en mästare under skråtiden. Den opererade så att säga utifrån arbetets rationaler sedan långt tillbaka och hade betydelse för skolans möjlighet att göra sig ett gott rykte, något som också var viktigt för att skaffa produktionsarbete och platser för växelundervisning.

Eleven prövas eller provar – förändring och prövotidens försvinnande.

En förändringsprocess startade dock i samma stund som yrkeslärandet institutionaliserades och började betraktas som utbildning. Skola och yrkeslärande fördes samman redan på 1800-talet i föregångarna till de praktiska ungdomsskolorna, de så kallade afton- och söndagsskolorna. Processen skulle lite tillspetsat kunna kallas ”skolifiering” av yrkeslärandet och den kom att tillta i styrka i samband med 1940-talets stora skolutredningar och senare försöksverksamheten på 1950-talet.

I det tidiga skedet av skolifiering fungerade prövotiden som ett instrument för utgallring. Den höll oönskade elever borta från både den enskilda skolan och yrket. I den bemärkelsen blev den också ett verktyg för hela yrkesutbildningen att arbeta med sin status som utbildningsinstitution. Den bidrog till att man kunde visa för näringslivet att man tog ”rätt man på rätt plats” på allvar och därmed stärka förtroendet för den skolförlagda yrkesutbildningen i en tid då det var vanligare att ungdomar gick direkt ut i arbetslivet som lärlingar.

Under 1950-talet och i samband med den stora utbildningsreformen om gemensam grundskola fick den allmänna skolpolitiken större inflytande över yrkesutbildningen. I den processen började prövotidens funktion som utgallringsinstrument att ifrågasättas, dock utan att praktiken i sig fick någon allvarlig kritik. Snarare handlade det om att fokus försköts från prövotiden som yrkesskolans instrument till elevens.

Yrkesutbildningen som dittills haft en relativ autonomi sveptes med i tidens centralisering. Enligt 1918 års reform skulle varje praktisk ungdomsskola ha sin egen yrkesskolstyrelse, fristående i förhållande till folkskolans styrelse. 1944 inrättades även en egen statlig myndighet för yrkesutbildning, Kungliga överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) som arbetade fristående från Skolöverstyrelsen. Under 1950-talet i samband med försöksverksamheten och tankarna på att integrera grundläggande yrkesutbildning i grundskolan (9Y) kom också styrningen av yrkesutbildningen att ställas under den allmänna skolans inflytande. I början av 1950-talet integrerades yrkesskolstyrelserna i de kommunala styrelsernas större organisation. Många yrkesskolor med privata huvudmän ombildades till kommunala.

KÖY lades ner efter 20 år 1964. En underliggande fråga i den här processen var om yrkesutbildningens särdrag skulle kvarstå eller om den skulle tas bort för att göra yrkesutbildningen mer jämlik och jämförbar med den allmänna utbildningen. I utredningstexter om yrkesutbildning under 1950 och 1960-talet är det senare ett explicit argument för att ta bort prövotiden. Men en mer genomgripande förändring i föreställningen om utbildning som verktyg för individens rätt att forma sin egen framtid i ett demokratiskt samhälle försvagar prövotiden ställning ytterligare. I ljuset av den förändringen framstår yrkesutbildningens särartspraktiker som mindre smickrande i kontrast till andra utbildningars sätt att göra utbildning och bedöma. Yrkesutbildning framstår som odemokratisk i sin styrning genom yrkets krav och dess representanter yrkeslärarna.

Liksom man talar om att hela skolans karaktär förändrades från urvalsskola till tillvalsskola förändrades prövotiden från en tid då skolan prövade eleven till en tid då eleven provade utbildningen. Tilltron till individens förmåga att forma, följa och kritiskt granska sin egen utveckling och göra välgrundade val var en helt annan syn än den som präglade diskursen om rätt man på rätt plats under det tidigare 1900-talet. Prövotidens och anlagstesternas försvinnande kan därmed också ses som sammankopplad med en förändrad kunskapssyn och nya maktförhållanden mellan aktörer som formulerar kriterierna för yrkeskunnande. Talang och förutsättningar föregår inte utbildning på samma överordnade sätt som i de praktiska ungdomsskolorna och bedömningen av dessa avgör inte elevens möjligheter att fortsätta sin yrkesutbildning.

Maktutövandet består i bedömningen av hela utbildningen och sker i huvudsak när utbildningen är slut. För yrkeslärarens roll som grindvakt ut mot sin egen bransch innebär det en minskad makt i jämförelse med den som prövotiden vilade på.

Att passa för en yrkesutbildning

En föreställning om praktiska yrken som specialiserade bidrog till att det i den gamla yrkesutbildningen var yrket som genom yrkesläraren definierade vem som passade för en yrkesutbildning. Dagens diskurs kring praktisk utbildning och dess målgrupp är mer svårtolkad och föreställningar som inte har med de enskilda yrkena betonas ofta. Å ena sidan ges fortfarande mandat åt, om än kanske inte det enskilda yrket så i alla fall arbetet som lärmiljö för att uppnå unika kunskaper och förmågor som inte är möjliga att skapa i skolan och skolmiljön. Å andra sidan framhålls också skolformen yrkesutbildning som alternativ för ”rörliga” ungdomar som inte kan anpassa sig eller anpassas till grundskolans former och innehåll (se t.ex. SOU 2008:27). Men betyder det verkligen att alla som inte trivs eller lyckas dåligt i grundskolan kan lära sig ett praktiskt yrke vilket som helst? Och om det nu är individen som ska finna sin egen talang för något praktiskt yrke hur ska ungdomar som ska välja gymnasium skaffa sig en uppfattning om detta?

Grundskolans praktiska ämnen har mer och mer fått ge upp plats för mer akademiska ämnen. Den förbereder för vidare akademiska studier både kunskapsmässigt och ur ett lärandeperspektiv. Den gamla uppburna arbetsskolemodellen, med stort utrymme för praktiska ämnen som svensk skola stoltserade med internationellt i folkskolans barndom, gav större möjligheter att arbeta med en annan typ av lärande (praktiskt, utforskande) i andra typer av miljöer (t.ex. slöjdsalar, arbetsplatser), med olika typer av material (tyg, råvaror, trä, färg). Men både den praktiska fortsättningsskolan och 9y försvann när grundskolan etablerades i den form den har idag. Även den praktiska yrkesorientering (PRYO) som infördes som obligatoriskt ämne 1962 har fått allt mindre utrymme och betydelse som förberedelse för ungdomars studie- och yrkesval. En tanke ur detta perspektiv är om inte till och med den grund som underminerade prövotiden, elevens rätt att prova istället för att bli prövad, också försvunnit.

---

Åsa Broberg är lektor i pedagogik med inriktning mot utbildningshistoria vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Centralt för Brobergs forskning är yrkesutbildningens pedagogiska förändring och villkor men rör också praktiska kunskaper och yrkeskunnande. I samarbete med docent Birgitta Sandström är Broberg aktuell med artikeln Hushållningens pedagogiska innehåll – en analys av ICA-Kuriren 1942 som publiceras i kommande nummer av  Historisk tidskrift (2081:2).

---

LITTERATUR

Axelsson, Thom (2007) Rätt elev i rätt klass: skola, begåvning och styrning 1910-1950. Linköping: Linköpings universitet.

Broberg, Åsa (2014) Utbildning på gränsen mellan skola och arbete. Pedagogisk förändring i svensk yrkesutbildning 1918-1971. Stockholm: Stockholms universitetsbibliotek

Eriksson, Rikard (1999) Psykoteknik: kulturell fabricering av personlig identitet. Stockholm: Carlsson.

Larsson, Esbjörn & Prytz Johan (2011). ”Läroverk och gymnasieskola” i Larsson, Esbjörn & Westberg, Johannes (red.) Utbildningshistoria: en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Lundahl, Christian (2016) “Swedish Education Exhibitions and Aesthetic Governing at World´s Fairs in the Late Nineteenth Century”, i Nordic Journal of Educational History Vol. 3, no. 2, pp. 3–30

Mattsson, Kerstin (1984) Yrkesvalsfrågan: idéer och idétraditioner inom den statliga yrkesvägledningen för ungdom. Malmö: Liber/Gleerup.

Nilsson, Lennart (1981) Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv: yrkesutbildningens utveckling från skråväsendets upphörande 1846 till 1980-talet samt tankar om framtida inriktning. Göteborg: Göteborgs universitet.

Nilsson, Anders (2010). “From one model to the other: Swedish vocational education and training in the twentieth century.” i Utbildningens sociala och kulturella historia: meddelanden från den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen. Uppsala.

SOU 2008:27 Framtidsvägen

SOU 2015:97 Välja yrke

Källmaterial

Otryckt material

Stockholms stadsarkiv

Lärlings- och yrkesskolstyrelsen (LYS), Handlingar rörande undervisning F1:2

Tryckt material

SFS 1918:1002 Kungl. Maj:ts nådiga stadga för den kommunala yrkesundervisningen.

SFS 1921:706 Kungl. Maj:ts förnyade stadga för den kommunala yrkesundervisningen 1921.

Ernest Hård, Lennart Lennerlöf, Sigvard Rubenowitz Urval av lärlingar Studie av lärlingsurval vid en verkstadsskola, PA-rådets meddelande nr 11 Rapportserien (Stockholm, 1957).

TPU 1920/4 ”Psykotekniken och yrkesvalet” s. 106

Tidskrift för praktiska ungdomsskolor (TPU) 1965/9 ”Gemensamma meritvärderingsnormer”

Tidskrift för yrkesutbildning 1968:1 (YRBI) ”Synpunkter”

Stockholms stadsarkiv

Lärlings- och yrkesskolstyrelsen (LYS), Handlingar rörande undervisning F1:2